Morbror S bjuder på vällagrat toppvin, nämligen en Sassicaia från 1983. Verkligt kul att få prova! Vi är lite tveksamma om vinet är vid liv. S drar korken försiktigt och varligt, och den ger sig långsamt. Vinet får en kort tur i karaffen och sedan i glasen. Färgen är tydligt mogen tegel. Doften är med elstor och rätt komplex, smaken är förvånansvärt vital med frukt och bra längd. Tanninerna är i stort sett helt utmognande. Det smakar utomordentligt bra till lammfile, svamp, rotselleri och gräddsås. En lite kul vinhistorik är att flaskan anskaffades av A under resa i Italien 1987, i Rom, och har sedan flyttat med fam R över halva jorden!
söndag 23 december 2012
tisdag 18 december 2012
2006 Cuvée Sextant
Middag med svärmor är en anledning så god som någon att plocka en flaska ur förråden. Valet denna kväll faller på en okänd sydfransos: 2006 Cuvée Sextant från kooperativet Celliers d'Orfee i Corbieres. Vinet är gjort på 50% Syrah och 50% Carignan, från kalkstensjordar och har fått 12 månades på nya fat. Färgen är tät och röd. Doften är innehållsrik, första intrycket är olivpasta! sedan kommer allehanda Syrah-komponenter med mörka björnbär, vitpeppar, garrigue och lite snygg mörk espresso från faten (faktiskt lite SQN-vibbar... kanske används samma lyx-fat?). Smaken följer doften väl med tät, ganska modern frukt och här märks Carignan lite mer med öppen rödfrukt. Bygget är väl sammansatt, om än kanske inte i perfekt harmoni och balans. Svårt att säga vad som saknas faktiskt, det smakar klart bra!
Fler som smakat (och besökt):
http://lessrof.blogspot.se/2012/11/2006-cuvee-sextant-celliers-dorfee.html
Fler som smakat (och besökt):
http://lessrof.blogspot.se/2012/11/2006-cuvee-sextant-celliers-dorfee.html
söndag 16 december 2012
1998 Rauzan-Segla, Margaux
Födelsedag i familjen och vi plockar fram en klassisk butelj till den lika klassiska söndagsmiddagen (helstekt nötkött, svampsås, rotsaker i ugn). 1998 Ch Rauzan-Segla från Margaux får en dryg timme i karaff innan vi provar. Färgen är fortfarande tät och mörkt röd. Doften är medelstor och lagom parfymerad, det är i munnen det verkligen händer. En sammetsmjuk upplevelse - åenasidan rik på frukt (svarta vinbär och "violer"), en fint läskande syra, en komplexitet med tobak, violer, en gnutta lakrits, lite fat och eneträ. Åandrasidan en sällsam lätthet och balans. Verklig elegans i ett glas, och en av höstens vinupplevelser på hemmaplan (i någotsånär) lugn och ro (95+p).
fredag 14 december 2012
2004 Destieux, St Emilion
Så var man där igen, ute i förrådet och letar efter något att dricka. Alldeles för sent en fredag kväll (dvs 20 min innan maten är klar)... Rycker en flaska 2004 Ch Destieux, Saint-Emilion Grand Cru, och sen blir det pop'n'pour med en snabb mellanlandning i karaffen. Första intrycket är inget vidare - kallt, ingen doft och lätt oharmonisk smak med alltför tydlig struktur. Till lammrostbiff, blomkål och pasta funkar det ändå hyggligt. Till osten, en god stund senare smakar det alldeles utmärkt bra! Färgen är tät mörkröd med svarta stick, doften utvecklad och komplex (röda bär, mörka plommon, snygga fat, lite espresso) - ahh, en skön sniff. Smaken har vecklat ut sig i flera dimensioner med en skönt jordig och skogig underton, tät frukt, lite lakrits och tobaksnoter på toppen. Har provat flera årgångar av detta vin, dels på hemmaplan - men framförallt på årliga Bordeaux-provningarna och Christian Dauriac brukar vänligt hälla upp en liten slurk till av Destieux, eftersom vi nästan alltid tycker att det är ett av provningens godare viner och definitivt ett av de mer prisvärda. Rekommenderas varmt till alla som gillar en fyllig och komplex StEmilion (och som tål en del fat).
söndag 9 december 2012
2005 Lalande-Borie, St Julien
Så var det söndag igen, och kvällens kyckling och potatis&jordärtskocksgratäng får sällskap av ett vin från favoritkommunen Saint-Julien, 2005 Ch Lalande-Borie som ägs av familjen Borie, mest kända för att de äger och driver Ducru-Beaucaillou. Lalande-Borie är ett enklare slott, men ändå med vingårdar som gränsar till Talbot och Lagrange. Efter en stund i karaff så får vi ett vin med mörkröd färg och viss transparens; en typisk medelstor rätt komplex doft med jord, ceder och vinbär. Smaken är skönt Saint-Julien karakteristisk med bra syra, ceder, cigarrlåda, piptobak, lite blyertspenna och en utmärkt svalkande och läskande helhet. Lagom utvecklat idag, elegant och gör sig (som väntat) bäst till mat. Ska man invända mot något så är det att frukten inte är riktigt så framträdande som man skulle kunna hoppas på. Har du några flaskor så är det dags att poppa en nu!
fredag 7 december 2012
2004 Ioppa, Ghemme
Vi trotsar förkylningen med en halva 2004 Ioppa DOCG från distriktet Ghemme i norra Piemonte (80% Nebbiolo och 20% Vespolina). Maten är klassisk fredagsmat: fylld lövbiffar och ugnspotatis. Vinet får en dryg halvtimme i karaffen. Färgen är ganska nebba-typisk: transparent mörkröd med lite slöjor. Doften är intresseväckande med nypon, körsbär och målarlåda (även lite volatila syror). I munnen en helt torr och italienskt traditionell upplevelse med samma nypon, målarlåda och lite tjära. Tanninerna (finpulvriga) ger ett gott grepp och tar hand om maten tillsammans med syran. Gott och intressant - men kanske mest till maten och för nebbiolo-fantasten. Carlo Merolli pushar för synnerligen rimliga 58 MUK plus frakt!
torsdag 6 december 2012
25 år före sin tid?
Piggar upp en förkylningsfredag!
Trevlig vinhelg och andra advent!
// Vintresserad
Trevlig vinhelg och andra advent!
// Vintresserad
söndag 25 november 2012
2011 G de Guiraud
Söndagsfisken får sällskap av en ung, vit, torr Bordeaux - kanske inte det vanligast förekommande vitvinet här hemma. Vi har läst en del gott om vinet de senaste månaderna, och faktiskt även varit på väg att beställa från utlandet. När Winefinder släpper 6 pack för klart rimliga 140 SEK/flaska slår vi snabbt till. Alla intryck av vinet är mycket ungdomliga: färgen är ljust gulgrön, doften domineras av intensiva, unga nästan sprittande Sauvignon-krusbär. Smaken har också god intensitet - här får krusbären samsas med lite tropisk frukt och även om syran är framträdande och hög, så finns en viss fetma och rondör som kan härledas ur de 20% Semillon. Helheten smakar bra, om än lite ungt och spretigt idag. Blir kul att smaka om ett år eller så!
lördag 24 november 2012
2005 Fay, Stags Leap Wine Cellars
Vi kör en favorit i repris - köttfondue med potatiskroketter och ett par olika såser, bla en "bea-inspirerad" som blev riktigt lyckat (ja, de vuxna gillade den skarpt - barnen vill bara ha lätt-senap och creme fraiche eller chilisås och creme fraiche). Hursomhelst - alla gillade maten! Till detta dricker vi ett huvudvin: 2005 Fay, från Warren Winiarskis Stag´s Leap Wine Cellars, inte oväntat från Stags Leap District i Napa. Vi provade detta vin första gången på Decanter Fine Wine Encounter i London november 2007 - och har sedan dess köpt en eller flera buteljer av de årgångar som svenska importören (Ward Wines i dagsläget) köpt in. Vi karafferar och häller sedan i de största Riedel-kuporna. Leveransen är som förväntat: tät mörkröd färg; skön, lite inställsam doft av Napa Cabernet och fat (vanilj, exotiska träslag, kryddor); redigt yppig smak med mycket av allt: frukt (svarta vinbär och maraschino-körsbär) fat (snygga!), kryddor, syror och alkohol (14,5% på etiketten - i verkligheten nog närmare 15%). Alldeles väldans gott (minst 94p) för alla som gillar stilen! Känns ganska lagom utvecklat - så prova gärna en flaska om du har flera hemma.
PS. I glaset bredvid finns 2009 Ch Corbin, St Emilion GCC från förra helgen, i liknande modern stil med mycket frukt och fat, ändå en omisskännlig Bordeaux. Klarar sig rätt bra - särskilt om man tar i betänkande att prislappen är ca hälften av Napa-kusinen och att flaskan varit öppnad sex dygn. Känns bra att ha nästan ett sexpack kvar av denna! DS
PS. I glaset bredvid finns 2009 Ch Corbin, St Emilion GCC från förra helgen, i liknande modern stil med mycket frukt och fat, ändå en omisskännlig Bordeaux. Klarar sig rätt bra - särskilt om man tar i betänkande att prislappen är ca hälften av Napa-kusinen och att flaskan varit öppnad sex dygn. Känns bra att ha nästan ett sexpack kvar av denna! DS
söndag 18 november 2012
8 x bdx09
Det är ju ingen hemlighet att jag och några av vinkompisarna gillar Bordeaux. Följaktligen blir väl ingen förvånad över att vi ställde upp 8 viner från Bordeaux 2009 häromkvällen för att se om årgången lever upp till hajpen, och förstås även om det finns några viner som man borde handla mer av. Bordeaux-mannen häller första flighten med fyra halvblinda glas.
1. Ganska mörk färg, ändå relativt tillgänglig. Doften är inte så stor, men smaken är bra, ganska rund med täta mörka plommon och lite mörk choklad. Högra stranden?
Facit: Château les Roches Gaby, Fronsac (SB 3071, 139 kr). Väldigt mycket vin för ganska liten peng.
2. Lite mer utveckling (stall, läder) kola och örter i doften tillsammans med hallon och vinbär. Faten är ganska tydliga (choklad, espresso). Mycket bra - kanske allra mest tillgänglig och rakt av "god!" idag.
Facit: Château Haut-Chaigneau, Lalande-de-Pomerol (SB 95131, 163 kr). Det vin jag skulle rekommendera för konsumtion nu.
3. Mörkare stil med tydliga fat, faktiskt väldigt tydliga fat och lite "nya världen stil". Det finns dock även en Bordeaux-struktur under vaniljen och espresson. För alla som gillar modern Napa eller Bolgheri. Gott - men kanske inte så elegant...
Facit: Château Lilian Ladoys, St Estephe
4. Mörkare och mer klassisk i stilen med blyerts, mörka vinbär och lite ceder. Tight struktur, men bra. Kräver tålighet för tanniner, syra och struktur; bra potential.
Facit: Château Tronquoy De Sainte Anne, Saint-Estèphe (andravinet från Château Tronquoy Lalande)
Sedan äter vi en synnerligen välsmakande Osso Buco som P&P långkokat under dagen. Alla vinerna funkar bra till grytan (även om ett italienskt vin kanske är den vanligaste rekommendationen till Osso Buco så upplever vi att Bordeaux funkar bra).
Nästa flight följer ganska snabbt då Bordeaux-mannens 13 månaders son börjar tycka det är dags att åka hem och sova.
5. Ett ganska typiskt Haut-Medoc vin med blyerts, vinbär och lite ceder. En aningen grön ton av piptobak. Bör nog lagras ett tag. Château Lamothe-Cissac, Haut-Medoc (inköpt i Danmark för ca 120 DKK).
6. Likheter med vin 5, men lite rundare och snällare idag, förmodligen mer Merlot. Château Patache d'Aux, Medoc (också inköpt i Danmark för ca 100 DKK). Är idag lite godare än Lamothe-Cissac, har gissningsvis en snabbare utvecklingskurva.
7. Lite tydligare frukt i detta glas - med lite röda bär (krossade hallon tex) bland alla de mörka frukterna, vilket ger ett tillgängligare intryck; samtidigt så är längd och balans riktigt bra - ett utmärkt gott glas i lagom modern stil, rekommenderas. Château Maucaillou, Moulis.
8. Mörkare och tätare, med frukten hårdare tvinnad. Faten är ganska tydliga och väl integrerade. Mörka plommon, korinter, hallon, kakao, lite kafferost, lakrits. Svårspottat - min favorit denna kväll, som också har mycket goda framtidsutsikter. Château Corbin, St Emilion Grand Cru.
Frågan är då om årgång 2009 lever upp till hajpen? Svaret blir faktiskt ett "Ja - det gör den". När så här många viner på instegsnivå är så här bra med ovanligt tät och skön frukt, så tycker jag att hajpen är befogad. Vi provade en liknande uppställning 2005or för fyra år sedan, och det var en stramare och mer strukturerad upplevelse. Dock så upplever jag att flera av de Cabernet-baserade vinerna nu börjar sluta sig lite grand (provade ett par i somras) och den där flödande, nästan Ch9iga purpur-frukten har lagt sig. För konsumtion i närtid så skulle jag titta på högra stranden, eller åtminstone bland Merlot-dominerade viner.
1. Ganska mörk färg, ändå relativt tillgänglig. Doften är inte så stor, men smaken är bra, ganska rund med täta mörka plommon och lite mörk choklad. Högra stranden?
Facit: Château les Roches Gaby, Fronsac (SB 3071, 139 kr). Väldigt mycket vin för ganska liten peng.
2. Lite mer utveckling (stall, läder) kola och örter i doften tillsammans med hallon och vinbär. Faten är ganska tydliga (choklad, espresso). Mycket bra - kanske allra mest tillgänglig och rakt av "god!" idag.
Facit: Château Haut-Chaigneau, Lalande-de-Pomerol (SB 95131, 163 kr). Det vin jag skulle rekommendera för konsumtion nu.
3. Mörkare stil med tydliga fat, faktiskt väldigt tydliga fat och lite "nya världen stil". Det finns dock även en Bordeaux-struktur under vaniljen och espresson. För alla som gillar modern Napa eller Bolgheri. Gott - men kanske inte så elegant...
Facit: Château Lilian Ladoys, St Estephe
4. Mörkare och mer klassisk i stilen med blyerts, mörka vinbär och lite ceder. Tight struktur, men bra. Kräver tålighet för tanniner, syra och struktur; bra potential.
Facit: Château Tronquoy De Sainte Anne, Saint-Estèphe (andravinet från Château Tronquoy Lalande)
Sedan äter vi en synnerligen välsmakande Osso Buco som P&P långkokat under dagen. Alla vinerna funkar bra till grytan (även om ett italienskt vin kanske är den vanligaste rekommendationen till Osso Buco så upplever vi att Bordeaux funkar bra).
Nästa flight följer ganska snabbt då Bordeaux-mannens 13 månaders son börjar tycka det är dags att åka hem och sova.
5. Ett ganska typiskt Haut-Medoc vin med blyerts, vinbär och lite ceder. En aningen grön ton av piptobak. Bör nog lagras ett tag. Château Lamothe-Cissac, Haut-Medoc (inköpt i Danmark för ca 120 DKK).
6. Likheter med vin 5, men lite rundare och snällare idag, förmodligen mer Merlot. Château Patache d'Aux, Medoc (också inköpt i Danmark för ca 100 DKK). Är idag lite godare än Lamothe-Cissac, har gissningsvis en snabbare utvecklingskurva.
7. Lite tydligare frukt i detta glas - med lite röda bär (krossade hallon tex) bland alla de mörka frukterna, vilket ger ett tillgängligare intryck; samtidigt så är längd och balans riktigt bra - ett utmärkt gott glas i lagom modern stil, rekommenderas. Château Maucaillou, Moulis.
8. Mörkare och tätare, med frukten hårdare tvinnad. Faten är ganska tydliga och väl integrerade. Mörka plommon, korinter, hallon, kakao, lite kafferost, lakrits. Svårspottat - min favorit denna kväll, som också har mycket goda framtidsutsikter. Château Corbin, St Emilion Grand Cru.
Frågan är då om årgång 2009 lever upp till hajpen? Svaret blir faktiskt ett "Ja - det gör den". När så här många viner på instegsnivå är så här bra med ovanligt tät och skön frukt, så tycker jag att hajpen är befogad. Vi provade en liknande uppställning 2005or för fyra år sedan, och det var en stramare och mer strukturerad upplevelse. Dock så upplever jag att flera av de Cabernet-baserade vinerna nu börjar sluta sig lite grand (provade ett par i somras) och den där flödande, nästan Ch9iga purpur-frukten har lagt sig. För konsumtion i närtid så skulle jag titta på högra stranden, eller åtminstone bland Merlot-dominerade viner.
Etiketter:
Fronsac,
Haut-medoc,
Lalande-de-Pomerol,
Medoc,
Moulis,
St Emilion
torsdag 15 november 2012
Madeira från 1826 och framåt
Historisk Madeira provning med Munskänkarna och "vulkanmannen" Niklas. Det var enkelt att prioritera och klämma in i kalendern. Niklas är en passionerad och synnerligen kunnig Madeira-fantast med goda kontakter på ön, så chansen att få prova verkliga rariteter är förstås också ett dragplåster. Niklas inleder med att ställa fram ett sjunde glas som vi kan smutta på under presentationen. Det är en yngling i sammanhanget: 1971 Terrantez Vintage producerad av d’Oliveiras. Den är skönt häftig med stor intensitet och komplexitet (nötter, citrus, syra, tallbarr) och finfin längd och elegans. Ett sällsynt bra inledningsvin!
Niklas berättar sedan om historien (lång!), om produktionsmetoder, svårodlade druvsorter som nu nästan försvunnit. Om Solera (som också nästan försvunnit), om Colheitas och förstås Vintage Madeira. Oidium, vinlus, konkurser och andra kriser. Visar fina bilder. Alla runt bordet är nu mycket nyfikna på de sex glasen framför oss.
1860 Sercial Solera, Leacocks
I snitt 65 år på fat (och resten på damejanne och flaska)
Grumligt brunt med gröna stick
Doften är komplex som bara den. Smaken är intensiv, klassiskt komplex (bla lite målarlåda) och elegant Madeira med osannolikt intakt och frisk syra (betänk åldern)!
1940 Sercial Vintage, Justinos
Tappad på flaska 2011, altså 71 år på fat.
Superfin mörk bärnsten. Ung! fräsch, närmast druvig. Blommig och floral. Syran är hög, intensiv och lång som en decembernatt. Ett verkligt läckert och elegant vin, skördat i början av andra världskriget, en av mina favoriter ikväll.
Sedan en trio Verdelho Vintages från d'Oliveiras. Det finns klara likheter mellan dessa tre Verdelho-viner: de är mörkare, tyngre, sötare (sockerrör el. mörkt muscovado) och kryddigare (kanel, muskot) än de andra vinerna denna kväll.
1966
Buteljerad 2007
Häftig! Mörkare med mer kola, kaffe, rostade nötter.
1850
130 år på fat, tappad på flaska 2011 (och damejanne däremellan)
"Out-of-this-world!", så bra är detta med mörk, mullrande frukt (mer harmonisk och integrerad kaffe, kola och rostade nötter). Citrus-syran är faktiskt tydligare i denna än i 1966, ändå upplever jag helheten som rundare, finare och närmast perfekt balans. Oerhört gott - tänk att sitta framför brasan med ett (lagom) stort glas av detta elixir. Sedan kan man långsamt somna in... Ett topp-5 alla kategorier vin (och kvällens glas för undertecknad).
1912 (knappt 100 år på fat, buteljerat i våras)
Och här drar ett "wow" runt bordet. En större intensitet, och mer sötma än 1850. Lite intensivare frukt. Niklas berättar att man sannolikt använt sockerrörs-sprit vid fortifieringen, och det kan man nästan känna - mer av allt jämfört med 1850 - men 1850 upplever jag som lite bättre integrerad och balanserad.
Kvällen sista vin började sin bana långt före vinlusen och 1855-klassifieringen i Bordeaux, långt före det mesta som vi kallar livets nödtorft idag.
1826 Boal Solera, Blandy’s
Solera * på Madeira är normalt en blandning av upp till 10 årgångar, och gjordes för att jämna ut kvaliteten och kunna upprätthålla försäljning av ett bra vin även efter dåliga år. Idag görs nästan ingen Solera alls. Detta vin innehåller sannolikt bara vin som skördats under 1800-talet.
Komplex och elegant till max är den enkla sammanfattningen! En mer vinös, lätt, elegant, nästan eterisk stil. Oerhört gott, min andra favorit denna kväll.
Sammanfattning: en otrolig historielektion med fantastiska viner. Min allra starkaste rekommendation att prova dessa skatter om du får möjlighet. Har du dessutom turen att få höra Niklas berätta, så är lyckan dubbel!
* Maximalt 10% får tas från Soleran årligen.
Ska ersättas med vin av samma kvalitet och stil.
Proceduren får upprepas 10 gånger varvid allt ska buteljeras vid sista tillfället.
Startåret ska anges och vinet ska registreras.
söndag 11 november 2012
2010 Künstler Stielweg
Efter sommarens besök i Rüdesheim är intresset för bättre torr Rheingau-Riesling ännu större. Därför kändes det extra intressant när 2010 Künstler Stielweg Riesling Old Vines Trocken (SB 95248) lanserades efter sommaren. Gamla stockar (ca 60 år), bra läge med bra solexponering, lågt skördeuttag (38 hl/ha) och årgång 2010 som generellt gett både koncentration och syra. Vi ger vinet en halvtimme på karaff och sedan provar vi: härlig ljusgul färg med lite gröna reflexer. Stor, öppen doft med gröna äpplen, lime, krossad gråskiffer och tydlig karaktär av ung Riesling. Smaken fortsätter i samma stil med påtagligt hög och frisk syra och en lite druvig och grapeig smak. I eftersmaken är det främst syran som märks idag, den närmast ringer. Väldigt gott, om än en aning syra-spretigt och ungt idag. Blir nog ännu bättre med ett till ett par år på rygg. Priset på 169 kr känns högst rimligt för alla som gillar syra-driven Riesling. Skulle vara kul att hälla i parallella glas med några av de stora kanonerna från Breuer och Leitz.
fredag 9 november 2012
Världsklass för 200 kr?
Hösten och mörket är nu tydligt och påtagligt här. Det går inte att komma runt det, man kan tänka positivt hur mycket som helst, kl 16 är det mörkt. Då behövs mat, tända ljus, god musik, goda vänner och inte minst ett riktigt gott vin. Ett par av de gångna helgerna har det varit fester av olika slag, då är det lätt att skjuta ångesten framför sig. Denna helg är det ingen fest, och då krävs det tyngre (vin)-grejer. Kvällens vin är dock ganska lätt, eller precis lagom tungt faktiskt. Färgen är mörkt röd med lite bruna stick. Doften är djup, komplex och helt enkelt störtskön med röd frukt och en massa fina utvecklingskomponenter (lakrits, läder, skog, violer, tryffel). Smaken har den där balansen som man alltid söker med frukt, utveckling, syra och tanniner - allt i utsökt harmoni. Längden är oklanderlig, men det som gör att jag upplever detta som ett världsklassvin är framförallt den där oemotståndligt intresseväckande doften med sin komplexitet. Smakar (förstås) allra bäst till mat, men gör inte bort sig efter maten heller. Vinet är 2001 Cornas, M. Chapoutier. Vi har druckit ganska många Cornas-årgångar från Chapoutier sedan 1990, denna är nog den bästa. Perfekt utvecklad elva år efter skörd. Man kan bara hoppas att de Cornas 2009 som nu finns att handla blir lika bra år 2020.
söndag 4 november 2012
2004 Lagrange
Efter (ännu) en intensiv höstvecka med en massa jobb och en synnerligen trevlig födelsedagsfest på slott i Sörmland (tack till J&P!) så blir det klassisk söndagmiddag med kött (helstekt biff), potatis (i ugnen) och gräddsås (lite grädde och mest fond, vin, lök, rotselleri och timjan). Nu kan den sluge läsaren räkna ut att det vankas klassiskt vin, närmare bestämt 2004 Ch Lagrange, Saint-Julien. För en gångs skull är vi ute i tid med karaffen, men alltid kul med ett första smakprov också. Det är kallt, slankt och ganska intetsägande. En knapp timme på karaff ger metamorfos. Till maten sitter vinet som en fransk sportkeps (dvs med skön passform!): färgen är lagom mörkröd, doften medelstor och klassisk vänstra-stranden Bordeaux med lite mörka bär och uppstramande "Bordeaux-känsla". Smaken är som gjuten till maten - vinets syra och utmärkt avrundade tanniner spjälkar och läskar på precis rätt sätt. Man vill ha en tugga mat till, och en slurk vin, så en tugga mat, sen en klunk vin och "ahhh - vad gott"! Utan mat är det fortfarande gott, men inte samma upplevelse. Utvecklingsmässigt känns denna 2004a lite mer "backwards" än tex Branaire-Ducru, och frukt och tanniner är lite tätare. Branaire är kanske lite mer aromatisk och elegant. Det börjar kanske dra ihop sig till den där 2004 horisontalen...
söndag 28 oktober 2012
2006 Mazeyres & Co
Den gångna veckan innehöll en blandad kompott med hög aktivitet. Inledning på VinUnics provning av Taylors portvin: allt var bra, och särskilt single quinta-vinet 2001 Terra Feita. Vintage-vinerna var förstås mycket bra - och även den 20-åriga Tawnyn var riktig skön med klassiska nötter och elegans.
Sedan var det dags för en "Glad Rag Doll" - altså konsert med Diana Krall på Konserthuset. Utomordentligt bra på alla vis, strålande duktiga musiker och roligt med ett "20-tals-stomp" sound på hennes annars lite modernare, mer slickade jazz. En tuba hade varit tidstypiskt, men trummisens spel med viss dominans av pukorna gav en liknande stompig effekt. Kul!
Vidare har G&Es farmor (och hennes tvillingsyster) nyligen fyllt år, och det firade vi med extrafin middag hemma hos C&T. Creme ninon med en 2002 Maurice Vessele smakade utmärkt. Kalvfilén fick sällskap av dels 2006 Ch Mazeyres från Pomerol som precis börjat komma in i en skön fas med lite högra-stranden-korinter&plommon som ackompanjeras av allehande sekundärtoner (läder, starkvin) och framförallt så är elegans&balans på rätt plats, farfar ler brett! C&T är lite mer för moderna fruktdrivna saker och till dem har jag plockat med en 2007 Amancaya från Mendoza, ett samarbete mellan Rotschilds och Nicolas Catena, och det smakar precis så - mer Cabernet & Malbec frukt, och även en del struktur (mer tannin än syra). Vi avrundar med tårta och 2007 Château Lafaurie-Peyraguey (Sauternes Premier Cru Classé) - som börjar få lite utveckling med kanderade apelsinskal och honung. Gott!
Veckans sista evenemang är Halloween-middag med ett par andra familjer i förorten. Alla är riktigt läskigt utklädda och allra bäst är nog fam K. med en riktigt röd dj-ul till pappa (hornen i pannan ser ut att ha växt ut det senaste dygnet, även när man kikar på nära håll) och mamma-vampyren med riktiga "fangs" och otäcka röda ögon vill man inte möta en mörk fullmånenatt. Partajet blev iallafall mycket lyckat och alla verkade glada, mätta och trötta när de vandrade hemåt. Vinerna som dracks:
* 2004 Rotari Flavio - gott, torrt och uttrycksfullt med lagom utveckling. Ovanligt bra mousserande
* NV Robert Moncuit, Grand Cru Blanc de Blancs från Le Mesnil. Har legat något år på rygg hemma, och blir fint aptitretande med hög syra.
* 2004 Monsenese Chianti Classico Riserva. Utvecklad och väldigt god i semi-modern stil (ändå inte alls ngt ekmonster). De flestas favorit.
* 2010 Volpolo, Bolgheri. Lite ung men snygg.
* 2009 Norton Privada. Tät och mörk som svart sammet. Modern, och riktigt tät och läcker! Klar rekommendation för alla som går igång på modern Cab.
* 1995 Warres LBV. Buteljerad 1999, började sedan säljas 2003/2004 och ansågs då "ready to drink". Vi drack ett par flaskor 2005-2007, denna är minst lika bra (om inte bättre) med mer utveckling, komplexitet och balans, ändå relativt intakt frukt.
Sedan var det dags för en "Glad Rag Doll" - altså konsert med Diana Krall på Konserthuset. Utomordentligt bra på alla vis, strålande duktiga musiker och roligt med ett "20-tals-stomp" sound på hennes annars lite modernare, mer slickade jazz. En tuba hade varit tidstypiskt, men trummisens spel med viss dominans av pukorna gav en liknande stompig effekt. Kul!
Vidare har G&Es farmor (och hennes tvillingsyster) nyligen fyllt år, och det firade vi med extrafin middag hemma hos C&T. Creme ninon med en 2002 Maurice Vessele smakade utmärkt. Kalvfilén fick sällskap av dels 2006 Ch Mazeyres från Pomerol som precis börjat komma in i en skön fas med lite högra-stranden-korinter&plommon som ackompanjeras av allehande sekundärtoner (läder, starkvin) och framförallt så är elegans&balans på rätt plats, farfar ler brett! C&T är lite mer för moderna fruktdrivna saker och till dem har jag plockat med en 2007 Amancaya från Mendoza, ett samarbete mellan Rotschilds och Nicolas Catena, och det smakar precis så - mer Cabernet & Malbec frukt, och även en del struktur (mer tannin än syra). Vi avrundar med tårta och 2007 Château Lafaurie-Peyraguey (Sauternes Premier Cru Classé) - som börjar få lite utveckling med kanderade apelsinskal och honung. Gott!
Veckans sista evenemang är Halloween-middag med ett par andra familjer i förorten. Alla är riktigt läskigt utklädda och allra bäst är nog fam K. med en riktigt röd dj-ul till pappa (hornen i pannan ser ut att ha växt ut det senaste dygnet, även när man kikar på nära håll) och mamma-vampyren med riktiga "fangs" och otäcka röda ögon vill man inte möta en mörk fullmånenatt. Partajet blev iallafall mycket lyckat och alla verkade glada, mätta och trötta när de vandrade hemåt. Vinerna som dracks:
* 2004 Rotari Flavio - gott, torrt och uttrycksfullt med lagom utveckling. Ovanligt bra mousserande
* NV Robert Moncuit, Grand Cru Blanc de Blancs från Le Mesnil. Har legat något år på rygg hemma, och blir fint aptitretande med hög syra.
* 2004 Monsenese Chianti Classico Riserva. Utvecklad och väldigt god i semi-modern stil (ändå inte alls ngt ekmonster). De flestas favorit.
* 2010 Volpolo, Bolgheri. Lite ung men snygg.
* 2009 Norton Privada. Tät och mörk som svart sammet. Modern, och riktigt tät och läcker! Klar rekommendation för alla som går igång på modern Cab.
* 1995 Warres LBV. Buteljerad 1999, började sedan säljas 2003/2004 och ansågs då "ready to drink". Vi drack ett par flaskor 2005-2007, denna är minst lika bra (om inte bättre) med mer utveckling, komplexitet och balans, ändå relativt intakt frukt.
fredag 19 oktober 2012
91 La Turque & Co
De gångna veckorna har varit sällsynt intensiva på flera fronter - jobbet är värre än vanligt; familjeaktiviteterna fler än de brukar och mitt i allt en fyra-fem dagars förkylning. På vinsidan har tre stycken, sedan länge inplanerade aktiviteter gjort sitt för att höja stressnivån. Här följer ett par höjdpunkter på vinsidan, och vi börjar med den högsta höjdpunkten:
1991 Côte-Rotie La Turque, E. Guigal
På en middag ordnad av importören VinUnic provar vi en vertikal med La Turque. Väldigt kul, gott och lärorikt. Alla vinerna (utom 2004 som är mycket säreget grön och trist) är mycket bra, men 91an höjer sig flera steg ovanför de andra med en makalöst fint parfymerad doft och sällsamt harmonisk och lång smak. Ett "topp5-alla-kategorier" vin. 99-100 p. Om du får chans att prova - ta den!
Sedan var det dags för en BYOB med tema 1996. När jag samlade ihop tompavorna blev det 18 st dagen efter... och nästan alla var riktigt bra (utom en enklare StEmilion som var för gammal). Topparna var bla en Bollinger RD, en La Mission Haut Brion, Pichon Comtesse och en Talbot på sin topp.
Den sista aktiviteten var en "US Syrah" provning med AuZone som jag höll i. Det var kul och de flesta vinerna föll väl ut. Trots att det var ett gäng verkliga vinrävar runt bordet, så var det ingen som provat just detta tema förut. Här var det ganska stor variation på åsikterna om vilket vin som var bäst, men till slut vann "de dyra faten och fruktkoncentrationen" hos 2005 Lillian California Syrah från Maggie Harrison. Jag vill även lyfta fram 2009 The Recluse Syrah (SB 73597, 291 kr) från Donkey & Goat som jag upplevde som ovanligt välbalanserad och med bra druv-typicitet, bra pris också.
Så var det helg igen, och familjeaktiviteterna dominerar kalendern. Man får passa på att reflektera och njuta lite av ett glas port (1997 Burmester - klart bra) och en kvällsslurk av matvinet 2006 Montiano, Lazio, firma Falesco, gjort på Merlot av superkonsulten Cotarella. Gott, ganska runt och snällt men lite mycket chokladfat och "internationell stil" snarare än uttryck för terroiren söder om Rom.
1991 Côte-Rotie La Turque, E. Guigal
På en middag ordnad av importören VinUnic provar vi en vertikal med La Turque. Väldigt kul, gott och lärorikt. Alla vinerna (utom 2004 som är mycket säreget grön och trist) är mycket bra, men 91an höjer sig flera steg ovanför de andra med en makalöst fint parfymerad doft och sällsamt harmonisk och lång smak. Ett "topp5-alla-kategorier" vin. 99-100 p. Om du får chans att prova - ta den!
Sedan var det dags för en BYOB med tema 1996. När jag samlade ihop tompavorna blev det 18 st dagen efter... och nästan alla var riktigt bra (utom en enklare StEmilion som var för gammal). Topparna var bla en Bollinger RD, en La Mission Haut Brion, Pichon Comtesse och en Talbot på sin topp.
Den sista aktiviteten var en "US Syrah" provning med AuZone som jag höll i. Det var kul och de flesta vinerna föll väl ut. Trots att det var ett gäng verkliga vinrävar runt bordet, så var det ingen som provat just detta tema förut. Här var det ganska stor variation på åsikterna om vilket vin som var bäst, men till slut vann "de dyra faten och fruktkoncentrationen" hos 2005 Lillian California Syrah från Maggie Harrison. Jag vill även lyfta fram 2009 The Recluse Syrah (SB 73597, 291 kr) från Donkey & Goat som jag upplevde som ovanligt välbalanserad och med bra druv-typicitet, bra pris också.
Så var det helg igen, och familjeaktiviteterna dominerar kalendern. Man får passa på att reflektera och njuta lite av ett glas port (1997 Burmester - klart bra) och en kvällsslurk av matvinet 2006 Montiano, Lazio, firma Falesco, gjort på Merlot av superkonsulten Cotarella. Gott, ganska runt och snällt men lite mycket chokladfat och "internationell stil" snarare än uttryck för terroiren söder om Rom.
Etiketter:
Californien,
Champagne,
Cote Rotie,
Haut-medoc,
Lazio,
Pessac-Leognan,
St Julien
söndag 7 oktober 2012
Höstlöv
Så är en riktigt fin hösthelg till ända. Lönnlöven är sådär fantastiskt gul-röda, och himlen (mestadels) blå. Alla sorters höstlöv singlar långsamt mot marken. Man borde vara ute hela dagarna, gå långpromenader och plocka svamp. Men istället flänger man runt och handlar olika saker (mest mat), hämtar och lämnar barnen på tusen aktiviteter. Har säkert startat bilen 15 ggr under helgen... högst tveksamt. Till helgavslutning har A. handlat jättefina och färska hela spättor som paneras, steks och går färdigt i ugnen. Serveras m kapris, dill, brynt smör och hederlig kokt potatis, mums!
Till detta blir det (ännu) en Chablis, denna gång en 2005 Clotilde Davenne, 1er Cru Vaugiraut. Färgen är finfint gul med visst djup, doften är riktigt bra med ren och (lagom) intensiv frukt (citrus och lite gula plommon), lite flinta och mineral. Smaken är kalasgod med perfekt balans, intensiv frukt och lagom avrundade syror. Ingen ek, inget tjafs - bara Chablis (och så lite höstlöv).
Till detta blir det (ännu) en Chablis, denna gång en 2005 Clotilde Davenne, 1er Cru Vaugiraut. Färgen är finfint gul med visst djup, doften är riktigt bra med ren och (lagom) intensiv frukt (citrus och lite gula plommon), lite flinta och mineral. Smaken är kalasgod med perfekt balans, intensiv frukt och lagom avrundade syror. Ingen ek, inget tjafs - bara Chablis (och så lite höstlöv).
lördag 6 oktober 2012
1999 Beau-Sejour Becot, St Emilion GCC
En dag med lite fuktig, men skönt klar höstluft och blå himmel. Solen sken nästan hela dagen. Fixa ute och inne. Dags för en höstmiddag med kalvstek, grönsaker, sås smaksatt med sherry&messmör och pressad potatis. Då är man värd ett bättre vin: 1999 Beau-Sejour Becot, Saint-Emilion Grand Cru Classe är ett bättre vin och passar därmed utmärkt! Tät mörkröd färg, skönt medelstor och mycket komplex doft: primärfrukten är nästan helt borta och ersatt av långsamt mognande toner av mörka plommon, lite skog, kaffe, korinter, och en aning starkvin. Smaken är ännu bättre med en tät, sammetsmjuk fruktkärna omgiven av sekundäraromer i form av lite tobak, lakrits, läder och mer skog. Man kan nästan känna vinden som blåser genom skogen faktiskt. Riktigt gott före, under och efter maten. Precis lagom utvecklat och klart svårspottat!
fredag 5 oktober 2012
2007 Albe, G.D. Vajra, Barolo
Vi provar en av oktober-släppets nyheter som vi var nyfikna på: 2007 Barolo Albe från G.D Vajra. En vända i karaffen och sen splash i glasen. Vinet är med i matchen från början, men utvecklas mycket under kvällen - så luftning är (som vanligt) att rekommendera. Färgen är typiskt mörkt granat-nebba-röd. Doften är utmärkt "school-book-nebbiolo" med röd-oranga nypon, lite blommor och tjära. De finkorniga tanninerna ger ett bra och sandigt grepp - och smaken fortsätter vidare med samma skolboks-nebbiolo med röda bär (nypon och vinbär), lite tjära och mer framträdande sval nebba-mynta (inte samma sak som Aussie-Cab-eukalyptus!). Känslan i munnen är utmärkt; fyllig och med bra struktur. Enda lilla anmärkningen är en gnutta eldighet (14,5% märks - kanske en effekt av det varma året). Gott och faktiskt ett vin som verkar ha ett lägre pris på bolaget än på de flesta andra ställen runt om i Europa (wine-searcher ger priser omkring 30 EUR), och sådant skall förstås uppmärksammas - bra jobbat Moestue!
För mer info:
http://www.systembolaget.se/2398
För mer info:
http://www.systembolaget.se/2398
lördag 29 september 2012
Utan Etikett
Vad betyder egentligen en etikett? Eller ett omslag (bok, skiva)? Eller en förpackning överhuvudtaget? Och hur påverkar formen och utseendet på dessa - hur en vara (innehållet) uppfattas av en potentiell konsument?
Dessa intressanta frågor ställs av "The Label Project":
http://thelabelproject.co/
Upplägget (min fria tolkning) är att en vinfirma vill testa hur deras produkter (innehållet, inte förpackningen!) uppfattas av ett antal vin-intresserade människor runt om i världen. Man ordnar därför "The Label Project" med hjälp av en/flera reklambyråer och ser till att skapa ett lagom stort hemlighetsmakeri och sedan skeppa ut tre flaskor med okänt innehåll för avsmakning. Vi vin-intresserade (främst bloggare om jag förstått det hela korrekt) skall sedan prova och försöka komma fram till druva och region, men faktiskt inte avge ett kvalitativt omdöme om vinet. Jag har ändå valt att göra det nedan - helt enkelt för att det är kul att kunna göra det helt utan prisreferens. Svaren skulle lämnas in den 28/9 och vilka vinerna är avslöjas den 1/10. Det var ett mycket roligt och intressant att prova vin på detta helblinda sätt! Skulle vara kul om tex en svensk vinimportör gjorde något liknande. Här är mina intryck av vinerna, gissningar om druva och region och ett enkelt poängomdöme.
Vin #1:
Dessa intressanta frågor ställs av "The Label Project":
http://thelabelproject.co/
Upplägget (min fria tolkning) är att en vinfirma vill testa hur deras produkter (innehållet, inte förpackningen!) uppfattas av ett antal vin-intresserade människor runt om i världen. Man ordnar därför "The Label Project" med hjälp av en/flera reklambyråer och ser till att skapa ett lagom stort hemlighetsmakeri och sedan skeppa ut tre flaskor med okänt innehåll för avsmakning. Vi vin-intresserade (främst bloggare om jag förstått det hela korrekt) skall sedan prova och försöka komma fram till druva och region, men faktiskt inte avge ett kvalitativt omdöme om vinet. Jag har ändå valt att göra det nedan - helt enkelt för att det är kul att kunna göra det helt utan prisreferens. Svaren skulle lämnas in den 28/9 och vilka vinerna är avslöjas den 1/10. Det var ett mycket roligt och intressant att prova vin på detta helblinda sätt! Skulle vara kul om tex en svensk vinimportör gjorde något liknande. Här är mina intryck av vinerna, gissningar om druva och region och ett enkelt poängomdöme.
Vin #1:
Färgen är ljust gulgrön. Doften medelstor och
ganska ung. Inga påtagliga frukter, typiskt vitvin med lite grönt äpple, druvor
och en aning citrus. Smaken följer doften väl och ger ett balanserat intryck av
gröna äpplen, lite (snäll) citrus och en bra balanserad syra och liten angenäm
beska mot slutet. Gissning att detta är en ung, oekad Chardonnay från 2010 eller 2011. Vissa drag av Chablis eller Petit Chablis. Frukten känns svalvuxen (inga tropiska toner), men ändå
relativt fyllig – så min gissning blir ett svalare område i Australien.
Adelaide Hills, Orange, eller kanske Mornington. 86-87 p. Gott och välgjort bruksvin.
Vin#2
Tät röd-svart-purpur färg. Stor, närmast opulent doft med orientaliska kryddor, björnbär och lite torkad frukt. Smaken ger en ganska tät frukt, mer kryddor (viss pepprighet) och känns ändå inte "over the top" - vilket igen antyder ett svalare område i Australien (högre höjd i Barossa Valley, kanske Eden Valley?) Det finns både syra och tanniner, som är väl integrerade. Druvan är med största sannolikhet Shiraz. Gott och välgjort, bättre vin, 89 p.
Vin#3
Färgen är väldigt lik vin#2, doften är svalare och lite slankare med en tydlig mintighet. I smaken finns mörka bär och fin cassis - så slutsatsen är Cabernet Sauvignon från Australien. Jag gissar på regionen Coonawarra (vissa likheter med Wynns Cabernet). Även detta vin upplever vi som välbalanserat och gott (även om minten kan upplevas som lite dominerande). 88-89 p.
En kul, annorlunda och utmanande ”tävling” i att se bortom etiketten och fokusera på innehållet i flaskan. Stort Tack till "The Label Project"!
lördag 22 september 2012
2004 Côte Rozier, Côte-Rôtie, Dom Bonnefond
Det kommer att bli en del Syrah denna höst - och detta vin är ett urtypiskt exempel. 2004 Côte Rozier, Côte-Rôtie från bröderna Bonnefond har en typiskt röd färg (ganska tät) med svarta stick. Doften är superskön med komplexa animaliska aromer toppat med lite tryffel. Smaken är riktigt god med fin balans, bra syra och lagom avrundade tanniner. Men framförallt imponerar den eleganta komplexiteten - man kan helt enkelt hitta en massa snyggt integrerade smaker: viol, salami, tryffel, läder, citrus, svamp - och en rejäl laddning trattkantareller! När Côte-Rôtie smakar så här är det redigt bra vin!
PS. Höll en "Syrah jorden runt"-provning på jobbet häromdagen. Då ville vi ha viner som gick att handla på systemet, och en prisnivå under 300 SEK. Där fick bla 2009 Ojai Santa Barbara County goda omdömen i den kraftigare nya-världen stilen, likaså 2009 Cornas från Jaboulet (fast den är ganska knuten idag). 2008 Dombeya Boulder Road från Sydafrika var också trevlig (ingen bränd bakelit, bara lite gummi). DS
PS. Höll en "Syrah jorden runt"-provning på jobbet häromdagen. Då ville vi ha viner som gick att handla på systemet, och en prisnivå under 300 SEK. Där fick bla 2009 Ojai Santa Barbara County goda omdömen i den kraftigare nya-världen stilen, likaså 2009 Cornas från Jaboulet (fast den är ganska knuten idag). 2008 Dombeya Boulder Road från Sydafrika var också trevlig (ingen bränd bakelit, bara lite gummi). DS
söndag 16 september 2012
2006 Beauroy, Brocard
Brocards medelklass Premier Cru och VV viner återkommer vi till i de flesta årgångar, gärna med ett par år på rygg först. 2005orna är numer slut (kanske finns ngn enstaka flaska kvar i ett mörkt hörn) därmed dags för en 2006a av instegsvinet på Premier Cru nivån, Beauroy (aktuell årgång är 2010, SB 7125 159 kr). Beauroy ger oftast lite lättare, elegantare viner som inte behöver så mycket lagring. Kvällens vin har en härlig äppelgul färg, doften är klassisk medelstor och fortfarande relativt fruktig chablis med lite mogna gröna äpplen, en liten smörighet och fina mineraler i smaken. Syran är inte skyhög, men absolut tillräcklig för att ge fin struktur och läskande förmåga. Ingen stor Chablis, men mycket god och matvänlig. Man vill gärna ha en klunk till - ett betyg så gott som något!
lördag 15 september 2012
Intensitet
Intensitet är ett av de kvalitetsattribut som allas vår farbror Parker brukar belöna med poäng. Ikväll lagar vi helstekt rostas, med klassiska ugnsgrönsaker och en intensiv sås med röd-gul trumpetsvamp. Man skulle kunna tänka sig en lagom mogen Côte-Rôtie från dess dramatiskt branta och soldränkta sluttningar ger ett matchande intensivt vin. Vår erfarenhet av Côte-Rôtie är dock att tunnel-fenomenet är påtagligt och svårbemästrat. De flesta av källarens Côte-Rôtie viner är från 2004 och 2005 - så vi väntar ett tag till. Vi letar istället fram en ersättare från down-under som förhoppningsvis har mindre tunneleffekter. Receptet är hämtat från Côte-Rôtie-boken: mogna Syrah-druvor från lågavkastande stockar får samjäsa med en liten andel viognier, och sedan uppfostras i franska barriquer under ganska lång tid (18 månader). Nej, tyvärr ingen LaLaLa (och de får väl 30-42 månader på eken), utan en 2005 Yering Station Reserve Shiraz Viognier, från det (relativt) svala Yarra Valley. Vinet får en dryg halvtimme i karaff och slås sedan upp i klassiska rödvinskupor (Orrefors Merlot). Doften är först en ganska blyg viol, det behövs faktiskt närmare en timme till innan det börjar hända något. Smaken är med i matchen från början med intensiv mörkt rödbärig frukt (björnbär, rönnbär), en rejäl kryddlåda med muskot och kanel, och en tydligt animalisk smak. Faten är ganska märkbara (espressorost!) - särskilt utan mat. Silkiga och persistenta tanniner. En viss eldighet i svansen. Till maten blir helheten just intensiv och harmonisk. Vinet har fått ganska varierande omdömen (96 James Halliday och 86 Jay Miller!). Även drickfönstret varierar, några "proffs" säger drick senast 2013; andra tycker fönstret öppnar 2012 och 2021 bör det vara urdrucket. Vi är klart positiva ikväll - ca 91-92 skulle jag säga, men det är matkrävande och just nu faktiskt en viss tunnelkänsla. Någonstans i de innersta delarna av förråden finns en eller kanske två flaskor till, de får vila där ett tag till.
fredag 14 september 2012
2002 Kirwan, Margaux
Efter att ha samlat buteljer i snart 15 år så infaller den trevliga situationen att faktiskt ha en del viner med viss utveckling att välja på. Samtidigt så är jag nyfiken på ett par nyanskaffade Bdx 2009, och några italienare som levererades för någon vecka sedan. Valet på fredagsvin faller till slut på en Ch Kirwan, Margaux från mellanåret 2002. Sannolikt inköpt på SB för en inte alltför avskäckande summa (strax under 300 SEK om jag minns rätt). 2002 är ju en årgång som är känd för sin tunna, ofta lite gröna frukt och alltför ofta en ganska ogin vinupplevelse. Priserna var med rätta klart lägre än tex 2000 och 2001. Ändå tycker säkert några att de var för höga. Men som så ofta i Bdx så är årgångsgeneraliseringar vanskliga. Vi korkar upp och får ett glas (stor cabernet-kupa) med tät, röd-svart-blå färg utan några antydningar åt tegelhållet. Doften är skönt komplex med både söt frukt (mörka plommon, björnbär, blåbär) och smaken hänger med fint. Vinet behöver en dryg timme i glaset för att riktigt komma i balans - då framträder en ganska djup smak med fin komplexitet och balans. Visst finns där en del stråk av piptobak som kan uppfattas som gröna, och visst finns där lite torra fat-tanniner (och en antydan av espresso) - men helheten hänger ihop bra, och framförallt den täta frukten och det ungdomliga intrycket överraskar positivt. Riktigt gott idag och sannolikt minst fem år till. Prova gärna om du har flaskor kvar, kom ihåg att lufta!
söndag 9 september 2012
2005 Langhe Nebbiolo (La Spinetta)
Söndag kväll är ofta lite vemodigt, man har börjat förbereda och planera för arbetsveckan och alla aktiviteter, och njuter kanske inte av helgkvällen på rätt sätt utan i tankarna är man redan på tisdagen och undrar hur den dagen skall gå ihop? Nåväl, vi försöker laga en god och barnvänlig middag iallafall, och inleder med kronärtskocka på klassiskt vis (kokt, serverad med smör&salt). Barnen älskar detta - och även vi vuxna tycker det är gott - men svårt att matcha med vin? Vi dricker oftast ett glas öl - fast kanske skulle en bättre Riesling från Alsace funka? Tips mottages gärna!
Varmrätten är en italiensk lövbiffspasta med tomat och pesto, och till det korkar jag upp en 2005 Langhe Nebbiolo från La Spinetta. Korken dras ca 1 tim innan servering och jag häller upp ett glas. Som väntat lite knutet, men lagom till maten så får vi en skön och riktigt komplex nebba-näsa med djup, mörk frukt (mörka bär, surkörsbär, lite nypon och rosor), smaken är helt enkelt "perfetto" både avseende utveckling och mognad med tät frukt (samma mörka bär, surkörsbär, lite nypon och lite tomatpuré) snygga välpolerade nebba-tanniner och under alltihopa en fin matta med välintegrerad choklad och espresso från faten. A. är mycket positiv ("väldigt gott vin"). Oerhört gott (92+) för oss som gillar det moderna Piemonte (inget fel i det traditionella - minns tex:
http://vintresserad.blogspot.se/2012/08/2006-gb-burlotto-monvigliero-barolo.html
också synnerligen gott - men i en diametralt motsatt stil).
Sannolikt är detta den bästa (och sista) flaskan av La Spinettas instegs-nebbiolo från 2005. Känns som att den är på absolut topp ikväll. Har lagrats i jämn temperatur (ca 14-17 grader) i fyra-fem år från inköp, vilket stämmer väl med våra första smakprov och uppskattningar. Stark rekommendation!
Varmrätten är en italiensk lövbiffspasta med tomat och pesto, och till det korkar jag upp en 2005 Langhe Nebbiolo från La Spinetta. Korken dras ca 1 tim innan servering och jag häller upp ett glas. Som väntat lite knutet, men lagom till maten så får vi en skön och riktigt komplex nebba-näsa med djup, mörk frukt (mörka bär, surkörsbär, lite nypon och rosor), smaken är helt enkelt "perfetto" både avseende utveckling och mognad med tät frukt (samma mörka bär, surkörsbär, lite nypon och lite tomatpuré) snygga välpolerade nebba-tanniner och under alltihopa en fin matta med välintegrerad choklad och espresso från faten. A. är mycket positiv ("väldigt gott vin"). Oerhört gott (92+) för oss som gillar det moderna Piemonte (inget fel i det traditionella - minns tex:
http://vintresserad.blogspot.se/2012/08/2006-gb-burlotto-monvigliero-barolo.html
också synnerligen gott - men i en diametralt motsatt stil).
Sannolikt är detta den bästa (och sista) flaskan av La Spinettas instegs-nebbiolo från 2005. Känns som att den är på absolut topp ikväll. Har lagrats i jämn temperatur (ca 14-17 grader) i fyra-fem år från inköp, vilket stämmer väl med våra första smakprov och uppskattningar. Stark rekommendation!
fredag 7 september 2012
Haut-Bailly & Troplong Mondot (Magnum Wine)
Vinimportören Magnum Wine är baserad i Göteborg, drivs av eldsjälen Magnus Holmgren och har expanderat ganska ordentligt de senaste 6-7 åren. Man har ett tydligt fokus på Bordeaux, och det gillar vi förstås skarpt! De jobbar med ett flertal negocianter och inom hela spannet från 100 kr och uppåt. I år är Magnum Wine en verkligt stor leverantör av Bdx 2009 till systemet. När det uppenbarar sig en chans att prova lite av deras Bdx-sortiment och dessutom två mini-vertikaler av toppslotten Haut-Bailly (Pessac-Leognan) och Troplong Mondot (St Emilion) så är det bara att skapa plats i kalendern.
Provningen är inriktad mot restaurang och sommelierer, så vi inleder med fem viner ur deras portfölj som har ett passande trivsamt prisläge. Här finns tex 2007 Ch Fleur Cardinale från St Emilion som har en verkligt skönt utvecklad näsa (bla en del kafferost) och och en lite lättare frukt och struktur. Drick nu. Utmärkt restaurantvin. Vi gillar även 2009 Ch Carignan från Côtes de Bordeaux (70% Merlot och äldre fat) ger en tät, mogen och fyllig nollniefrukt. Finns i 6pack i BS för klart rimliga 954 kr.
Så över till huvudnumren:
Château Haut-Bailly (Pessac-Leognan)
Ett av de klassiska toppslotten i appelationen som alltid levererar på en hög nivå. Klassisk vänstra-stranden jordmån med "gravel" och sand. Högt upp med bra dränering. Man jobbar med försiktig hantering av druvor, noggrann selektion, försiktigt rostade fat - allt för att bibehålla frukten så intakt som möjligt. Strävar efter elegans, koncentration och finess - och har haft samma filosofi under lång tid. Enda kruxet för oss konsumenter är en prisnivå som oftast är lika jämn och hög, även om 2007 och 2008 är klart mindre kostsamma än 2009 och 2010.
2009
Inleder direkt med en ung, yppig och kalasgod doft med primärfrukt och en precis fathantering. Smaken är tight med tydliga mineraler, grusväg och suveränt elegant struktur, arketypisk Pessac! Med en liten marginal mitt favoritvin (93-96, 98RP).
2007
Har det lite svårt med 2009 på ena sidan och 2000 på andra :-) Det är lättare och mer syradrivet, och mer utvecklat än 2009. Sannolikt ett bra mat & restaurantvin (89-90).
2000
Apgott! Fortfarande en aning knutet, och lite i en mellanfas där frukten börjar lägga sig, och sekundäraromerna börjar kika fram. Ultraklassiskt cabernet-dominerat Pessac-vin med svarta vinbör, blyerts och grusväg (93-94).
Château Troplong Mondot (1er Cru Classé St Emilion)
En stor egendom vars 33 ha huvudsakligen ligger "uppe" sluttningen öster om StEmilion. Man gör vin i en tydligt modern stil - mycket mogen frukt, en hel del extraktion och ganska mycket fat (75-100% nya och 18-24 månader). Särskilt 2009 och 2010 har fått en del kritik för höga alkoholhalter (>= 15%).
2009
Först lite knuten, sedan en "tät" och innehållsrik doft. I munnen är det rundare, sötare och en verkligt intensiv Merlot-frukt med mörka plommon och korinter (ingen grusväg här inte!). Faten märks ganska tydligt med espresso och mörk choklad, fast det är snyggt! Längden och intensiteten är utmärkt. Det är lite eldigt - det kommer man inte ifrån, jag tycker dock att bygget håller ihop bra, ett synnerligen gott Parkervin! (92-95, 99RP)
2007
Betydligt mer utvecklad (och god) högra strandendoft (med en del fatmarkörer - tex kafferosten). Smaken är klart lättare än 2009an, men inte på något sätt tunn. Det finns också en liten ton av grönt och piptobak (kanske mer cab-franc i denna årgång?) - men det stör inte mig alls, tvärtom så tycker jag att det bidrar till en intressant helhet. Även denna 2007a känns som ett utmärkt drickfärdigt och matvänligt restaurantvin (92). Är klart bättre idag än i oktober 2011.
2006
Snällare och rundare men (tyvärr) inte alls lika kul som de andra vinerna. Sannolikt i en tunnel (87-88 idag, förhoppningsvis potential uppåt 90).
Sedan vidtog en intressant diskussion kring varför det är så svårt att sälja Bordeaux i Sverige, både på Systembolaget och på restaurant. Slutsatsen blev (eventuellt) att med den renässans för klassiska distrikt, och ett ökande vinintresse (och därmed vilja ett betala mer än 99 kr för ett rött vin) så bör det gå att sälja Bordeaux upp till 200 kr. Och vinerna som fått topp-poäng av Parker säljer förstås sig själva (i stort sett). Sammanfattningsvis en alldeles ovanligt bra inledning på helgen - stort tack till Magnus och Thomas på Magnum Wine!
Provningen är inriktad mot restaurang och sommelierer, så vi inleder med fem viner ur deras portfölj som har ett passande trivsamt prisläge. Här finns tex 2007 Ch Fleur Cardinale från St Emilion som har en verkligt skönt utvecklad näsa (bla en del kafferost) och och en lite lättare frukt och struktur. Drick nu. Utmärkt restaurantvin. Vi gillar även 2009 Ch Carignan från Côtes de Bordeaux (70% Merlot och äldre fat) ger en tät, mogen och fyllig nollniefrukt. Finns i 6pack i BS för klart rimliga 954 kr.
Så över till huvudnumren:
Château Haut-Bailly (Pessac-Leognan)
Ett av de klassiska toppslotten i appelationen som alltid levererar på en hög nivå. Klassisk vänstra-stranden jordmån med "gravel" och sand. Högt upp med bra dränering. Man jobbar med försiktig hantering av druvor, noggrann selektion, försiktigt rostade fat - allt för att bibehålla frukten så intakt som möjligt. Strävar efter elegans, koncentration och finess - och har haft samma filosofi under lång tid. Enda kruxet för oss konsumenter är en prisnivå som oftast är lika jämn och hög, även om 2007 och 2008 är klart mindre kostsamma än 2009 och 2010.
2009
Inleder direkt med en ung, yppig och kalasgod doft med primärfrukt och en precis fathantering. Smaken är tight med tydliga mineraler, grusväg och suveränt elegant struktur, arketypisk Pessac! Med en liten marginal mitt favoritvin (93-96, 98RP).
2007
Har det lite svårt med 2009 på ena sidan och 2000 på andra :-) Det är lättare och mer syradrivet, och mer utvecklat än 2009. Sannolikt ett bra mat & restaurantvin (89-90).
2000
Apgott! Fortfarande en aning knutet, och lite i en mellanfas där frukten börjar lägga sig, och sekundäraromerna börjar kika fram. Ultraklassiskt cabernet-dominerat Pessac-vin med svarta vinbör, blyerts och grusväg (93-94).
Château Troplong Mondot (1er Cru Classé St Emilion)
En stor egendom vars 33 ha huvudsakligen ligger "uppe" sluttningen öster om StEmilion. Man gör vin i en tydligt modern stil - mycket mogen frukt, en hel del extraktion och ganska mycket fat (75-100% nya och 18-24 månader). Särskilt 2009 och 2010 har fått en del kritik för höga alkoholhalter (>= 15%).
2009
Först lite knuten, sedan en "tät" och innehållsrik doft. I munnen är det rundare, sötare och en verkligt intensiv Merlot-frukt med mörka plommon och korinter (ingen grusväg här inte!). Faten märks ganska tydligt med espresso och mörk choklad, fast det är snyggt! Längden och intensiteten är utmärkt. Det är lite eldigt - det kommer man inte ifrån, jag tycker dock att bygget håller ihop bra, ett synnerligen gott Parkervin! (92-95, 99RP)
2007
Betydligt mer utvecklad (och god) högra strandendoft (med en del fatmarkörer - tex kafferosten). Smaken är klart lättare än 2009an, men inte på något sätt tunn. Det finns också en liten ton av grönt och piptobak (kanske mer cab-franc i denna årgång?) - men det stör inte mig alls, tvärtom så tycker jag att det bidrar till en intressant helhet. Även denna 2007a känns som ett utmärkt drickfärdigt och matvänligt restaurantvin (92). Är klart bättre idag än i oktober 2011.
2006
Snällare och rundare men (tyvärr) inte alls lika kul som de andra vinerna. Sannolikt i en tunnel (87-88 idag, förhoppningsvis potential uppåt 90).
Sedan vidtog en intressant diskussion kring varför det är så svårt att sälja Bordeaux i Sverige, både på Systembolaget och på restaurant. Slutsatsen blev (eventuellt) att med den renässans för klassiska distrikt, och ett ökande vinintresse (och därmed vilja ett betala mer än 99 kr för ett rött vin) så bör det gå att sälja Bordeaux upp till 200 kr. Och vinerna som fått topp-poäng av Parker säljer förstås sig själva (i stort sett). Sammanfattningsvis en alldeles ovanligt bra inledning på helgen - stort tack till Magnus och Thomas på Magnum Wine!
onsdag 5 september 2012
Bordeaux 2011 med WineFinder
Så var det dags för mönstring av Bordeaux 2011 hos WineFinder och Beyerman. Årgången generellt är ju varken lika "bra" eller homogen som 2009 och 2010. Växtsäsongen 2011 skapade en hel del utmaningar för odlarna och de nya optiska sorteringsmaskinerna gick varma. En producent berättade att maskinen sorterade bort omkring 10% av druvmaterialet, jämfört med 1% 2010! Jag hann prova nästan alla vinerna men kärnfrågan är förstås hur smakade det? Faktiskt ganska mycket bättre än jag befarat. De bästa vinerna har en skön frukt, goda tanniner och en verklig fräschör (=syra) som ger längd och struktur. Det man inte får 2011 är den yppiga frukten hos 2009; eller intensiteten och strukturen hos 2010. Några producenter ansåg att 2011 är viner att dricka medan man väntar på 2009 och 2010. Jag skulle tro att man kommer att kunna dricka många 2009 "längs hela vägen"; medan 2010 kommer att kräva sin lagring. 2011 varierar däremot en hel del mellan slotten, så här gör man nog bäst att prova sig fram. Priserna är ett intressant område, alla slott har sänkt sina priser jmf med 2010, det var alldeles nödvändigt ur flera aspekter. Frågan är då om sänkningen är tillräcklig för att det skall bli en lyckad primörkampanj? Inte enligt Farr Vintners iallafall:
http://www.farrvintners.com/blog.php?blog=126
Samtidigt så var det mycket folk på denna provning - och stämningen var generellt positiv, så jag skulle tro att WineFinder är ganska nöjda (ni får gärna kommentera!).
Mina favorit-viner 2011:
Slotten har (som vanligt) med sig referensviner från tidigare årgångar (ibland fanns även att beställa), det är väldigt givande att prova samma slott från olika årgångar.
Om man vill generalisera (vilket åenasidan är praktiskt, åandrasidan lite dumdristigt förenklande) så är mina intryck:
2009 - jäpp, den är så yppig och häftig som farbror Parker sagt. Förmodligen svårt vanebildande för alla som uppskattar modern Bdx.
2008 - en blandad årgång med en del hyggliga viner i vardande, fast flera är lite obalanserade och i tunnel idag. Ryggläge.
2007 - de flesta viner är färdiga att dricka, helt ok mat&restaurantviner, men på egen hand blir de ofta lite tunna. Ett vin som överraskade positivt var 2007 Chasse-Spleen.
2006 - bara något enstaka vin med i år, men 2006 Gazin var riktigt god.
2005 - ett par viner fanns med, alla riktigt bra - så hajpen kring 2005 känns motiverad, och de börjar att komma ur tunneln - dags att prova lite fler nollfemmor!
2004 - klassisk årgång med drickfärdiga viner. Lite i skymundan av 2003 och 2005. Bra för oss som dricker Bordeaux!
Enda lilla besvikelsen var att några av de bästa slotten inte längre åker med på dessa "roadshows" - jag saknar tex Pontet, Montrose och Pichon Baron som varit med tidigare år. Även Grand Puy Lacoste saknas.
Som vanligt - stort tack till WineFinder och Beyerman för denna möjlighet för en Bordeaux-nörd att stilla begäret!
Här är noteringar från förra året:
http://vintresserad.blogspot.se/2011/09/bordeaux-2010.html
http://www.farrvintners.com/blog.php?blog=126
Samtidigt så var det mycket folk på denna provning - och stämningen var generellt positiv, så jag skulle tro att WineFinder är ganska nöjda (ni får gärna kommentera!).
Mina favorit-viner 2011:
- Leoville-Poyferre: ovanligt intensiv och tät, höga och välpolerade tanniner, kommer att leva länge
- Haut-Bailly: snygg, ren, koncentrerad, klassisk och mycket välbalanserad
- Destieux: bra frukt med typisk (för egendomen) lite söt piptobak som skapar komplexitet
- Dom Chevalier Blanc: ett av kvällens allra godaste viner med komplex, krämig och yppig tropisk frukt kombinerad med fin syra och mineralitet
- Canon La Gaffeliere: 40% CabFranc och seriös selektering ger välsmakande kvalitet
- Coutet (Barsac): skön frukt med kopiösa mängder aprikoser, och en lovande syra
Slotten har (som vanligt) med sig referensviner från tidigare årgångar (ibland fanns även att beställa), det är väldigt givande att prova samma slott från olika årgångar.
Om man vill generalisera (vilket åenasidan är praktiskt, åandrasidan lite dumdristigt förenklande) så är mina intryck:
2009 - jäpp, den är så yppig och häftig som farbror Parker sagt. Förmodligen svårt vanebildande för alla som uppskattar modern Bdx.
2008 - en blandad årgång med en del hyggliga viner i vardande, fast flera är lite obalanserade och i tunnel idag. Ryggläge.
2007 - de flesta viner är färdiga att dricka, helt ok mat&restaurantviner, men på egen hand blir de ofta lite tunna. Ett vin som överraskade positivt var 2007 Chasse-Spleen.
2006 - bara något enstaka vin med i år, men 2006 Gazin var riktigt god.
2005 - ett par viner fanns med, alla riktigt bra - så hajpen kring 2005 känns motiverad, och de börjar att komma ur tunneln - dags att prova lite fler nollfemmor!
2004 - klassisk årgång med drickfärdiga viner. Lite i skymundan av 2003 och 2005. Bra för oss som dricker Bordeaux!
Enda lilla besvikelsen var att några av de bästa slotten inte längre åker med på dessa "roadshows" - jag saknar tex Pontet, Montrose och Pichon Baron som varit med tidigare år. Även Grand Puy Lacoste saknas.
Som vanligt - stort tack till WineFinder och Beyerman för denna möjlighet för en Bordeaux-nörd att stilla begäret!
Här är noteringar från förra året:
http://vintresserad.blogspot.se/2011/09/bordeaux-2010.html
söndag 2 september 2012
2009 Saint-Romain & 2007 Rieussec
Middag hos fam E. som bor i närheten, har barn i samma ålder och alltid ordnar god mat och dryck! Det livar verkligen upp en regntung helg när det där ordet ni vet, det där som börjar på h... blir alltmer oundvikligt. Denna kväll inleds med skön skumpa från Alexander Bonnet, och sedan blir det kantarellmackor med lagom fatad chardonnay från Sydafrika (Sterhuis). Huvudrätten är fläskfile med god svampsås - och till det två röda bourgogner från det tillgängliga året 2009:
A) Bourgogne Rouge Cuvée Saint-Nicolas Patriarche (SB 5471) 179 kr
B) Saint-Romain Domaine Taupenot-Merme (SB 90584) 229 kr
Båda vinerna är typiska för druva och ursprung med rödbärig Pinot-frukt och viss kryddighet. Cuvée Saint-Nicolas är lite bärigare och rundare, med snällare syra och tanniner; medan Saint-Romain har tydligare struktur och mineral; mer komplexitet och längd. Båda vinerna utvecklas hela kvällen i glaset, jag upplever att Saint-Romain har ett visst försprång redan från början - och det utökas med mer luft och till slut är det en riktigt fin pinne!
Till efterrätten plockar P. fram en halva 2007 Rieussec - och här lyfter det direkt! En väldigt god, rik, intensiv gyllene nektar med begynnande utveckling och komplexitet. Alla beståndsdelar finns för en stor Sauternes - riktigt gott och intresseväckande idag, och säkert en utvecklingskurva många år framåt i tiden. Klar rekommendation för alla som gillar Sauternes (Château Rieussec SB 96807 295 kr). Stort tack till fam E. för en jättetrevlig och välsmakande kväll!
A) Bourgogne Rouge Cuvée Saint-Nicolas Patriarche (SB 5471) 179 kr
B) Saint-Romain Domaine Taupenot-Merme (SB 90584) 229 kr
Båda vinerna är typiska för druva och ursprung med rödbärig Pinot-frukt och viss kryddighet. Cuvée Saint-Nicolas är lite bärigare och rundare, med snällare syra och tanniner; medan Saint-Romain har tydligare struktur och mineral; mer komplexitet och längd. Båda vinerna utvecklas hela kvällen i glaset, jag upplever att Saint-Romain har ett visst försprång redan från början - och det utökas med mer luft och till slut är det en riktigt fin pinne!
Till efterrätten plockar P. fram en halva 2007 Rieussec - och här lyfter det direkt! En väldigt god, rik, intensiv gyllene nektar med begynnande utveckling och komplexitet. Alla beståndsdelar finns för en stor Sauternes - riktigt gott och intresseväckande idag, och säkert en utvecklingskurva många år framåt i tiden. Klar rekommendation för alla som gillar Sauternes (Château Rieussec SB 96807 295 kr). Stort tack till fam E. för en jättetrevlig och välsmakande kväll!
lördag 25 augusti 2012
2000 Sarget Gruaud Larose
En annan tid, ett annat vin - och ändå finns en del likheter med Genuine Risk. Sarget är ju ett vin med varierande leverans. Emellanåt bra, emellanåt tveksamt. Kvällens flaska börjar tveksamt - och slutar bra, fast kanske inte så bra som man kan förvänta sig av andravinet från ett (nästan) toppslott i en toppårgång. Näsan är rätt komplex med läder, stall, citrus och en del brettig funk. Smaken är slank hyfsat lång och rik på syra. Gör sig utan tvekan bäst till mat - och för inbitna Medocister.
fredag 24 augusti 2012
2008 Genuine Risk
Även om Bordeaux (och Saint-Julien) ligger oss varmt om hjärtat, så är Cali Cab en definitiv favorit. Särskilt när man hittar viner som har kombinationen av skön cali frukt, bra struktur, och helst lite mineral - allra helst från bergslägena. De kostar dock ofta lite mer än man egentligen vill betala för ett hyggligt fredagsvin. Altså fortsätter vi att prova och leta efter sådana viner utanför de vanliga områdena. Ett exempel är Mt Edens Saratoga (där vi dock hade otur med kork förra flaskan). Kvällens vin kommer från den lilla producenten Black Sheep Finds som hämtar druvorna från Santa Ynes Valley. Det är en verklig blend med 40% CabSauv, 26% Petit Verdot, 18% Merlot och 16% CabFranc. Importeras till Sverige av USA-specialisten Vinopia. Jag provade första gången på Vinordic i våras och gillade skarpt, men som alla vet, det kan vara en annan sak hemma i köket till mat och över en kväll. Så här gick det:
Färgen är tät röd-blå-svart (som väntat), doften är riktigt skön cali bdx-blend med härligt yppig sötmogen frukt och mandelmassa. Smaken är en kombination av färgen (tät och fyllig), doften (mogen cali-frukt), söta maraschino-körsbär och ganska lyxiga fat (fin kafferost, espresso). Nivån i flaskan sjunker fort, detta är en seriöst god cali blend för hanterbara pengar (BS 74126, 261 SEK). Visst kan man invända att frukten är lite större än strukturen, och det är varken lika elegant eller lika fina mineraler som tex i en Dunn Howell Mountain - men då pratar vi helt andra pengar. Det blir nog fler flaskor!
PS. En verkligt kul kontrast till förra helgens übertraditionella och slanka Barolo från Burlotto! DS
Färgen är tät röd-blå-svart (som väntat), doften är riktigt skön cali bdx-blend med härligt yppig sötmogen frukt och mandelmassa. Smaken är en kombination av färgen (tät och fyllig), doften (mogen cali-frukt), söta maraschino-körsbär och ganska lyxiga fat (fin kafferost, espresso). Nivån i flaskan sjunker fort, detta är en seriöst god cali blend för hanterbara pengar (BS 74126, 261 SEK). Visst kan man invända att frukten är lite större än strukturen, och det är varken lika elegant eller lika fina mineraler som tex i en Dunn Howell Mountain - men då pratar vi helt andra pengar. Det blir nog fler flaskor!
PS. En verkligt kul kontrast till förra helgens übertraditionella och slanka Barolo från Burlotto! DS
fredag 17 augusti 2012
2006 G.B Burlotto, Monvigliero, Barolo
Efter att det första vinet (2006 Mt Eden Saratoga Cab) uppvisar en ovanlig "nästan korkdefekt" bittersyrlighet så hämtas snabbt en räddare från förråden. Det blir en ultratraditionell Barolo från det fina året 2006: Comm. G.B Burlotto, Vigneto Monvigliero i kommunen Verduno i de norra delarna av Barolo-området. Färgen är ljust granatröd och nästan skimrande. Doften är (redan efter en snabb vända i karaffen) med på noterna med många fina nyanser i det ljusare doftspektrat: ljusa nyponblommor, apelsin och fint te. Sen finns det en tydlig, men svårdefinierad doftton (lite åt mandelmassa... och ändå inte) hursomhelst en väldigt skön sniff! Smaken fortsätter i en harmonisk, ljust rödfruktig (nypon, röda vinbär, jordgubbar) nästan eteriskt lätt stil med eleganta syror och fina tanniner. Förvånansvärt tillgängligt och lättdrucket - och sannolikt en utmärkt Barolo för nästan alla; oavsett om man annars dricker Bourgogne eller Bordeaux!
Fler som provat:
http://vinare.blogspot.se/2012/03/2006-comm-g-b-burlotto-barolo.html
Fler som provat:
http://vinare.blogspot.se/2012/03/2006-comm-g-b-burlotto-barolo.html
lördag 11 augusti 2012
2003 Schiavenza Perno, Barolo
Ahhh - doften är bra nära världsklass! Mogna nypon, rosor och bara så urskön nebba-nos!
Färgen är "a classic" precis på gränsen till transparent i mitten (mörkt röd) och sedan gradvis ljusare och mera åt orange tegel i kanten. Jag skickar ned näsan ännu en gång (stora Riedel Vitis Nebbiolo/Pinot glas) med glaset stilla, på bordet och bara andas in och njuter. Att snurra vinet och se färgskiftningarna ger en antydan om vad som komma skall.
Så, en djup klunk och smaken är utsökt: tät, söt, utvecklad och mogen nebba-frukt (nypon, körsbär och citrus) precis lagom sandiga tanniner och en väl integrerad syra. Lite espresso (inga nyrostade fat såvitt jag vet), längden är oklanderlig. Hettan i årgången 2003 märker inte vi. Varför i hela friden köpte vi inte fler flaskor?
Mer info finns här (läs gärna även kommentarerna, tex för mer info om "plotspotters"):
http://italienska-viner.blogspot.se/2010/04/barolo-perno-2003-schiavenza.html
Färgen är "a classic" precis på gränsen till transparent i mitten (mörkt röd) och sedan gradvis ljusare och mera åt orange tegel i kanten. Jag skickar ned näsan ännu en gång (stora Riedel Vitis Nebbiolo/Pinot glas) med glaset stilla, på bordet och bara andas in och njuter. Att snurra vinet och se färgskiftningarna ger en antydan om vad som komma skall.
Så, en djup klunk och smaken är utsökt: tät, söt, utvecklad och mogen nebba-frukt (nypon, körsbär och citrus) precis lagom sandiga tanniner och en väl integrerad syra. Lite espresso (inga nyrostade fat såvitt jag vet), längden är oklanderlig. Hettan i årgången 2003 märker inte vi. Varför i hela friden köpte vi inte fler flaskor?
Mer info finns här (läs gärna även kommentarerna, tex för mer info om "plotspotters"):
http://italienska-viner.blogspot.se/2010/04/barolo-perno-2003-schiavenza.html
fredag 10 augusti 2012
2009 Fourcas-Hosten, Listrac
Nu har 2009orna börjat lanseras på SB och vi är förstås nyfikna efter de första positiva smakproven tidigare. Fourcas-Hosten är ett slott som gjort ett kvalitetslyft de senaste åren (åtminstone from årgång 2008) så 2009an borde vara bra. Priset har inte gått upp så mycket (SB 96051, 175 kr) trots att årgång 2009 på många håll är både 30 och 50% dyrare än 2008. Vi korkar upp till lammfärsbiffar med ugnsgrillade grönsaker. Färgen är purpurröd och medeltät. Doften är en aning spretig, ungfruktig och lite rostad. Inte så spännande så här långt. Smaken är däremot finfin med skön och rent klingande frukt (hallonpastill!), bra syror och snälla tanniner som ger en ryggrad och ändå tillgänglighet. Egentligen alldeles för ungt, ändå redigt gott idag. Kommer kanske inte att bli storartat, men jag funderar redan på att handla fler flaskor...
onsdag 8 augusti 2012
Argentina vs. Bordeaux
Denna kväll en match mellan två viner som har visst familjeintresse:
Argentina representeras av: 2004 Catena Alta, Cabernet Sauvignon
Detta är riktigt bra med tät röd färg och man kan börja ana tegel i kanten. Doften är skönt Cabernet-typisk med mogna, söta svarta vinbär, lite gräs och början till mognadstoner. Smaken är rik och välbalanserad med bra tryck i frukten och lite steniga mineraler från vingårdarna på hög höjd (strax över 1000 m). Frukten är både söt och samtidigt rimligt sval (borde inte gå egentligen...) Syror och tanniner ger en lagom struktur, men det är frukten som står ut. Blint hade jag nog satt detta som ett bergsvin från Napa av god (men inte absolut toppkvalitet). Som väntat är det C&Ts favorit (de har bott i Argentina ett par år). Även farfar (annars ganska svårflörtad) gillar detta, kan bero på att även han bodde ett antal år i Buenos Aires i början av sextiotalet.
I ringhörnan för Bordeaux finns en gammal bekanting: 2005 Le Doyenne, Premieres Cotes de Bordeaux
Färgen är mer transparent med tydlig tegel i kanten; doften är torr och komplex; och smaken följer doften på ett harmoniskt sätt med mogna, mörka plommon, korinter, en gnutta lakrits och en rejäl dos lagom sandiga tanniner som ger både struktur och ursprungstypicitet. Lika gott som föregående flaskor (sammanlagt har vi nog handlat en 18 flaskor Le Doyenne, även om en del gått åt som presenter och liknande). Farfar, A och undertecknad tycker att båda vinerna är lika goda till kvällens kyckling med fänkål och lite ädelost. Matchen slutar ganska jämnt altså!
Argentina representeras av: 2004 Catena Alta, Cabernet Sauvignon
Detta är riktigt bra med tät röd färg och man kan börja ana tegel i kanten. Doften är skönt Cabernet-typisk med mogna, söta svarta vinbär, lite gräs och början till mognadstoner. Smaken är rik och välbalanserad med bra tryck i frukten och lite steniga mineraler från vingårdarna på hög höjd (strax över 1000 m). Frukten är både söt och samtidigt rimligt sval (borde inte gå egentligen...) Syror och tanniner ger en lagom struktur, men det är frukten som står ut. Blint hade jag nog satt detta som ett bergsvin från Napa av god (men inte absolut toppkvalitet). Som väntat är det C&Ts favorit (de har bott i Argentina ett par år). Även farfar (annars ganska svårflörtad) gillar detta, kan bero på att även han bodde ett antal år i Buenos Aires i början av sextiotalet.
I ringhörnan för Bordeaux finns en gammal bekanting: 2005 Le Doyenne, Premieres Cotes de Bordeaux
Färgen är mer transparent med tydlig tegel i kanten; doften är torr och komplex; och smaken följer doften på ett harmoniskt sätt med mogna, mörka plommon, korinter, en gnutta lakrits och en rejäl dos lagom sandiga tanniner som ger både struktur och ursprungstypicitet. Lika gott som föregående flaskor (sammanlagt har vi nog handlat en 18 flaskor Le Doyenne, även om en del gått åt som presenter och liknande). Farfar, A och undertecknad tycker att båda vinerna är lika goda till kvällens kyckling med fänkål och lite ädelost. Matchen slutar ganska jämnt altså!
tisdag 7 augusti 2012
2001 Cantemerle + 2007 St Cosme CdR
C&T ordnar smarrig lammfilé med rosmarin och oliver, vilket osökt leder vintankarna mot södra Rhône. Samtidigt så gillar ju både undertecknad och farfar mogen Medoc... så det blir en av varje. En ojämn kamp kan tyckas. Vi börjar med 2007 Saint Cosme Cotes-du-Rhone som ger både årgångs- och druvtypiska intryck: tät mörk röd-blå färg, en doft med mörka björnbär, rått kött och svartpeppar (faktiskt nästan extremt Syrah-typisk) och en lite fruktsöt, nollsjue-rik smak av mest Syrah men även lite eldig Grenache som ger snällare tanniner. C&T själva tycker att denna är lite godare både till lammet och glaset efter maten. Synnerligen väl värt sina 110 SEK i BS (nr 88908, årgång 2010 - sannolikt minst lika bra som 2007).
2001 Ch Cantemerle (5e GC) Haut-Medoc är förstås en helt annan vinupplevelse. Färgen är röd med tydliga tegeltoner. Doften är typiskt utvecklad Medoc med rostat kaffe, korinter, vinbär och lite ceder. Smaken är ännu mer Medoc-typisk: medelfyllig, lite torra tanniner och väldigt goda sekundäraromer av den där svårbeskrivbara Medoc-karaktären (söt Cabernetfrukt, apelsin, läder, aning stallighet). Faktiskt den allra bästa Cantemerle jag provat. Farfars, A:s och undertecknads favorit. Sammantaget en riktigt skön tisdagsmiddag!
2001 Ch Cantemerle (5e GC) Haut-Medoc är förstås en helt annan vinupplevelse. Färgen är röd med tydliga tegeltoner. Doften är typiskt utvecklad Medoc med rostat kaffe, korinter, vinbär och lite ceder. Smaken är ännu mer Medoc-typisk: medelfyllig, lite torra tanniner och väldigt goda sekundäraromer av den där svårbeskrivbara Medoc-karaktären (söt Cabernetfrukt, apelsin, läder, aning stallighet). Faktiskt den allra bästa Cantemerle jag provat. Farfars, A:s och undertecknads favorit. Sammantaget en riktigt skön tisdagsmiddag!
söndag 5 augusti 2012
2003 Mont-Redon (magnum)
Så var det dags att dra korken ur en ensam 2003 Ch Mont-Redon, Chateauneuf-de-Pape magnum. Det passar bra då vi är sex vuxna som gärna vill ha ett glas vin eller två. Provade årgången första gången på Vinbaren vid Slussen för ett flertal år sedan och gillade vinet då (detta var innan 2007 Ch9 hajpen). Denna kväll serveras vinet till en mustig kyckling med massor av grönsaker (inkl. vitlök) och lite bacon i såsen. Kombinationen fungerar bra. Vinet är en röd- och sötfruktig Grenache-dominerad ganska traditionell Ch9 (lite anis, lite garrigue, ingen kirsch) som uppskattas mycket av alla kring bordet (även den dokumenterat Ch9-skeptiska A. tycker det är gott och inte för spritigt). Längd och syra är utmärkta. Det finns även en del toner av komplexitet men vinet lever främst på sin söta Grenache-frukt och trevliga balans. Ett bra vin med lagom utveckling (ej stort) och den stora flaskan tar slut och det är ju ett så gott betyg som något.
lördag 4 augusti 2012
99 Chasse-Spleen, Moulis
Efter en fin dag på sjön så lagar farmor middag och jag plockar fram en mogen Bordeaux (ni kanske minns att farfar gillar dem). 1999 Ch Chasse-Spleen, från inlandskommunen Moulis en Medoc inköptes på SB för ganska länge sedan... gissningsvis omkring 2002 eller så och har sedan vilat i förråden. Det får en liten kylning ned mot 17-18 grader, och korken drar vi en knapp timma innan servering. Färgen är (förvånansvärt) tät och röd, doften är helklassisk Medoc med vinbär, korinter och lite starkvin. Smaken är fyllig med tät och fin frukt (lite söt), lagom uppstramande tanniner och finfin längd. Sällsamt gott. Alkoholen anges till 12.8%. Chasse-Spleen gör (åtminstone har gjort) traditionella Medoc-viner som verkligen vinner på lagring. Vi drack en 2006a på halvflaska här:
http://vintresserad.blogspot.se/2011/12/2006-chasse-spleen-moulis.html
Och förra 99an här:
http://vintresserad.blogspot.se/2008/02/chasse-spleen-99-rubicon-01-och-ltdb-04.html
Sammanfattningsvis - om du har tid och gillar klassisk, tradionell Medoc, men inte vill betala "an arm and a leg" - så är Chasse-Spleen ett alldeles utmärkt val. Farfar ger tummen upp!
http://vintresserad.blogspot.se/2011/12/2006-chasse-spleen-moulis.html
Och förra 99an här:
http://vintresserad.blogspot.se/2008/02/chasse-spleen-99-rubicon-01-och-ltdb-04.html
Sammanfattningsvis - om du har tid och gillar klassisk, tradionell Medoc, men inte vill betala "an arm and a leg" - så är Chasse-Spleen ett alldeles utmärkt val. Farfar ger tummen upp!
fredag 3 augusti 2012
2004 Côte de Nuits-Villages, Dom Gille
Middag på landet hos G&Es farfar och farmor, och till klassisk köttfärslimpa letar jag fram en lätt och mogen Bourgogne, 2004 Côte de Nuits-Villages från Domain Gille. Vi får en pinot-typiskt granatröd transparent färg; en skönt utvecklad doft med hallon, orientaliska kryddor och lite utveckling (skog!). Smaken är också ganska lätt, sirlig och utvecklad. Syran och helheten är fint balanserad. Börjar kanske närma sig början på utförsbacken, men är precis det vi söker denna kväll och funkar alldeles utmärkt till maten.
Senast provad här (liknande intryck):
http://vintresserad.blogspot.se/2010/11/2005-langhe-nebbiolo.html
Senast provad här (liknande intryck):
http://vintresserad.blogspot.se/2010/11/2005-langhe-nebbiolo.html
tisdag 31 juli 2012
2007 Sapaio
Man kan ha invändningar mot detta vin. Man kan tex säga att det är i en alltför internationell stil, lite för söt frukt... och kanske lite hög alkohol. Men sen kan man nog inte säga så mycket annat än att det är sällsynt gott. Frukten är rik, tät och sammetsmjuk. Doften är komplex med söta mörka körsbär och mandelmassa. Smaken givande med ton av italiensk tomatpure i den täta, eleganta frukten - och så lite fatkrydda med espresso och mörk choklad. Som sagt - sällsynt gott! Provat första gången här:
http://vintresserad.blogspot.se/2010/05/otrampad-italiensk-mark.html
och sedan dess har jag letat efter vinerna från Podere Sapaio, en relativt nystartad egenom i fashionabla Bolgheri.
http://vintresserad.blogspot.se/2010/05/otrampad-italiensk-mark.html
och sedan dess har jag letat efter vinerna från Podere Sapaio, en relativt nystartad egenom i fashionabla Bolgheri.
måndag 30 juli 2012
2011 Fleur Pampre, CdR Villages (rosé)
Det dricks inte så mycket rosé här hemma, alltför ofta är det antingen för mycket saft med alkohol, eller bara bittert och trist. Vi vill ha en vinös rosé som smakar just vin.
Efter några dagar med krasslig dotter så skruvar vi upp årets rosé från Bristly - 2011 A Fleur de Pampre från Domaine La Florane i Visan. Maten är somrig spätta med spenat, hollandaise och färsk potatis. Vi får ett skönt glas med fin ljus (nästan laxrosa) färg. Gillar framförallt doften som är lagom bärig, vinös och intresseväckande. Smaken följer upp fint med bra syra, lite skaltanniner som bäddar in bären (hallon, ljusa vinbär) på ett snyggt sätt. Framförallt gott till maten (precis som det ska vara), men inte oävet även före och efter maten, gott!
Efter några dagar med krasslig dotter så skruvar vi upp årets rosé från Bristly - 2011 A Fleur de Pampre från Domaine La Florane i Visan. Maten är somrig spätta med spenat, hollandaise och färsk potatis. Vi får ett skönt glas med fin ljus (nästan laxrosa) färg. Gillar framförallt doften som är lagom bärig, vinös och intresseväckande. Smaken följer upp fint med bra syra, lite skaltanniner som bäddar in bären (hallon, ljusa vinbär) på ett snyggt sätt. Framförallt gott till maten (precis som det ska vara), men inte oävet även före och efter maten, gott!
måndag 23 juli 2012
1975 Burmester Colheita
Portvin är nästan alltid gott.
Burmesters 1975 Colheita är i synnerhet, alldeles väldans gott.
Perfekt balans (syra, sötma och frukt).
Nötig och lååååång. Grym rekommendation.
Burmesters 1975 Colheita är i synnerhet, alldeles väldans gott.
Perfekt balans (syra, sötma och frukt).
Nötig och lååååång. Grym rekommendation.
04 Ursulines vs. 99 Larose-Trintadon
Middag hemma hos fam A. får man alltid riktigt god mat och gott att dricka. Denna kväll inleds med smarriga kantarellmackor och god belgisk öl. Sedan blir det grillade grillade lammfiléer, chevrekräm, varm rödlöksmarmelad och hemodlade potatisar och polkabetor - alldeles utsökt gott!
Till det dricker vi:
1999 Ch Larose-Trintadon, Haut-Medoc
Rödbrun färg med klassisk tegelkant. Ordentligt utvecklad doft med alla typiska markörer (skog, läder, starkvin, stall) och matchande utvecklad, väldigt Medoc-typisk smak med lite russintoner. Syran ger struktur, tanninerna och frukten är i bakgrunden. Väldigt gott - och favorit hos en av fyra.
2004 Ch Les Ursulines, St Emilion GC
Lite mörkare och tätare färg. Doften innehåller mer frukt och en gnutta kafferost. Smaken är tätare och kraftigare, med lite mer lakrits och frukt (jordgubb, väldigt mogna plommon). Vinner matchen med en knapp marginal tack vare lite mer kraft. Knapp favorit för tre av fyra.
Till det dricker vi:
1999 Ch Larose-Trintadon, Haut-Medoc
Rödbrun färg med klassisk tegelkant. Ordentligt utvecklad doft med alla typiska markörer (skog, läder, starkvin, stall) och matchande utvecklad, väldigt Medoc-typisk smak med lite russintoner. Syran ger struktur, tanninerna och frukten är i bakgrunden. Väldigt gott - och favorit hos en av fyra.
2004 Ch Les Ursulines, St Emilion GC
Lite mörkare och tätare färg. Doften innehåller mer frukt och en gnutta kafferost. Smaken är tätare och kraftigare, med lite mer lakrits och frukt (jordgubb, väldigt mogna plommon). Vinner matchen med en knapp marginal tack vare lite mer kraft. Knapp favorit för tre av fyra.
fredag 20 juli 2012
Världens pinne - Assmanshausen Höllenberg
Ett trevligt minne från Tyska resan är detta vin. En röd från "raritäten" listan hos Breuers Rüdesheimer Schloss. Det kommer direkt från källaren, och jag vill inte gärna värma vinet - utan frågar om de kan dekantera - och det görs på klassiskt vis över ett stearinljus i stor karaff. Vi får ett vin med typiskt transparent granatröd färg, och en aning tegel i kanten. Doften är medelstor och typiskt pinot-kryddig med lite söta bär (mörka jordgubbar). Smaken är sammetsmjuk, skönt kryddig (sandelträ, lakrits) och precis lagom stjälkig. Sval och elegant. Det finns både ett djup och en komplexitet som gör vinet riktigt intressant. Kanske inte DRC-klass; men vore kul att hälla i par med en Gevrey-Chambertin av god klass. Vi skulle ha försökt hitta några flaskor till (om möjligt) rimligt pris...
Vinet är: 2005 Assmanshausen Höllenberg Spätburgunder, från firma August Kesseler. Riktigt riktigt bra... faktiskt en av de bästa "pinnarna" vi druckit :-) Stark rekommendation.
Vinet är: 2005 Assmanshausen Höllenberg Spätburgunder, från firma August Kesseler. Riktigt riktigt bra... faktiskt en av de bästa "pinnarna" vi druckit :-) Stark rekommendation.
Weingut Leitz
På en familjesemester handlar det om kompromissa lagom mycket, så det blev bara två vinbesök. Vi har bokat hos Riesling-specialisten (39 av 40 ha) Weingut Josef Leitz som sedan 1985 drivs av den dynamiske Johannes. Vi möts av trevlige Tobias som haft en aning besvärlig dag på jobbet (han är 15 min sen, det är lite varmt och barnen knorrar redan lite... ingen perfekt start) - Tobias har dock en bra ursäkt - en bandtraktor för 50 000 EUR har precis körts sönder och han behövde reda ut det.
Vi fokuserar på de torra vinerna (alla är 2011) och inleder med Eins-Zwei-Dry (från Upper Rheingau, ung Geisenheim+Wiesbaden) och Rüdesheimer Trocken i parallella glas (btw. otroligt läckra glas från Zalto). Här är Eins-Zwei-Dry lite mer fruktdriven (och lite högre restsocker) medan Rüdesheimer trocken är mineraligare och lite mer struktur. Båda är utmärkta instegs-Riesling-viner med elegans.
Magic Mountain (ett slags andravin, blandat från alla toppvingårdarna, inte helt olikt Breuers Terra Montosa) - är (som väntat) ett par klasser bättre - rikare, mineraligare och ändå klart elegant. Synnerligen prisvärt för 15 EUR!
Vidare till topplägena:
Rottland (grå skiffer, 43 år gamla stockar i snitt): stor och ganska "tuff", synnerligen rik, men behöver mer tid. Ett matvin säger Tobias.
Schlossberg (röd skiffer och quarts, 40 år gamla stockar i snitt): kalasgod idag, rik, komplex doft (vita blommor, persika, citrus) - mycket bra syra och längd, redan välbalanserad. Mitt favoritvin idag (men tyvärr slutsålt på gården).
Roseneck (mest quarts): särdeles typisk Riesling från Rüdesheim med hög grapefrukt-syra, fina mineraler, elegant och välbalanserat. Mycket gott!
Kaisersteinfels (röd skiffer och quarts, upp till 70 år gamla stockar): superelegant och utomordentligt välbalanserat. En aning högre sockerhalt berättar Tobias - men det märks inte. Sannolikt lite tidigt att dricka egentligen. Väldans gott tycker även A!
Vi avslutar med ett par söta:
2011 Roseneck Spätläse - kalasgod och välbalanserat trots 83 gram socker!
2010 Drachenstein Auslese - ännu rikare och direkt "apbra", behövs ingen dessert!
2010 Geisenheimer Eiswein - ännu, ännu rikare och otroligt söt - flytande honungselixir.
Till slut en kort diskussion med Tobias om årgångar, och 2012 lär bli besvärlig - alltför mycket regn redan nu. 2011 och 2009 är mycket bra varma år. 2010 lite knepigare med högre syra, men även mer koncentration i de bästa vinerna - som Tobias bedömer kommer att hålla mycket länge.
Vi fokuserar på de torra vinerna (alla är 2011) och inleder med Eins-Zwei-Dry (från Upper Rheingau, ung Geisenheim+Wiesbaden) och Rüdesheimer Trocken i parallella glas (btw. otroligt läckra glas från Zalto). Här är Eins-Zwei-Dry lite mer fruktdriven (och lite högre restsocker) medan Rüdesheimer trocken är mineraligare och lite mer struktur. Båda är utmärkta instegs-Riesling-viner med elegans.
Magic Mountain (ett slags andravin, blandat från alla toppvingårdarna, inte helt olikt Breuers Terra Montosa) - är (som väntat) ett par klasser bättre - rikare, mineraligare och ändå klart elegant. Synnerligen prisvärt för 15 EUR!
Vidare till topplägena:
Rottland (grå skiffer, 43 år gamla stockar i snitt): stor och ganska "tuff", synnerligen rik, men behöver mer tid. Ett matvin säger Tobias.
Schlossberg (röd skiffer och quarts, 40 år gamla stockar i snitt): kalasgod idag, rik, komplex doft (vita blommor, persika, citrus) - mycket bra syra och längd, redan välbalanserad. Mitt favoritvin idag (men tyvärr slutsålt på gården).
Roseneck (mest quarts): särdeles typisk Riesling från Rüdesheim med hög grapefrukt-syra, fina mineraler, elegant och välbalanserat. Mycket gott!
Kaisersteinfels (röd skiffer och quarts, upp till 70 år gamla stockar): superelegant och utomordentligt välbalanserat. En aning högre sockerhalt berättar Tobias - men det märks inte. Sannolikt lite tidigt att dricka egentligen. Väldans gott tycker även A!
Vi avslutar med ett par söta:
2011 Roseneck Spätläse - kalasgod och välbalanserat trots 83 gram socker!
2010 Drachenstein Auslese - ännu rikare och direkt "apbra", behövs ingen dessert!
2010 Geisenheimer Eiswein - ännu, ännu rikare och otroligt söt - flytande honungselixir.
Till slut en kort diskussion med Tobias om årgångar, och 2012 lär bli besvärlig - alltför mycket regn redan nu. 2011 och 2009 är mycket bra varma år. 2010 lite knepigare med högre syra, men även mer koncentration i de bästa vinerna - som Tobias bedömer kommer att hålla mycket länge.
torsdag 19 juli 2012
Breuer i Rüdesheim
Sommarens resa till Tyskland för oss bla till Rüdesheim och Weingut Georg Breuer. Det är första gången vi besöker Rüdesheim och det är en trevlig liten vinstad, om än lite turistig och kitschig emellanåt. Vingårdarna ligger där längs med vinbergen på norra Rhen-stranden och det är både vackert och ändamålsenligt. Eftersom det är en familjesemester så blir det inte så många vingårdsbesök. Vi startar hos kända Georg Breuer och får ett proffsigt och trevligt mottagande (bla med druvjuice till barnen i vinprovarglas!). Vi får prova ett 15-tal viner, alla smakar bra, men vingårds-Rieslingarna är naturligtvis bäst och intressantast. Inleder med 2009 Grauer Burgunder (Pinot Gris) som är ren, torr och fräsch i lite tysk, stram stil. 2009 Spärburgunder är en helt OK pinne - fast vi vill nog ha lite mer frukt för att gå igång. Rieslingarna inleds med sverige-standard-vinet 2011 GB Sauvage som är alldeles utmärkt i årgång 2011 med rejäl frukt och ett öppet och tillgängligt intryck.
2010 Rüdesheim Estate finns normalt inte i Sverige, vilket är lite synd för den ger lite mer intensitet och syra för ganska litet påslag (11.50 EUR mot 9 EUR för Sauvage).
2010 Rauenthal Estate är lite torrare och "stenigare", medan 2009 Rauenthal är klart mer öppen och tillgänglig.
Terra Montosa (som är en blandning av druvorna från vingårdslägena, lite som ett andravin) är ett vin vi nästan alltid uppskattar - 2010 är utmärkt med klart högre syra och lite mer intensitet, mineral och Rheingau-karaktär. 2009 är redan tillgänglig och helt enkelt supergod, A. gör tummen upp och vi köper en halvlåda.
2009 Roseneck (från ett av de allra brantaste lägena mellan själva byn och flodkröken bortåt Assmanshausen) är väldigt grapefruktig och god, medan 2008 är mer utvecklad och både rik och god!
2010 Nonnenberg (Rauenthal) har väldigt hög syra och massor av steniga mineraler. Inte helt enkelt att uppskatta idag, 2009 är lite mer tillgänglig men känns ändå som ett vin som behöver minst fem år till.
2009 Rottland (närmare floden än Roseneck och Schlossberg) är däremot enkel att gilla idag - busgod och urtypisk Breuer från Rüdesheim, några flaskor till i lådan.
2009 Schlossberg är förstås "all of the above" och känns som den perfekta mixen av frukt, syra och steniga mineraler. Det är lätt att förstå att vinet är firmans främsta torra Riesling, sannolikt en av de främsta som görs någonstans på vår jord.
Vi avslutar med ett par söta - och även här sticker Schlossberg ut med 2007 Auslese Goldkapsel som det klart godaste vinet! Sammanfattning - ett verkligt gott, lärorikt och givande besök. Man får alltid en mycket bättre uppfattning om hur geografin påverkar vinerna på plats. På kvällen njuter vi sedan en 2007 Rottland till middagen och det är verkligen riktigt bra nu.
2010 Rüdesheim Estate finns normalt inte i Sverige, vilket är lite synd för den ger lite mer intensitet och syra för ganska litet påslag (11.50 EUR mot 9 EUR för Sauvage).
2010 Rauenthal Estate är lite torrare och "stenigare", medan 2009 Rauenthal är klart mer öppen och tillgänglig.
Terra Montosa (som är en blandning av druvorna från vingårdslägena, lite som ett andravin) är ett vin vi nästan alltid uppskattar - 2010 är utmärkt med klart högre syra och lite mer intensitet, mineral och Rheingau-karaktär. 2009 är redan tillgänglig och helt enkelt supergod, A. gör tummen upp och vi köper en halvlåda.
2009 Roseneck (från ett av de allra brantaste lägena mellan själva byn och flodkröken bortåt Assmanshausen) är väldigt grapefruktig och god, medan 2008 är mer utvecklad och både rik och god!
2010 Nonnenberg (Rauenthal) har väldigt hög syra och massor av steniga mineraler. Inte helt enkelt att uppskatta idag, 2009 är lite mer tillgänglig men känns ändå som ett vin som behöver minst fem år till.
2009 Rottland (närmare floden än Roseneck och Schlossberg) är däremot enkel att gilla idag - busgod och urtypisk Breuer från Rüdesheim, några flaskor till i lådan.
2009 Schlossberg är förstås "all of the above" och känns som den perfekta mixen av frukt, syra och steniga mineraler. Det är lätt att förstå att vinet är firmans främsta torra Riesling, sannolikt en av de främsta som görs någonstans på vår jord.
Vi avslutar med ett par söta - och även här sticker Schlossberg ut med 2007 Auslese Goldkapsel som det klart godaste vinet! Sammanfattning - ett verkligt gott, lärorikt och givande besök. Man får alltid en mycket bättre uppfattning om hur geografin påverkar vinerna på plats. På kvällen njuter vi sedan en 2007 Rottland till middagen och det är verkligen riktigt bra nu.
torsdag 5 juli 2012
2007 Gloria & Alison Krauss
Första semesterveckan har bjudit på en del habila viner, men inget som riktigt dragit igång bloggarmotorn. Det bästa ännu så länge har varit 2007 Ch Gloria, Saint-Julien som levererade ovanligt (för årgången) tät och stabil frukt, lagom tanniner och en viss utveckling och komplexitet. Rekommenderas!
Veckans höjdpunkt var konserten med Alison Krauss och Union Station på Cirkus. Det är sannolikt världens (genom tiderna) bästa bluegrass/amerikana-band som är så samspelta att man tror de växt upp i samma trähus någonstans på en skogsklädd höjd närheten av Tennessee. Osannolikt skickliga musiker, fina melodier och så Alisons klockrena sångröst som grädde på moset! Dessutom en ganska kul blandning i publiken från skogshuggar-wannabees, via söder-hipsters till allmänt musikintresserade nördar.
Veckans höjdpunkt var konserten med Alison Krauss och Union Station på Cirkus. Det är sannolikt världens (genom tiderna) bästa bluegrass/amerikana-band som är så samspelta att man tror de växt upp i samma trähus någonstans på en skogsklädd höjd närheten av Tennessee. Osannolikt skickliga musiker, fina melodier och så Alisons klockrena sångröst som grädde på moset! Dessutom en ganska kul blandning i publiken från skogshuggar-wannabees, via söder-hipsters till allmänt musikintresserade nördar.
fredag 29 juni 2012
2000 Les Bécasses, Cote Rotie, Chapoutier
Jobb jobb jobb jobb
Midsommar (trevligt, men inga bloggviner i år)
Jobb jobb jobb jobb trött
Så har det varit ett tag. Förhoppningsvis blir det bättre framöver.
Kvällens vin är en halvgamling som väntat länge på att bli av med korken. Vi karafferar en (alldeles för kort) stund. Till en början lite spretigt och rödsyrligt. Efter en 45-60 min i karaff och glas börjar vinet komma till sin rätt med fint utvecklad Syrah-frukt (röda bär, tydligt animalisk ton, chark, bacon och rök). Syran är intakt och det som ger strukturen, medan tanninerna är knappt märkbara. Längd och sällsam balans (12,5% är rätt lagom). Ett traditionellt vin som nog inte kan komma någon annanstans ifrån än norra Rhône (möjligen Schweiz). Gott för alla oss som gillar stilen, några andra kanske tycker det är lite torrt och att frukten är för vek. Ingen kan dock tveka om att det är verkligt elegant! Gott så.
Midsommar (trevligt, men inga bloggviner i år)
Jobb jobb jobb jobb trött
Så har det varit ett tag. Förhoppningsvis blir det bättre framöver.
Kvällens vin är en halvgamling som väntat länge på att bli av med korken. Vi karafferar en (alldeles för kort) stund. Till en början lite spretigt och rödsyrligt. Efter en 45-60 min i karaff och glas börjar vinet komma till sin rätt med fint utvecklad Syrah-frukt (röda bär, tydligt animalisk ton, chark, bacon och rök). Syran är intakt och det som ger strukturen, medan tanninerna är knappt märkbara. Längd och sällsam balans (12,5% är rätt lagom). Ett traditionellt vin som nog inte kan komma någon annanstans ifrån än norra Rhône (möjligen Schweiz). Gott för alla oss som gillar stilen, några andra kanske tycker det är lite torrt och att frukten är för vek. Ingen kan dock tveka om att det är verkligt elegant! Gott så.
söndag 17 juni 2012
Intensiv vecka
Veckan som gått har varit intensivare än vanligt, både privat och på jobbet, med bla terminsavslutningar av olika slag. Några buteljer hyggligt vin har även slunkit ned. En skön helhetsupplevelse var bröllopsdagsmiddag på Ulriksdal med en bra trerätters och en flaska 2000 Ch Ferrand från Pomerol som smakade riktigt bra; mogen "bruks-Pomerol" som nog bör drickas relativt snart för denna var rejält utvecklad med lite torra tanniner och en aning soja. 2009 Clos Floridene från Graves bjöd en annan kväll på skön, ung och elegant medelklass-Bordeaux. Klar rekommendation!
2009 Seehof Westhof Kirchspiel Riesling var heller inte dålig, även om förväntningarna kanske var en aning höga tack vare hyllningskören i bloggosfären. 2004 Clos Oratoire, St Emilion är tät och mörkchokladig med lite espresso från faten. Kanske inte i allra bästa drickläge just nu, en butelj för något år sedan var fruktigare och lite mer omedelbart givande. 2010 La Curio, The Nobile, 70% grenache och 30% shiraz från McLaren Vale smakade bättre och bättre för varje klunk. Slutade som den kvällens favorit.
2005 Princeps (Castello Regine) från junisläppet verkade lovande med en kul och komplex typiskt italiensk nos, men spretade lite i smaken, särskilt när den stod bredvid eleganta 2009 Clos Floridene.
Snart måndag igen, och nio arbetsdagar kvar till semestern - det ser vi fram emot!
2009 Seehof Westhof Kirchspiel Riesling var heller inte dålig, även om förväntningarna kanske var en aning höga tack vare hyllningskören i bloggosfären. 2004 Clos Oratoire, St Emilion är tät och mörkchokladig med lite espresso från faten. Kanske inte i allra bästa drickläge just nu, en butelj för något år sedan var fruktigare och lite mer omedelbart givande. 2010 La Curio, The Nobile, 70% grenache och 30% shiraz från McLaren Vale smakade bättre och bättre för varje klunk. Slutade som den kvällens favorit.
2005 Princeps (Castello Regine) från junisläppet verkade lovande med en kul och komplex typiskt italiensk nos, men spretade lite i smaken, särskilt när den stod bredvid eleganta 2009 Clos Floridene.
Snart måndag igen, och nio arbetsdagar kvar till semestern - det ser vi fram emot!
Etiketter:
Graves,
McLaren Vale,
Pomerol,
Rheinhessen,
St Emilion,
Umbrien
söndag 10 juni 2012
Bdx 2009
Det har skrivits många spaltmetrar om årgång 2009 i Bordeaux. Rekordmånga 100p från ni-vet-vem. Nu finns (de allra flesta) vinerna i flaska, somligt är slutsålt redan för två år sedan, annat kommer att finnas till salu i olika former. Frågan är då hur det smakar? Vi hämtade hem ett antal lådor 2009 från dansk handlare i veckan som gick och är förstås nyfikna om bara den. Nästan allt var av den "bruks-karaktär" som vi saknar på monopolet (dvs viner i prisklass 90 - 200 SEK, ofta Cru Bourgeois). Vi börjar med två Merlot-dominerade viner från södra delarna av Haut-Medoc:
d'Agassac
50% Merlot, 47% Cab Sauv. 13% alkohol
Färgen är tät och mörkt röd-blå som drar en aning åt lila. Doften är medelstor och klart primärfruktig. Smaken är fyllig och primärfruktig, men på ett väldigt bra sätt! En Bordeaux i denna kvalitetsnivå brukar vara betydligt slankare och oginare vid så här pass unga år. Detta smakar för all del lite "mid-Atlantic" men som sagt väldigt bra! Kommer att vara lätt att göra slut på den halvlådan. Synnerligen väl värt sina ca 175 SEK.
Cambon Pelouse
54% Merlot, 42% Cab Sauv och 14% alkohol
Stora likheter med föregående kvälls vin; tät mörk färg och primärfruktig. Något mer komplexitet i dagsläget, och frukten drar mer åt körsbär medan d'Agassac är mer klassisk cassis. Den högre alkoholen märks egentligen inte. Nivån sjunker snabbt även denna kväll Båda vinerna känns som klockrena köp för alla oss som gillar bruks-bdx från vänstra stranden, med lite modern, cali-influerad stil. Ser fram emot att prova fler 2009or!
Till söndagsmiddag fick även en "Tenuta San Guido Difese 2009" sätta korken till; det är Sassicaias tredjevin som ofta jämförs med Le Volte (Ornellaias motsvarighet). De yngsta rankorna i de enklaste växtplatserna på egendomarna. Första gången vi provar Difese och jag upplever att den är rätt bra, lite mer italienska surkörsbär och tomatpure (jmf med Cambon Pelouse), inte riktigt lika renfruktig och tät, men god likväl och utvecklas fint i glaset. Blir också roligt att prova igen!
d'Agassac
50% Merlot, 47% Cab Sauv. 13% alkohol
Färgen är tät och mörkt röd-blå som drar en aning åt lila. Doften är medelstor och klart primärfruktig. Smaken är fyllig och primärfruktig, men på ett väldigt bra sätt! En Bordeaux i denna kvalitetsnivå brukar vara betydligt slankare och oginare vid så här pass unga år. Detta smakar för all del lite "mid-Atlantic" men som sagt väldigt bra! Kommer att vara lätt att göra slut på den halvlådan. Synnerligen väl värt sina ca 175 SEK.
Cambon Pelouse
54% Merlot, 42% Cab Sauv och 14% alkohol
Stora likheter med föregående kvälls vin; tät mörk färg och primärfruktig. Något mer komplexitet i dagsläget, och frukten drar mer åt körsbär medan d'Agassac är mer klassisk cassis. Den högre alkoholen märks egentligen inte. Nivån sjunker snabbt även denna kväll Båda vinerna känns som klockrena köp för alla oss som gillar bruks-bdx från vänstra stranden, med lite modern, cali-influerad stil. Ser fram emot att prova fler 2009or!
Till söndagsmiddag fick även en "Tenuta San Guido Difese 2009" sätta korken till; det är Sassicaias tredjevin som ofta jämförs med Le Volte (Ornellaias motsvarighet). De yngsta rankorna i de enklaste växtplatserna på egendomarna. Första gången vi provar Difese och jag upplever att den är rätt bra, lite mer italienska surkörsbär och tomatpure (jmf med Cambon Pelouse), inte riktigt lika renfruktig och tät, men god likväl och utvecklas fint i glaset. Blir också roligt att prova igen!
lördag 2 juni 2012
Unbelievable
Efter den här trevliga kvällen
http://vintresserad.blogspot.se/2012/04/mat-bland-stjarnorna.html
så kommer "nästan-proffskocken" R. med inbjudan till en ny sittning innan sommaren. Temat är blytungt: 99-100p. Han lovar att ordna flighter och passande mat. Det blir en sensationell kväll. Under kvällens lopp så diskuterar vi flera gånger vad egentligen 100p innebär, och om 100p från Ch9 är lika bra som 100p från Bordeaux? Min analys är att skalan är "så absolut det går givet varje provare", och att vår advokatvän faktiskt är sällsynt konsekvent. De genomgående teman som jag hittar i de viner han satt höga poäng på är: intensitet och persistens (uthålligt, kvarstående smak). Vinet måste förstås även ha rimligt god balans, men jag upplever ändå att balans, elegans och "ursprungstypicitet" (terroir om man vill) inte är lika med höga poäng.
Hursomhelst, så här gick det till en regnig försommarkväll i en Stockholmsförort!
Flight A - tre skumpor med tre tilltugg: anklever, pata negra bellota och tryffelpopcorn
A1: Intensivt mässingsgul färg. Mogen, häftig doft med karaktär, viss ton av torr sherry (amontillado). Nötter, svamp och en aning kaffe (ekfat). Mycket kraft och just persistens! Oerhört gott - särskilt till anklevern (93-95).
A2: Lite mer elegans, utvecklas också mer i glaset, lite ljusare gul frukt. Väldigt intensiv (särskilt efter +30 min i glaset). En del likheter med A1, inte minst längden. Till sist (med liten margin) bäst i flighten (95-96).
A3: Yngre och finare mousse. Mer citrusfrukt. Till en början aning knuten och spretig, men lyfter snabbt i glaset med fina syror och härlig kraft (93+).
Min gissning är att vi har en vertikal med kraftfull prestigeskumpa, A1 från tidigt 80-tal; A2 mitten-slutet 80-tal och A3 mellan 90 och 95. Sannolikt inte 96, för den borde inte så pass mycket mognadstoner, Dompan kanske? Facit: 1988, 1990 och 1995 Krug. En exceptionell inledning av kvällen, särskilt kul eftersom jag inte provat Krug vintage förut. Det skulle man lätt kunna vänja sig vid att dricka varje helg.
Flight B - rött med grodlår i timjan och vitlök
B1: Tät som natten, kompakt, "a wall of wine" med grillkol, lakrits, mörka plommon - och ändå väldigt väldigt gott! Topp-Bordeaux från varmt år med både intensitet och persistens, men kan säkert utvecklas mer och några provare tycker att balansen inte är riktigt där.
Facit: 2003 Montrose (94++)
B2: Ett tillgängligare vin med en suverän doft av Bordeaux (vinbär, choklad, kaffe, sandelträ och exotisk kryddlåda) - godare och tillgängligare än B1 idag tycker de flesta. Den som analyserar noga finner dock inte samma varken intensitet eller persistens, och RP är därmed ca 5 pinnar lägre. Jag upplever att denna 2004 Mouton är kalasgod idag (97).
B3: Knuten och massiv till en början, och någonstans mitt i atlanten, med en tät mörk oerhört snygg frukt. Omöjligt att gissa. Till sist landar jag ändå i Napa. Behöver mer tid, även om det är väldigt gott idag också. 2004 Latour (94++).
Så var det dags att ta fram de där adjektiven igen - ni vet de där som börjar med "Söte Jesus vilken flight". Fantastiskt att få prova Mouton och Latour i samma flight! Lite kuriosa är att vi till champagnen pratat lite om just årgång 2004 som flera av oss håller högt som en verkligt trevlig Bdx-årgång att dricka nu, och 2004 Mouton bekräftar det.
R. ger sig ut i köket och börjar ordna nästa rätt, och frågar efter en liten stund: "Var är hällpipen?" Svaret från bordet är helt enkelt: "Den sitter i Moutonen!" :-)
Flight C - bressekycklingbröst med linser
C1: Perfekt mogen Bdx med alla bitarna på rätt plats - suverän balans och den där svårfångade essensen som bara (?) finns i mogen bdx. Min gissning är en Premier Cru (Pauillac) från en bra 80-talsårgång, det visar sig vara 1982 Mouton (99), flera runt bordet säger äkta 100p!
C2: Något yngre upplevelse än C1, annars klara likheter. Min favorit med en minimal marginal, osannolikt bra! 1990 Latour, mitt WOTN och 100, ett par andra runt bordet håller 1982 Mouton framför denna.
C3: En betydligt renfruktigare upplevelse med röda och svarta vinbär, och lite körsbärsfrukt helt integrerat. Ett väldigt skönt vin jag hoppas få dricka igen. Snygg och elegant Cali-cab, sent 90-tal eller tidigt 2000-tal. Facit: 2003 Dominus (95+).
En flight att drömma om, med mogen Mouton och Latour från toppårgångar.
Flight D - ravioli med toppmurklor
D1: Skönt rödfruktig, tydliga Ch9-vibbar redan från start. Härlig komplexitet (garrigue, lite lakrits, kryddor av alla de slag). Bra syrastruktur. Jag tror först att alla tre är Ch9 2007, men efter en stund i glasen framstår denna som lite slankare och elegantare än sina kompisar D2 och D3 (som jag är rätt säker på är Ch9 2007). Kanske är detta en 2005a? Facit: 2006 Clos St Jean, Deus Ex Machina (94).
D2: Här är det en mullrande vulkan av mörka grenache-krafter. Massiv, kirschig flytande likörfrukt, sötlakrits och lite malört och en massa andra kryddor. Oerhört gott i sin stil, lite eldig och inte 100% balans - vilket stör några provare. Inte ett vin man dricker stora mängder av. Mas de Boislauzon Quet är min gissning. Det är 2007 Pure (96+) från Barroche. Flaskan var lite spritsig vid karaffering, men det märks inte nu, även om några provare som sagt anmärker på balansen.
D3: Lite bättre balans och harmoni än D2, fortfarande en tydlig Ch9 2007 med fantastisk flytande grenache-frukt. Grymt gott - flytande lycka. 2007 Janasse Vielles Vignes (97-98).
Denna flight sporrade diskussionen än en gång om Ch9-poäng är lika mycket värda som Bdx-poäng. Det korta svaret är att det beror på provarens preferenser. Samtliga dessa Ch9 med 99-100 från RP är dock utan tvekan både intensiva och persistenta. Om man går tillbaka och provar 1982 Mouton så känns det nästan lite vattnigt och kort.
E - guldbiff med karljohan och vitlök
Här sniffar jag mig igenom fyra glas och bestämmer (för mig själv) temat alltför tidigt...
E1: Modern, tät, väldigt god. Inte Frankrike utan Australien eller USA.
E2: Mycket kraft och struktur, lite knuten doft, klart mer klassisk stil än E1. USA.
E3: Topp-Aussie-Shiraz med oerhört tät frukt och ändå en viss tillgänglighet. Vissa SQN-vibbar (exklusiv fathantering) leder mig till: 2005 Astralis (95-96). Mår nog bra av lite mer tid för hitta balans.
E4: Också en topp-aussie, både lite mer internationell stil ( god cocacola) och mer aussie (ganska tydlig mynta och eukalyptus). Kan det vara en Torbreck eller kanske en Jim Barry, The Armaugh? 2004 Grange (95-96).
E1 och E2 visar mindre och mindre Shiraz-drag och mer topp-kalifornier. E1 öppnar upp och blir nästan blåbärfruktig (en avlägsen likhet med Blankiet) medan E2 snarast liknar B2 (2004 Latour). E1 är 2006 Colgin Estate och E2 är 2006 Harlan Estate. Nu sitter jag tyst, och lite tagen av dessa otroliga viner och R.s magnifika mat. Klockan har passerat midnatt, alla är väldigt mätta och belåtna. En helt storartad kväll! Bdx-mannen (L.) börjar plocka ihop sina glas då R. utbrister:
- Men L, du har ju mycket vin kvar, det ska du väl inte hälla ut?
L. svarar (förvånansvärt snabbt med tanke på vinmängd och tidpunkt): - All Bordeaux är ju urdrucken!
Ett gränslöst stort tack till R för en fantastiskt intensiv kväll, där minnena kommer att vara persistenta; helt enkelt UNBELIEVABLE!
http://vintresserad.blogspot.se/2012/04/mat-bland-stjarnorna.html
så kommer "nästan-proffskocken" R. med inbjudan till en ny sittning innan sommaren. Temat är blytungt: 99-100p. Han lovar att ordna flighter och passande mat. Det blir en sensationell kväll. Under kvällens lopp så diskuterar vi flera gånger vad egentligen 100p innebär, och om 100p från Ch9 är lika bra som 100p från Bordeaux? Min analys är att skalan är "så absolut det går givet varje provare", och att vår advokatvän faktiskt är sällsynt konsekvent. De genomgående teman som jag hittar i de viner han satt höga poäng på är: intensitet och persistens (uthålligt, kvarstående smak). Vinet måste förstås även ha rimligt god balans, men jag upplever ändå att balans, elegans och "ursprungstypicitet" (terroir om man vill) inte är lika med höga poäng.
Hursomhelst, så här gick det till en regnig försommarkväll i en Stockholmsförort!
Flight A - tre skumpor med tre tilltugg: anklever, pata negra bellota och tryffelpopcorn
A1: Intensivt mässingsgul färg. Mogen, häftig doft med karaktär, viss ton av torr sherry (amontillado). Nötter, svamp och en aning kaffe (ekfat). Mycket kraft och just persistens! Oerhört gott - särskilt till anklevern (93-95).
A2: Lite mer elegans, utvecklas också mer i glaset, lite ljusare gul frukt. Väldigt intensiv (särskilt efter +30 min i glaset). En del likheter med A1, inte minst längden. Till sist (med liten margin) bäst i flighten (95-96).
A3: Yngre och finare mousse. Mer citrusfrukt. Till en början aning knuten och spretig, men lyfter snabbt i glaset med fina syror och härlig kraft (93+).
Min gissning är att vi har en vertikal med kraftfull prestigeskumpa, A1 från tidigt 80-tal; A2 mitten-slutet 80-tal och A3 mellan 90 och 95. Sannolikt inte 96, för den borde inte så pass mycket mognadstoner, Dompan kanske? Facit: 1988, 1990 och 1995 Krug. En exceptionell inledning av kvällen, särskilt kul eftersom jag inte provat Krug vintage förut. Det skulle man lätt kunna vänja sig vid att dricka varje helg.
Flight B - rött med grodlår i timjan och vitlök
B1: Tät som natten, kompakt, "a wall of wine" med grillkol, lakrits, mörka plommon - och ändå väldigt väldigt gott! Topp-Bordeaux från varmt år med både intensitet och persistens, men kan säkert utvecklas mer och några provare tycker att balansen inte är riktigt där.
Facit: 2003 Montrose (94++)
B2: Ett tillgängligare vin med en suverän doft av Bordeaux (vinbär, choklad, kaffe, sandelträ och exotisk kryddlåda) - godare och tillgängligare än B1 idag tycker de flesta. Den som analyserar noga finner dock inte samma varken intensitet eller persistens, och RP är därmed ca 5 pinnar lägre. Jag upplever att denna 2004 Mouton är kalasgod idag (97).
B3: Knuten och massiv till en början, och någonstans mitt i atlanten, med en tät mörk oerhört snygg frukt. Omöjligt att gissa. Till sist landar jag ändå i Napa. Behöver mer tid, även om det är väldigt gott idag också. 2004 Latour (94++).
Så var det dags att ta fram de där adjektiven igen - ni vet de där som börjar med "Söte Jesus vilken flight". Fantastiskt att få prova Mouton och Latour i samma flight! Lite kuriosa är att vi till champagnen pratat lite om just årgång 2004 som flera av oss håller högt som en verkligt trevlig Bdx-årgång att dricka nu, och 2004 Mouton bekräftar det.
R. ger sig ut i köket och börjar ordna nästa rätt, och frågar efter en liten stund: "Var är hällpipen?" Svaret från bordet är helt enkelt: "Den sitter i Moutonen!" :-)
Flight C - bressekycklingbröst med linser
C1: Perfekt mogen Bdx med alla bitarna på rätt plats - suverän balans och den där svårfångade essensen som bara (?) finns i mogen bdx. Min gissning är en Premier Cru (Pauillac) från en bra 80-talsårgång, det visar sig vara 1982 Mouton (99), flera runt bordet säger äkta 100p!
C2: Något yngre upplevelse än C1, annars klara likheter. Min favorit med en minimal marginal, osannolikt bra! 1990 Latour, mitt WOTN och 100, ett par andra runt bordet håller 1982 Mouton framför denna.
C3: En betydligt renfruktigare upplevelse med röda och svarta vinbär, och lite körsbärsfrukt helt integrerat. Ett väldigt skönt vin jag hoppas få dricka igen. Snygg och elegant Cali-cab, sent 90-tal eller tidigt 2000-tal. Facit: 2003 Dominus (95+).
En flight att drömma om, med mogen Mouton och Latour från toppårgångar.
Flight D - ravioli med toppmurklor
D1: Skönt rödfruktig, tydliga Ch9-vibbar redan från start. Härlig komplexitet (garrigue, lite lakrits, kryddor av alla de slag). Bra syrastruktur. Jag tror först att alla tre är Ch9 2007, men efter en stund i glasen framstår denna som lite slankare och elegantare än sina kompisar D2 och D3 (som jag är rätt säker på är Ch9 2007). Kanske är detta en 2005a? Facit: 2006 Clos St Jean, Deus Ex Machina (94).
D2: Här är det en mullrande vulkan av mörka grenache-krafter. Massiv, kirschig flytande likörfrukt, sötlakrits och lite malört och en massa andra kryddor. Oerhört gott i sin stil, lite eldig och inte 100% balans - vilket stör några provare. Inte ett vin man dricker stora mängder av. Mas de Boislauzon Quet är min gissning. Det är 2007 Pure (96+) från Barroche. Flaskan var lite spritsig vid karaffering, men det märks inte nu, även om några provare som sagt anmärker på balansen.
D3: Lite bättre balans och harmoni än D2, fortfarande en tydlig Ch9 2007 med fantastisk flytande grenache-frukt. Grymt gott - flytande lycka. 2007 Janasse Vielles Vignes (97-98).
Denna flight sporrade diskussionen än en gång om Ch9-poäng är lika mycket värda som Bdx-poäng. Det korta svaret är att det beror på provarens preferenser. Samtliga dessa Ch9 med 99-100 från RP är dock utan tvekan både intensiva och persistenta. Om man går tillbaka och provar 1982 Mouton så känns det nästan lite vattnigt och kort.
E - guldbiff med karljohan och vitlök
Här sniffar jag mig igenom fyra glas och bestämmer (för mig själv) temat alltför tidigt...
E1: Modern, tät, väldigt god. Inte Frankrike utan Australien eller USA.
E2: Mycket kraft och struktur, lite knuten doft, klart mer klassisk stil än E1. USA.
E3: Topp-Aussie-Shiraz med oerhört tät frukt och ändå en viss tillgänglighet. Vissa SQN-vibbar (exklusiv fathantering) leder mig till: 2005 Astralis (95-96). Mår nog bra av lite mer tid för hitta balans.
E4: Också en topp-aussie, både lite mer internationell stil ( god cocacola) och mer aussie (ganska tydlig mynta och eukalyptus). Kan det vara en Torbreck eller kanske en Jim Barry, The Armaugh? 2004 Grange (95-96).
E1 och E2 visar mindre och mindre Shiraz-drag och mer topp-kalifornier. E1 öppnar upp och blir nästan blåbärfruktig (en avlägsen likhet med Blankiet) medan E2 snarast liknar B2 (2004 Latour). E1 är 2006 Colgin Estate och E2 är 2006 Harlan Estate. Nu sitter jag tyst, och lite tagen av dessa otroliga viner och R.s magnifika mat. Klockan har passerat midnatt, alla är väldigt mätta och belåtna. En helt storartad kväll! Bdx-mannen (L.) börjar plocka ihop sina glas då R. utbrister:
- Men L, du har ju mycket vin kvar, det ska du väl inte hälla ut?
L. svarar (förvånansvärt snabbt med tanke på vinmängd och tidpunkt): - All Bordeaux är ju urdrucken!
Ett gränslöst stort tack till R för en fantastiskt intensiv kväll, där minnena kommer att vara persistenta; helt enkelt UNBELIEVABLE!
Etiketter:
Barossa,
Californien,
Champagne,
Chateauneuf du Pape,
Pauillac,
St Estephe
måndag 28 maj 2012
lördag 26 maj 2012
Vitt, gös och havskräfta
Vinprovarkväll med A:s studiekamrater och vi inspireras av en kväll för länge sedan på Wreta Gestgifveri där vi åt en superb gös med sås på kräftor och dill; och drack en excellent Chardonnay från Rochioli uppe i Sonoma Valley. Jag har letat efter vinet sedan dess, och fann det för ett knappt år sedan hos KKWine i Charlottenlund i Danmark. Vi bestämmer oss för att prova fyra olika vita till maten:
NV Camille Saves, Cuvée Prestige
En snygg och elegant skumpa med härligt små bubblor och utmärkt balans. Kanske något bättre som aperitif än till maten, men ändå synnerligen god. Jag brukar hålla Millesime 2002 som deras bästa vin, men vete 17 om inte denna flaska levererar på samma nivå.
2008 Rochioli Estate Chardonnay
Stor och arketypisk Cali-chardonnay med mycket frukt: solmogna gula äpplen och plommon blandat med lite ananas. Ekvaniljen är kanske lite väl framträdande, men annars håller bygget ihop fint. Visst finns där lite ekbeska också - men inte så farligt, och det finns både struktur och syra som balanserar. Häftigt vin - även om vi kanske inte är lika imponerade idag som den där kvällen på Wreta för dryga 10 år sedan. Bör serveras till mat och hållas mellan 9 och 14 grader, över det så börjar eken ta överhanden.
2007 Hirsch Heiligenstein Riesling
2004 av detta vin har varit en favorit, men nu var det ett tag sedan vi drack detta vin (prislappen har gått upp en del). Man har även gått över till biodynamik i vingården. Skillnaderna är inte gigantiska, men vi upplever att 2007 är slankare och mer syradriven än 2004. Vinet är snyggt och med tydliga toner av grape både i doft och smak. Kanske allra godast till maten ikväll.
Det sista vinet är en slurk av matlagningsvinet: 2011 Brumont Gros Manseng-Sauvignon. Doften är klockren Sauvignon med krusbär och fläder. Smaken är bra, frisk och syradriven. Skillnaden mot de första tre vinerna är dels att det slutar mycket fortare och lite abrupt; dels att det de andra tre vinerna är betydligt elegantare.
NV Camille Saves, Cuvée Prestige
En snygg och elegant skumpa med härligt små bubblor och utmärkt balans. Kanske något bättre som aperitif än till maten, men ändå synnerligen god. Jag brukar hålla Millesime 2002 som deras bästa vin, men vete 17 om inte denna flaska levererar på samma nivå.
2008 Rochioli Estate Chardonnay
Stor och arketypisk Cali-chardonnay med mycket frukt: solmogna gula äpplen och plommon blandat med lite ananas. Ekvaniljen är kanske lite väl framträdande, men annars håller bygget ihop fint. Visst finns där lite ekbeska också - men inte så farligt, och det finns både struktur och syra som balanserar. Häftigt vin - även om vi kanske inte är lika imponerade idag som den där kvällen på Wreta för dryga 10 år sedan. Bör serveras till mat och hållas mellan 9 och 14 grader, över det så börjar eken ta överhanden.
2007 Hirsch Heiligenstein Riesling
2004 av detta vin har varit en favorit, men nu var det ett tag sedan vi drack detta vin (prislappen har gått upp en del). Man har även gått över till biodynamik i vingården. Skillnaderna är inte gigantiska, men vi upplever att 2007 är slankare och mer syradriven än 2004. Vinet är snyggt och med tydliga toner av grape både i doft och smak. Kanske allra godast till maten ikväll.
Det sista vinet är en slurk av matlagningsvinet: 2011 Brumont Gros Manseng-Sauvignon. Doften är klockren Sauvignon med krusbär och fläder. Smaken är bra, frisk och syradriven. Skillnaden mot de första tre vinerna är dels att det slutar mycket fortare och lite abrupt; dels att det de andra tre vinerna är betydligt elegantare.
fredag 25 maj 2012
1995 Barbaresco, Fr. Barale
Det är alltid roligt att korka upp en äldre butelj, särskilt om det finns anledning att tro att innehållet är intressant. Kvällens flaska är inhandlad under våren från allas vår dansk-italienske pusher, för en klart rimlig peng (ca 200 SEK + frakt mm). Etiketten är ultratraditionell, och i perfekt skick vilket får en att tro att flaskan legat länge i producentens källare och etiketterats nyligen. Vi hinner bara med en kort sväng i karaffen. Färgen är typiskt mogen nebba (orange-brun-röd) och doften är till en början sluten, efter en liten stund blir det lite starkvin, målarlåda och lite terpentin. Det finns även lite rosor och nypon därbakom. Smaken är übertraditionell med massor av tannin och syra, en hel del utveckling (tjära, läder, starkvin mm) men frukten är inte så tydlig. Ett spännande och intressant vin, men faktum är att inte mer än halva flaskan går åt - sedan har vi fått nog av tannin och syra för en kväll.
måndag 21 maj 2012
Intensiv vinvecka
Veckan började med sortimentsprovning hos kalifornien-specialisten Vinopia. Här finns många godsaker för den som gillar stilen med stor, yppig och tät frukt. Nästan allt är väldigt gott, och (inte oväntat) är de moderna cabbarna från bergslägen de allra intressantaste. Några viner är verkliga uppenbarelser, så bra att man blir mörkrädd! 2009 Au Sommet (Atlas Peak), 2009 Buccela, 2009 Peter Michaels "Les Pavots", 2006 Elivette Spring Mountain, 2008 Ovid, och även 2008 Sinatra Estates är förföriskt bra. Vinerna i lite mer normal prisklass som provades på Vinordic var alla bra även denna dag (bla. 2008 Genuine Risk, 2009 Recluse Donkey&Goat, 2007 Deering Cab). De vita är möjligen inte lika jämna i min smak, men tex 2009 Savoy från Radio Coteau och 2009 Brosseay Donkey&Goat har en balans mellan frukt, fat, syra och mineral som gillas!
Vidare mot ett snabbt stopp på Argentinadagen. Här finner vi många goda och fruktiga unga Malbec-viner som smakar bra, men förstås lite enkla jämfört med Vinopias tungviktskalifornier.
Munskänkarnas champagneprovning var trevlig, god och lärorik. Se gärna:
http://vinare.blogspot.se/2012/05/champagne-med-munskankarna.html
för mer info.
Någon dag senare var det dags att gräva ett riktigt djupt hål i plånboken av lärdomsslantar, på VinUnics DRC-middag. Sammanlagt sju DRC 2009 provades under andakt. Kortfattat kan man säga att de smakade mycket bra idag med en härligt intensiv rödbärig pinotfrukt, sköna mineraler och fina orientaliska kryddor. Naturligtvis är dessa viner tokunga, och kanske inte riktigt motiverar sina fyrsiffriga prislappar idag, förhoppningsvis får man möjlighet att prova något av dem om 15 år - då får vi se! Verkligt trevlig (och förvånansvärt tillgänglig) var 2004 Roederer Cristal, som serverades till ett antal små och mycket smarriga tilltugg på verandan medan solen sken över Stockholms vatten.
Långhelgen tillbringade vi på Västkusten hos släkten och med en försvarlig mängd flaskor packade på olika ställen i bilen. De skulle räcka till dryga tre middagar. Bla provade&drack vi: NV Vilmart Grande Reserve (magnum) - synnerligen trevlig aperitifskumpa, även om de finare cuvéerna är betydligt komplexare. 2000 Crozes Hermitage (magnum) från B.Chave - mogen rödfruktig och utvecklad, uppskattades mycket av alla gästerna, 2000 Ch d'Agassac, Haut-Medoc - god och rättfram Haut-Medoc i modernt fruktdriven stil. 2004 Cerbaia Brunello - klassisk piptobaks-brunello. 2005 Ch Le Doyenne - alltid rätt. 2005 Glaetzer Bishop - svågern gillar bra Aussie-shiraz så denna tog slut fort! På den vita sidan så provade vi bla. 2010 Pouilly-Fuissé, Georges Burrier (SB 2756) som gav mersmak med fin balans mellan frukt och fat, fräscha gula frukter (plommon, äpple, aprikos) samt bra syra och längd. Klart bättre än de flesta vita standard-bourgogner (även om Vincent Girardins Cuvée Saint-Vincent för nästan exakt samma pengar spelar i samma liga). Ett bra slut på en intensiv vecka!
Vidare mot ett snabbt stopp på Argentinadagen. Här finner vi många goda och fruktiga unga Malbec-viner som smakar bra, men förstås lite enkla jämfört med Vinopias tungviktskalifornier.
Munskänkarnas champagneprovning var trevlig, god och lärorik. Se gärna:
http://vinare.blogspot.se/2012/05/champagne-med-munskankarna.html
för mer info.
Någon dag senare var det dags att gräva ett riktigt djupt hål i plånboken av lärdomsslantar, på VinUnics DRC-middag. Sammanlagt sju DRC 2009 provades under andakt. Kortfattat kan man säga att de smakade mycket bra idag med en härligt intensiv rödbärig pinotfrukt, sköna mineraler och fina orientaliska kryddor. Naturligtvis är dessa viner tokunga, och kanske inte riktigt motiverar sina fyrsiffriga prislappar idag, förhoppningsvis får man möjlighet att prova något av dem om 15 år - då får vi se! Verkligt trevlig (och förvånansvärt tillgänglig) var 2004 Roederer Cristal, som serverades till ett antal små och mycket smarriga tilltugg på verandan medan solen sken över Stockholms vatten.
Långhelgen tillbringade vi på Västkusten hos släkten och med en försvarlig mängd flaskor packade på olika ställen i bilen. De skulle räcka till dryga tre middagar. Bla provade&drack vi: NV Vilmart Grande Reserve (magnum) - synnerligen trevlig aperitifskumpa, även om de finare cuvéerna är betydligt komplexare. 2000 Crozes Hermitage (magnum) från B.Chave - mogen rödfruktig och utvecklad, uppskattades mycket av alla gästerna, 2000 Ch d'Agassac, Haut-Medoc - god och rättfram Haut-Medoc i modernt fruktdriven stil. 2004 Cerbaia Brunello - klassisk piptobaks-brunello. 2005 Ch Le Doyenne - alltid rätt. 2005 Glaetzer Bishop - svågern gillar bra Aussie-shiraz så denna tog slut fort! På den vita sidan så provade vi bla. 2010 Pouilly-Fuissé, Georges Burrier (SB 2756) som gav mersmak med fin balans mellan frukt och fat, fräscha gula frukter (plommon, äpple, aprikos) samt bra syra och längd. Klart bättre än de flesta vita standard-bourgogner (även om Vincent Girardins Cuvée Saint-Vincent för nästan exakt samma pengar spelar i samma liga). Ett bra slut på en intensiv vecka!
Etiketter:
Argentina,
Barossa,
Bourgogne,
Brunello di Montalcino,
Californien,
Champagne,
Crozes-Hermitage,
Haut-medoc
lördag 12 maj 2012
2001 Haut Condissas
Till kvällens lammfilé korkar vi upp 2001 Ch Haut Condissas, Jean Guyons prestigecuvée ifrån ägorna runt byn Begadan i Medoc. Jag har provat och skrivit lite om historien förut:
http://vintresserad.blogspot.se/2010/10/bordeaux-ala-jean-guyon.html
Vinet är tätt som natten, särskilt sista halvan av flaskan som har en hel del, mycket finkornig fällning - verkar inte vara varken klarnat eller filtrerat. Doften är stor och innehållsrik med primärnoter av frukt (svarta vinbär, mörka plommon) och en del sekundärnoter med olika mognadstoner (läder, starkvin och plommonkompott). Smaken är harmonisk och här tillkommer lite lakrits och ceder. Upplevelsen och känslan i munnen är sammetsmjuk och "lyxig" (i brist på bättre beskrivning). Jean Guyons ambitioner avspeglas tydligt: vinet är klart tillgängligt och Merlot-dominansen märks. vinet är fylligt och med fin "rondör" och tanninerna är snälla. Blint hade jag famlat mellan en modern StEmilion och en (snäll) Napa Bdx-blend. Likväl är det väldigt gott och flaskan tar slut ovanligt fort. Gott tjut helt enkelt!
http://vintresserad.blogspot.se/2010/10/bordeaux-ala-jean-guyon.html
Vinet är tätt som natten, särskilt sista halvan av flaskan som har en hel del, mycket finkornig fällning - verkar inte vara varken klarnat eller filtrerat. Doften är stor och innehållsrik med primärnoter av frukt (svarta vinbär, mörka plommon) och en del sekundärnoter med olika mognadstoner (läder, starkvin och plommonkompott). Smaken är harmonisk och här tillkommer lite lakrits och ceder. Upplevelsen och känslan i munnen är sammetsmjuk och "lyxig" (i brist på bättre beskrivning). Jean Guyons ambitioner avspeglas tydligt: vinet är klart tillgängligt och Merlot-dominansen märks. vinet är fylligt och med fin "rondör" och tanninerna är snälla. Blint hade jag famlat mellan en modern StEmilion och en (snäll) Napa Bdx-blend. Likväl är det väldigt gott och flaskan tar slut ovanligt fort. Gott tjut helt enkelt!
lördag 5 maj 2012
1990 Branaire, St Julien
Ett favoritslott i en toppårgång och förväntningarna blir rätt höga, samtidigt har Patrick Maroteaux då bara ägt slottet sedan 1988; och den jämna kvalitet vi ser idag hade knappats uppnåtts redan 1990. Vi öppnar flaskan ett par timmar innan servering och häller upp de första glasen ca 1 timme innan maten serveras för att åstadkomma en försiktigt luftning. Det fungerar fint och vinet känns på topp en bit in i måltiden. Vi får en klart mogen färg med tydliga tegeltoner även om kärnan är mörkt röd. Det är ett tydligt moget vin även i doften med mest olika sköna former av mognad och multnad. Smaken biter ifrån lite mer och det finns vissa aningen torra tanniner kvar - även om det främst är syra och alkohol (13% gav det varma året) som ger strukturen. Frukten är mycket mogen med viss antydan till starkvin. St Julien-karaktären med lite apelsintoner och en komplex smak (snarare än cassis) är fortfarande klart märkbar. Det är ett mycket gott vin till maten, men börjar fall isär lite grand ca 5-6 timmar efter att flaskan öppnats. Verkligt kul med så här pass mogna viner, samtidigt så gillar vi även lite mer frukt, så kanske ska vi hellre dricka Branaire med omkring 15 år på rygg och inte dryga 20.
söndag 29 april 2012
2005 Ch La Fleur, St Emilion
Efter bla Vinordic i stor avsaknad av bättre Bordeaux så är det dags för en provtitt på en nollfemma. Ännu så länge så har de flesta provtittar resulterat i ett enkelt "lagra längre" (utom trevliga Doyenne som Bristly plockat hem, den är i finfin form!). Till kvällens lågtempade lammrostbiff med örtkräm så drar vi korken ur 2005 Ch La Fleur, Grand Cru St Emilion. Ch La Fleur har vi druckit ett par årgångar av förr (åtminstone 1999 och 2000) och det brukar vara en habil St Emilion med rätt tidig utveckling. Nollfemman är dock ett annat djur. Färgen är mörkrödsvart ändå ut i kanten, doften är närmast mörkt mullrande Merlot (om det finns något sådant! mörka plommon och korinter). Smaken är kassaskåpstät och potent som bara den. Espresso och mörk choklad, samtidigt som frukt och tannin äter ekfat till frukost innan de ger sig på något mer substantiellt. Dj-igt gott idag för den med läggning åt ung-tannin-Bordeaux-hållet, alla andra bör nog vänta ett par år till - men då väntar något riktigt bra tror vi! 91 pinnar idag, och potential för minst 93.
Vinordic 2012
Vinordic 2012 är en klart mindre mässa än förr om åren,
mindre yta, färre utställare och färre besökare. De flesta verkar vara här för
att i första hand gå på GastroNord ute i stora A-hallen, och sedan ta en sväng
och ett glas eller två på hemvägen hos Vinordic. Jag pratade med ett par
erfarna branschrävar som befarade att detta var sista Vinordic i denna skepnad.
Något som däremot verkar vara på frammarsch är tävlingen Vinordic Wine
Challenge; det lär ha varit både välbesökt och en del snack. De olika
medaljerna som delas ut används även flitigt i marknadsföringssammanhang
(vilket förstås är avsikten). Emellanåt lite tveksamt – som att använda två år
gamla ”Silvermedaljer”, kanske bör tävlingsreglerna skärpas lite.
Så över till väsentligheterna. Det blev ett par längre besök
hos importörer och några korta stopp, här följer några intryck.
WineList
Många fina producenter finns i portföljen. Jag provade bla
Champagne Thienot som presenterades av en prydlig fransman, här var 2004
Millesime ett bra val med komplexitet, frukt och fräschör i fin balans. Gerard
Perse från Bordeaux är kanske mest känd för sin investering i Ch Pavie och det
tydliga kvalitetslyftet som skett, tyvärr finns ingen Ch Pavie att prova utan
två lite enklare slott från Vignobles Perse: 2005 Ch Sainte-Colombe från
Castillon som kanske inte riktigt imponerar, 2005 Clos Lunelles från samma
område smakar klart bättre med typisk tät Merlot-frukt och snygga fat i modern
stil, mycket gott!
Här finns Weingut Wollenweider från Mosel som ägs och sköts
noggrant av schweizaren Daniel Wollenweider,
han gör sina viner från den lilla vingården Wolfer Goldgrube. Klassisk Mosel i
olika tappningar från torrt till ganska sött. Bra mineralitet (skiffer i
vingården), och ”mellanklassen” var bäst.
Flera viner från 2011 som verkar bli en bra årgång.
Vidare till Piemonte och Albino Rocca, här stod 2006 Ronchi
Riserva ut som en verkligt högklassig Barbaresco med stor potential, ett av
mässans bästa viner. Avslutar med G. Mascarello som visar fyra viner från 2006,
Barberan är riktigt trevlig, två bra vingårds-Barolo och till slut Monprivato
som utan tvekan har riktigt stor potential, balansen är fenomenal.
Jakobsson & Söderström
J&S är baserade i Malmö och har fokus på hotell och
restaurant, vilket är synd för de har ett stort antal riktigt bra viner.
Inledning med två champagner: NV Foliage från Ch. Avize (40% Chard, 30% var av
Pinot) som är eko-certifierad – gott och välbalanserat. Sedan upptäcker jag en
Agrapart på hyllan och frågar om det går att prova, trevliga Malin bakom disken
går och hämtar en 2004 Venus (Blanc de Blanc) som är ett vin att minnas med
rik, gul chardonnay-frukt som balanseras av en fin syrastruktur och en härlig
komplexitet (nötter, lite rostade toner, mandlar mm). Smakar sannolikt ännu
bättre om fyra-fem år. Två Rieslingar från Albert Mann följer på det, 2009
Cuvée Albert är torr, tillgänglig och klart bra. 2010 Schlossberg är lite
knuten och svår att bedöma, men fin citrussaft mot slutet antyder god
potential. 2009 Chablis VV från Roland Lavantureux är riktigt bra, återigen är
det mineraler och komplexitet som imponerar.
På den röda sidan häller vi 2009 Valpolicella Campo Ciotoli
från firman I Campi och producenten Flavio Prà. Ovanligt bra Valpolicella med
snygg och ren körsbärssyrlig frukt, med lätta snyggt balanserad fat. Skulle
sitta som en tight italiensk sportkeps till kyckling med rosmarin. 2010 Piovene
Fra i Boli är också bra, i en lite liknande stil med en ännu generösare frukt
och lite Merlot-plommon bland körsbären.
2006 Donnatella Brunello gör inte heller bort sig – vi får
en arketypisk Brunello med frukt, fat och karatäristisk piptobak och tomatpure
- allt i harmoni. Hamnar dock en aning i bakvattnet av 2005 Poggio di Sotto,
Brunello som är mer dansant och med många fler nyanser. Dock en matchande hög
prislapp. Avslutar i Piemonte där 2007 Rivetto Barolo Serralunga smakar som den
ska med nebba-nypon-frukt, tjära och
rediga tanniner.
Hos Kalifornien-specialisten Vinopia häller gemytlige
Zvonko en hel radda viner med både personlighet och ursprungstypicitet. Han har
sin bakgrund som kökschef på landets toppkrogar under många år, sedan vinintresset tagit över
satsas all kraft och kunskap på de nästan 40 firmorna som de jobbar med. 2007
Jordan Cabernet är en klassisk Cali Cab som åldras väl, smakar bra idag också.
2007 Deering Sonoma Cabernet är lite intressantare idag upplever jag, med mer
mineral och komplexitet. Även lilla producenten Black Sheep Finds i Santa
Barbara med sin 2008 Genuine Risk (40% Cab, 26 % Petit Verdot resten Merlot och
Cab Franc) är riktigt spännande med skön frukt parad med lite kryddighet
(gissningsvis bidrar den höga andelen PV). Dessutom till vettigt pris. 2009
Morada Zinfandel från Lodi är förvånansvärt god med sedvanlig yppig Zin-frukt och
en del struktur som ser till att bygget inte kantrar, klar grillvarning. Vidare
till tre Syrah-viner där jag sätter 2009 Donkey & Goat ”The Recluse” främst,
den är lite slankare, Syrah-typisk (peppar och chark) och mer struktur än 2009
Hocus Pocus (Black Sheep Finds) och 2008 Wrath från Monterey (serverades f.ö på
Munskänkarnas Diner Vinicole häromveckan – Michel J är en gammal kompis).
Vinopia importerar också en del kaliforniska kultviner (Screaming Eagle mfl)
med hisnande prislappar, man kan ju alltid drömma om att prova dem framöver.
En annan lite mindre importör är Vinoliv med fokus på
toppviner från Italien, här häller man generöst tre viner från kända Le
Macchiole: Scrio (100% Syrah) som är en tät, koncentrerad och häftig Syrah i
internationell stil med lite italiensk twist. Paleo gjord på 100% Cabernet
Franc och verkligt elegant med ovanligt tät och fin struktur. Skulle vara rolig
att hälla parallellt med något Cabernet Franc-dominerat från högra stranden.
Till sist – Messorio (100% Merlot), flaggskeppet som är oerhört tätt och 120%
koncentration med mörka bär och en fast struktur. Ett vin som (egentligen)
kräver tid: på rygg, i karaff, samt i glaset för att veckla ut alla nyanser.
Sammanfattningsvis en mycket trevlig dag med många goda
vinupplevelser. Frånvaron av många stora och medelstora importörerna väcker
dock frågan vad som händer i framtiden. Detta känns som ett mellanläge – inte tillräckligt
stort och brett för att locka en bred konsumentpublik (och då bör man nog
använda minst en dag på helgen), och HoReCa branschen kanske får sitt vid andra
tillfällen? Samtidigt som intresset för vin aldrig varit större i Sverige, så
det bör ju verkligen finnas utrymme för en större mässa med både djup och
bredd?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)