2004 Lagrange

Efter (ännu) en intensiv höstvecka med en massa jobb och en synnerligen trevlig födelsedagsfest på slott i Sörmland (tack till J&P!) så blir det klassisk söndagmiddag med kött (helstekt biff), potatis (i ugnen) och gräddsås (lite grädde och mest fond, vin, lök, rotselleri och timjan). Nu kan den sluge läsaren räkna ut att det vankas klassiskt vin, närmare bestämt 2004 Ch Lagrange, Saint-Julien. För en gångs skull är vi ute i tid med karaffen, men alltid kul med ett första smakprov också. Det är kallt, slankt och ganska intetsägande. En knapp timme på karaff ger metamorfos. Till maten sitter vinet som en fransk sportkeps (dvs med skön passform!): färgen är lagom mörkröd, doften medelstor och klassisk vänstra-stranden Bordeaux med lite mörka bär och uppstramande "Bordeaux-känsla". Smaken är som gjuten till maten - vinets syra och utmärkt avrundade tanniner spjälkar och läskar på precis rätt sätt. Man vill ha en tugga mat till, och en slurk vin, så en tugga mat, sen en klunk vin  och "ahhh - vad gott"! Utan mat är det fortfarande gott, men inte samma upplevelse. Utvecklingsmässigt känns denna 2004a lite mer "backwards" än tex Branaire-Ducru, och frukt och tanniner är lite tätare. Branaire är kanske lite mer aromatisk och elegant. Det börjar kanske dra ihop sig till den där 2004 horisontalen...