Mogna viner i oktober

Vi har A.s studiekompisar på vinmiddag och denna gång är temat viner med lite utveckling. 2002 Franck Bonville Blanc de Blancs inleder med fint utvecklad karaktär av gula frukter och nötter. Syran är väl avrundad och flaskan tar slut medan köttet går klart i ugnen. Vi häller de fyra röda och provar; 1998 Veenwouden Classic är sötfruktigt och lite rökigt, flera tycker det är godast utan maten, men ingen till maten. Bara drygt halva flaskan går åt. 2004 Casalferro är rätt knuten trots 1,5 timme på karaff, men efter lite snurrande och luftande så får vi lite mörk tät frukt, espresso och lövhög. Ingen har detta som favorit, men jag tycker ändå det gör rätt bra ifrån sig - utvecklas dessutom hela kvällen och sista slurken smakar bäst. 2004 Yalumba The Menzies är om möjligt ännu tätare, och ger ett typiskt aussie-intryck med redig frukt (vinbär och björnbär) och en gnutta eukalyptus. Ganska låg syra och utmognade tanniner. Enda anmärkningen är att det kanske är lite endimensionellt och inte så långt. 2000 Ch Kirwan, Margaux är (som väntat) något rödare/ljusare i färgen och ger ett svalare och komplexare intryck med allehanda bordeaux-typiska toner. Ingen tyckte det var godast utan mat, men alla tyckte det var godast till maten (lågtempad, helstekt US Top Blade och rotsaksgratäng) och flaskan tog slut först!

Till äppelpaj med citrontouch så drack vi 1987 Quinta do Panascal Vintage Port, väldans gott!

 

 

 

2006 Mazeyres & Co

Den gångna veckan innehöll en blandad kompott med hög aktivitet. Inledning på VinUnics provning av Taylors portvin: allt var bra, och särskilt single quinta-vinet 2001 Terra Feita. Vintage-vinerna var förstås mycket bra - och även den 20-åriga Tawnyn var riktig skön med klassiska nötter och elegans.

Sedan var det dags för en "Glad Rag Doll" - altså konsert med Diana Krall på Konserthuset. Utomordentligt bra på alla vis, strålande duktiga musiker och roligt med ett "20-tals-stomp" sound på hennes annars lite modernare, mer slickade jazz. En tuba hade varit tidstypiskt, men trummisens spel med viss dominans av pukorna gav en liknande stompig effekt. Kul!

Vidare har G&Es farmor (och hennes tvillingsyster) nyligen fyllt år, och det firade vi med extrafin middag hemma hos C&T. Creme ninon med en 2002 Maurice Vessele smakade utmärkt. Kalvfilén fick sällskap av dels 2006 Ch Mazeyres från Pomerol som precis börjat komma in i en skön fas med lite högra-stranden-korinter&plommon som ackompanjeras av allehande sekundärtoner (läder, starkvin) och framförallt så är elegans&balans på rätt plats, farfar ler brett! C&T är lite mer för moderna fruktdrivna saker och till dem har jag plockat med en 2007 Amancaya från Mendoza, ett samarbete mellan Rotschilds och Nicolas Catena, och det smakar precis så - mer Cabernet & Malbec frukt, och även en del struktur (mer tannin än syra). Vi avrundar med tårta och 2007 Château Lafaurie-Peyraguey (Sauternes Premier Cru Classé) - som börjar få lite utveckling med kanderade apelsinskal och honung. Gott!

Veckans sista evenemang är Halloween-middag med ett par andra familjer i förorten. Alla är riktigt läskigt utklädda och allra bäst är nog fam K. med en riktigt röd dj-ul till pappa (hornen i pannan ser ut att ha växt ut det senaste dygnet, även när man kikar på nära håll) och mamma-vampyren med riktiga "fangs" och otäcka röda ögon vill man inte möta en mörk fullmånenatt. Partajet blev iallafall mycket lyckat och alla verkade glada, mätta och trötta när de vandrade hemåt. Vinerna som dracks:
* 2004 Rotari Flavio - gott, torrt och uttrycksfullt med lagom utveckling. Ovanligt bra mousserande
* NV Robert Moncuit, Grand Cru Blanc de Blancs från Le Mesnil. Har legat något år på rygg hemma, och blir fint aptitretande med hög syra.
* 2004 Monsenese Chianti Classico Riserva. Utvecklad och väldigt god i semi-modern stil (ändå inte alls ngt ekmonster). De flestas favorit.
* 2010 Volpolo, Bolgheri. Lite ung men snygg.
* 2009 Norton Privada. Tät och mörk som svart sammet. Modern, och riktigt tät och läcker! Klar rekommendation för alla som går igång på modern Cab.
* 1995 Warres LBV. Buteljerad 1999, började sedan säljas 2003/2004 och ansågs då "ready to drink". Vi drack ett par flaskor 2005-2007, denna är minst lika bra (om inte bättre) med mer utveckling, komplexitet och balans, ändå relativt intakt frukt.

Cheval och Cos på Trettondagen

Bordeaux-mannen och hans fru fick en liten son i början på hösten, så vinprovandet har av naturliga skäl varit lite på undantag för hans del. På Trettondagen fick vi ändå möjlighet att samlas tillsammans med fam. H och dels gulla med lille Adam (nu drygt tre månader och en ovanligt välartad liten gosse - åtminstone på kvällstid... nätterna är alltid inte lika välartade); dels äta god mat och dricka ett par Bordeauxer. Vi hade delat ut lite arbetsuppgifter i förväg, bla en röd blindpava per familj... konstigt nog blev det iallafall bara vin från Sydvästra Frankrike!

Inledning med en 2002 P. Gimonnet Special Club och diverse goda, varma tilltugg från fam H. Champagnen har jag läst goda omdömen om, men inte provat förut. Det är ett gott, verkligt fräscht (tänk hur det doftar och känns en tidig morgon i maj med lite dagg och solen på väg upp sedan någon timme). Lagom syrliga gröna äpplen med fin syra. Perfekt aptitretare, enda invädningen skulle kunna vara ett den 2002 Deutz som vi drack på nyår (med just fam H.) hade lite mer djup och komplexitet.

Sedan var det Bordeaux-mannens två blinda glas. De hade fått ganska mycket luft, men utvecklade sig ändå rejält i glaset - särskilt glas nummer 1. Initialt föredrog jag glas 2 - som hade en väldigt trevlig och typiskt utvecklad Bdx-näsa med stall och multna löv, fast lite lättare i munnen. Min gissning landade på en bra Pomerol från omkring 1996 (95-99). Det visade sig vara Beau-Sejour-Becot från det annars ganska svaga 1997, dessutom öppnad kvällen före! Förvånansvärt uthållig. Glas 1 hade mer av allt, och utvecklades otroligt bra nästan hela kvällen. Mer frukt, kraft och framförallt längd. Vi letar oss fram till en bättre StEmilion (lakrits, gräs och lite stall) - också från någon av årgångarna 95-99. Då avslöjar B. att det är årgång 1995. Jag gissar då på Cheval Blanc (en kombination av att jag vet att den fanns i hans källare, med kraften och utvecklingen under kvällen). Det verkligt roliga kommer dock senare - efter ca 2 tim i glaset då en distinkt doft av kafferost och smörkola stiger från glas 1, ca 6-7 timmar från det flaskan öppnades och slogs på karaff - Cheval Blanc har en lång utvecklingskurva. Sorgligt, men detta är kanske sista gången man fick dricka Cheval - det har helt enkelt blivit alltför dyrt.

Sedan häller jag och P. varsitt glas. Glas 3 är (lite) yngre och modernare, och B. är ett tag inne på USA, eller en garagiste. Inga tydliga vänstra- eller högra-stranden vibbar bör leda till Pessac. Det är mitt vin (och P. och A. kan inte låta bli att gissa på StJulien, vilket är fel.) Det är 2004 Smith-Haut-Lafite, som vi inte druckit ordentligt förut utan endast provat på mässa. Det är en snygg och ganska modern Bdx - men jag upplever inte att faten eller extraktion tar överhand, utan fin balans med bra frukt och utvecklas också hela kvällen. Är i början av ett trevligt drickfönster, står upp väl mot Glas 1 och 4, även om de förstås är bättre.

Glas 4 är initialt gott och Bordeaux-typiskt - men inte heller här några tydliga indikationer på vänster eller höger strand. B. gissar lite håglöst på "en bättre Fronsac" då han hittar lite hallon. Jag är inne på StEmilion då vinet känns ganska "snällt" och inga Medoc-markörer. P. (som hällt) vinet säger bara att vi har fel.
- Då är det väl Medoc då?
- Just det säger P.
- Men då är det en snäll Medoc, Margaux eller liknande?
- Nix, säger P - det är Saint-Estephe.
Vi gissar då vidare bland de bättre normala slotten där, och till slut säger B: Är det Cos?
Det är altså 2001 Château Cos d'Estournel, ett av de två bästa, och "tuffaste" vinerna från den Cabernet-dominerade kommunen Saint-Estèphe. Intressant, och visar hur svårt det är med blint. Till vårt försvar får man väl säga att vi druckit Cos vid färre än fem tillfällen sammanlagt tidigare. Framförallt så händer det saker även i det glaset under kvällen - efter ett par timmar så framträder ett mycket större djup och längd. Vi får även sandelträ och de där orientaliska kryddorna som Cos är känt för. Det känns som att detta vin bara är i början av en lång utveckling, trots att det är 10 år gammalt. Väldigt roligt att få prova den ordentligt! Maten till var klassisk helstekt oxfile, gratäng, sparris och bea - mycket gott.

Till efterrätt blir det päron- och valnötspaj som A. gjort (alldeles utmärkt tyckte jag!) och till det en halva 1995 Taylors Quinta Vargellas. Det smakar också fint, men rödvinerna är utan tvekan huvudnumret denna trettondagskväll.

Stort tack till Bordeaux-mannen med familj!

Vinåret 2011

Vinåret 2011 har innehållit många goda, intressanta och lärorika vinupplevelser. Heltäckande sammanfattningar och slutsatser av ett helt år är knepiga, här följer istället några saker som gjort ovanligt stort intryck.

Årets lunch
Avnjöts i juni tillsammans med representanter för Ridge, VinUnic och delar av svenska vinjournalistkåren. Monte Bello-vertikalen gjorde stort intryck, ett verkligen stort vin med konsekvent hög kvalite och långt perspektiv.

Årets vinmiddag(ar)
Det har faktiskt blivit flera middagar med riktigt bra viner, verkligt god mat och inspirerande vinsnack. Såpass att de får blir "2011 års tema - Vinmiddagar", se tex:
http://vintresserad.blogspot.com/2011/04/om-katter-hermeliner-och-vertikaler.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/05/diner-gourmande-extraordinaire.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/07/perfektion.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/10/en-otrolig-kvall.html
Förhoppningsvis blir det fler liknande vinmiddagar 2012 :-)

Årets vita
Hmm... det är faktiskt inget vitt som höjer sig så mycket över mängden. Flera goda och intressanta viner, det som ändå sticker ut lite extra är 2009 Sancerre “Cuvée Edmond”, Alphonse Mellot som N. hällde den där otroliga kvällen i oktober. Får se till att prova mer vitt 2012.



Årets champagne
2011 har givit många goda champagner, men det finns en som står ut, 1985 Belle Epoque som R. hällde (ur magnum) i slutet av maj. Perfekt mogen och utvecklad!

Årets vita dessertvin
Hälldes samma kväll, av samme R - nämligen 1986 d'Yquem - det godaste vita dessertvin jag smakat, med marginal.

Andra söta och fortifierade viner
I våras höll jag en portvinsprovning (obloggad) för vinklubben på jobbet (den gick bra!). Portvin har alltid legat mig lite extra varmt om hjärtat, och här provade vi bla. 1975 Burmester Colheita och 1970 Dow Vintage som båda var utomordentligt bra. Med tanke på att Colheitan kostade ca 1/3 av Vintage-vinet så måste Colheitan utses till årets mest prisvärda fortifierade!

Årets röda
Hmm... här blir det svårt igen, fast av andra skäl. Det har varit många härliga rödviner 2011. De två som gjort starkast intryck är nog ändå 1961 La Mission Haut Brion som var fenomenalt gott i början av juli, och 1998 Lafite som K. hällde i början av april.

Strategier 2012
Jag har funderat lite grand (men bara lite) och kommit fram till att det är ungefär samma strategier som föregående år:

• Minska och fokusera inköpen av vin (men köp minst fyra flaskor nar man köper)
• "Rensa förråden" - särskilt från gamla enstaka flaskor med osäker status 
• Fokus på områden som vi vet att vi gillar (tex. Saint-Julien, Haut-Medoc, Napa, Norra Rhone, Piemonte), och områden där vi vill lära oss mer (tex. Champagne)

Det kom ett mail häromdagen från allas vår dansk-italienske pusher - där andemeningen var att de svenska bloggarna borde väl prova lite "goda vardagsviner" och inte bara det exklusiva. Jag kan hålla med, världen behöver egentligen inte ännu ett +300 USD lyx-Napa-Cab; men en drickbar, god och matvänlig italienare från ett mindre känt distrikt (utan överdos av ek) alltid är av godo! Det blir altså mer fokus på "bruks-viner" 2012. Tre bra bruksviner (definition: under 200 SEK) under 2011 har varit: 2005 Quercecchio Brunello, 2004 Haut-Plentey St Emilion och 2001 Etna Rosso, Calabretta. Två av tre från just nämnde pusher...


Gott Nytt Vinår!

PS. Årets ljudåtergivande manick är kombo-spelaren Oppo-BDP95. Klarar en mängd skivformat inkl. SACD och DVD-A för den inbitne audiofilen, men har framförallt en utmärkt återgivning av gamla CD-skivor, särskilt röster som åker i åttor kring det mesta annat jag hört. Kostar en slant, men åker som sagt åttor även runt andra spelare som har en nolla till på prislappen. Stark rekommendation för alla som är lagda åt skiv-hållet och har en rimligt god anläggning för övrigt.

PPS. Årets CD är LTS-utgåvan av Adolphson&Falk, samt Anna Ternheims "The night visitor"...

PPS. Men julvinerna då? Goda bruksviner till bla juldagskalkoen: sista flaskan 2000 Lamothe Cissac, Haut-Medoc (inköpt hos Philipson i Kokkedal för rimliga 120-130 SEK) - denna gillade farfar som föredrar mogen claret; parallellt med 2001 Etna Rosso (alla som fick gillade den). Sedan en 2006 Mount Eden Saratoga tillsammans med svärmor. Väldigt bra bruksvin (fast även en bit över 200 SEK). DS

Lärdomar

Vi har vinmiddag med studiekompisar till A som träffas lite då och då, numer mer mat än vinorienterat. De brukar vara lite njuggt inställda till mina buteljer från sydvästra Frankrike. "Surt, kärvt, besvärligt etc". Min tanke var därför att leta fram lite utvecklade viner, för att se om det får dem mer positivt inställda. Vi inleder med en 2002 Franck Bonville, BdB som jag tycker (lite förvånad) är perfekt mogen att dricka nu med fin balans mellan den fräscha chardonnay-frukten och dess syra; men ändå lite avrundat och viss komplexitet med lite torkad frukt och rondör. Sitter som en sportkeps som aperitif till lite salta lantchips och serrano. Maten är fin höstmat: älgfile med potatis- och kantarellgratäng. Vi provar då (halvblint för mig)

1. Lite lättare och mer utvecklat med viol och cassis, ganska snälla tanniner, en aning filmjölk. Hyfsad längd. Borde vara 2000 Paveil Luze, Margaux och det stämmer. Sista slatten smakar ännu bättre kvällen efter.

2. Bättre, djupare vin med en förvånansvärd kraft i frukten. Plommon och lakrits antyder högra stranden. Utvecklas hela kvällen i glaset. Är det 2005an? Nixpix - facit: 1998 Ch Laroze, StEmilion GCC. Att detta var 12 år gammalt förvånade mig rejält. Det var (för mig) utan tvekan kvällens vin, 92+ på den skalan. Sista dropparna (ca 7-8 timmar efter att flaskan öppnats) smakade allra bäst då doften och komplexiteten kom fram ordentligt.

3. Varmjordsvin med aningen brända toner och rikare frukt. Svarta vinbär & Co, mycket gott. Detta måste vara 2001 Meerlust Rubicon. Flera runt bordet tycker detta är bästa vinet. En liten slatt på söndag kväll smakar också mycket bra, inte ens antydan att vika ned sig - vilket väl visar på ett riktigt bra råmaterial för ett nio år gammal vin från varma jordar. 90+ om man gillar stilen, 75-79 annars.

4. Lite mer anonymt, men med rätt bra drag i tanninerna. Är det 2005an? Ja, det är 2005 Ch Daugay StEmilion GC. Ett bra vin från ett bra år, och även här är det två (eller kanske tre) av åtta runt bordet som har detta som sin favorit. Inget kvar i flaskan efter maten talar sitt språk.

Sedan blir det en spännande dessert som A svängt ihop under eftermiddagen som egentligen inte är så vinvänlig, men stämningen är hög och flera vill gärna ha ett glas port - så snabbt fiskar vi fram och dekanterar en 1997 Burmester Vintage. Det är riktigt gott med bra tryck i frukten och bra komplexitet med torkad dito, russin, läder osv.

Söndag kväll provas diverse överblivet och man kan lätt konstatera att bra vin klarar en tid i kylen med förslutning, medan mindre bra vin inte gör det. En annan lärdom är att bra Bordeaux (och bra Stellenbosch) klarar lagring mycket mer än jag trodde, 1998 Ch Laroze upplevs som ett max 6 år gammalt vin. Vi skulle ha öppnat och karafferat rödvinerna. Nåväl, trevligt, gott och lärorikt!

Moget och Utvecklat

När är ett vin optimalt moget att dricka? En fråga med många svar (och sällan ett entydigt rätt sådant). Ett annat perspektiv är om ett vins ursprungskaraktär blir tydligare med utveckling, eller om det kanske är tvärtom så att det finns en gemensam mognadskaraktär som tar över framför ursprungskaraktären? Vi ordnar en vinmiddag för att prova kring temat mogna och utvecklade viner, och fundera lite över om det blir svårare eller lättare...

Vi inleder med en 1996 Mailly Grand Cru La Terre (75% PN) som vi haft i källaren ett bra tag. Vi får en härlig gul färg, en utvecklad doft med gul frukt, mjuk mousse och en bra, lång och utvecklad smak. Känns lagom mogen och utvecklad för oss!

Efter lite blandade tilltugg och snack ger vi oss på de fyra röda.

Vin1: Ganska tät röd färg, utvecklad och komplex doft. De åtta runt bordet hittar allt från lösningsmedel till anis i doften. Smaken är likaså komplex med en rätt bra syra och ett flertal smaker (blåbär, lakrits, lingon, hallon, röda vinbär, läder, stall, starkvin). Kort sagt ett vin där mognadskaraktären står framför ursprunget, och det gissas ganska friskt runt bordet men vi enas om Europa, och sannolikt Frankrike. L. går på lakrits och hallon och säger St Emilion. V. som vet vilka flaskor som finns, men inte ordningen sekonderar.

Facit: 1997 Ch Pradeaux, Bandol

Där ser man... inte mycket Merlot i den inte, men mycket Mourvedre. Moget, utvecklat och gott hursomhelst (även om H. tyckte att det fanns en del mystiska saker i doften). Bör drickas relativt snart.

Vin2: Ännu lite svartare färg, och en doft som inledningsvis är knuten och bara doftar skumbanan och gummi. Detta vin behöver flera timmar för att komma till sin rätt och då får vi en mycket god och komplex smak med söt röd frukt, viol, gummi, och en animalisk, nästan rökig ton. Låter kanske inte så, men det var kvällens godaste röda.

Facit: 1997 Cote-Rotie, JM Gerin

Även här gissades en del, men undertecknad som hade koll på ingående flaskor var rätt säker på denna. Går sannolikt att spara ett tag till, men kommer knappast att bli bättre.

Vin3: I färg och även doft likt Vin1. Fakiskt kvällens mest förglömliga vin, relativt moget och utvecklat, och felfritt, men inte så spännande. Tydligt moget vin.

Facit: 1996 Ch Soutard, St Emilion GCC.

Bör drickas relativt snart.

Vin4: Svartare och mörkare, doften innehåller lite mint till att börja med. Sedan framträder en god, russinlik frukt med viss komplexitet. En ganska ren och elegant smak, även här med lite starkvinston, men även en del annat som russin, nötter och lite läder. Långt och mycket gott (kvällens godaste vin för några, sammanlagd andraplats). Här gissas det på Italien och Barbaresco (men vinet är för mörkt för en mogen Nebbiolo).

Facit: 1997 Corte Giara, Amarone

Allegrinis instegs-amarone har klarat lagringen mycket väl, går sannolikt att spara ett tag till, men kommer knappast att bli bättre.

Sammanfattningen får nog bli att för två av vinerna (Cote-Rotie och Amaronen) så har lagringen gett oss viner med bra utvecklad frukt, ursprungskaraktär och mognadskaraktär i en fin mix, medan mognadskaraktären i de andra två ställer sig framför frukt och ursprung.

Vi öppnade även två riktigt mogna viner:

1986 Ch Recougne, Bordeaux Superieur

Gott att sniffa på, men inte mycket frukt kvar.

1978 Fonseca Guimaraens Vintage Port, gott till osten och väl utvecklat. Kanske var frukten lite bättre för ett par år sedan, men fortfarande fullt njutbart.

Till sist, en yngling från Bordeaux: 2005 Ch Le Doyenné, Prem. Cotes de Bordeaux. Här är det förstås frukt för hela slanten, och den är god! Purpur färgad, silkig och utmärkt. Kanske inte så personlig eller så mycket Bordeaux-karaktär idag, ett par år på rygg gör nog ingen skada, även om det går fint att dricka idag också.

En härligt utvecklande vinkväll!

PS. Eloge till Gabriel på Bristly som hörsammat våra önskningar om bruks-Bordeaux tillgängligt via SB! DS

Guim

2000 är en bra årgång

Gamla vännerna R och J med familjer kommer på lördagmiddag och vi provar att laga rådjurssadel för första gången (det blir gott om man följer receptet från http://www.viltpoolen.se/). Vi inleder med en NV Piper-Heidsick Cuvee Florens Louis (verkar vara ett snäpp över standardcuveen, men ändå inte riktig prestige?) Smakar hursomhelst mycket bra med ganska yppig och fin frukt, utan att syrorna blir för mesiga.

Till dessa (ungefär årliga) tillställningar letar jag gärna fram en magnumbutelj och har denna gång dragit korken på en 2000 Crozes Hermitage, Tete de Cuvee från Domaine Bernard Chave (som numer tagits över av sonen Yann om jag har rätt info). Vi korkar även upp en gammal bekant i form av 2000 Ch Lamothe-Cissac, Haut-Medoc. Båda vinerna är inköpta i Danmark det senaste året för rimliga priser.

Rhone-vinet är mörkt rött, med tät, nästan svart kärna. Doften är knuten och efter ett tag (faktiskt uppåt 2 timmar) i karaff och glas lossnar det rejält och nästan alla kryssrutor för en bra Nord-Rhonare kan prickas av: tjära, viol, salmiak, intensiv mörkröd frukt, bra syra, utmärkt längd, och vi hittar även något animaliskt som ger fin komplexitet. Faktiskt den bästa Crozes jag kan minnas. Blint hade jag utan större tvekan gissat på Hermitage (eller en bra Cornas). Det passar (förstås) alldeles förträffligt till rådjuret. Kusinen från Haut-Medoc är omkörd enligt de flesta runt bordet, även om det lite lättare och mer utvecklade Bordeaux-vinet passar bättre när vi behagligt tillbakalutade konstaterar att rådjuret är slut.

Efter lite rast och vila kommer så äppelkaka och glass på bordet, vi ställer då en 1989 Burmeister Vintage Port i portvinsvaggan och även det blir en kalasgod kombination. Portvinet är ganska utvecklat och med relativt välbevarad frukt, syran och eldigheten sköljer ned de sista resterna av äppelkakan. Sen är vi ordentligt mätta och belåtna!

PS. Ursäkta den usla bildkvaliteten... DS

Tilbud

Tidigare i somras besökte vi familjen A. i Malmö. Det var (som alltid) mycket trevligt, med mycket god mat och trivsam samvaro mestadels kring det stora bordet på uteplatsen. Kul att se att barnen som inte sett varandra på ett år ganska snabbt finner kompisen och sedan är som bortblåsta. Lille I. som just fyllt 1 år och gått ca 1 månad kräver dock passning på heltid. Med lite tur med logistiken så lyckas vi få till ett besök på Philipson Wine i Kokkedal. Det är en dansk vinhandel som nästan är som ett mellanting mellan en partihandel, en riktig vinbutik och ett slags lågprisbutik! Där finns viner mellan 40 DKK och många tusen DKK; allt bör handlas lådvis och endast på Tilbud om man betalar med SEK. Vi får med oss ett antal lådor hem som sedan provas.

Anledningen till att det blev just Philipson Wine stavas:

2000 Lamothe-Cissac, Haut-Medoc
Vi drack detta vin i våras (inköpt på Kastrup för ett antal år sedan) och blev lyriska! Just sådan mogen bruks-Bordeaux som vi så ofta efterlyst. En låda inhandlades till det utmärkta priset 80 DKK/fl, ca 120 SEK. Vi har sedan druckit fyra buteljer med likartade (men inte 100% konsistenta) intryck. En medelfyllig arketypisk medelklass-Medoc från ett bra år med just nu perfekt mognad. Lite svartvinbärsfrukt, lite salmiak, mognadskomplexiteten sitter främst i doften (drick gärna inomhus) och en hyfsat lång, elegant, matvänlig eftersmak. Detta gillade farfar allra bäst! Rekommenderas varmt till alla som gillar denna typ av Bordeaux och kan (vill) konsumera en låda under 2009-2010. Hade det funnits i Sverige för under 200 SEK hade jag köpt en låda också.

2004 Renato Ratti Marcanesco, Barolo
Priset hos Philipson var 130 DKK (ca 195 SEK). 2005an släpps i höst på SB för 343 SEK...
I dagsläget är vinet lite knutet, men inte vrångt utan rätt trevlig frukt och helt OK matvin. Klart mer tillgängligt än Voerzios La Serra som kom på SB i våras. Karaffera gärna, även svärmor gillade detta!

2006 Le Quintessence, Ch Pesquié, Cotes de Ventoux
Fint Syrah-dominerat från södra Rhone. Bra frukt och hyfsat tillgängligt redan nu, men förstås lite endimensionellt. Bör nog lagras ett par år. 80 DKK / 120 SEK på tilbud känns väl motiverat.

1989 Burmester Vintage Port
Detta var en chansning. 1989 är inget stort vintage-år. Faktum är att jag inte känner till någon annan producent som deklarerade 1989. Burmester är en relativt liten producent, men med rimligt gott rykte. Varför då köpa 12 flaskor? Ni har redan räknat ut det... Tilbud. Nedsatt från 360 DKK till 170 DKK / flaska om man köper 12. 255 SEK för en flaska mogen Vintage Port var ett tag sedan man såg... altså chansade vi. Det visade sig vara ett gott drag, vinet har en typisk brun-röd färg, en stor innehållsrik doft med nötter, russin, torkad frukt, choklad mm. Smaken är bra med fin syra och bra längd. Inte den allra bästa Vintage jag druckit men likväl mycket gott!

Sammantaget ett bra byte från Tilbuden hos Philipson Wine! och Stort Tack till P&C för en jättetrevlig vistelse!

Old friends

Vi har gamla vännerna J, L och R med döttrar på middag. Några av oss har känt varandra sedan småskolan, så det brukar alltid vara mycket trevligt att ses och kvällarna börjar ofta med ”oj vad det var länge sedan” och ”oj vad barnen växt”... sådär som man själv fick höra av sina föräldrars vänner när man var liten. Vi brukar leta en bit in i förrådet efter vinerna dessa kvällar, och J gillar St Emilion. Vi inleder med ett glas 2004 Graham Beck Blanc de Blanc och lite småplock från Hötorgshallen. Allt smakar bra och vinet har en fin, rätt så krämig mousse, verkligen gott för rimliga 149 kr.

Varmrätten är en gryta som fått stå till sig över natten med klassisk grytbas och så lite äpplen, katrinplommon och valnötter som rörs i 5-10 min före servering. Vi dricker två olika Bordeauxer till detta:

1994 Ch Lilian Ladouys, St Estephe (magnum)
Denna flaska har jag sparat till denna kväll, av någon anledning har det blivit lite tradition med en magnum-butelj på just dessa middagar. Jag är lite rädd att den är over-the-hill... vi får se. Färgen är ganska tät och mörkt röd med liten tegelkant, doften är rätt bra, men lite ”träig”. Smaken är dock utmärkt med en medelfyllig röd frukt och den där balansen som vi verkligen gillar men är svårare att beskriva. Efter en 3-4 timmar är träigheten i doften helt borta och vinet smakar utmärkt.

2001 Ch Destieux, St Emilion Grand Cru
Ett slott som enligt flera bedömare tydligt höjt kvaliteten de senaste 10 åren eller så. Vi har smakat några årgångar på Tryffelsvinens Bordeaux-evenemang och alltid tyckt om vinet. Vi upplever det som ganska modernt, men ändå inte superstylat. 2001 anses vara en lite lättare (jmf med 2000) årgång av god kvalitet i St Emilion. Vi har bara druckit några enstaka 2001or än, men håller med så här långt. Ch Destieux har en tätare färg med mer blåa toner, doften är stor och med modern frukt och fat, smaken följer doften fint men där finns också åenasidan en intressant komplexitet som drar lite grand åt tobakshållet, åandrasidan upplever vi vinet en liten gnutta spretigt. Möjligen behövs lite mer lagring, eller mer luft, eller så är vinet sådant. Hursomhelst mycket gott vin och den flaskan är tömd före magnumen från St Estephe.

Korkarna var i finfint skick!

Till efterrätt en äppel- och mandelmassepaj som vi verkligen gillar! Till det en halva 1996 Grahams Malvedos port. Vinet är suveränt gott, men den goda stämningen och rödvinet ger inte rätt förutsättningar för någon djuplodande analys. En mycket trevlig kväll tillsammans med "old friends"!

Höstmiddag med viner från Bordeaux

Vi har A’s studiekompisar med respektive på middag och vinprovning. Serverar kalvstek med kantarellrisotto, rödvinssky och en sallad på haricort verts, tomater och rödlök. Efter det en ostbricka med fikonmarmelad och hembakt Pain de Epice. Kvällen inleds med en liten provning. Alla vinerna öppnas i god tid, och vin 2 och 3 får 1 timme i karaff.

Vin 1:
Röd färg, ganska stor doft. Upplevs ganska tät, god och relativt lättdrucken, särskilt i jämförelse med Vin 2 och 3.

Facit: Camberley 2003, Cabernet-Merlot, Stellenbosch

Vin 2:
Mörk röd, tät färg. Till en början lite knuten doft och smak med lite mörk, bitter choklad. Gott, men ingen favorit utan mat.

Facit: Haut-Carles 2004, Fronsac

Vin 3:
Röd färg, medelstor doft, ganska mogen och med viss komplexitet. Någon säger ”dill”, en annan "strävt trä". Smaken är ganska sträv till att börja med, absolut ett matvin.

Facit: Ch Maucaillou 2000, Moulis

Vin 4:
Mörk rödblå tät färg. Stor doft med svarta vinbär och lite mint. Stor, lättgillad smak med samma svarta vinbär, mint och lite läder. God mogen Aussie-cab. Lätt att dricka även utan mat.

Facit: Grant Burge Shadrach 2001, Cabernet Sauvignon.

Innan maten, dvs med ganska kort tid i karaff/glas så är Vin 1 de flesta favorit, även om vi har klara misstankar att Vin 2 och 3 kommer att bli ganska mycket bättre till maten. Till maten (efter ca 1,5 timme i karaff/glas) så är det en fråga om personlig preferens, några föredrar 1, några 2 och någon 3. Vin 1 tar å ena sidan slut först, å andra sidan lämnar det minst kvardröjande doft- och smakspår i minnet. Haut-Carles utvecklas hela kvällen och efter en 6-7 timmar är vinet mycket gott med en lång, mycket god smak av modern vinmakning från högra stranden och en tydlig (jättegod) chokladton. Vintresserad är ju trots allt ändå en ”sucker” för mogen Medoc, och efter ca 3 tim så levererar Ch Maucaillou en mycket god medelklass-Medoc med finkorniga tanniner, lite stall, lite apelsin, svarta vinbär, lite tobak och en aning kola. Mycket gott, långt och balanserat. Haut-Carles är något helt annat; modernt och förföriskt. Sammantaget fyra mycket goda och sinsemellan ganska olika viner som alla dock levererar på en hög nivå.

Till ostarna kommer även en halva 1988 Taylors Quinta de Vargellas fram. Det smakar bra, sirligt och moget men bottensatsen har inte lagt sig ordentligt (trots över 2 dygn i upprätt läge) och de 4 rödvinerna har både höjt stämningen och möjligen sänkt perceptiviteten något, så portvinet kommer inte riktigt till sin rätt. En mycket trevlig och smaklig kväll!