Vinordic 2012

Vinordic 2012 är en klart mindre mässa än förr om åren, mindre yta, färre utställare och färre besökare. De flesta verkar vara här för att i första hand gå på GastroNord ute i stora A-hallen, och sedan ta en sväng och ett glas eller två på hemvägen hos Vinordic. Jag pratade med ett par erfarna branschrävar som befarade att detta var sista Vinordic i denna skepnad. Något som däremot verkar vara på frammarsch är tävlingen Vinordic Wine Challenge; det lär ha varit både välbesökt och en del snack. De olika medaljerna som delas ut används även flitigt i marknadsföringssammanhang (vilket förstås är avsikten). Emellanåt lite tveksamt – som att använda två år gamla ”Silvermedaljer”, kanske bör tävlingsreglerna skärpas lite.

Så över till väsentligheterna. Det blev ett par längre besök hos importörer och några korta stopp, här följer några intryck.

WineList

Många fina producenter finns i portföljen. Jag provade bla Champagne Thienot som presenterades av en prydlig fransman, här var 2004 Millesime ett bra val med komplexitet, frukt och fräschör i fin balans. Gerard Perse från Bordeaux är kanske mest känd för sin investering i Ch Pavie och det tydliga kvalitetslyftet som skett, tyvärr finns ingen Ch Pavie att prova utan två lite enklare slott från Vignobles Perse: 2005 Ch Sainte-Colombe från Castillon som kanske inte riktigt imponerar, 2005 Clos Lunelles från samma område smakar klart bättre med typisk tät Merlot-frukt och snygga fat i modern stil, mycket gott!

Här finns Weingut Wollenweider från Mosel som ägs och sköts noggrant av schweizaren Daniel  Wollenweider, han gör sina viner från den lilla vingården Wolfer Goldgrube. Klassisk Mosel i olika tappningar från torrt till ganska sött. Bra mineralitet (skiffer i vingården), och ”mellanklassen”  var bäst. Flera viner från 2011 som verkar bli en bra årgång.

Vidare till Piemonte och Albino Rocca, här stod 2006 Ronchi Riserva ut som en verkligt högklassig Barbaresco med stor potential, ett av mässans bästa viner. Avslutar med G. Mascarello som visar fyra viner från 2006, Barberan är riktigt trevlig, två bra vingårds-Barolo och till slut Monprivato som utan tvekan har riktigt stor potential, balansen är fenomenal.

Jakobsson & Söderström

J&S är baserade i Malmö och har fokus på hotell och restaurant, vilket är synd för de har ett stort antal riktigt bra viner. Inledning med två champagner: NV Foliage från Ch. Avize (40% Chard, 30% var av Pinot) som är eko-certifierad – gott och välbalanserat. Sedan upptäcker jag en Agrapart på hyllan och frågar om det går att prova, trevliga Malin bakom disken går och hämtar en 2004 Venus (Blanc de Blanc) som är ett vin att minnas med rik, gul chardonnay-frukt som balanseras av en fin syrastruktur och en härlig komplexitet (nötter, lite rostade toner, mandlar mm). Smakar sannolikt ännu bättre om fyra-fem år. Två Rieslingar från Albert Mann följer på det, 2009 Cuvée Albert är torr, tillgänglig och klart bra. 2010 Schlossberg är lite knuten och svår att bedöma, men fin citrussaft mot slutet antyder god potential. 2009 Chablis VV från Roland Lavantureux är riktigt bra, återigen är det mineraler och komplexitet som imponerar.

På den röda sidan häller vi 2009 Valpolicella Campo Ciotoli från firman I Campi och producenten Flavio Prà. Ovanligt bra Valpolicella med snygg och ren körsbärssyrlig frukt, med lätta snyggt balanserad fat. Skulle sitta som en tight italiensk sportkeps till kyckling med rosmarin. 2010 Piovene Fra i Boli är också bra, i en lite liknande stil med en ännu generösare frukt och lite Merlot-plommon bland körsbären.

2006 Donnatella Brunello gör inte heller bort sig – vi får en arketypisk Brunello med frukt, fat och karatäristisk piptobak och tomatpure - allt i harmoni. Hamnar dock en aning i bakvattnet av 2005 Poggio di Sotto, Brunello som är mer dansant och med många fler nyanser. Dock en matchande hög prislapp. Avslutar i Piemonte där 2007 Rivetto Barolo Serralunga smakar som den ska med  nebba-nypon-frukt, tjära och rediga tanniner.

Hos Kalifornien-specialisten Vinopia häller gemytlige Zvonko en hel radda viner med både personlighet och ursprungstypicitet. Han har sin bakgrund som kökschef på landets toppkrogar under  många år, sedan vinintresset tagit över satsas all kraft och kunskap på de nästan 40 firmorna som de jobbar med. 2007 Jordan Cabernet är en klassisk Cali Cab som åldras väl, smakar bra idag också. 2007 Deering Sonoma Cabernet är lite intressantare idag upplever jag, med mer mineral och komplexitet. Även lilla producenten Black Sheep Finds i Santa Barbara med sin 2008 Genuine Risk (40% Cab, 26 % Petit Verdot resten Merlot och Cab Franc) är riktigt spännande med skön frukt parad med lite kryddighet (gissningsvis bidrar den höga andelen PV). Dessutom till vettigt pris. 2009 Morada Zinfandel från Lodi är förvånansvärt god med sedvanlig yppig Zin-frukt och en del struktur som ser till att bygget inte kantrar, klar grillvarning. Vidare till tre Syrah-viner där jag sätter 2009 Donkey & Goat ”The Recluse” främst, den är lite slankare, Syrah-typisk (peppar och chark) och mer struktur än 2009 Hocus Pocus (Black Sheep Finds) och 2008 Wrath från Monterey (serverades f.ö på Munskänkarnas Diner Vinicole häromveckan – Michel J är en gammal kompis). Vinopia importerar också en del kaliforniska kultviner (Screaming Eagle mfl) med hisnande prislappar, man kan ju alltid drömma om att prova dem framöver.

En annan lite mindre importör är Vinoliv med fokus på toppviner från Italien, här häller man generöst tre viner från kända Le Macchiole: Scrio (100% Syrah) som är en tät, koncentrerad och häftig Syrah i internationell stil med lite italiensk twist. Paleo gjord på 100% Cabernet Franc och verkligt elegant med ovanligt tät och fin struktur. Skulle vara rolig att hälla parallellt med något Cabernet Franc-dominerat från högra stranden. Till sist – Messorio (100% Merlot), flaggskeppet som är oerhört tätt och 120% koncentration med mörka bär och en fast struktur. Ett vin som (egentligen) kräver tid: på rygg, i karaff, samt i glaset för att veckla ut alla nyanser.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig dag med många goda vinupplevelser. Frånvaron av många stora och medelstora importörerna väcker dock frågan vad som händer i framtiden. Detta känns som ett mellanläge – inte tillräckligt stort och brett för att locka en bred konsumentpublik (och då bör man nog använda minst en dag på helgen), och HoReCa branschen kanske får sitt vid andra tillfällen? Samtidigt som intresset för vin aldrig varit större i Sverige, så det bör ju verkligen finnas utrymme för en större mässa med både djup och bredd?