Domaine Paul Jaboulet

Caroline Frey (oenolog and proprietess) is in Stockholm to show the wines from the old and very well respected Domaine Paul Jaboulet of the Rhone. Focus is on the 2012 vintage. I have fond memories of great bottles of La Chapelle as well as the Domaine Thalabert Crozes Hermitage. But also some memories of underperforming bottles, especially from the early 2000-ies and the Cote Rotie Les Jumelles and the Cornas Les Grandes Terasses.

Caroline presents the domain and the philosophy well; they cultivate the vines carefully and minimize winemaking intervention. The aim is balance, purity and respect for the terroir. Sounds familiar?

As always, the proof is in the glass. The entry-level Parallele 45 wines are fine CdR's with good fruit and acidity. Well balanced and food-friendly. The White 2012 Hermitage Blanc "Chevalier Sterimberg" show great promise for all who like the whites from northern Rhône.

The southern Rhône Chateauneuf and Gigondas wines are OK, but not really my cup of tea. They are also from years when the Frey family recently took over the domain - and maybe therefore not fully representative.

Then there are the really interesting wines, first Domaine Thalabert. A fairly large vineyard in Crozes, about 40-45 ha producing around 7000 cases yearly. I got the opportunity to taste:

• 1991 - Amazingly good 24 year old wine from such a humble appelation. Perfectly mature fruit, herbs and a joy to drink!
• 2003 is almost as good, from a warm year the fruit is more forward but the acidity and structure is there. Drink now!
• 2006 is on its way, with finely balanced red fruits.
• 2012 has an even more elegant fruit concentration, but shows a somewhat tightly knit structure and needs air. I also had this wine one week ago, and it was slightly better then. Young wine that needs air and time. At around 22-23 EUR (in Sweden) - great wine!

Jaboulets flagship wine is of course the La Chapelle Hermitage. Usually blended from Les Bessards, Les Greffieux and Le Meal plots on the Hermitage hill. The 1961 is nothing short of legendary (if you happen to have a bottle, call me when you open it!). We tasted the young 2012 and the potential shines bright and clear. I also managed to taste three different bottles of the 1988. One was absolutely stunning, one was very good and the third somewhat cork tainted. It was easy to tell the greatness in La Chapelle. In general, the 2012s are very promising, but I am also looking forward to future vintages from the Frey family now at the helm of Domaine Paul Jaboulet.

 

En studie i Syrah

 

Så var det dags igen, 7 vinvänner runt bordet och till slut 19 korkar, nästan alla Syrah.
Syrah-druvan odlas med framgång på många platser i vinvärlden, tanken med denna studie var att både skapa en geografisk översikt, samt prova olika åldrar och se om vi kunde lära oss lite mer om den omskrivna Syrah-tunneln. Lite mat fick vi också :-)

Vi inleder med att G75 häller ett blint bubbel i de nya, mycket trevliga Riedel Veritas champagneglasen. Jag är lite sen med både mat&dekantering, så hinner inte prova ordentligt, utan dricker mest - synnerligen god och elegant skumpa. Precis lagom utvecklad för min smak, glaset är snabbt tomt! 2002 Jacquesson (3,5 gram dosage och deg. Q1 2011, bra baksidesetikett). Synd att de slutat göra denna cuvée.

Första flighten med sex yngre Syrah, de två första öppna referensviner:

2012 Dom. Thalabert, Crozes-Hermitage, Jaboulet
Först lite knuten, sedan fin röd Syrah-frukt med försiktig fathantering. Gott och elegant, utvecklas hlea kvällen (91+).

2013 Te Mata, Bullnose Syrah, Hawke's Bay, Nya Zeeland
Större doft med mycket vitpeppar och lite mer fat. Lite ungt och spretigt idag, de flesta föredrar Dom. Thalabert (89-90+?)

Sedan blint:

2012 EQ Syrah, Matetic, Chile
Varmare och yppigare frukt, ändå inte slappt. Gott helt enkelt! Alla gillar i en mer rättfram stil, "svärmor skulle älska detta säger ngn" (90).

2011 Silice, Coursodon, Saint-Joseph
Här är bordet lite villrådiga, är det norra eller södra rhone? Finns en ljusare och varmare ton med lite funk som inte alla uppskattar. Jag (som vet vinerna) tycker det är kalasgott och rätt typiskt med animaliska toner mitt i rödfrukten och lite krossad granit. (91+).

2010 St Hallet, Garden of Eden Shiraz
Bordet överens, vi är i Australien, men det är ett snyggt bygge med bra syra och alkoholen på måttliga 13,5%. Gott och okomplicerat, lagom avrundat idag (89).

2010 Renaissance, Cornas, A. Clape
Detta är lillebror till Clapes 100 RP vin 2010 Cornas, gjort på samma sätt men med druvmaterial från yngre stockar. Behöver tid i karaff och glas - öppnar sedan upp med en verkligt skönt balanserad frukt och precis lagom animalisk funk. Godaste glaset i denna flight för mig (92+).

Som synes en mycket jämn öppning, där jag ändå upplever att bordet hittade rätt i ursprunget för det mesta. De unga vinerna var överlag goda och välgjorda, med bra druv-typicitet.

Tryffelpastan smakade bra till!

Sedan ett öppet mellanspel från göteborgs-K med två viner av annan ålder och klass:

1994 Hermitage, JL Chave
Denna hade vi förstås mycket höga förväntningar på, lite för höga visade det sig. Moget och utvecklat, men lite grönt och "kantigt". Svårt att beskriva. Gott, men ingen storhet. Jag upplevde att vinet blev långsamt bättre under kvällen, framförallt försvann en del av inledande kantigheten.

1991 Grange, Penfolds
Ett ikonvin som levererar! Djup, väldigt god, lite söt frukt och helt oklanderlig balans. Bara att klunka i sig (fast man bör förstås stanna upp och reflektera lite också :-). Ett av kvällens bästa viner utan tvekan. Sådär 95-96 i min bok.

Nu är varmrätten klar så vi äter barbecuelamm med två variationer på rotselleri, blomkål och spetskål. Jag har kokat en kålbuljong halva eftermiddagen (orsaken att jag var sen med övriga förberedelser). Det hela funkar utmärkt till vinerna.

Flight 2 medelålders Syrah - allt blint:

2006 Cornas, Les Ruchets Jean-Luc Colombo
Colombo är en av producenterna i Cornas med bäst rykte. Han gör vin i traditionell stil, men med en del ek. Här har vi ett exempel på ett vin som är lite i Syrah-tunneln. Det är lite spretigt och inte så charmigt idag, men potentialen finns där.

2006 Ch Ampuis, Guigal
Lite ljusare röd frukt och en doft "to die 4" med fina orientaliska kryddor, söt frukt och fat i harmoni. Lagom med både viol och baconfett. Har kommit ur tunneln och är riktigt gott idag! Kvällens vin för mig parallellt med Grange (95).

2003 RWT, Penfolds
Bra tryck i frukten, utan att bli klumpig eller "too much". Ändå inte ett vin som riktigt lyser eller står ut denna kväll, "bara" mycket gott (ca 92-93).

2003 Ojai, Syrah Melville Vineyard, Santa Rita Hills
Jag gillar detta skarpt, får nästan lite SQN-vibbar (även om frukten inte är lika tät). Mörkare frukt och mer fat, ändå i balans (tycker jag, bordet var inte helt enade). Lagom utvecklat att dricka idag (94).

2005 Le Sol, Craggy Range, Gimblett Gravels , Nya Zeeland
Jag har druckit detta vin två gånger förut, och då stod vitpeppardoften som en kvast ur glaset (andra gången tog jag det blint bara på den doften, så karakteristisk var den). Idag är det bättre balans, och frukten står i centrum (vitpepparn finns där). Flertalet runt bordet gillade skarpt, ett av kvällens topp-5 viner. Vi tyckte att det var rätt drickfärdigt, men producenter rekar lagring bortåt 2020. (94). Enda flaskan, synd, jag hade gärna druckit igen om ett par år.

2005 Amon-Ra, Glaetzer, Barossa Valley
Ben Glaetzers topppvin, Amon-Ra lämnar ingen oberörd. Över 100 år gamla Syrah-stockar i Barossa ger ett mörkt, yppigt vin med massiv frukt. En tungviktare på alla sätt. Gott, häftigt och ändå rätt balanserat i sin stil, men inte allas tekopp (92-93). Går säkert att lagra ett bra tag till.

Sedan blev det lite ostar och fyra viner till... men inga anteckningar.
Kan man då dra några slutsatser av denna studie i Syrah?

• Alla de unga vinerna gick fint att dricka idag - inga "tunnel-känningar"
• Medelåldern (10-15 år efter skörd) är en bra tid att dricka de flesta lite bättre viner - oavsett var de odlats
• Det görs riktigt bra Syrah, och vin med stor druvtypicitet på många platser i världen
• Norra rhone är ändå riktmärket för Syrah (åtminstone för undertecknad)

Förråds-tabberas!

Även om solen faktiskt skiner så behöver november all tänkbar hjälp att bli uthärdlig. Då passar det bra att rensa förråden och bjuda hem några vinkamrater att hjälpa till. Det slutade med 18 öppnade buteljer...

Här följer mina intryck om några av favoriterna:

2006 Leitz Kaisersteinfels Alte Reben
Klar och "sjungande" Riesling som känns perfekt mogen med läcker frukt, finfina syror och viss utveckling. De flesta sätter denna ganska omedelbart som just en Riesling. Restsockret är nog omkring 10-12% - men helheten är precis sådär sömlöst integrerad som man önskar - så det var precis lagom med socker!

1996 Bruno Paillard
Öppnar med lite väl bokna äpplen, utvecklas bra i glaset och blir utmärkt med krämig mousse och fint avvägda syror. Dricker perfekt nu!

1998 La Chapelle, Hermitage, Jaboulet
1990-talet var egentligen inte firma Jaboulets "finest years" - så jag var lite orolig för denna butelj. Första intrycket gav utvecklad klassisk norra rhone med röd frukt, hög syra, kött och animaliska toner. Det utvecklas suveränt i glaset och efter en dryg timme så får vi en magisk doft med vildhallon, rökt sidfläsk, orientaliska kryddor och den där unika "vilt-smaken" som nästan bara kan komma från ett toppvin från norra rhone. Klockrena 95 pinnar och WOTN för undertecknad!

1998 Pichon Baron
Skönt utvecklat vänstra-stranden-vin med en härlig bdx-näsa (cassis och lite undervegetation) men också några harmoniska gröna toner. Gott, drick nu!

2001 Ch Pavie
Tredje flighten med lite yngre röda viner får en vända i karaffen - men det behövs ändå en god stund i glaset för att detta maffiga vin skall kännas helgjutet. Inledningen är lite spretig med dominerade kafferost och chokladfat. Blir dock riktigt god i precis lagom modern stil (även om många gissningar landade i Napa). WOTN för flera av vinvännerna - och sammanlagd "delad" förstaplats med Chapellen. Klarar många år till.

För övrigt så slank följande viner ned:
2005 Der Ott, Gruner Veltliner. Frisk och fräsch med lite gråpäron o lätt pepprighet.

2002 Silex, Vouvray - typisk torr Chenin Blanc med vax, gula plommon, honung, arrak och hög syra. Gott - men inte allas påse.

2000 Maurice Vessele, Grand Cru Bouzy
Ganska utvecklad med lite brödig ton, röda äpplen och hög fräsch syra (lite grapig). Bra utan att vara stor.

1999 Leoville Barton
Mörkfruktig, god och vänstra-stranden typisk. Förvånande lite utveckling då 1999 oftast är helt drickfärdiga idag.

2000 Paje, Roagna Barbaresco
Även denna var både mörkare, tuffare och mindre utvecklad än tidigare flaskor. En hel del tannin. Liten besvikelse. Slatten som är kvar dag 2 är mer utvecklad och sammantaget minst lika bra.

1998 Pavie Decesse, St Emilion
Första året med Gerard Perse vid spakarna  har gett ett vin som är gott - men nästan lite för mycket och kanske lät han frukten hänga lite för länge? Aningen tungfotad, sötfruktig och toner av mint!

2005 Jason, Napa
Pahlmeyers andravin hade varit kul att prova i detta sällskap, tyvärr apkorkad!

2000 Tre Nasi, Barolo Riserva
Carlo Merollis utvalda fat från Cantine Gemma. Gissningsvis en del mörk Serralunga-frukt med bra tryck. Lite nypon och tjära. Gott, men har det tufft denna kväll ändå.

2002 Ducru-Beaucaillou
Förvånansvärt mycket stuns i frukten för en 02a. Bra fathantering, kalasgott! Fin framtid (drick 2013-2018 skulle jag tro). Svårspottat.

Vi korkar även upp en 1980 Smith Woodhouse vintage port - gott och typiskt, men flera av de andra vinerna har större genomslag denna kväll.

Avrundar med två Sauternes: 1998 Ch de Malle och 1999 Climens. 98 de Malle har mer utveckling - och några föredrar den (bla. undertecknad). 99 Climens är lite fräschare med högre syra och kanderad frukt (ananas, apelsin). Något fler röster på den. Båda har balans mellan frukt, fräschör och botrytis-utveckling. Ett riktigt trevligt sätt att minska lagren!

Maten till var lätt experimentell - en "pulled beef" på högrevshjärta som smakade finfint efter ca 6 timmar i ugnen på dryga 100 grader; och till det ugnsbakad rotselleri- och morotslåda med svenskt rökt sidfläsk; samt stora vita bönor i hemkokt grönsaks- och vinbuljong. Smakade inte helt fel faktiskt!

Stora Viner - liten produktion

S. bjuder in till vinmiddag med temat "Stora Viner - liten produktion". Ett kul tema som ger stor variation och ett antal synnerligen svårgissade viner. S. och M. har ordnat utomordentligt god mat:
A. Tilltugg levain-skorpor med två olika tillbehör: ankpastej och tapenade
B. Tunn "sashimi" lax med ruccola, parmesan och örtdressing
C. Inbakad US Hereford-filé med special-mos-bak-potatis och bönor
D. "Cheeses from heaven"

Vi inleder med två skumpor till A. Den första är klart mer gul (drar åt det lätt mässingsgula) färg, en stor och expressivt utvecklad doft av gul frukt, sedan tillkommer lite kaffe, nougat, choklad och annat smarrigt! Krämig och fyllig mousse, mycket gott och i fin drickfas nu - 1999 Gosset Millesime
Andra glaset är till en början lite knutet och mycket svalt, med en lite dominerande syra och fräschör men öppnar upp och blir rikare efter en stund. Mycket svårgissad: NV Cuvée Prestige från Thierry Pierron i Verzenay (90% PN). Båda är goda, jag föredrar dock Gosset utveckling och lite krämigare mousse idag, Pierron smakar sannolikt ännu bättre om ett par år!

Till laxen i B. får vi fyra vita, mycket olika blinda glas. Som vanligt gäller det att ge vinerna lite tid i glaset för att utvecklas, det händer en hel del i samtliga glas ska det visa sig.
B1 är ganska ljust, nästan vattenklart, med en initialt knepig, reduktiv doft som sedan vecklar ut sig till sval stenfrukt och mineral i massor. Hög syra och slank ljus stenfrukt i smaken. Gissningarna landar mest i Loire och en Chenin, men någon säger även Chablis (och Chardonnay). 2010 Diatom Hana Shinobu från Greg Brewer överraskar alla med att vara från Kalifornien. Ett av de godaste vinerna till maten i min mun. B2 är betydligt gulare och mer utveckling, yppig frukt och en hel del (snygga och välintegrerade) fat. Här går gissningarna främst mot en Cali Chard (eller möjligen en välfatad Bourgogne) - men det är en blend av nio druvor från Sydafrika, och då kan man dra slutsatsen att det är en Palladius från Eben Sadie. Årgång 2002 - och vinet håller ihop alldeles utmärkt idag. Rikt, komplext och det kanske mest imponerande vinet - och godast utan mat - men till maten tar faten lite överhanden.

B3 är en typisk Riesling med fin päronsplit-frukt och lite petroluem. Doften är superskön, och smaken är bra, men doften skapar ännu högre förväntningar - likväl mycket bra! 2008 FX Pichler från Wachau. B4 är mycket svårgissat - mina anteckningar säger: Italien, lite beska, vita persikor, stenfrukt, mycket bra matvin. Gissningarna haglar - innan K. avslöjar att det är 2011 Anas-Cëtta från Elvio Cogno i Langhe, verkligen kul att få prova och ett annat vin som verkligen lyfter med mat till. Lär finnas på några restauranger, prova gärna om du ser det!

Vidare till kött och rött!
C1 doftar till en början en del grön paprika och piptobak, men snabbt utvecklar sig en komplexare superskön doft med bla mörka plommon. Munkänslan är väldigt trevlig med mjuk frukt, silkiga tanniner och fin utveckling. Riktigt god Bordeaux enas vi ganska snabbt om, sannolikt från 2001 eller 2004 och högra stranden, 2004 Château l'Évangile från Pomerol (70-80% Merlot och 10-20% CabFranc). Ett av kvällens viner ska det visa sig!

C2 identifieras snabbt som en "icke-Bdx" av Bdx-mannen L. Mitt första intryck är topp-Sangiovese med en hel del tannin och lite oförlöst kraft. Utvecklas en hel del i glaset och tanninerna gör sig mer och mer påminda. Det visar sig vara 2004 Roberto Voerzio, Barolo Brunate. Häftigt vin med mycket potential!

C3 är något annat: snygg, sval samtidigt intensiv cassisfrukt med lite tobak och skogiga toner. Svårspottat, elegant och väldigt, väldigt gott! Gissningarna börjar i Bdx men pendlar sedan "över pölen" till Kalifornien och det stämmer fint: 2003 Spottswoode Estate Cab, från St Helena uppe i Napa Valley.

Vi äter, dricker, diskuterar och njuter! Dags att hälla sista rödvinerna (nu börjar anteckningarna bli extremt kortfattade eller saknas helt!).

C4 Tät färg och tät doft av italien med körsbär och tomatpure. Mycket gott, men också en del oförlöst kraft. 2004 Siro Pacenti, Brunello (minimal produktion av 728 flaskor!)

C5 Korkad doft... jag smakar lite och det finns en redig frukt under korken, ställer undan glaset. K. avslöjar att det är en 2006 Lillian som drabbats av korkfasan. Några runt bordet upplever att frukten (och kanske alkoholen) håller undan en del av korken, och vi provar även det gamla trickset att hälla vinet på en karaff med plastfolie i. Det funkar faktiskt förvånansvärt bra - tar nog bort iaf 70% av korkdoften och sedan är vinet nästan OK och drickbart.

C6 Mmm - utvecklad näsa med tryffel och en tydligt animalisk ton. I munnen får vi en skönt utvecklad upplevelse med chark, peppar, mogna björnbär och en hel del komplexitet. Syra och tanniner i balans. Alldeles ljuvligt gott och ett av kvällens viner för undertecknad: 2001 Hermitage ifrån lilla JMB Sorrel, tyvärr sista flaskan.

Ostarna kommer från Androuet och Winjas och smakar utomförträffligt bra. Vinerna är spännande och bra, men anteckningarna är helt slut! En bra, rätt torr 1997 Quinta do Infantado Vintage Port. En mycket spännande Vin Santo från 2000 - oerhört god och Madeira-lik (dock lite lägre alkohol och syra). Ett spännande rödvin gjort ungefär som en recioto, fast från Sydafrika och huvudsakligen Syrah, Stellerhone 2006 - lär inte finnas tillgängligt på öppna marknaden.

Ett varmt och stort tack till S. som stod för värdskapet, med viss assistans av M. i köket! Vi ses förhoppningsvis snart igen!

2001 Marquise de la Tourette, Hermitage, Delas (invigning)

Dan före nyårsafton och vi lagar till en bit älgbiff i ugnen. Till vilt passar det ju bra med utvecklad Nord-Rhonare, och vi hittar en från 2001 i förrådet. Markisen får dessutom inviga julklappen, en ny karaff från Riedel. Vi karafferar altså en knapp timme innan maten serveras. Men kan inte hålla oss från flera provsmakningar under matlagningen. Det smakar faktiskt riktigt bra i stort sett från början. Allra bäst är dock (som vanligt) de sista dropparna efter maten. Färgen är röd-svart med ganska tydlig utveckling (brunstick och transparens), doften är medelstor och komplex Syrah utan dominerande fruktkomponenter. Smaken är det som räknas - här får vi en skönt utvecklad, komplex Nord-rhonsk Syrah med (ovanligt) tydliga charkuterier och bacon, och en liten pepprighet inbyggd i en lite söt-syrlig rödavinbärsfrukt.

Det bestående intrycket är ändå koncentration, utveckling, längd och balans. Smaken håller i långt efter att klunken tagit slut. (Ännu) ett exempel på ett vin som verkligen vunnit på lagring. Jag upplever att vinet är inne i en fin drickvänlig platåfas, det kommer nog inte att bli bättre än så här. Flaskan tar slut med oroväckande hastighet. Ett skönt vin att (nästan) avsluta 2011 med - och sitter som en tight cykelkeps från Lyon till älgbiffen (92-93p).

Om katter, hermeliner och vertikaler

Under en tid har undertecknad och Bordeaux-mannen (B. nedan) planerat en bättre sittning med ett lite luddigt tema kring kommuner och vertikaler. Vi samlar därför sju "vingrabbar" till en helkväll hemma hos B. Här följer en kort redogörelse av kvällen! Undertecknad och P. anländer knappa två timmar i förväg för att öppna, dofta och lufta och maskera vinerna i flight A och B; samt allmänt hjälpa till med maten. Efter ca 1 tim anländer M. med en redig ostbricka och B's barndomvän K. med ett spännande bidrag till flight C som omgående åker i en karaff. J. kommer med sitt bidrag och till sist R. med två intressanta saker till den avslutande blinda "BYOB" i flight C. Sedan åker korken på en Robert Moncuit NV, Bl-d-Bl från Le Mesnil. Den är ganska stram och elegant, med fin syra och en utmärkt start för att tända alla cylindrar och sinnen hos vinnörden. Flight A Första glaset har en fin röd färg, en skön och Saint-Julien typisk komplex "orange" doft med vinbär, apelsin, ceder och lite kafferost. Smaken är medelfyllig och aningen vaniljig, och aningen ekbesk... eller... med mer luft så börjar onda aningar sprida sig. Är den faktiskt korkad? Vid genomgången sedan visar sig tre provare ha precis samma åsikt, och det blir bara värre under en god stund för att sedan plana ut på en "ganska" korkad nivå. Trist, det var en 2004 Branaire-Ducru. Andra glaset känns större och yvigare, med en klart opulent doft av mörka vinbär och Medoc-frukt. Mer av allt - frukt, fat och tannin. Inte helt i balans än, men god framtid hos en 2006 Leoville-Poyferre. Glas tre utvecklas med luften till en snygg, och ganska modern helhet som alla (visar det sig) klart gillar, en mycket god och drickbar 2004 Leoville-Poyferre. Sista glaset i flighten börjar lite anonymt, en ger det klart mognaste intrycket där frukten lagt sig och sekundäraromerna börjat utvecklas och tanninerna är klart snällare. Vi hittar många olika saker: vinbär, skog, svamp, mentol, eneträ och lite snygg cigarrlåda. Jag provar även senare på kvällen och det utvecklas under minst 5 timmar, apgott! 2001 Leoville-Poyferre. Innan vinerna avslöjats diskuterar vi en del kring vad det kan vara, och varför. Här kommer B's citat om "Vilket vin är en katt bland hermeliner?" Normalt innebär det en icke-Bordeaux bland 3-5 Bdx-viner. Det dröjer faktiskt ett bra tag innan gänget fått fram ett det är en vertikal med ett udda slott från samma kommun (även om korken förstås försvårar en del). Jag upplevde alla viner som ganska Saint-Julien typiska, och att det fanns likheter mellan glas 2,3, och 4 - men att utvecklingen skiljer sig rätt mycket mellan årgångarna. En superflight för en Saint-Julien-junkie. Sedan häller vi de tre vinerna i flight B, och tar ett snabbt doft- och smakprov, och sedan härlig lågtempad oxfile i stora lass, med gratäng och portvinssås, kalasgott! B1 har en stor och tydligt fruktig doft av svarta vinbär och Cabernet. I smaken är det riktigt snyggt balanserat, och faktiskt lagom slankt och elegant. Yngsta vinet i flighten och de flestas favorit (iallafall initialt och utan mat). Arketypisk Pauillac levereras av 2004 Pontet-Canet. B2 är rödare och syran och strukturen framträder mer, inte alls lika direkt tilltalande - även om det är ett bra vin. Blir klart bättre med luft och till mat. Jag gissar att det är 2002an och det stämmer fint - 2002 Pontet-Canet. B3 är det mest utvecklade vinet och i en lite torrare stil, ändå väldigt gott och svårspottat. Kanske det allra bästa till maten. Jag provar senare under kvällen och det är riktigt bra! 2001 Pontet-Canet. Tanken och temat här var förstås att hitta två högkvalititativa kommuntypiska viner och få till vertikaler med liknande årgångar. Det lyckades hyggligt och iallafall tyckte jag att (utöver att alla var riktigt goda viner) dessa bidrog till min kunskap och känsla för att identifiera kommuner... fast det kan ju mycket väl bero på att flighterna bara var halvblinda för mig :-) När vi nästan ätit färdigt så hämtar R. sina två viner och säger att det passar nog bra att hälla dessa parallellt: R1 är redan vid första sniffen uppenbart en kalasgod Bordeaux av bättre snitt från ett toppår med alla hönsen hemma. Frukt, fat, utveckling, tanninstruktur, komplexitet och syra - allt i suverän balans. Jag gissar lite tafatt på diverse goda slott och att vinet är från 2000, men lyckas inte hitta att det är 2000 Pontet-Canet! Verkligt kul att detta är ett "Grand Vin" medan 2001, 2002 och 2004 bara nästan är Grand. Jag provar sedan 2001, 2000 och 2004 parallellt och alla vinerna skiner ikapp med 2000 längst fram. R2 är initialt lite knepigare med en massiv vägg av mörk frukt (blåbär, svarta vinbär, björnbär), superhäftig men inte helt i balans ännu. De flesta säger "inte Bordeaux" rätt så omgående, men det finns ju en del garagister som gör viner som inte smakar som traditionell Bdx. Jag gissar Napa, och det stämmer, men jag har ingen bra gissning på producent (Ovid? fast jag har aldrig provat), det visar sig vara 2006 Blankiet Estate (som jag faktiskt har provat annan årgång hos Divine). Mycket gott och superkul att få prova, dessutom smakar varje klunk bara bättre och bättre. Till slut dags för de sista medhavda blindgångarna: C1 ger en snygg och modern doft av kalljäst frukt och fint rostade fat. Men druva och region känns svårare? Jag får lite "La Peira" vibbar och hugger till med en Syrah eller GSM blend från Languedoc av högsta moderna kvalitet? Det var fel. Någon tycker det känns som en modern supertoskanare utan surkörsbär, det är också fel. Sedan gissar någon Rhone-dalen och då börjar J. nicka. Det visar sig vara en 2006 Hermitage, Les Miaux från Maison Ferraton. Riktigt gott och snyggt, men inte så många typiska markörer för Syrah från Norra Rhone, även om man kan hitta lite kött och chark när man vet vad det är. C2 kommer ur K's karaff och jag doftar länge och väl och det är bara så himla gott att sniffa på. Ett suveränt utvecklat Medocvin av allra finaste sort med ett sällsynt djup i doften. Svår-beskrivbart. Min favorit ikväll trots stenhård konkurrens. Jag gissar att det är en Premier Cru från 1995, gissningsvis Margaux (utveckling och balans) eller Mouton (det finns exotisk ton av orientaliska kryddor), fast jag aldrig druckit dem tidigare. Man skulle gått på elegansen - det är 1998 Lafite (oh-sweet-lord vilket vin). C3 är kvällens sista vin och detta borde jag verkligen tagit. B. har varit nere i källaren och snabbluftat. Första intrycken är "bra Bordeaux med viss utveckling, fin viol- och vinbärsfrukt". Det ska altså komma från Margaux, men jag bara dum-chansar med Lynch-Bages (analysförmågan var väl inte på topp vid det här laget även om jag spottat en del...), det är förstås 2000 Pavillion Rouge de Margaux. Denna flaska är både mer spännande och vitalare än den vi drack i november 2010, trots att de köpts samtidigt och lagrats bredvid varandra tom september 2010. Sedan tar ostarna, samtalet och att dricka vinerna vid. Vi gör en snabb gemensam ranking där 2000 Pontet vinner (min tvåa); sedan 1998 Lafite (min etta) före 2006 Blankiet, 2001 Leoville (min trea) och därefter 2001 och 2004 Pontet. En fantastiskt trevlig kväll på alla sätt och vis - stort tack till Lars för värdskap, mat och att vi fick till det hela - vi ses snart igen!

2001 Hermitage, J.M.B Sorrel

Fredag och en viss högtidlighet med en mogen Hermitage på bordet. Firma J.M.B Sorrel är liten och arbetar traditionellt, ofiltrerat (se bilden) och med frukt från gamla stockar och det märks i glaset. Initialt är färgen det mest imponerande med en ovanlig täthet samtidigt som kanten är ganska tydligt tegelfärgad. Doften är aldrig stor, men djup. Syrah-tanninerna märks, de är ändå väl avrundade närmare 10 år efter skörd. Syran och kraften (maskulint vin osv) märks verkligen, efter ca 1 timmes luftning är vinet på topp och verkligt både gott och givande med en tydlig solbakad animalisk ton, svartpeppar och en längd som imponerar. Det finns naturligtvis en underliggande frukt (mörkröda bär?) samtidigt som balans och komplexitet egentligen är vinets forte. En härlig vinupplevelse!