1964 St Emilion

Jag har lärt känna många väldigt trevliga och generösa människor i vinvärlden. En av dem är Barolista (eller Joakim som han egentligen heter). Joakim har haft vin&mat som en passion under många år, och dessutom samlat kunskap om äldre viner som inte är lätta att få tag på. I slutet av sommaren fick jag en fråga om jag ville vara med på denna 1964 St Emilion middag. Svaret var självklart "ja tack, det vill jag väldigt gärna"!

 

Vi inleder med lite anklever och 1964 Blason de France från Perrier Jouet. Vinet är vid liv, gott och spännande och den sannolikt äldsta champagne jag provat

 

Sedan första flighten (alla viner är altså 1964 St Emilion Grand Cru Classe) som serveras med en kalvbrässterrin:

 

Cadet-Piola

Mycket klassisk fullt mogen bdx-typisk doft, men aningen torr och lite bitter (jod, salmiak, sherry) eftersmak. Gott ändå (87)

 

La Dominique

Mogen och komplex, doft och smak hänger fint ihop, utvecklas bra i glaset (kaffe, lite stål). Gott (89)!

 

Grand Mayne

Lite brunare i kanten och inledningsvis en något trött doft, men smaken är bra från start. Utvecklas starkt i glaset och är mot slutet flightens bästa vin med härligt mogen och söt frukt (lakrits och toffee), håller ihop mycket fint (92)!

 

Till den andra flighten serverar Joakim en ljuvlig kantarell-risotto med hyvlad parmesan. I glasen får vi:

 

l'Arrosse

Ahh, väldigt gott redan från början! Betydligt mer djup och tryck i frukten. Komplex och ändå perfekt balans. Flirtig och charmig. Helt enkelt jättegott och väldigt svårspottat (94)!

 

Pavie-Decesse

Annorlunda än l'Arrosse, men i princip lika bra. Intakt frukt, väldigt gott och också mycket svårt att spotta (94)!

 

Troplong-Mondot

Klart lättare en de två andra vinerna i flighten, tydlig blomvatten-karaktär. Gott (89)! 

 

Den tredje flighten består av två viner och några små, väldigt goda korvar som tilltugg:

 

Ausone

En väldigt komplex upplevelse. Vi hittar allt från blåbär, mogna plommon, rökt korv till julkryddor! Det är nog kvällens mest komplexa vin, och ett av de godaste. En upplevelse att minnas (95)!

 

Cheval Blanc

Inleder lite blygt, men utvecklas hela kvällen i glaset. Perfekt balans, skön frukt, härlig lakrits och god kola. Kryddbod. Kvällens vin för de flesta (96) wow!

 

Vi får reflektera lite runt bordet kring viner och vinupplevelser medan Joakim förbereder sista rödvinsflighten som ackompanjeras av en underbar smördegsinbakad lammfile med tryfferade morötter:

 

Beauséjour (Duffau-Lagarrosse)

Vinet visar upp den stora variation man ändå kan få med ett så pass specfikt tema - här får vi typisk mogen röd St Emilion, denna gång med lite sköna rotsaker i smak och doft. Utvecklas fint i glaset, gott och matvänligt (91).

 

Belair

Denna är köttig, maffig och ganska rökig. Blint hade jag aldrig landat i St Emilion (vi spekulerar lite i om vinet möjligen är förstärkt med vin från Norra Rhone). Häftigt och kul att prova, men inte riktigt mitt vin denna härliga kväll.

 

Figeac

Inleder diskret och öppnar sedan upp med lite svamp och te. Mer tryck och härlig munkänsla, väldigt gott tycker jag (men alla håller inte med) - toppen till maten (92-93)!

 

Pavie

Här är vi mer överens om att detta är flightens godaste vin! Nästan burgundiskt elegant och samtidigt väldigt St Emilion! Ett vin jag önskar att få dricka igen (94-95)!

 

Vi är nu verkligt mätta och belåtna, när Joakim kommer med två karaffer med mörkt bärnstensfärgat innehåll - Bual 1964 från Blandys resp. Justino Henriques. Båda är häftiga, utvecklade och väldigt goda. Jag upplever att Blandys har högre syra och något mer "tryck", de mer erfarna Madeira-rävarna runt bordet instämmer och tycker den är "knappt mogen" :-)

 

Ett stort och varmt tack till Joakim för denna magnifika 1964 St Emilion-middag!

 

Madeira från 1826 och framåt

Historisk Madeira provning med Munskänkarna och "vulkanmannen" Niklas. Det var enkelt att prioritera och klämma in i kalendern. Niklas är en passionerad och synnerligen kunnig Madeira-fantast med goda kontakter på ön, så chansen att få prova verkliga rariteter är förstås också ett dragplåster. Niklas inleder med att ställa fram ett sjunde glas som vi kan smutta på under presentationen. Det är en yngling i sammanhanget: 1971 Terrantez Vintage producerad av d’Oliveiras. Den är skönt häftig med stor intensitet och komplexitet (nötter, citrus, syra, tallbarr) och finfin längd och elegans. Ett sällsynt bra inledningsvin!

Niklas berättar sedan om historien (lång!), om produktionsmetoder, svårodlade druvsorter som nu nästan försvunnit. Om Solera (som också nästan försvunnit), om Colheitas och förstås Vintage Madeira. Oidium, vinlus, konkurser och andra kriser. Visar fina bilder. Alla runt bordet är nu mycket nyfikna på de sex glasen framför oss.

1860 Sercial Solera, Leacocks
I snitt 65 år på fat (och resten på damejanne och flaska)
Grumligt brunt med gröna stick
Doften är komplex som bara den. Smaken är intensiv, klassiskt komplex (bla lite målarlåda) och elegant Madeira med osannolikt intakt och frisk syra (betänk åldern)!

1940 Sercial Vintage, Justinos
Tappad på flaska 2011, altså 71 år på fat.
Superfin mörk bärnsten. Ung! fräsch, närmast druvig. Blommig och floral. Syran är hög, intensiv och lång som en decembernatt. Ett verkligt läckert och elegant vin, skördat i början av andra världskriget, en av mina favoriter ikväll.

Sedan en trio Verdelho Vintages från d'Oliveiras. Det finns klara likheter mellan dessa tre Verdelho-viner: de är mörkare, tyngre, sötare (sockerrör el. mörkt muscovado) och kryddigare (kanel, muskot) än de andra vinerna denna kväll.

1966
Buteljerad 2007
Häftig! Mörkare med mer kola, kaffe, rostade nötter.

1850
130 år på fat, tappad på flaska 2011 (och damejanne däremellan)
"Out-of-this-world!", så bra är detta med mörk, mullrande frukt (mer harmonisk och integrerad kaffe, kola och rostade nötter). Citrus-syran är faktiskt tydligare i denna än i 1966, ändå upplever jag helheten som rundare, finare och närmast perfekt balans. Oerhört gott - tänk att sitta framför brasan med ett (lagom) stort glas av detta elixir. Sedan kan man långsamt somna in... Ett topp-5 alla kategorier vin (och kvällens glas för undertecknad).

1912 (knappt 100 år på fat, buteljerat i våras)
Och här drar ett "wow" runt bordet. En större intensitet, och mer sötma än 1850. Lite intensivare frukt. Niklas berättar att man sannolikt använt sockerrörs-sprit vid fortifieringen, och det kan man nästan känna - mer av allt jämfört med 1850 - men 1850 upplever jag som lite bättre integrerad och balanserad.

Kvällen sista vin började sin bana långt före vinlusen och 1855-klassifieringen i Bordeaux, långt före det mesta som vi kallar livets nödtorft idag.

1826 Boal Solera, Blandy’s
Solera * på Madeira är normalt en blandning av upp till 10 årgångar, och gjordes för att jämna ut kvaliteten och kunna upprätthålla försäljning av ett bra vin även efter dåliga år. Idag görs nästan ingen Solera alls. Detta vin innehåller sannolikt bara vin som skördats under 1800-talet.

Komplex och elegant till max är den enkla sammanfattningen! En mer vinös, lätt, elegant, nästan eterisk stil. Oerhört gott, min andra favorit denna kväll.

Sammanfattning: en otrolig historielektion med fantastiska viner. Min allra starkaste rekommendation att prova dessa skatter om du får möjlighet. Har du dessutom turen att få höra Niklas berätta, så är lyckan dubbel!


* Maximalt 10% får tas från Soleran årligen.
Ska ersättas med vin av samma kvalitet och stil.
Proceduren får upprepas 10 gånger varvid allt ska buteljeras vid sista tillfället.
Startåret ska anges och vinet ska registreras.

En otrolig kväll...

Det händer att Vintresserad rör sig söder om stan - men inte så ofta nuförtiden. Trots en uppväxt i t-banan så finns en del okända fläckar på t-banekartan. Denna kväll kliver vi av gröna linjen på station Svedmyra, såvitt jag minns för första gången. Det är vinvännen M. som dragit ihop åtta vintokar för variant på BYOB med uppmaning att det skall passa (eller iaf vara drickbart) ihop med en viss maträtt. Fyra maträtter gånger två viner bör ge åtta flaskor, altså en per vingalning... nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig; så slutavräkningen summerar till tjugofyra flaskor... och åtta galningar... you do the math. Hustrun skall iväg på repetition med kören morgonen efter kl 07.30, det blir en aningen tung dag. Nåväl - över till väsentligheterna. Alla vinerna serveras förstås blint, luftning och temperering sköter var och en.

Aperitif: sashimi-lax och gåsleverpastej-mackor:
1996 Palmer Millésime champagne (magnum)

Rik och kalasgod med stor och tydlig utvecklad "kafferost-doft". Visst är det en aning grovkorningt jämfört med toppskumpa - men ändå extremt god!
2007 Zilliken Saarburger Rausch, Kabinett (mitt vin)
Ett helt annat vin; en finstämd och elegant kabinetts-Riesling med skön frukt, viss utveckling, bra balans och behagligt låg alkohol. Passade utmärkt till laxen, men hamnar förstås lite i bakvattnet av champagnen som är betydligt mer "högljudd".

Förrätt: svamp-pasta Tajarin ala Piemonte
Här skänks tre vita:
1999 Meursault, Les Perrières, O.Leflaive
Denna är ganska svår och vinet visar sig behöva en lång startsträcka (faktiskt fyra timmer ska det visa sig!) med en först knuten och reduktiv doft (jag säger "avlopp" till S. förskräckelse). Smaken är intensiv och tät med den tydligaste sten-mineral jag upplevt i en vit Bourgogne. Därför lyckas jag faktiskt gissa just Meursault och läget Les Perrières som lär ge de allra mest mineraliga vinerna från Meursault, som annars mest är känt för yppiga och smöriga saker. Det var dock först efter en fyra-fem timmar som doften gav med sig... långt in på ostarna. En häftig vit Bourgogne utan tvekan!

2009 Sancerre “Cuvée Edmond”, Alphonse Mellot
Denna är ljust gulgrön och uppenbart ung, men ändå fantastiskt drickbar med en gång. Svävar från glaset in i munnen utan något som helst motstånd - extremt ren och snygg. Mycket gamla stockar. Har fått en del tid på fat, men det märks inte överhuvudtaget, jättekul att få prova - mycket svårt att hitta Sauvignon (även om H bredvid mig är inne på det spåret ett tag).

2008 Sonoma Chardonnay “Mon Plaisir”, Peter Michael Winery
Verkligt tät och fin frukt med en del rostade fat (väl integrerade) får de flesta av oss att gissa på nya-världen chardonnay av toppklass. Namn som Kistler och Felton Road nämns.

Mellanviner (här någonstans börjar förfallet och anteckningarna sinar...)
1974 Barolo, Francesco Rinaldi & Figli
En synnerligen tät och traditionell Nebbiolo med väldigt mycket utveckling och frukten förvånansvärt intakt. Jag gissar på 1978, de flesta andra på 80- eller 90-tal. R. skakar på huvudet och säger "äldre"... ett av kvällens allra ballaste viner.
1999 Dom de Chevalier, Pessac Leognan
Denna är stum, rätt syrlig och inte särskilt kul - heller inte direkt defekt, men något knas är det med denna flaska, jag har druckit vinet ett par gånger förut och det har alltid varit bra.

Varmrätt: Helstekt ren, potatismos, tryffelsmör, flera goda såser

2004 Guado al Tasso, Antinori
Här gick jag bort mig... var ganska övertygad om att detta var en lite elegantare och rödfruktig Napa. Huromhelst väldigt gott, och ett av de allra godaste vinerna till maten.

2004 Ornellaia
Även här är jag i Napa, delvis för att det är R. som häller denna och föregående... nu har jag dock lärt mig att han gillar att luras... så nästa gång ska jag inte gå i "Napa-fällan". Vinet är uppseendeväckande bra, den bästa "Supertuscan" jag kan minnas (har dock inte provat så många), klart bättre än 2002 Redigaffi i våras med en fantastiskt yppig frukt och fat i harmonisk balans, en massa små komplexa toner, helt enkelt överjäkligt gott.

1999 Chateau Magdelaine St Emilion
S. häller detta och det står ganska snart klart att vi har ett mer traditionellt glas, elegant och utvecklat, upplevs en gnutta torrt jämfört med Supertoskanarna - men frukten är fint välbehållen. Jag hittar mer plommon och korint (än ceder och svarta vinbär) och gissar därmed på högra stranden och 1998. Gott!

Andra flighten till varmrätten (nu är dikeskanten ännu närmare...)

2005 Gutevin Lukase Reserv
Nja, detta vara nästan bara intressant. Någon säger "Saxhyttegubben blandat med lådvin?" och det är drickbart, men inte särskilt kul med konstiga toner av blåbär och röda vinbär.

1996 Chateau Léoville Poyferré St Julien (mitt vin)
En ganska mörk och tät färg, men kanten avslöjar åldern. På näsan är det superklassisk vänstra-stranden med utmognade svarta vinbär helt integrerade med ceder, blyerts och läder. Smaken harmoniserar till 100%. Inte lika yppig eller "in-your-face" som 2004 Ornellaia, men lite elegantare. De flesta gissar snart vänstra stranden och St Julien (känner mina preferenser) och årgång 2000 eller 2001. N. har dock provat vinet förr och säger med kuslig precision att det är 1996 och ett av Leoville-vinerna, snyggt jobbat!

1999 Opus One, Mondavi – Rothschild Napa Valley
Här är det svårare - vi vandrar mellan "en modern/garagiste i Bdx" eller en rejält franskinfluerad Napa. Utvecklas hela kvällen i glaset, mycket gott!

2008 Trilogia, Christos Kokkalis, Elis Grekland
Denna var riktigt svår, ung och ganska tanninsträv med högklassig frukt från ganska varmjord, ändå förmodligen inte nya världen. Sedan haglar gissningarna; allt från Douro till Kampanien. Ingen kommer dock på det rätta förrän N. avslöjar vinet. Verkligen ett intressant glas!
Nu är vi inne på rena bonus/mellanviner och diskussionerna är livliga. Inga anteckningar överhuvudtaget!

2007 Dézaley, Louis Bovard, Schweiz
N. skänker även detta vin, det har högre syra, elegans och en ganska markant pepprighet som säger Syrah och Norra Rhone - men färgen är samtidigt ganska ljus. Kan det ändå vara något från Etna?
Kul med Syrah från Schweiz (blandat med en del Merlot - den andelen märks dock endast på att vinet upplevs som mer utvecklat än årgången annars ger).

2006 Tsantali Cabernet Sauvignon, Chalkidiki Grekland
Bra och intressant vin, likheterna med "den andra greken" är inte särskilt tydliga.

Sedan är det dags för en omfattande ostbricka med goda tillbehör:

2007 Dom de Christia Chateauneuf-de-Pape
Här får vi ett glas med röd, yppig röd frukt där den där purunga känslan lagt sig, och en viss utveckling och komplexitet börjar titta fram. Mycket gott - och inte helt svårt att placera som en Grenache-dominerad nollsjua från Ch9 för den som provat förr (tex N).

1988 Warre´s Quinta de Cavadinha vintage port
Helt OK, men är nog lite över kullen och skulle kanske ha druckits för ett par år sedan.

1999 Colheita Boal, Barbeito Madeira
N häller detta och då är det lätt att iaf gissa att Madeira eller fortifierat från Portugal. I munnen är det ganska lätt att gissa Madeira då syran är intensiv, frukten klarar balansen fint och tillsammans är det en vinupplevelse som känns även dagen efter, häftigt!

1982 Krohn Colheita port
Första intrycket på näsan ger flera likheter med föregående, färgen är också rätt lik, men i munnen beter sig vinerna olika - syran är inte alls lika intensiv i detta vin, och man kan gissa en klart högre ålder då även frukten är mer i baksätet till förmån för sekundäraromer av läder och torkad frukt. Bra vin och kul att prova. Skulle vara roligt att hälla i parallella glas med Burmester 1975.

2004 Vidal Icewine, Blaxsta Sverige
Här är färgen ganska lik de två föregående, men doft och smak skiljer sig ordentligt. Här finns en (ganska) ren frukt som är olik det mesta jag provat (lite äpplig!) ingen botrytis eller "simmighet" men likväl hög sötma. Eiswein säger någon, och MC som häller avslöjar att vinet fått medaljer. Då gissar jag "Blaxsta" och det är ju alltid roligt när sådana långskott går hem.

Till sist häller R. fem glas med unga viner (som lite av en tillfällighet kom med, öppnade för någon dag sedan). Jag är dock lite trött och okoncentrerad vid det här laget, så det blir loja gissningar mot "unga sydfransoser" och vinerna kommer huvudsakligen från Corbières.

Så kan det bli, en otrolig mat&vinkväll i en av Stockholms södra förorter! Stort och varmt tack till M och S som ordnade det hela!

Madeira

Madeira, den gröna ön mitt ute i Atlanten har ett lite mytiskt skimmer över sig. Vinerna är sensationellt långlivade (och svåra att hitta i Sverige). Därför är det ett lätt val att prioritera Munskänkarnas inbjudan till Madeira-provning, alldeles särskilt som vår ciceron är vinbloggsvännen Niklas med sina tre bloggar, stora kunskap och synnerligen generösa person. Jag uppskattar fortifierade viner (och Vintage Port lite extra) men kunskapen och erfarenheten kring Madeira är begränsad innan denna kväll. Det kommer att förbättras ska det visa sig. Vet ni tex skillnaden mellan canteiro och estufa? Det gjorde inte jag.

Niklas berättar kunnigt och engagerat om öns historia, personligheter, geografi och olika förutsättningar för odling av druvor, och framställning av olika typer av vin. Efter en liten stund får vi in första glaset en "20 Years Old Terrantez" från Henriques&Henriques. Det är en mycket god, ganska komplex skapelse med tallbar, nötter, örter och lite citrus. En viss fruktighet/druvighet. Hög, lång och välbalanserad syra. Terrantez är en av de ädla druvorna som sånär försvunnit från ön, men tack vare den (lilla, men dock) renässans som öns viner fått de senaste 10-15 åren så har också odlingen av Terrantez ökat från ett halvt ton till numer druga två ton per år! Terrantez ger oftast medelsöta viner med ca 40-80 gr restsocker, ungefär som Verdelho.

Sedan kommer 1937 Sercial Vintage från Pereira d'Oliveira. Detta är verkligen elegans i ett glas! Nötter, citrus och balans. En närmast oändligt lång och syradriven. Ett av kvällens två allra finaste glas. Sercial är den druva som ger de torraste och mest syrarika vinerna som behöver lång tid på fat (minst 20 år enligt reglementet, men 50-60 år enligt Niklas för att få rätt syrabalans).

Vi fortsätter med 1983 Verdelho Vintage från gentlemännen på Artur Barros e Sousa Lda. Här får vi kvällens skönaste och öppnaste doft med päron och massor av nötter och mandlar. Verkligt gott och tillgängligt. Det andra av kvällens glas för undertecknad. Verdelho ger normalt medelsöta viner, och är många Madeira-nördars favorit bla för sin komplexa men balanserade doft. Det är bara att hålla med.

En 1957 Boal Vintage från Henriques&Henriques kommer in och är en klart mörkare och sötare kamrat med melass, bränt socker, fikon, tobak och lite knallpulver. Första doften är en aning funky, och det finns en aning grums i vinet, men det gör inget - också denna är mycket god, men de två glasen innan är elegantare.

2000 Malvasia Colheita Cask 40a från Vinhos Barbeito är uppenbart yngre med en fräschare och blommigare doft, trevliga nötter (bla pistach) och mandelmassa. Också denna är mycket god och med bra balans och visar att Madeira inte måste vara 65 år gammal för att uppnå balans. Det beror förstås dels på druvan, där Malvasia ger mest restsocker (ofta omkring 100 gr) istället för att lagring ska runda av syran, dels på lite modernare vinmakning. Synnerligen väl värt sina 30 EUR.

Det finns ett par "inte lika ädla druvor" där Tinta Negra Mole (TNM) intar en särställning med sina ca 85% av all odling på ön. Det är för att den är lättodlad och tålig, och ger nästan lika högt kilopris (ca 1,10 EUR, jmf med 1,20-1,40 EUR för de ädlare sorterna). Vi provar 2002 Tinta Negra Mole Colheita Cask 110 från Vinhos Barbeito, och det är inget dåligt vin - men i min bok hamnar det rejält i bakvattnet av de övriga i kväll. Vinet har både sötma och syra och mineral, men är ändå inte i rikti balans upplever jag.

Avslutningsvis två riktiga sötingar: 15 Years Old Doce från Pereira d'Oliveira som är mörk, söt, bränt socker och en lite rökig doft. Syran finns där också. Till det bjuder Niklas "Bolo de Mel" en mäktig, torr chokladkaka med massor av olika nötter i (originalrecept från Madeira) - suveränt gott! Stort tack för en fantastisk kväll! Nu återstår bara att övertyga familjen att resa till Madeira.

PS. Hur var det nu med canteiro och estufa? Jo, canteiro är den traditionella (riktiga) metoden att lagra vinerna på fat i stora, varma vindar och så småningom flytta faten längre ned när de värmts&lagrats tillräckligt. Estufa är ett slags stora tankar / kar som har en värmeslinga i sig för hetvatten. Uppnår liknande effekt men inte lika skonsamt - och används mest för enklare Madeira-viner (om jag uppfattade saken rätt). DS

Chateauneuf 2007

Årgång 2007 i Chateauneuf är omtalad i vinvärlden (en legendarisk baby?). Parker har sagt ”...vintage of a lifetime...” och vinhandlare världen runt drar på stora marknadsföringstrumman och höjer priserna. Ändå försvinner vissa viner rejält fort från handlarnas lagersaldon. Sedan kommer Parkers andra provningsnotering hösten 2009 med bitvis höjda betyg och än fler superlativer (fast lite mer nyanserade om jag fattat det hela rätt). Här är en som har koll:
http://mina-vinare.blogspot.com/2009/10/nittiosexkommaelvapoang.html

Mitt intresse för Ch9 är ganska nyvaknat, men vi har i alla fall köpt lite av 2005, 2006 och nu 2007. Efter lite mailväxlingar i höstas var det därför dags att planera för och anskaffa viner för en ordentlig genomgång av 2007orna.Vi ville få svar på frågorna om det var en homogent bra årgång, dvs om även instegsviner och ”normale” (dvs Cuvee Tradition och liknande) presterar lika bra som de topprankade prestigecuveerna. Datum spikas i god tid och inbjudan skickas ut, och snart var vi tolv runt bordet i Niklas källare igen. Det svåra med en sådan här provning är att vinerna är så primära; väldigt förenklat kan man säga att samtliga har en purpurröd färg, doftar och smakar ungt, kirschigt, krossade hallon, lite provencalska örter och sötlakrits. Och alla är mer eller mindre eldiga. Det gör dels att nyanser, komplexitet och elegans (som ofta skiljer ett exceptionellt vin från ett riktigt gott vin) inte framträder så tydligt; dels att gom och ”den sensoriska apparaten” blir lätt överbelastad med söt Grenache-frukt och alkohol. Här följer därför korta noteringar från de tre flighterna.

Flight A – instegsviner
1. Domaine du Vieux Lazaret (SB 2211)
2. Collection du Rhône (SB 2286, ifrån granndistriktet Vacqueyras)
3. Xavier Châteauneuf-du-Pape (SB 6267)
4. Bosquet des Papes Cuvée Tradition (SB 99010)
5. Domaine Janasse, CdR ”Les Garrigues”

Denna flight var den ojämnaste (inte oväntat) men jag upplevde ändå att instegsvinerna (med lägst inköpspris) vin1 och vin2 levererar bra drickbarhet idag och skön (men lättare och glesare) frukt. Vin3 är ett klart steg upp och leverar bra för pengarna, även om priset nyligen gått upp en tjuga. Vin4 är flightens mest kompletta och har både fin, tät 07-frukt och klassisk Ch9 elegans. Vin5 är häftig med mest kraft i frukten, men kanske lite obalanserat idag. Jag skulle ändå gärna ha ett par flaskor på rygg.

Flight B – Tradition-cuveer
1. Clos du Mont-Olivet (SB 95974)
2. Domaine Cristia
3. Domaine Barroche Signature
4. Mas de Boislauzons Tradition
5. Clos St Jean Tradition

Denna flight är klart jämnare och det blir mycket en fråga om personliga preferenser. Jag gillar verkligen vin 2 med sin otroligt charmerande röda frukt och lite vanilj i längden. Även vin4 med sin mörka, lovande kraft och mörka kryddpaket kommer ut en aning bättre i mina anteckningar. Samtliga viner är 90+ poäng. Om man räknar Bosquet des Papes Cuvée Tradition till denna flight (och det borde man) så har vi sex riktigt goda viner (av sex möjliga) på Tradition-nivån. Den (mycket) enkla slutsatsen blir att 2007 levererar som utlovat på denna nivå.

Sedan smakar det mycket bra med några pizzaslices inför drabbningen med det tunga artilleriet i sista flighten.

Flight C – Prestige-cuveer

1. Chante le Merle Vieilles Vignes (SB 95759)
2. Cuvée du Vatican Réserve Sixtine
3. Domaine Cristia Cuvee Renaissance
4. Pure, Domaine Barroche
5. Mas de Boislauzons Cuvée du Quet

Nästan ännu jämnare i denna flight! Man får mer av allt, utom eldighet och beska. Det är lite nyansskillnader i frukten, men det är utan tvekan ren och skär hedonist-dricka i alla fem glasen! Mina anteckningar är än mer kortfattade än vanligt... och innehåller fler otryckbara, positiva kraftuttryck. Alla utom vin2 är favorit hos någon av provarna, min är (efter en lång tvekan) Cristias Renaissance med sin förförande rena frukt och längd. En viss majoritet lyfter fram Chante le Merle, som kanske har den finaste balansen idag. Pure är underjordiskt god, och Cuvée du Quet (RP 100) med sin obändiga, mörka fruktkraft och ändå drickbar idag (fast den är säkert mycket bättre bortåt 2015). 93-96 (98?) poäng i min bok. Detta är inte viner som får tiden att stanna, men visst känns det som att ”the space-time continuum” (sv. rum-tiden) knuffas en aning...

Tillbaka till grundfrågan då, sammantaget - hur bra är då egentligen 2007 i Ch9?
Först måste man säga att vi pratar om jäst druvmos som sedan pressats och buteljerats, inget annat. Och att det är ung Ch9 från en relativt varm årgång, så eldighet och alkohol finns där (14,5 – 16,5% alkohol enl. etiketterna). Alla gillar inte denna typ av vin, och det blir lite jobbigt att dricka i längden. Vissa av vinerna passar inte heller särskilt bra till mat. Jag upplever ändå att 2007 är en riktigt bra och homogen årgång som funkar på alla dessa nivåer, även om naturligtvis prestige-cuveerna är de mest imponerande. Jag skulle hellre ha fler än färre av dessa viner i förråden. Det var otroligt kul att kunna prova dem alla denna kväll tillsammans med elva andra vingalningar i en källare på Lidingö! Ett särskilt tack till Niklas som ordnade lokal och en massa goda (någon mer intressant än god) extraviner. På tal om extraviner, vi inledde med ett par spännande viner, och hade än fler (med mer mognad) på eftersittningen. Många var riktigt goda, men ett vin stod verkligen ut som kvällens absolut mest minnesvärda; Niklas färdknäpp i form av en 1898 Verdelho Madeira. Ett helt makalöst vin, jag kunde (med lätthet) känna eftersmaken dagen efter.

PS. Sedvanligt excellenta noteringar finns här. DS