1990 Branaire, St Julien

Ett favoritslott i en toppårgång och förväntningarna blir rätt höga, samtidigt har Patrick Maroteaux då bara ägt slottet sedan 1988; och den jämna kvalitet vi ser idag hade knappats uppnåtts redan 1990. Vi öppnar flaskan ett par timmar innan servering och häller upp de första glasen ca 1 timme innan maten serveras för att åstadkomma en försiktigt luftning. Det fungerar fint och vinet känns på topp en bit in i måltiden. Vi får en klart mogen färg med tydliga tegeltoner även om kärnan är mörkt röd. Det är ett tydligt moget vin även i doften med mest olika sköna former av mognad och multnad. Smaken biter ifrån lite mer och det finns vissa aningen torra tanniner kvar - även om det främst är syra och alkohol (13% gav det varma året) som ger strukturen. Frukten är mycket mogen med viss antydan till starkvin. St Julien-karaktären med lite apelsintoner och en komplex smak (snarare än cassis) är fortfarande klart märkbar. Det är ett mycket gott vin till maten, men börjar fall isär lite grand ca 5-6 timmar efter att flaskan öppnats. Verkligt kul med så här pass mogna viner, samtidigt så gillar vi även lite mer frukt, så kanske ska vi hellre dricka Branaire med omkring 15 år på rygg och inte dryga 20.