Har innehållit en del kul viner faktiskt (trots att det är januari). En trivsam vinmiddag hemma hos munskänkskompisen J inleddes med fem blinda glas. Genomgående tema var: ganska intensiv rödfrukt, lite kryddlåda och en lite varierande fatbehandling (bitvis tydligt chokladiga lyxfat) samt bra längd. Inga druvtypiska markörer. Vi gissar runt på tema, från Californien till Italien nämns. Alla har fel - det är fem glas modern Rioja! Verkligt kul att prova. Samtliga glas utvecklas rejält med tid och luft. Sedan kommer en flight till med vissa likheter, men nästan större skillnader: mörkare frukt, ännu modernare vinmakning, mer extraktion, ja mer av allt (inte minst tannin och fat). Även denna gång gissas det friskt och varierat. N. sätter att glas 1 och 4 har några tydliga likheter (doftar smörkakor med mandel; eller "cookie-dough"). Jag lutar först åt några Californiska kultviner vars exklusiva fatbehandling kan dofta så. Men kommer sedan fram till Ribera del Duero - och det visar sig vara rätt. Här finns bla en 2005 Aalto PS med (glas 4) och glas 1 är därmed 2006 Aalto. En klart häftig flight till, stort tack till J för förnämligt arrangemang! Lärdomsnotering (1) till mig själv: intensivt kryddig frukt, med moderna fat och inga andra tydliga druvmarkörer => Tempranillo och Spanien.
Sedan var det fredagskväll och (som vanligt) i all hast rycker jag fram en 2004 Durfort-Vivens från Margaux och häller i karaffen. Första intrycket efter en 15-20 minuter är inte så kul: knutet, kärvt och grönt. Nästan så jag börjar tänka TCA - fast doften är det inget fel på - den är bara stängd. Så vi äter och dricker lite försiktigt, och längre fram på kvällen (mot slutet av "På Spåret" :-) dvs med dryga 2 timmar i karaff så får vi en skön metamorfos - vinet öppnar upp och blir tillgängligt med fin frukt (svarta vinbär och björnbär), en fin tobakston, lite läder och en gnutta starkvin, riktigt bra längd, snygga tanniner och balans (kärvheten är som bortblåst). Lärdomsnotering (2) till mig själv: Durfort-Vivens är ordentligt cabbe-dominerat och behöver luft&tid!
Middag hemma hos fam E är alltid trevligt - och här fick vi bla 2009 Dom Saint Préfert, Reserve Auguste Favier från Ch9. Riktigt smarriga grejer! En 2009 Clos Floridene Blanc smakade också utmärkt bra till fin torsk med klassiska tillbehör.
Visar inlägg med etikett Ribera del Duero. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ribera del Duero. Visa alla inlägg
söndag 13 januari 2013
söndag 1 april 2012
Mat&Vin bland stjärnorna
Så var det dags för en utsvävning i mat&vin igen. Efter ett sedvanlig intensivt mejlande om datum så kom vi i januari fram till ett datum i slutet av mars. Veckorna går - alla funderar på vilka viner de skall ta med, undertecknad och Patrik på mat, planering och upplägg. Till slut så sitter vi där igen, åtta vingalningar och ett större antal buteljer som är maskerade på olika sätt. Här följer korta noter om viner och något om gissningarna:
Flight A - champagne med lite utveckling (salta lantchips och skagenmacka på levain)
Glas 1: En härligt lysande gul färg, en stor, god och ganska rostad doft, gult plommonfruktig smak med citrus (lite söt), vaniljkola, finfin krämig mousse och en lång balanserad (lagom krispig) syra. Väldigt gott och relativt utvecklat idag - ändå tror vi att det finns en del mer att ge under de närmaste 6-10 åren. 1999 Comtes de Champagne, Taittinger.
Kuriosa:
Namnet Comtes de Champagne är länkat till champagnegrevarnas residens som i dag ägs av familjen Taittinger nära katedralen i Reims. Comtes de Champagne är förstås en mönster-blanc de blancs från de främsta byarna i Côte de Blancs. Supereleganta Cramant, Avize, Oger, Mesnil, Chouilly blandas med druvor från firmans mycket gamla vinstockar i Pierry som ger cuvéen en extra tyngd och fyllighet.
Glas 2: Ännu gulare och mer utvecklat, en aning bokna gula äpplen, nougat, lite bröd och jäst. Moussen är finkornigare än glas 1, fast kanske lite i dalande? Också mycket gott, fast några tycker detta är i utförsbacken (även R. som annars gillar 80-tals-skumpa). Gissningarna landar på ett bra hus i en svagare 90-talsårgång. Facit: 1996 Bruno Paillard. Som sagt mycket gott, men bör nog drickas inom de närmaste åren och syran är inte lika hög som en del andra nittiosexor.
Glas 3: Ger ett betydligt yngre och fruktigare intryck, fast bra på alla sätt utan att sticka ut. Också mycket god - flera runt bordet har svårt att välja favorit mellan denna och glas 1. R. gissar att det är en NV som fått ett par års lagring - och det stämmer fint! NV Leclerc-Briant, Cuvée Reserve, inköpt på plats 2004 (så innehåller gissningsvis en blandning av årgångar mellan 1999 och 2002), och sedan lagrad svalt.
Glas 4: Har en svagt rosa ton, och en märklig doft, nästan defekt. Smaken är inte ett dugg bättre med en obalanserad kombination av viss sötma och en ganska grov beska. Jag gissar att detta är en av L. egenhändigt inköpt ryss-champagne... och det stämmer. Intressant, men jag häller ut.
Flight B - Yngre röda (blandade charkuterier)
Glas 5: God och välbalanserad doft, ganska ungt. Rödfruktig, tät ganska modern smak men inga särskilt tydliga varken druv- eller geografimarkörer. Mycket gott. Vi enas om att det nog är nya världen, en gnutta rökighet får oss att gissa på Shiraz från Sydafrika. R. som tagit med flaskan säger att det är 80% Shiraz, och 20% något annat - men inte Sydafrika och inte Aussie och inte USA. Jag är lite inne på italien för jag hittar lite tomatpure. R. avslöjar att det är 20% Sangiovese och att vinet kommer från HuaHin i Thailand! Det var kvällens mest överraskande och svårgissade vin tror jag. Vi hade kunnat gissa till gryningen utan att hamna rätt. Man kanske bör tillägga att det var gårdens prestigecuvée och en italiensk vinmakerska. Kul!
Glas 6: Ganska stor skillnad mot glas 1 med en rejäl, maffig frukt, tannin och syra. Ett powervin som ändå har en viss utveckling och balans. Frukten är kryddiga björnbär och en ganska ordentlig dos ek. På slutet så stramar tanninerna och syran upp helheten och det hela hänger ihop riktigt fint. Gissningarna haglar över hela nya världen och till slut landar de i Spanien och Ribera del Duero. 2004 Astrales - mycket gott. Kan sparas ett tag till för den som vill.
Glas 7: Opak mörkblå-lila färg, purung, supergod perfekt mogen frukt (viss likhet med Ch9 2007 för två år sedan, och även vissa Bdx 2009). Utmärkt balans och bra tryck i den täta, mörka frukten med viss kryddighet. Ganska modernt uttryck - och ändå inte, känns som gamla världen (mörka bär, mörk choklad och lite espresso). Vi gissar på en ung portugis av bästa märke, kanske den nysläppta 2009 Quinta Vale Dona Maria (SB 98028) från Lemos & Van Zeller? Det stämmer säger M.
Kuriosa:
Druvblandningen känns som en fieldblend: Rufete, sousão, tinta amarela, tinta barroca, tinta roriz, touriga francesa och touriga nacional.
Vingården Quinta do Vale Dona Maria ligger i Douros centrala del, Cima Corgo, några kilometer sydost om byn Pinhão. Vinet har lagrats ca 20 månader på franska Allier-ek, varav 75 procent nya.
Vinet har inte filtrerats innan buteljering. Vinmakare är kända (och mycket duktiga) Sandra Tavares da Silva.
Glas 8: Mer transparent färg och klart brunstick i kanten, doften är betydligt mer utvecklad med viss komplexitet. Smaken är ganska hög syra och tanniner, men välbalanserad. Jag får klara Italien och nebba-vibbar (nypon) men tanninerna är inte så markerade. Ra. som tagit med vinet säger då att det är en blend med minst tre druvsorter (beror på årgång) och att Italien är korrekt. Vi gissar vidare men missar att huvuddruvan är Barbera! Jag har nog inte druckit en så pass utveckad och komplex Barbera vad jag kan minnas. Vinet är 2003 Rosso della Boemia från Liedholms vingård i Piemonte. Kul och gott att prova. Det har fått en hel del ek, men den har gått in fint i vinet.
Flight C - röda med utveckling (oxfile, potatis&jordärtskockskaka, tryffelsmör, portvinssky och harrisar)
Här får vi en liten paus först då Patrik ordnar med varmrätten och undertecknad försöker få upp en gammal kork - den är tyvärr inte i bästa skick och går av flera gånger, men det ordnar sig. De övriga vinerna är öppnade men ska ändå "fixas till lite".
Glas 9: Jag häller detta försiktig. Vinet har en klassisk mörkröd-svart färg med brunstick. Doften är "jordig", smaken innehåller en hel del: jord, järn, tanniner och syra. Ett par runt bordet säger ganska snart "korkdefekt". Jag och någon till är inte helt övertygade (kan vara sentimentala skäl eftersom det är min flaska från en i övrigt särdeles god årgång) utan låter vinet stå i glaset resten av kvällen och provar en slurk emellanåt. Jag tycker att det är drickbart och intressant, men motsvarar förstås inte alls förväntningarna på en 1966 Ch Montrose, St Estephe (buteljerat av A. Barriere & Freres), trist.
Glas 10: Snygg, elegant, stram och mycket god. Lite "bläckig frukt" - men aningen återhållen (särskilt jämfört med nästa fyra glas). 1999 Carruades de Lafite, Pauillac. Altså andravinet från Ch Lafite som idag betingar närmast fantasipriser (1999 kostar mellan 2 och 3000 kr enl. wine-searcher) - kul att dricka och skönt att inte ha betalat mer än 1/5!
Glas 11: Ett synnerligen koncentrerat vin, med en mycket god - men svåridentifierad frukt. Jag hittar främst koncentrerade blåbär och gissar därför på en topp-Merlot, det är helt fel. Efter en stund i glaset diverse felaktiga gissningar och lite diskussioner hamnar vi i Sydafrika och S. avslöjar att det är huvudsakligen Syrah kompletterat med Mourvedre så säger någon "Eben Sadie" och då avtäcker S. flaskan med 2001 Columella. Kalasgott och kul att få prova en Columella med utveckling. Skulle vara kul att hälla parallellt med några riktigt bra Aussies (tänker främst på Kaeslers Old Bastard).
Glas 12: En stor, öppen, tillgänglig väldigt god doft, kanske kvällens mest publikfriande. Det doftar Bordeaux - fast ändå inte, det är varmare, frukten mognare och lite mer vanilj. Smaken följer doften fint med en skönt varmfruktig bordeaux-blend. Rättframt och hedonistiskt. Om det inte hade varit L. som hällde vinet så hade vi gissat på Napa... då fumlar L. fram en flaska 95 Cheval Blanc... fast han är lurig, vinet kommer från en 2000 Pahlmeyer (som stämmer mycket bättre med intrycken). Kul att detta vin fick upprättelse efter korkuppvisningen på The Judgement of Lidingö.
Glas 13 och 14 hälls båda av den erkänt lurige R. så alla gör sitt bästa för att avslöja vad han hittat på denna gång. Det går sådär.
Glas 13 är min favorit från början till slut, förmodligen det vin jag tycker är allra bäst denna kväll. Anteckningen är kort: "Good shit!!!!" i perfekt balans och drickbarhet. Tar slut alldeles för fort. Visar sig vara 2001 Dominus.
Glas 14 är tuffare med framförallt mer tanniner men även mer syra. Ännu inte i samma balans som Glas 13. Den gemensamma nämnaren visar sig vara årgången, för detta är 2001 Cheval Blanc! L. har suttit och gjort antydningar åt det hållet... medan jag blev förförd av glas 13 så att jag trodde det var en Bordeaux. Verkligt kul vinpar att avsluta flighten med!
Sedan tar diskussion och vindrickande över en stund medan vi dukar ut och tar fram ostar och tillbehör. Vi häller även två viner till ostarna:
Glas 15: Ganska mogen och utvecklad, sammetsmjuk, grenache-kirschig. Örter och lakrits. Klart typisk och jättegod (tycker jag) Ch9. 2006 Reserve Sixtine från Vatican. Funkar klockrent till de (lagom) salta ostarna (tycker jag), flera andra runt bordet är inte lika övertygade.
Glas 16. Ett moget och utvecklat sött vitt med viss botrytis. Färgen är åt det röda hållet och det lurar mig bort från Sauternes, medan andra (med mer erfarenhet av utvecklad Sauternes) säger att nog kan vara det. Ett varmt år - 1990 - tydlig saffranston i vinet och R. säger "Suduiraut"? Och det stämmer. Mycket gott och kul att prova.
Efter att vi avslutat några glas så återvänder jag till 1966 Montrose och jag upplever att den är lite bättre nu, vilket för mig inte tyder på kork... men så var det sentimentaliteten (och en klart begynnande förkylning) som hämmar både doft och analysförmågan. Så var det dags att promenera hem genom marsnatten efter en verkligt minnesvärd kväll - ett alldeles väldigt stort tack till vår värd Patrik (och till hans familj som stod ut med de åtta galningarna). Förhoppningsvis ses vi snart igen!
Flight A - champagne med lite utveckling (salta lantchips och skagenmacka på levain)
Glas 1: En härligt lysande gul färg, en stor, god och ganska rostad doft, gult plommonfruktig smak med citrus (lite söt), vaniljkola, finfin krämig mousse och en lång balanserad (lagom krispig) syra. Väldigt gott och relativt utvecklat idag - ändå tror vi att det finns en del mer att ge under de närmaste 6-10 åren. 1999 Comtes de Champagne, Taittinger.
Kuriosa:
Namnet Comtes de Champagne är länkat till champagnegrevarnas residens som i dag ägs av familjen Taittinger nära katedralen i Reims. Comtes de Champagne är förstås en mönster-blanc de blancs från de främsta byarna i Côte de Blancs. Supereleganta Cramant, Avize, Oger, Mesnil, Chouilly blandas med druvor från firmans mycket gamla vinstockar i Pierry som ger cuvéen en extra tyngd och fyllighet.
Glas 2: Ännu gulare och mer utvecklat, en aning bokna gula äpplen, nougat, lite bröd och jäst. Moussen är finkornigare än glas 1, fast kanske lite i dalande? Också mycket gott, fast några tycker detta är i utförsbacken (även R. som annars gillar 80-tals-skumpa). Gissningarna landar på ett bra hus i en svagare 90-talsårgång. Facit: 1996 Bruno Paillard. Som sagt mycket gott, men bör nog drickas inom de närmaste åren och syran är inte lika hög som en del andra nittiosexor.
Glas 3: Ger ett betydligt yngre och fruktigare intryck, fast bra på alla sätt utan att sticka ut. Också mycket god - flera runt bordet har svårt att välja favorit mellan denna och glas 1. R. gissar att det är en NV som fått ett par års lagring - och det stämmer fint! NV Leclerc-Briant, Cuvée Reserve, inköpt på plats 2004 (så innehåller gissningsvis en blandning av årgångar mellan 1999 och 2002), och sedan lagrad svalt.
Glas 4: Har en svagt rosa ton, och en märklig doft, nästan defekt. Smaken är inte ett dugg bättre med en obalanserad kombination av viss sötma och en ganska grov beska. Jag gissar att detta är en av L. egenhändigt inköpt ryss-champagne... och det stämmer. Intressant, men jag häller ut.
Flight B - Yngre röda (blandade charkuterier)
Glas 5: God och välbalanserad doft, ganska ungt. Rödfruktig, tät ganska modern smak men inga särskilt tydliga varken druv- eller geografimarkörer. Mycket gott. Vi enas om att det nog är nya världen, en gnutta rökighet får oss att gissa på Shiraz från Sydafrika. R. som tagit med flaskan säger att det är 80% Shiraz, och 20% något annat - men inte Sydafrika och inte Aussie och inte USA. Jag är lite inne på italien för jag hittar lite tomatpure. R. avslöjar att det är 20% Sangiovese och att vinet kommer från HuaHin i Thailand! Det var kvällens mest överraskande och svårgissade vin tror jag. Vi hade kunnat gissa till gryningen utan att hamna rätt. Man kanske bör tillägga att det var gårdens prestigecuvée och en italiensk vinmakerska. Kul!
Glas 6: Ganska stor skillnad mot glas 1 med en rejäl, maffig frukt, tannin och syra. Ett powervin som ändå har en viss utveckling och balans. Frukten är kryddiga björnbär och en ganska ordentlig dos ek. På slutet så stramar tanninerna och syran upp helheten och det hela hänger ihop riktigt fint. Gissningarna haglar över hela nya världen och till slut landar de i Spanien och Ribera del Duero. 2004 Astrales - mycket gott. Kan sparas ett tag till för den som vill.
Glas 7: Opak mörkblå-lila färg, purung, supergod perfekt mogen frukt (viss likhet med Ch9 2007 för två år sedan, och även vissa Bdx 2009). Utmärkt balans och bra tryck i den täta, mörka frukten med viss kryddighet. Ganska modernt uttryck - och ändå inte, känns som gamla världen (mörka bär, mörk choklad och lite espresso). Vi gissar på en ung portugis av bästa märke, kanske den nysläppta 2009 Quinta Vale Dona Maria (SB 98028) från Lemos & Van Zeller? Det stämmer säger M.
Kuriosa:
Druvblandningen känns som en fieldblend: Rufete, sousão, tinta amarela, tinta barroca, tinta roriz, touriga francesa och touriga nacional.
Vingården Quinta do Vale Dona Maria ligger i Douros centrala del, Cima Corgo, några kilometer sydost om byn Pinhão. Vinet har lagrats ca 20 månader på franska Allier-ek, varav 75 procent nya.
Vinet har inte filtrerats innan buteljering. Vinmakare är kända (och mycket duktiga) Sandra Tavares da Silva.
Glas 8: Mer transparent färg och klart brunstick i kanten, doften är betydligt mer utvecklad med viss komplexitet. Smaken är ganska hög syra och tanniner, men välbalanserad. Jag får klara Italien och nebba-vibbar (nypon) men tanninerna är inte så markerade. Ra. som tagit med vinet säger då att det är en blend med minst tre druvsorter (beror på årgång) och att Italien är korrekt. Vi gissar vidare men missar att huvuddruvan är Barbera! Jag har nog inte druckit en så pass utveckad och komplex Barbera vad jag kan minnas. Vinet är 2003 Rosso della Boemia från Liedholms vingård i Piemonte. Kul och gott att prova. Det har fått en hel del ek, men den har gått in fint i vinet.
Flight C - röda med utveckling (oxfile, potatis&jordärtskockskaka, tryffelsmör, portvinssky och harrisar)
Här får vi en liten paus först då Patrik ordnar med varmrätten och undertecknad försöker få upp en gammal kork - den är tyvärr inte i bästa skick och går av flera gånger, men det ordnar sig. De övriga vinerna är öppnade men ska ändå "fixas till lite".
Glas 9: Jag häller detta försiktig. Vinet har en klassisk mörkröd-svart färg med brunstick. Doften är "jordig", smaken innehåller en hel del: jord, järn, tanniner och syra. Ett par runt bordet säger ganska snart "korkdefekt". Jag och någon till är inte helt övertygade (kan vara sentimentala skäl eftersom det är min flaska från en i övrigt särdeles god årgång) utan låter vinet stå i glaset resten av kvällen och provar en slurk emellanåt. Jag tycker att det är drickbart och intressant, men motsvarar förstås inte alls förväntningarna på en 1966 Ch Montrose, St Estephe (buteljerat av A. Barriere & Freres), trist.
Glas 10: Snygg, elegant, stram och mycket god. Lite "bläckig frukt" - men aningen återhållen (särskilt jämfört med nästa fyra glas). 1999 Carruades de Lafite, Pauillac. Altså andravinet från Ch Lafite som idag betingar närmast fantasipriser (1999 kostar mellan 2 och 3000 kr enl. wine-searcher) - kul att dricka och skönt att inte ha betalat mer än 1/5!
Glas 11: Ett synnerligen koncentrerat vin, med en mycket god - men svåridentifierad frukt. Jag hittar främst koncentrerade blåbär och gissar därför på en topp-Merlot, det är helt fel. Efter en stund i glaset diverse felaktiga gissningar och lite diskussioner hamnar vi i Sydafrika och S. avslöjar att det är huvudsakligen Syrah kompletterat med Mourvedre så säger någon "Eben Sadie" och då avtäcker S. flaskan med 2001 Columella. Kalasgott och kul att få prova en Columella med utveckling. Skulle vara kul att hälla parallellt med några riktigt bra Aussies (tänker främst på Kaeslers Old Bastard).
Glas 12: En stor, öppen, tillgänglig väldigt god doft, kanske kvällens mest publikfriande. Det doftar Bordeaux - fast ändå inte, det är varmare, frukten mognare och lite mer vanilj. Smaken följer doften fint med en skönt varmfruktig bordeaux-blend. Rättframt och hedonistiskt. Om det inte hade varit L. som hällde vinet så hade vi gissat på Napa... då fumlar L. fram en flaska 95 Cheval Blanc... fast han är lurig, vinet kommer från en 2000 Pahlmeyer (som stämmer mycket bättre med intrycken). Kul att detta vin fick upprättelse efter korkuppvisningen på The Judgement of Lidingö.
Glas 13 och 14 hälls båda av den erkänt lurige R. så alla gör sitt bästa för att avslöja vad han hittat på denna gång. Det går sådär.
Glas 13 är min favorit från början till slut, förmodligen det vin jag tycker är allra bäst denna kväll. Anteckningen är kort: "Good shit!!!!" i perfekt balans och drickbarhet. Tar slut alldeles för fort. Visar sig vara 2001 Dominus.
Glas 14 är tuffare med framförallt mer tanniner men även mer syra. Ännu inte i samma balans som Glas 13. Den gemensamma nämnaren visar sig vara årgången, för detta är 2001 Cheval Blanc! L. har suttit och gjort antydningar åt det hållet... medan jag blev förförd av glas 13 så att jag trodde det var en Bordeaux. Verkligt kul vinpar att avsluta flighten med!
Sedan tar diskussion och vindrickande över en stund medan vi dukar ut och tar fram ostar och tillbehör. Vi häller även två viner till ostarna:
Glas 15: Ganska mogen och utvecklad, sammetsmjuk, grenache-kirschig. Örter och lakrits. Klart typisk och jättegod (tycker jag) Ch9. 2006 Reserve Sixtine från Vatican. Funkar klockrent till de (lagom) salta ostarna (tycker jag), flera andra runt bordet är inte lika övertygade.
Glas 16. Ett moget och utvecklat sött vitt med viss botrytis. Färgen är åt det röda hållet och det lurar mig bort från Sauternes, medan andra (med mer erfarenhet av utvecklad Sauternes) säger att nog kan vara det. Ett varmt år - 1990 - tydlig saffranston i vinet och R. säger "Suduiraut"? Och det stämmer. Mycket gott och kul att prova.
Efter att vi avslutat några glas så återvänder jag till 1966 Montrose och jag upplever att den är lite bättre nu, vilket för mig inte tyder på kork... men så var det sentimentaliteten (och en klart begynnande förkylning) som hämmar både doft och analysförmågan. Så var det dags att promenera hem genom marsnatten efter en verkligt minnesvärd kväll - ett alldeles väldigt stort tack till vår värd Patrik (och till hans familj som stod ut med de åtta galningarna). Förhoppningsvis ses vi snart igen!
söndag 4 april 2010
1996, Arzuaga Reserva, Ribera del Duero
Det blir rätt sällan spanskt i glasen här hemma, men i kväll öppnar vi en flaska som fått mycket tid på rygg, 1996 Arzuaga Reserva Tinto från Ribera del Duero. Vi köpte den på plats våren 2000, efter att ha lyckats klämma oss in på en förevisning av Bodegan som egentligen krävde förbokning. Trots åldern är doften till att börja med noll och intet, första intrycket är helt enkelt att vinet är icke-defekt, men bra nära dött. Färgen är förvånansvärt röd och tät. Efter ett tag får vi iallafall ett litet doftintryck med lite starkvin och en svåridentifierad, lite söt röd frukt. Smaken utvecklas i en timme eller kanske två och smakar som bäst till osten. Vi får då en mycket utvecklad smak med söt (nästan knäckig) röd frukt, russin, starkvin, och en rätt bra syra. Tanninerna är helt utmognade. Eftersmaken är lång, men klart oxiderade och starkvinsdominerade. Inte dumt alls, och alltid intressant att dricka ett moget vin. Vinet har även två andra trevliga egenskaper; nämligen avsaknad av dill och kräftspad, och att man kan säga "Bra att det var sista flaskan".
lördag 28 november 2009
Utan vin försmäkta vi på denna ö...
Nja, riktigt så illa var det inte. Men det s.k vinet som ingår på första semesterhalvans ”inclusive-middagar” är verkligen inte roligt. Producenten heter Faustino Rivero Ulecia och området Vino de la Tierra de Castilla. Rose-varianten är minst dålig. You are hereby warned.
Solen skiner och poolområdet är fint så det går förstås ingen nöd på oss ändå. ”Inclusive-maten” är visserligen inte så varierande, men smakar ändå rätt bra. Andra halvan av semestern får vi bekanta oss med restaurant-utbudet på syd-syd-västra Gran Canaria (Arguineguin med omnejd). Det finns många turister och även många nordbor med eget hus så samtliga restauranter har menyer på många språk. Normalt är ju det en varningsklocka, men faktum är att all mat smakar bra eller tom mycket bra. Vi drickar Torres enkla vita Vina Sol med behag till olika former av ”havsmat”, en och annan Rioja som dock inte är så spännande. Området Ribera del Duero får bidra med flera rödviner och de smakar samtliga bra eller mycket bra (Crianzor från 2005 och 2006). Tex Protos Crianza 2006 har bra tryck i frukten (Tinta del pais som druvan Tempranillo kallas här), lite yvig fatrostning men sitter ändå ihop fint med bra längd. Otroligt mycket bättre än inclusive-vinet.
Vi besökte Ribera del Duero år 2000 och har även tidigare druckit en del viner därifrån, men på senare år har andra områden tagit över i källaren. Semesterns bästa mat och vin avnjöts på La Aquarela, en restaurant med ambitioner och faktiskt även en liten vinbar! Vinlistan innehåller mest spanskt och många intressanta viner men vi fastnar för 2005 Crianza Dehesa de los Canonigos, igen från Ribera del Duero.
http://www.bodegadehesadeloscanonigos.com/en/
Barnen är trötta så vi hinner tyvärr inte med avsmakningsmenyn som annars ser lovande ut och kostar rimliga 43 EUR. Vi äter mycket god kalventrecote resp. lammlägg och vinet är utmärkt: med fin, röd frukt, jättebra syra och längd och härlig komplexitet. Rekommenderas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
