2003 Dom Chevalier

Pulled beef och Pessac är väl kanske ingen klassisk kombo

Men vi provar ändå! Sedvanlig karaffering en knapp timme före service. Färgen är som väntat - röd med viss transparens och bruna stick. Doften är medelstor och atypisk för Bordeaux - men typisk för det varma året. Smaken är rejält varmfruktig och lite fatfjäskig, ändå inte helt utan bdx-markörer - men blint vete 17 var jag satt detta. Kanske i södra Frankrike? Strukturen känns på upphällningen- låga syror och (alltför) låga tanniner. Det är nog dags att dricka upp. Farr Vintners hissade vinet ordentligt vid deras "in bottle" tasting i Southwold. En som har bättre koll är Franko, som redan här dissade 2003 Domaine Chevalier:
http://frankofilen.blogspot.se/2010/11/fyra-decennier-bordeaux.html

Nåväl - det gör inte alls ont att dricka, och flaskan tar slut, det är bara inte den vinupplevelse jag förväntade mig när flaskan inhandlades ca år 2006. Vi får hoppas att 2005, 2006, 2009 och 2010 blir bättre!

2007 Ch Fieuzal (rouge)

Vi korkar upp en 2007a som fick goda omdömen för något år sedan. Det är ett lyckat val, givet att man gillar ganska modern bordeaux. Faten är tydliga (kafferost och smörkola), men fint integrerade i den slanka och matvänliga frukten. Funkar utmärkt till både kyckling och kalvfärs med gräddsås. Faktiskt riktigt gott! En trevlig överraskning. Dra gärna en kork om du har flaskor hemma, jag tror inte det behövs så mycket mer tid, även om vinet säkert lever gott även om två eller tre år.

91 La Turque & Co

De gångna veckorna har varit sällsynt intensiva på flera fronter - jobbet är värre än vanligt; familjeaktiviteterna fler än de brukar och mitt i allt en fyra-fem dagars förkylning. På vinsidan har tre stycken, sedan länge inplanerade aktiviteter gjort sitt för att höja stressnivån. Här följer ett par höjdpunkter på vinsidan, och vi börjar med den högsta höjdpunkten:

1991 Côte-Rotie La Turque, E. Guigal
På en middag ordnad av importören VinUnic provar vi en vertikal med La Turque. Väldigt kul, gott och lärorikt. Alla vinerna (utom 2004 som är mycket säreget grön och trist) är mycket bra, men 91an höjer sig flera steg ovanför de andra med en makalöst fint parfymerad doft och sällsamt harmonisk och lång smak. Ett "topp5-alla-kategorier" vin. 99-100 p. Om du får chans att prova - ta den!

Sedan var det dags för en BYOB med tema 1996. När jag samlade ihop tompavorna blev det 18 st dagen efter... och nästan alla var riktigt bra (utom en enklare StEmilion som var för gammal). Topparna var bla en Bollinger RD, en La Mission Haut Brion, Pichon Comtesse och en Talbot på sin topp.

Den sista aktiviteten var en "US Syrah" provning med AuZone som jag höll i. Det var kul och de flesta vinerna föll väl ut. Trots att det var ett gäng verkliga vinrävar runt bordet, så var det ingen som provat just detta tema förut. Här var det ganska stor variation på åsikterna om vilket vin som var bäst, men till slut vann "de dyra faten och fruktkoncentrationen" hos 2005 Lillian California Syrah från Maggie Harrison. Jag vill även lyfta fram 2009 The Recluse Syrah (SB 73597, 291 kr) från Donkey & Goat som jag upplevde som ovanligt välbalanserad och med bra druv-typicitet, bra pris också.

Så var det helg igen, och familjeaktiviteterna dominerar kalendern. Man får passa på att reflektera och njuta lite av ett glas port (1997 Burmester - klart bra) och en kvällsslurk av matvinet 2006 Montiano, Lazio, firma Falesco, gjort på Merlot av superkonsulten Cotarella. Gott, ganska runt och snällt men lite mycket chokladfat och "internationell stil" snarare än uttryck för terroiren söder om Rom.

Haut-Bailly & Troplong Mondot (Magnum Wine)

Vinimportören Magnum Wine är baserad i Göteborg, drivs av eldsjälen Magnus Holmgren och har expanderat ganska ordentligt de senaste 6-7 åren. Man har ett tydligt fokus på Bordeaux, och det gillar vi förstås skarpt! De jobbar med ett flertal negocianter och inom hela spannet från 100 kr och uppåt. I år är Magnum Wine en verkligt stor leverantör av Bdx 2009 till systemet. När det uppenbarar sig en chans att prova lite av deras Bdx-sortiment och dessutom två mini-vertikaler av toppslotten Haut-Bailly (Pessac-Leognan) och Troplong Mondot (St Emilion) så är det bara att skapa plats i kalendern.

Provningen är inriktad mot restaurang och sommelierer, så vi inleder med fem viner ur deras portfölj som har ett passande trivsamt prisläge. Här finns tex 2007 Ch Fleur Cardinale från St Emilion som har en verkligt skönt utvecklad näsa (bla en del kafferost) och och en lite lättare frukt och struktur. Drick nu. Utmärkt restaurantvin. Vi gillar även 2009 Ch Carignan från Côtes de Bordeaux (70% Merlot och äldre fat) ger en tät, mogen och fyllig nollniefrukt. Finns i 6pack i BS för klart rimliga 954 kr.

Så över till huvudnumren:

Château Haut-Bailly (Pessac-Leognan)
Ett av de klassiska toppslotten i appelationen som alltid levererar på en hög nivå. Klassisk vänstra-stranden jordmån med "gravel" och sand. Högt upp med bra dränering. Man jobbar med försiktig hantering av druvor, noggrann selektion, försiktigt rostade fat - allt för att bibehålla frukten så intakt som möjligt. Strävar efter elegans, koncentration och finess - och har haft samma filosofi under lång tid. Enda kruxet för oss konsumenter är en prisnivå som oftast är lika jämn och hög, även om 2007 och 2008 är klart mindre kostsamma än 2009 och 2010.

2009
Inleder direkt med en ung, yppig och kalasgod doft med primärfrukt och en precis fathantering. Smaken är tight med tydliga mineraler, grusväg och suveränt elegant struktur, arketypisk Pessac! Med en liten marginal mitt favoritvin (93-96, 98RP).

2007
Har det lite svårt med 2009 på ena sidan och 2000 på andra :-) Det är lättare och mer syradrivet, och mer utvecklat än 2009. Sannolikt ett bra mat & restaurantvin (89-90).

2000
Apgott! Fortfarande en aning knutet, och lite i en mellanfas där frukten börjar lägga sig, och sekundäraromerna börjar kika fram. Ultraklassiskt cabernet-dominerat Pessac-vin med svarta vinbör, blyerts och grusväg (93-94).

Château Troplong Mondot (1er Cru Classé St Emilion)
En stor egendom vars 33 ha huvudsakligen ligger "uppe" sluttningen öster om StEmilion. Man gör vin i en tydligt modern stil - mycket mogen frukt, en hel del extraktion och ganska mycket fat (75-100% nya och 18-24 månader). Särskilt 2009 och 2010 har fått en del kritik för höga alkoholhalter (>= 15%).

2009
Först lite knuten, sedan en "tät" och innehållsrik doft. I munnen är det rundare, sötare och en verkligt intensiv Merlot-frukt med mörka plommon och korinter (ingen grusväg här inte!). Faten märks ganska tydligt med espresso och mörk choklad, fast det är snyggt! Längden och intensiteten är utmärkt. Det är lite eldigt - det kommer man inte ifrån, jag tycker dock att bygget håller ihop bra, ett synnerligen gott Parkervin! (92-95, 99RP)

2007
Betydligt mer utvecklad (och god) högra strandendoft (med en del fatmarkörer - tex kafferosten). Smaken är klart lättare än 2009an, men inte på något sätt tunn. Det finns också en liten ton av grönt och piptobak (kanske mer cab-franc i denna årgång?) - men det stör inte mig alls, tvärtom så tycker jag att det bidrar till en intressant helhet. Även denna 2007a känns som ett utmärkt drickfärdigt och matvänligt restaurantvin (92). Är klart bättre idag än i oktober 2011.

2006
Snällare och rundare men (tyvärr) inte alls lika kul som de andra vinerna. Sannolikt i en tunnel (87-88 idag, förhoppningsvis potential uppåt 90).

Sedan vidtog en intressant diskussion kring varför det är så svårt att sälja Bordeaux i Sverige, både på Systembolaget och på restaurant. Slutsatsen blev (eventuellt) att med den renässans för klassiska distrikt, och ett ökande vinintresse (och därmed vilja ett betala mer än 99 kr för ett rött vin) så bör det gå att sälja Bordeaux upp till 200 kr. Och vinerna som fått topp-poäng av Parker säljer förstås sig själva (i stort sett). Sammanfattningsvis en alldeles ovanligt bra inledning på helgen - stort tack till Magnus och Thomas på Magnum Wine!

"21" eller "Intensiv"

Den gångna veckan har varit intensiv. Start med Champagnedagen, sedan en provning hemma hos G&C med blint, rött tema. Åtta personer runt bordet och 8 glas. Första intrycken är att alla viner är från Frankrike, goda matviner, ett par av vinerna har ganska låga tanniner, rödfruktiga, örtiga och aning eldiga. Borde inte vara så svårt att hamna rätt i analysen då? Jodå, det gissas en hel del fel. Till vårt försvar får man väl säga att temat var dubbelt - båda Norra och Södra Rhone - och det förvirrar en del. Mitt andra försvar var att det inte var några Ch9 2007 med - och huvuddelen av de Ch9 jag druckit de senaste två åren har varit just nollsjuor med sin närmast patenterade kirschiga, hallonpastilliga Grenachefrukt. Väldigt trevlig och kul var det iallafall! 2009 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet var extra kul att prova, den utvecklades (förstås) hela tiden under kvällen. Det är ett litet vulkanutbrott av "darkness":  mörkbärig Grenache, viol, garrigue och lakrits och en rätt tydlig eldighet. Inte helt i balans ännu, men häftigt!

På fredagen var det Diner Vinicole med Munskänkarna på Villa Källhagen tillsammans med goda vänner. Michel J har (som vanligt) ordnat fina matchningar mellan mat och vin, och särskilt lammläggen med supereleganta 2007 La Chapelle de la Mission Haut-Brion stod ut lite extra. 2007 är ju en årgång (likt 87 och 97) som (oftast) går att dricka tidigt.

Den intensiva veckan fortsätter med mat och dryck genom ett knytkalas-arrangemang med matkunniga grannarna EL och A. Här landade alla vinerna riktigt bra:
2004 Gaston Chiquet, Dizy
Fin, ganska ljusgul färg. Verkligt fräsch och elegant doft av med äpplen och blommor, en lagom rik, lång och mineralfylld smak. DG i september 2011, smakar sannolikt ännu bättre om något år eller två.

Kräftsoppa och 2006 Chassagne-Montrachet Champgains, 1er Cru (F&L Pillot)
Kanske veckans allra bästa matchning - EL&As soppa var sublim, och den rika, precis lagom ekade (i detta sammanhang) vita bourgognen var helt enkel ljuvlig till.

Rostas med potatis-och jordärtskocksgratäng fick sällskap av två olika viner:
1999 Ch Giscours, Margaux
Giscours är ett känt Margaux-slott som lyft kvaliteten de senaste 15 åren. Detta var (tyvärr) sista flaskan - eftersom den var alldeles, alldeles utmärkt! Så här ska ett väl utvecklat Medoc-vin smaka! Som vanligt så är mångfalden av dofter och smaker i fin harmoni (komplexiteten) det som utmärker riktigt bra viner. Veckans vinupplevelse!

I glaset bredvid finns 2005 Marcien, Robert Sinskey i Napa / Carneros. Vi har provat vid ett par tillfällen, men inte tidigare på hemmaplan i lugn och ro. Vi upplever att det är ett ganska Napa-typiskt vin med stor, tät och lite söt frukt, och en del fat. Syra och tanniner i balans (men inte så mycket mineral). Det finns även en del början till utvecklade toner (piptobak) - men i jämförelse med 99 Giscours så känns det lite endimensionellt. Gott ändå!

Lite ostar, en mogen Morbier funkar (som väntat) fint med Giscours.

Till sist en maffig chokladstinn kaka med valnöt och hallon. Här är vi väldigt mätta och nöjda, men ett litet glas 1997 Colheita från Burmester slinker ändå ned.

Sammanlagt 21 viner (utöver champagnerna) som både provats, spottats och druckits med stort nöje under denna intensiva vinvecka!

Tankar om förra flaskan 1999 Giscours:
http://vintresserad.blogspot.se/2008/12/1999-ch-giscours-margaux.html

2001 Clos Fourtet mm

I helgen firade vi svärmor som nyligen fyllt jämnt, det blev en fin oxfilé med potatis- och jordärtskocksgratäng och till det två flaskor rött:

2000 Ch La Garde, Pessac-Leognan
Utvecklat, lite rustikt vin med viss jordighet. Bra Bordeaux-karaktär. Första intrycket var en gnutta TCA, men det var bara "rustik källardoft" - den vädrades bort och vinet smakade som allra bäst de sista klunkarna. Hamnade lite i skymundan parallellt med:

2001 Clos Fourtet, St Emilion 1GCC
Riktigt bra högra-stranden-vin med både söt, tät plommonfrukt (rätt Merlot-typisk) och en viss utveckling. Tanninerna är i baksätet medan den sammetslena frukten smeker gommen och flaskan tar slut alldeles för fort. G&Es farfar (som är känt kräsen Bdx-drickare) är mycket entusiastisk. Kul!

På söndag besökte jag den årliga HiFi-mässan på Sheraton. Det är kul dels för att man kan lyssna på mycket rolig musik, oftast med en hög kvalitet på återgivningen (eller åtminstone på prislapparna!) och i år fanns det minst fyra rum med anläggningar som betingar sjusiffriga belopp. Jag hann med att lyssna på tre av dem, och det är en häftig upplevelse. Inte minst tyska MBL-uppställningen var klart imponerande. Sedan är det roligt att botanisera bland fonogrammen (det fanns en hel del vinyl till salu, men även förstås olika CD-format och en del Blu-Ray). Det finns också en hel del utrustning till priser som "normala människor" kan anskaffa med ett medeldjupt ingrepp i plånboken. En intressant lösning (MH 800 DSP) kommer från firman XTC som har byggt ett par små högtalare som DSP-korrigeras i datorn (enbart byggda för att spelas från dator) - bra återgivning, små placeringsvänliga högtalare och en låg prislapp (under 5000 sek, dvs mindre än en flaska Bdx Premier Cru-vin).

Till söndagslaxen skruvade vi upp en flaska 2009 Leitz Berg Rottland - som smakade utmärkt bra med rik och grönskimrande Riesling-frukt. Inte lika mycket syra eller mineral som i firmans Alte Reben-viner - likväl mycket gott i sin lite mer tillgängliga stil. Och så var det måndag igen.

PS. Sista glaset 2006 Quercecchio smakade minst lika bra två dagar efter öppning, så det kommer att klara lagring fint - och mår bara bra av mer luft än det fick i fredags. DS

Cheval och Cos på Trettondagen

Bordeaux-mannen och hans fru fick en liten son i början på hösten, så vinprovandet har av naturliga skäl varit lite på undantag för hans del. På Trettondagen fick vi ändå möjlighet att samlas tillsammans med fam. H och dels gulla med lille Adam (nu drygt tre månader och en ovanligt välartad liten gosse - åtminstone på kvällstid... nätterna är alltid inte lika välartade); dels äta god mat och dricka ett par Bordeauxer. Vi hade delat ut lite arbetsuppgifter i förväg, bla en röd blindpava per familj... konstigt nog blev det iallafall bara vin från Sydvästra Frankrike!

Inledning med en 2002 P. Gimonnet Special Club och diverse goda, varma tilltugg från fam H. Champagnen har jag läst goda omdömen om, men inte provat förut. Det är ett gott, verkligt fräscht (tänk hur det doftar och känns en tidig morgon i maj med lite dagg och solen på väg upp sedan någon timme). Lagom syrliga gröna äpplen med fin syra. Perfekt aptitretare, enda invädningen skulle kunna vara ett den 2002 Deutz som vi drack på nyår (med just fam H.) hade lite mer djup och komplexitet.

Sedan var det Bordeaux-mannens två blinda glas. De hade fått ganska mycket luft, men utvecklade sig ändå rejält i glaset - särskilt glas nummer 1. Initialt föredrog jag glas 2 - som hade en väldigt trevlig och typiskt utvecklad Bdx-näsa med stall och multna löv, fast lite lättare i munnen. Min gissning landade på en bra Pomerol från omkring 1996 (95-99). Det visade sig vara Beau-Sejour-Becot från det annars ganska svaga 1997, dessutom öppnad kvällen före! Förvånansvärt uthållig. Glas 1 hade mer av allt, och utvecklades otroligt bra nästan hela kvällen. Mer frukt, kraft och framförallt längd. Vi letar oss fram till en bättre StEmilion (lakrits, gräs och lite stall) - också från någon av årgångarna 95-99. Då avslöjar B. att det är årgång 1995. Jag gissar då på Cheval Blanc (en kombination av att jag vet att den fanns i hans källare, med kraften och utvecklingen under kvällen). Det verkligt roliga kommer dock senare - efter ca 2 tim i glaset då en distinkt doft av kafferost och smörkola stiger från glas 1, ca 6-7 timmar från det flaskan öppnades och slogs på karaff - Cheval Blanc har en lång utvecklingskurva. Sorgligt, men detta är kanske sista gången man fick dricka Cheval - det har helt enkelt blivit alltför dyrt.

Sedan häller jag och P. varsitt glas. Glas 3 är (lite) yngre och modernare, och B. är ett tag inne på USA, eller en garagiste. Inga tydliga vänstra- eller högra-stranden vibbar bör leda till Pessac. Det är mitt vin (och P. och A. kan inte låta bli att gissa på StJulien, vilket är fel.) Det är 2004 Smith-Haut-Lafite, som vi inte druckit ordentligt förut utan endast provat på mässa. Det är en snygg och ganska modern Bdx - men jag upplever inte att faten eller extraktion tar överhand, utan fin balans med bra frukt och utvecklas också hela kvällen. Är i början av ett trevligt drickfönster, står upp väl mot Glas 1 och 4, även om de förstås är bättre.

Glas 4 är initialt gott och Bordeaux-typiskt - men inte heller här några tydliga indikationer på vänster eller höger strand. B. gissar lite håglöst på "en bättre Fronsac" då han hittar lite hallon. Jag är inne på StEmilion då vinet känns ganska "snällt" och inga Medoc-markörer. P. (som hällt) vinet säger bara att vi har fel.
- Då är det väl Medoc då?
- Just det säger P.
- Men då är det en snäll Medoc, Margaux eller liknande?
- Nix, säger P - det är Saint-Estephe.
Vi gissar då vidare bland de bättre normala slotten där, och till slut säger B: Är det Cos?
Det är altså 2001 Château Cos d'Estournel, ett av de två bästa, och "tuffaste" vinerna från den Cabernet-dominerade kommunen Saint-Estèphe. Intressant, och visar hur svårt det är med blint. Till vårt försvar får man väl säga att vi druckit Cos vid färre än fem tillfällen sammanlagt tidigare. Framförallt så händer det saker även i det glaset under kvällen - efter ett par timmar så framträder ett mycket större djup och längd. Vi får även sandelträ och de där orientaliska kryddorna som Cos är känt för. Det känns som att detta vin bara är i början av en lång utveckling, trots att det är 10 år gammalt. Väldigt roligt att få prova den ordentligt! Maten till var klassisk helstekt oxfile, gratäng, sparris och bea - mycket gott.

Till efterrätt blir det päron- och valnötspaj som A. gjort (alldeles utmärkt tyckte jag!) och till det en halva 1995 Taylors Quinta Vargellas. Det smakar också fint, men rödvinerna är utan tvekan huvudnumret denna trettondagskväll.

Stort tack till Bordeaux-mannen med familj!

Vinåret 2011

Vinåret 2011 har innehållit många goda, intressanta och lärorika vinupplevelser. Heltäckande sammanfattningar och slutsatser av ett helt år är knepiga, här följer istället några saker som gjort ovanligt stort intryck.

Årets lunch
Avnjöts i juni tillsammans med representanter för Ridge, VinUnic och delar av svenska vinjournalistkåren. Monte Bello-vertikalen gjorde stort intryck, ett verkligen stort vin med konsekvent hög kvalite och långt perspektiv.

Årets vinmiddag(ar)
Det har faktiskt blivit flera middagar med riktigt bra viner, verkligt god mat och inspirerande vinsnack. Såpass att de får blir "2011 års tema - Vinmiddagar", se tex:
http://vintresserad.blogspot.com/2011/04/om-katter-hermeliner-och-vertikaler.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/05/diner-gourmande-extraordinaire.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/07/perfektion.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/10/en-otrolig-kvall.html
Förhoppningsvis blir det fler liknande vinmiddagar 2012 :-)

Årets vita
Hmm... det är faktiskt inget vitt som höjer sig så mycket över mängden. Flera goda och intressanta viner, det som ändå sticker ut lite extra är 2009 Sancerre “Cuvée Edmond”, Alphonse Mellot som N. hällde den där otroliga kvällen i oktober. Får se till att prova mer vitt 2012.



Årets champagne
2011 har givit många goda champagner, men det finns en som står ut, 1985 Belle Epoque som R. hällde (ur magnum) i slutet av maj. Perfekt mogen och utvecklad!

Årets vita dessertvin
Hälldes samma kväll, av samme R - nämligen 1986 d'Yquem - det godaste vita dessertvin jag smakat, med marginal.

Andra söta och fortifierade viner
I våras höll jag en portvinsprovning (obloggad) för vinklubben på jobbet (den gick bra!). Portvin har alltid legat mig lite extra varmt om hjärtat, och här provade vi bla. 1975 Burmester Colheita och 1970 Dow Vintage som båda var utomordentligt bra. Med tanke på att Colheitan kostade ca 1/3 av Vintage-vinet så måste Colheitan utses till årets mest prisvärda fortifierade!

Årets röda
Hmm... här blir det svårt igen, fast av andra skäl. Det har varit många härliga rödviner 2011. De två som gjort starkast intryck är nog ändå 1961 La Mission Haut Brion som var fenomenalt gott i början av juli, och 1998 Lafite som K. hällde i början av april.

Strategier 2012
Jag har funderat lite grand (men bara lite) och kommit fram till att det är ungefär samma strategier som föregående år:

• Minska och fokusera inköpen av vin (men köp minst fyra flaskor nar man köper)
• "Rensa förråden" - särskilt från gamla enstaka flaskor med osäker status 
• Fokus på områden som vi vet att vi gillar (tex. Saint-Julien, Haut-Medoc, Napa, Norra Rhone, Piemonte), och områden där vi vill lära oss mer (tex. Champagne)

Det kom ett mail häromdagen från allas vår dansk-italienske pusher - där andemeningen var att de svenska bloggarna borde väl prova lite "goda vardagsviner" och inte bara det exklusiva. Jag kan hålla med, världen behöver egentligen inte ännu ett +300 USD lyx-Napa-Cab; men en drickbar, god och matvänlig italienare från ett mindre känt distrikt (utan överdos av ek) alltid är av godo! Det blir altså mer fokus på "bruks-viner" 2012. Tre bra bruksviner (definition: under 200 SEK) under 2011 har varit: 2005 Quercecchio Brunello, 2004 Haut-Plentey St Emilion och 2001 Etna Rosso, Calabretta. Två av tre från just nämnde pusher...


Gott Nytt Vinår!

PS. Årets ljudåtergivande manick är kombo-spelaren Oppo-BDP95. Klarar en mängd skivformat inkl. SACD och DVD-A för den inbitne audiofilen, men har framförallt en utmärkt återgivning av gamla CD-skivor, särskilt röster som åker i åttor kring det mesta annat jag hört. Kostar en slant, men åker som sagt åttor även runt andra spelare som har en nolla till på prislappen. Stark rekommendation för alla som är lagda åt skiv-hållet och har en rimligt god anläggning för övrigt.

PPS. Årets CD är LTS-utgåvan av Adolphson&Falk, samt Anna Ternheims "The night visitor"...

PPS. Men julvinerna då? Goda bruksviner till bla juldagskalkoen: sista flaskan 2000 Lamothe Cissac, Haut-Medoc (inköpt hos Philipson i Kokkedal för rimliga 120-130 SEK) - denna gillade farfar som föredrar mogen claret; parallellt med 2001 Etna Rosso (alla som fick gillade den). Sedan en 2006 Mount Eden Saratoga tillsammans med svärmor. Väldigt bra bruksvin (fast även en bit över 200 SEK). DS

2007 Louviere Blanc

Söndagens lax med täcke av persilja, örter, parmesan och lite bröd får sällskap av 2007 Ch La Louviere Blanc, Pessac-Leognan. Detta är ett av (möjligen det bästa) slottet i Andre Lurtons lilla imperium i Bordeaux. Vi har druckit en del årgångar av det röda, men allmänt anses nog det vita vara snäppet bättre, även om det röda håller ovanligt jämn klass, 1998 var tex alldeles utmärkt. Kvällens relativt unga vita är en blandning av Semillon och Sauvignon med ca 12 månader på fat. Färgen är ännu ganska ljust gul, men ändå med hög intensitet och lyster. Doften är stor med både fat (vanilj och kokos) och gul frukt (gula plommon, sultana-russin). Smaken är rik och passar den smakrika laxen mycket bra. Frukt, fat och syra kanske inte är helt i harmoni ännu; det spretar en aning, men ge vinet ett år till på rygg så kommer det nog att upplevas mer helgjutet - även om det går utmärkt fint att dricka idag också. Man dricker för lite bra vit Bordeaux!

PS. En intressant jmf är 2008 Ch Fieuzal Blanc som vi drack häromveckan, är en aning elegantare och snyggare, och även betydligt kostsammare. DS

2007 Malartic-Lagraviere, Pessac-Leognan

Fredag kväll med lågtempad rostas, kantareller och potatiskaka kräver en bra mat-Bordeaux. Vi poppar en 2007 Malartic-Lagraviere från Pessac-Leognan och får en tät färg, en skön ganska modern doft med lite vaniljiga söta körsbär men även fin Pessac/Graves typicitet (blyerts). Smaken levererar en lagom dammig grusväg och perfekt polerade tanniner som i harmoni med syran (som har ett litet, litet övertag på frukten) skapar ett medelfylligt, uppfräschande, perfekt matvin där just balans, elegans och drickbarheten idag är slående. Flaskan tar slut med oväntad hastighet, stark rekommendation att dricka nu till mat! Priset på ca 260 kr känns helt rimligt för alla Bordeaux-tokar.

En otrolig kväll...

Det händer att Vintresserad rör sig söder om stan - men inte så ofta nuförtiden. Trots en uppväxt i t-banan så finns en del okända fläckar på t-banekartan. Denna kväll kliver vi av gröna linjen på station Svedmyra, såvitt jag minns för första gången. Det är vinvännen M. som dragit ihop åtta vintokar för variant på BYOB med uppmaning att det skall passa (eller iaf vara drickbart) ihop med en viss maträtt. Fyra maträtter gånger två viner bör ge åtta flaskor, altså en per vingalning... nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig; så slutavräkningen summerar till tjugofyra flaskor... och åtta galningar... you do the math. Hustrun skall iväg på repetition med kören morgonen efter kl 07.30, det blir en aningen tung dag. Nåväl - över till väsentligheterna. Alla vinerna serveras förstås blint, luftning och temperering sköter var och en.

Aperitif: sashimi-lax och gåsleverpastej-mackor:
1996 Palmer Millésime champagne (magnum)

Rik och kalasgod med stor och tydlig utvecklad "kafferost-doft". Visst är det en aning grovkorningt jämfört med toppskumpa - men ändå extremt god!
2007 Zilliken Saarburger Rausch, Kabinett (mitt vin)
Ett helt annat vin; en finstämd och elegant kabinetts-Riesling med skön frukt, viss utveckling, bra balans och behagligt låg alkohol. Passade utmärkt till laxen, men hamnar förstås lite i bakvattnet av champagnen som är betydligt mer "högljudd".

Förrätt: svamp-pasta Tajarin ala Piemonte
Här skänks tre vita:
1999 Meursault, Les Perrières, O.Leflaive
Denna är ganska svår och vinet visar sig behöva en lång startsträcka (faktiskt fyra timmer ska det visa sig!) med en först knuten och reduktiv doft (jag säger "avlopp" till S. förskräckelse). Smaken är intensiv och tät med den tydligaste sten-mineral jag upplevt i en vit Bourgogne. Därför lyckas jag faktiskt gissa just Meursault och läget Les Perrières som lär ge de allra mest mineraliga vinerna från Meursault, som annars mest är känt för yppiga och smöriga saker. Det var dock först efter en fyra-fem timmar som doften gav med sig... långt in på ostarna. En häftig vit Bourgogne utan tvekan!

2009 Sancerre “Cuvée Edmond”, Alphonse Mellot
Denna är ljust gulgrön och uppenbart ung, men ändå fantastiskt drickbar med en gång. Svävar från glaset in i munnen utan något som helst motstånd - extremt ren och snygg. Mycket gamla stockar. Har fått en del tid på fat, men det märks inte överhuvudtaget, jättekul att få prova - mycket svårt att hitta Sauvignon (även om H bredvid mig är inne på det spåret ett tag).

2008 Sonoma Chardonnay “Mon Plaisir”, Peter Michael Winery
Verkligt tät och fin frukt med en del rostade fat (väl integrerade) får de flesta av oss att gissa på nya-världen chardonnay av toppklass. Namn som Kistler och Felton Road nämns.

Mellanviner (här någonstans börjar förfallet och anteckningarna sinar...)
1974 Barolo, Francesco Rinaldi & Figli
En synnerligen tät och traditionell Nebbiolo med väldigt mycket utveckling och frukten förvånansvärt intakt. Jag gissar på 1978, de flesta andra på 80- eller 90-tal. R. skakar på huvudet och säger "äldre"... ett av kvällens allra ballaste viner.
1999 Dom de Chevalier, Pessac Leognan
Denna är stum, rätt syrlig och inte särskilt kul - heller inte direkt defekt, men något knas är det med denna flaska, jag har druckit vinet ett par gånger förut och det har alltid varit bra.

Varmrätt: Helstekt ren, potatismos, tryffelsmör, flera goda såser

2004 Guado al Tasso, Antinori
Här gick jag bort mig... var ganska övertygad om att detta var en lite elegantare och rödfruktig Napa. Huromhelst väldigt gott, och ett av de allra godaste vinerna till maten.

2004 Ornellaia
Även här är jag i Napa, delvis för att det är R. som häller denna och föregående... nu har jag dock lärt mig att han gillar att luras... så nästa gång ska jag inte gå i "Napa-fällan". Vinet är uppseendeväckande bra, den bästa "Supertuscan" jag kan minnas (har dock inte provat så många), klart bättre än 2002 Redigaffi i våras med en fantastiskt yppig frukt och fat i harmonisk balans, en massa små komplexa toner, helt enkelt överjäkligt gott.

1999 Chateau Magdelaine St Emilion
S. häller detta och det står ganska snart klart att vi har ett mer traditionellt glas, elegant och utvecklat, upplevs en gnutta torrt jämfört med Supertoskanarna - men frukten är fint välbehållen. Jag hittar mer plommon och korint (än ceder och svarta vinbär) och gissar därmed på högra stranden och 1998. Gott!

Andra flighten till varmrätten (nu är dikeskanten ännu närmare...)

2005 Gutevin Lukase Reserv
Nja, detta vara nästan bara intressant. Någon säger "Saxhyttegubben blandat med lådvin?" och det är drickbart, men inte särskilt kul med konstiga toner av blåbär och röda vinbär.

1996 Chateau Léoville Poyferré St Julien (mitt vin)
En ganska mörk och tät färg, men kanten avslöjar åldern. På näsan är det superklassisk vänstra-stranden med utmognade svarta vinbär helt integrerade med ceder, blyerts och läder. Smaken harmoniserar till 100%. Inte lika yppig eller "in-your-face" som 2004 Ornellaia, men lite elegantare. De flesta gissar snart vänstra stranden och St Julien (känner mina preferenser) och årgång 2000 eller 2001. N. har dock provat vinet förr och säger med kuslig precision att det är 1996 och ett av Leoville-vinerna, snyggt jobbat!

1999 Opus One, Mondavi – Rothschild Napa Valley
Här är det svårare - vi vandrar mellan "en modern/garagiste i Bdx" eller en rejält franskinfluerad Napa. Utvecklas hela kvällen i glaset, mycket gott!

2008 Trilogia, Christos Kokkalis, Elis Grekland
Denna var riktigt svår, ung och ganska tanninsträv med högklassig frukt från ganska varmjord, ändå förmodligen inte nya världen. Sedan haglar gissningarna; allt från Douro till Kampanien. Ingen kommer dock på det rätta förrän N. avslöjar vinet. Verkligen ett intressant glas!
Nu är vi inne på rena bonus/mellanviner och diskussionerna är livliga. Inga anteckningar överhuvudtaget!

2007 Dézaley, Louis Bovard, Schweiz
N. skänker även detta vin, det har högre syra, elegans och en ganska markant pepprighet som säger Syrah och Norra Rhone - men färgen är samtidigt ganska ljus. Kan det ändå vara något från Etna?
Kul med Syrah från Schweiz (blandat med en del Merlot - den andelen märks dock endast på att vinet upplevs som mer utvecklat än årgången annars ger).

2006 Tsantali Cabernet Sauvignon, Chalkidiki Grekland
Bra och intressant vin, likheterna med "den andra greken" är inte särskilt tydliga.

Sedan är det dags för en omfattande ostbricka med goda tillbehör:

2007 Dom de Christia Chateauneuf-de-Pape
Här får vi ett glas med röd, yppig röd frukt där den där purunga känslan lagt sig, och en viss utveckling och komplexitet börjar titta fram. Mycket gott - och inte helt svårt att placera som en Grenache-dominerad nollsjua från Ch9 för den som provat förr (tex N).

1988 Warre´s Quinta de Cavadinha vintage port
Helt OK, men är nog lite över kullen och skulle kanske ha druckits för ett par år sedan.

1999 Colheita Boal, Barbeito Madeira
N häller detta och då är det lätt att iaf gissa att Madeira eller fortifierat från Portugal. I munnen är det ganska lätt att gissa Madeira då syran är intensiv, frukten klarar balansen fint och tillsammans är det en vinupplevelse som känns även dagen efter, häftigt!

1982 Krohn Colheita port
Första intrycket på näsan ger flera likheter med föregående, färgen är också rätt lik, men i munnen beter sig vinerna olika - syran är inte alls lika intensiv i detta vin, och man kan gissa en klart högre ålder då även frukten är mer i baksätet till förmån för sekundäraromer av läder och torkad frukt. Bra vin och kul att prova. Skulle vara roligt att hälla i parallella glas med Burmester 1975.

2004 Vidal Icewine, Blaxsta Sverige
Här är färgen ganska lik de två föregående, men doft och smak skiljer sig ordentligt. Här finns en (ganska) ren frukt som är olik det mesta jag provat (lite äpplig!) ingen botrytis eller "simmighet" men likväl hög sötma. Eiswein säger någon, och MC som häller avslöjar att vinet fått medaljer. Då gissar jag "Blaxsta" och det är ju alltid roligt när sådana långskott går hem.

Till sist häller R. fem glas med unga viner (som lite av en tillfällighet kom med, öppnade för någon dag sedan). Jag är dock lite trött och okoncentrerad vid det här laget, så det blir loja gissningar mot "unga sydfransoser" och vinerna kommer huvudsakligen från Corbières.

Så kan det bli, en otrolig mat&vinkväll i en av Stockholms södra förorter! Stort och varmt tack till M och S som ordnade det hela!

1999 Louviere

Älgstek med kantarellsås och potatismos med ost. Ett vin från norra Rhône skulle sitta fint, men vi känner för en mogen Bdx - och valet faller på en 1999 Ch La Louviere, Pessac-Leognan. Relativt tät, mörkröd färg med svarta stråk. En mogen och utvecklad doft med typiska markörer av läder, starkvin, piptobak och svartvinbärsfrukt i bakgrunden. Bygget hänger fint ihop, även om frukten är en aning gles (1999 är inget toppår) och vinet ska inte lagras längre (upplever iaf vi ikväll). Syran är lite mer framträdande än frukt eller tannin. Ett utmärkt moget och utvecklat matvin som sitter som en fransk sportkeps till den jämtländska älgen!

Fyra decennier Bordeaux

En sommarförmiddag på semestern i Danmark hittar jag en vinhandel som har en hel del mogna viner i ganska dammiga lådor. För det mesta är priserna lite väl höga, givet halvdana årgångar, eller slott som idag har betydligt bättre rykte än de hade på 1970- och 1980-talet. Ändå kan jag inte motstå frestelsen att handla en flaska 1970 Pontet-Canet, Mis en Bouteilles dans Cruse & Fils Freres, dvs tappad på flaska hos negocianten och inte på slottet. Flaskorna ser ”lagom” dammiga ut, och nivån är hög och bra. Pratar lite med vinhandlaren som tycker att dessa håller ihop rätt bra fortfarande, men ska drickas direkt efter att ha urkorkning (pop’n’pour altså :-). Tanken på en Pontet vertikal föds, men jag har lite för få flaskor och årgångar för att det skulle kunna genomföras. Däremot har jag lite 1990-tals Cru Classe som börjar bli dags att dricka, och handlade dessutom en 1985 Leoville-Poyferre hos vinbutiken The Sampler i London i juni. Slutsatsen blir då att sätta ihop tre flighter med fem viner vardera; en 1970-1980-talen; en 1990-talet och en 2000-talet. Samt att samla 10 ”Bordeaux-tokar” som vill tillbringa fredagskvällen med att prova (inte så väldigt svårt faktiskt ;-). Som arrangör blir mina anteckningar ännu mer knapphändiga än vanligt, så redovisningen blir lite ojämn (tex bara poäng på de första 9 vinerna).

Flight A – 1990 talet
En rätt utvecklad doft med lite både röda och svarta vinbär, samt lite andra röda bär och kryddlåda. Ganska bra tryck i tanniner och syra, lite oborstad men bra. Utvecklas mycket i glaset. Jag tror att detta är ett av Medoc-vinerna, utan att veta exakt vilket (89-90).
Facit: 1995 Beausejour-Becot, GCC St Emilion
Redan bortkollrad innan man är ur startgropen. Detta bör nog drickas inom ett par år.

En snällare doft, lite söt med mörka plommon. Smaken är god, modern med lite nougat och fudge. Bra längd och balans. Utmärkt att dricka idag (92-93). Jag gissade först att detta var Beausejouren, men det var det inte och andragissningen var korrekt: 1999 Domaine Chevalier, Pessac-Leognan.

Här får vi en klart mörkare, tätare färg med ett djup redan i doften med lite viol. Inget ”in your face” vin, men smaken är riktigt bra med fin mörk svartvinbärs- och violfrukt, och alldeles utmärkt balans och längd, kalasgott (93-94). Borde vara (och är) 1998 Rauzan-Segla, Margaux. Har ganska många år kvar.

Fjärde vinet öppnar med en klart utvecklad och brettig doft, och en lite tunnare frukt. Någon säger ”grön paprika och stjälkig” och visst kan man hitta det, men också en rätt bra svartvinbär och blyerts. Jag gissar först att detta är 1999 Gruaud-Larose, Saint-Julien pga brettigheten, men det visar sig vara 1994 Grand-Puy-Lacoste, Pauillac (88-89), inget dåligt vin men svagast i flighten.

Sista glaset behöver en del luft för att öppna, väl där finns en skön, god cassis och viol-frukt, lite blommighet (som leder mig fel mot Margaux) och en riktigt bra utvecklingskurva under kvällen. Visst finns där lite brett, likväl kalasgott och är 1999 Gruaud-Larose, Saint-Julien (92-94).

Sedan öppnar vi 1970 Pontet och häller den andra flighten och doftar lite på den. Hämtar maten, en långkokt högrev bourguignon. Alla är hungriga och grytan är kanske lite kraftigare än ett par av vinerna i andra flighten klarar av, så vi äter först och provar sen.

Mycket gott med bra utveckling och Saint-Julien karaktär (92-93). Drick nu. Står upp rätt bra mot vin 4 i flighten. 1985 Leoville-Poyferre, Saint-Julien

Först klart knuten, med en blyg doft, men smaken är bra redan från början. Inte samma utveckling som förra vinet, men större och lite sötare frukt, också mycket gott, håller lite kanske lite till (90-91). 1989 Leoville-Barton, Saint-Julien

Nja, här är doften klart murken och frukten vek, men inte helt slut. En del av den unkna doften vädras bort och efter 15 min är det gott, om än en bit i utförsbacken, skulle ha druckits för ett tag sedan (87-88). 1988 Boyd-Cantenac, Margaux

Doften i fjärde glaset är ren Bordeaux med snygg, mogen cassis och precis lagom utveckling. Det finns en riktig elegans, kvalitet och längd här. Supergott, flaskan töms till sista droppen, kvällens vin för de flesta (94-95). Håller ett tag till. 1985 Latour, Pauillac

Doften i sista glaset är ovanlig, men rätt god. Det doftar söt kolasås med kaffe. Jag har aldrig stött på en sådan doft ur ett vinglas vad jag minns. Det är fascinerande, och rätt gott. Smaken är förvånansvärt OK men visst är nästan all frukt utmognad, och det finns tydliga toner av sherry och oxidation. Syran är ganska intakt, men balansen har varit bättre. Verkligen kul att prova en Pontet från 1970!

Sedan dags för lite ostar och tredje flighten med viner från 2000-talet. Första vinet är verkligt snyggt, gott och med utmärkt bra balans, ändå utan att sådär riktigt imponera. 2000 Pavillon Rouge du Ch Margaux.

Andra glaset är modernt, nästan sötsliskigt ”mid-Atlantic”, har en rejält skön frukt. Rikligt med kola och fudge, viss mineralitet och struktur. Jag gillar detta i sin mycket moderna och ”slampiga” stil, andra runt bordet är inte lika förtjusta (”slapp plyschsoffa utan struktur”) En modernist i en varm årgång, 2003 Domaine Chevalier. Jag kommer att dricka resterande flaskor med nöje de närmaste åren!

Tredje vinet i denna flight är stramare och klart elegantare, med en bra och snygg frukt och balans. Rätt Medoc-typiskt med sval cassis och lite blyerts. 2002 Pontet-Canet, en riktigt bra nolltvåa, knappt alls märkt av det svaga året, ingen grönhet eller tunn frukt.

Här kommer sedan ett glas som alla gillar med utveckling, komplexitet, frukt och struktur. Kalasbra, vi tror att detta är en bra Saint-Julien från 2001, men det visar sig vara 2002 Clos Fourtet, PGCC St Emilion! Rejält sned gissning. Clos Fourtet har ju höjt kvaliteten flera snäpp under 2000-talet och detta var ett av kvällens (många) riktiga höjdare.

Sista (ordinarie) glaset är utmärkt, modern Medoc, fast hamnar lite i skuggan av glas fyra som är yppigare och mer ”in-your-face”. 2001 Leoville-Poyferre smakar riktigt bra idag och säkert ganska många år framåt.

15 flaskor högklassig Bordeaux från 1970 till 2003 sätter ens förmåga att hålla isär vinupplevelser på prov. De mest minnesvärda vinerna för mig var:

• 1985 Latour


• 1998 Rauzan-Segla


• 1999 Gruaud-Larose


• 2002 Clos Fourtet

Jag drar följande slutsatser av provningen:

• Man måste inte vänta 20 år på stor Bordeaux, 10-12 år gamla viner kan ge utmärkt utdelning


• Det görs riktigt bra viner i alla huvudkommunerna i Bordeaux (även om Pomerol och St Estephe inte var med ikväll)


• Det är inte alltid så enkelt att skilja högra och vänstra stranden, och det blir (oftast) inte enklare med mognad


• Kvaliteten i Bordeaux är hela tiden på väg upp. 2000-tals flighten var jämnast (även om 2003 Dom Chevalier stod ut)

En provning att minnas länge för en Bordeaux-tok!

Sedan kommer vinkamraten R. med tre blindgångare... alla tre vinerna känns uppenbart yngre och moderna, med välpackad frukt av hög kvalitet. Första glaset har en väldigt tät och god frukt med lite blåbär (icke-Bordeaux), gissningarna går mot Sydamerika. 2007 Almaviva, gott! Sedan blir det ännu bättre i andra glaset med riktigt snygg modern Bordeaux-blend, den täta och aningen varma frukten gör att flera av oss gissar på Napa – och det är 2005 The Matriarch från Bond. Extremt gott, och den flaska (efter Latour) som töms först till sista droppen. Kvällens sista vin delar gänget lite, några tycker den är ”för mycket kokos, fat och allt”, andra gillar den hypermoderna stilen. Strukturen finns där, och flera säger (dock inte jag) att detta nog är Bordeaux, och det stämmer: 2005 Ch Villhardy, ett garagevin från St Emilion. Puh, vilken kväll, 18 rödviner och 1 vit, härligt!

1998 Ch de Fieuzal, Pessac-Leognan

Söndagmiddag med fin oxfile och lite italienskinspirerad smaksättning. Men Barbarescon drack vi igår... så det är tillbaka till moderskeppet (f'´låt - moderregionen) med helgens Bordeaux. Det blir en 1998 Ch de Fieuzal, Pessac-Leognan. Första gången vi dricker en mogen Fieuzal. Vi har lite knapphändig info om slottet och dess historia, men ryktet är väl ändå att slottet hade en glansperiod (tom 1990?) och sedan tappade lite i kvalitet (90-talet?) för att sedan komma igen, framförallt from 2005. Kvällen 1998a visar dock inga svaghetstecken alls - tvärtom; färgen är tät mörkt röd ända ut i kanten; doften är medelstor och ganska fruktdriven; smaken är utmärkt med härligt söt Bordeaux-frukt parad med lite tobakstoner och en lagom komplexitet. Tanninerna är sammetsmjuka. Syran är möjligen lite låg, vilket skulle kunna peka på att det är dags att dricka, samtidigt upplever vi inte någon trötthet alls i vinet. En utmärkt god söndags-Bordeaux!

Bordeaux 1989

Föreningen Munskänkarna har många positiva sidor, och endast ett fåtal negativa. En nackdel är att det finns många vinälskare med klassisk smak som är med... så att när man annonserade en Bordeaux 1989 provning redan i början av hösten och satte ett anmälningsdatum i början på december så gjordes många anteckningar om att sätta väckarklockan extra tidigt just denna decembermorgon. Resultatet blev en överlastad server och ett stort antal mail med mindre trivsamt innehåll till ordföranden mfl. Ett par av dem var jag avsändare till, vill härmed be offentligt om ursäkt för dem. Särskilt som ni lyckades ordna en provning till, med lottning om de fåtaliga platserna, och jag för en gångs skulle hade tur i ett lotteri.

Sedan kan man fråga sig hur man skall förhålla sig till en provning med de fem Premier Grand Cru Classe slotten, från 1989 som är en av de 4-5 bästa årgångarna de senaste 50 åren eller så? Det blir ganska lätt rejält höga förväntningar om man säger så... och de flesta av oss vet att möjligheten att dricka dessa viner (ikväll är det smakprov om ca 4 cl) är i princip noll. Varför då bemöda sig över huvudtaget? Senare årgångar med samma klass kostar lika många eller fler sekiner per flaska. Ändå var det ett mycket lätt val, bara att anmäla sig till lotteriet, leta rätt på en knapp tusing på något sparkonto som inte var länsat efter jul&nyår och hoppas. Just eftersom chansen knappast återkommer. Och för att vinerna verkar så goda att även ynka 4 cl är verkligt eftersträvansvärt.

Kvällen inleds med ett initierat föredrag av en ärrad Munskänk med många Bordeaux-årgångar innanför tröjan. Sedan kommer glasen in. Ljudnivån blir påtagligt lägre. Alla börjar dofta, först lite försiktigt sedan med lite snurrande, sedan smakas det. Här är noteringarna:

Vin1:
Rödbrun-kant, medeltransparent. God, mogen, lite sötfruktig, jättegod doft! Mycket gott vin, klart bättre än vin2 och vin3, men ändå inte något som ändrar jordens bana. Vinet sticker ut lite grand från de andra med mer mognad och balans.
Min gissning: Mouton.
Facit: 1989 Haut-Brion
Vi diskuterar evt. ytterligare lagring, men konsensus är att detta vin nog är i stort sett på topp idag och några år framåt (kanske 5-7 år till, men hade jag flera flaskor skulle jag dricka en per år eller så!) Inte 100 poäng, men kanske 93-95 hos mig.

Vin2:
Lite tätare och mörkare färg, något mindre utvecklad doft, men härlig Bordeaux-doft när man snurrar glaset. Lite mer röd-orange smak med bra syra och rätt fin fräschör (upplevde jag, andra tyckte mer rustikt). Bra längd.
Min gissning: Pauillac?
Facit: 1989 Margaux. Tydligen inte så typisk, jag finner inga blommor eller parfym, bara mogen Cabernet-frukt i doften.

Vin3:
Färg och initial doft ganska lik vin 2. Smaken har lite mer, och torrare tanniner, frukten är lite i bakgrunden. Tobak, jord, efter en stund får vi även den röd-oranga syran.
Min gissning: Pauillac? eller Margaux? Jag hittar ett uns rost&järn och det tillsammans med jordkällaren får mig att skriva rustikt.
Facit: 1989 Latour
Helt OK, men Latour bör vara bättre än så här tycker jag.

Vin4:
Färgen igen mycket lik 2 och 3. Doften är lite mer tillgänglig och rätt så Bordeaux-typisk. Smaken är välbalanserad med bra syra, sandiga tanniner och bra längd. Mycket gott.
Min gissning är antingen Latour eller Lafite.
Facit: 1989 Lafite-Rotschild
Bättre än Latour ikväll upplevde jag.

Vin5:
Än en gång är färgen mycket lik vin2-4. Doften är däremot betydligt öppnare och mer lättförståelig med fina svarta vinbär och rostat kaffe! Den klart godaste och mest hedonistiska doften i min näsa (men inte mest komplex, det var Haut-Brion). Smaken är mycket bra. Kvällens vin för mig med en liten marginal till Vin1.
Min gissning: Haut-Brion
Facit: 1989 Mouton-Rotschild

Ja ha ja, så var det roliga över (inte riktigt, smakerna sitter i hela vägen hem). Verkligt kul, men det där med förväntningar är svårt. Det är inte fem 100+ poängviner, utan två verkligt goda, utvecklade Bordeaux-viner av toppklass och tre goda högklassiga Bordeauxer. Är de bättre än den 1989 Leoville-Barton vi drack i helgen (det fanns en plan där...)? Haut-Brion och Mouton är en klass upp, men de andra tre är jag inte lika säker på. Om någon har ett par flaskor kan jag gärna bidra med en Leoville-Barton så kan vi prova!

Måndag i januari

Åenasidan - decenniets första måndag (inte överdrivet lustigt egentligen...) åandrasidan, en redigt kall och mörk måndagkväll i januari. Hursomhelst, trots att vi i morse (nåja, i förmiddags) sa att "ikväll dricker vi inget vin, va?" så sitter vi där med varsitt glas bubbel till skagenröran och kollar "Star Wars Episode 4 - A New Hope". Bubblet smakar oväntat bra, det är SB 95289 Domaine Ste Michelle från Columbia Valley i USA. Fin, lite grapeig doft, bra mousse samt frisk och bra smak med lite brödighet, gott!

Till köttfärslimpa med chevre (det är som sagt måndag) så hastar jag fram en 1996 Ch Rochemorin, en av Andre Lurtons egendomar i Pessac. Vi har druckit fem flaskor av vinet under 00-talet och jag tror denna kommer att vara i rejäl utförsbacke. Det är altså en livräddarinsats. Ibland har man (som tur är) fel, detta var ett av de gångna veckornas godaste viner (och den absolut bästa flaskan av de sex inköpta). Färgen är röd, med lite transparent orange i kanten, doften innehåller precis det vi vill ha i en mogen Bordeaux - den där svårbeskrivbara kombinationen av mogen svartvinbärsfrukt och härliga mognadskomponenter som läder, apelsin, kaffe, tryffel... helt enkelt outstanding att sniffa på! Smaken är också mycket bra, med den lilla balanserade starkvinstonen som avslöjar utmärkt mognad. Då är det roligt att lagra vin!

3 x mid-price Bordeaux

I helgen dricker vi tre olika viner från Bordeaux som alla på sitt skulle kunna kallas ”mid-price”. Först ut är ett av systemets mars-släpp:

2006 Chateau Pont Saint-Martin (SB 96860) från Pessac-Léognan.
Vinet är gjort på en blandning av 90% merlot och 10% cabernet sauvignon.
Färgen är ganska tät och mörkt blåröd. Doften är relativt stor och rätt så dominerad av fint rostade fat, men även lite mörk frukt med bla svarta vinbär och plommon. Kaffet är tydligt. I munnen smakar vinet ett nummer mindre än doften, men ändå ”helt OK”. Tanninerna är klart märkbara och frukten är i bakgrunden, inte helt i balans ännu. Dag 2 har vinet förändrats och fått en tydlig ton av Kirsch och jag undrar om vi hamnat i Chateauneuf? Dag 3 är vinet betydligt mer alldagligt, men drickbart. Sammanfattningsvis en OK Bordeaux för 195 kr som nog vinner på 2-3 år på rygg, men det är inget långlagringsobjekt. Vore kul att läsa om någon annan smakat!

Dag2 öppnar vi:
2000 Ch Caronne Ste Gemme, Cru Bourgeois, Haut-Medoc
Ett klassiskt ”mid-price” slott från mellersta Medoc, i närheten av Ch Camensac, Belgrave, och La Tour Carnet, och även ganska nära gränsen till St Julien med en stor andel Cabernet (60-80% beroende på årgång). Borde passa oss som handsken! Tyvärr finns dessa viner sällan att köpa på SB (även om Tryffelsvinen tagit in ett par årgångar Camensac och 2005 La Tour Carnet fanns att köpa några minuter den 15 oktober...)

Vinet är mörkt rött och doften efter 30 min i karaff är helt sluten. Smaken är dock bra redan från början med fin frukt, hygglig komplexitet och balans. Det är dock inte så bra att man misstar sig för en bra St Julien, därtill saknas den tydliga cedern, svartvinbär och längden. Doften kommer så småningom igång och efter ett par timmar är vinet mycket gott till mat, ost (Gruyere) och även att kontemplera över. Dag 3 är vinet från Haut-Medoc gott och rätt utvecklat, men man märker även en viss nedgång i frukt och oxidation, som ofta när man sparar en halvmogen Bordeaux ett dygn.

Dag 3 öppnar vi även 2003 Ch de Reignac, Bordeaux Supérieur. Vinet är andravinet till modernisterna Yves och Stephanie Vatelots Reignac, och görs på 70% Merlot, 25% Cabernet Sauvignon och 5% Cabernet Franc. Inköpt på SB för ett par år sedan. Vi har provat Reignac för ett par år sedan och upplevde att det var en god, modern Bordeaux. Kvällens vin har en transparent röd färg, en fruktig (jordgubbar och annan röd frukt) doft med lite kaffe från faten och en mjuk, snäll, god medellång smak med viss Bordeaux-karaktär. Inte dumt alls, men heller inte så väldans minnesvärt.

Sammanfattning är (som vi sagt förr) – det är inte lätt att hitta bra ”mid-price” Bordeaux, i synnerhet inte på Systemet. Av vinerna denna helg så framstår 2000 Caronne Ste Gemme som bäst, men några skulle säkert föredra 2003 Ch de Reignac som är lättsammare och charmigare. Om man jämför med fjällvinerna för en dryg vecka sedan, sedan så tycker vi att 2004 Ch Haut-Plentey känns som ett bra köp.

För en referens se:
http://frankofilen.blogspot.com/2007/10/2004-chteau-de-reignac.html

Chateau Picque-Caillou 2000

Det är snart den 15 oktober och årets släpp av Bordeaux-viner på SB. Det är en ganska märklig process (särskilt ur ett internationellt perspektiv), och kanske kommer det en egen post om detta vad det lider. Det har diskuterats en del på vinklubben.se forum, och här finns en läsvärd bloggpost & kommentarer (som bla handlar om Bordeaux-släppet):

http://mmm-vin.blogspot.com/2008/09/allt-om-vin.html

Vi öppnar därför Chateau Picque-Caillou 2000 för att se om 2005an är värd att köa för, då priset på 2005 är förhållandevis sympatiskt, 141 SEK för en helbutelj. Vi betalade 170-200 SEK på SB för 2000 för ett par år sedan. Slottet verkar ha gamla anor, och ligger ganska nära Haut-Brion. Druvmixen är ganska normal i Pessac-Leognan med ca. 45% Cabernet Sauvignon, 45% Merlot och 10% Cabernet Franc. Vinet får först ca 30 min i karaffen. Vinet har en ganska klar, röd färg. Doften ur flaskan är först ganska mogen, men sedan lite sluten, och som bäst efter ca. 1,5 tim i karaff/glas. Då får vi en medelstor, ganska komplex doft m röda vinbär, jordighet, och kaffe. Smaken är också medelstor, slank, lite syrlig smak med röda vinbär, röd paprika, lite jordighet och kaffe. Ganska bra längd. Hyfsat balanserat (syran dominerar lite grand över frukten och tanninerna). Inget vin som välter världen, men gott och bra matvin. Till ursprungsfrågan – är det värt att köa den 15 okt för? Åenasidan så är priset klart rimligt och vinet sannolikt lite bättre än 2000, åandrasidan finns det många viner i SBs utbud, och andra viner i egna förrådet kvar att prova, så Chateau Picque-Caillou är inget självklart köp den 15 oktober.

För mer info, se tex:
http://www.chateaux.info/picque-caillou/

F&V provade samma vin för ganska länge sedan:

http://vinare.blogspot.com/2006/11/2000-chateau-picque-caillou.html

Se även i kommentaren ang Dag2!

Chateau Rochemorin 1996

Efter ett tips från bloggosfären inhandlas två st Bosquet de Papes 2005 på hemvägen, de har ju fått ganska lysande recensioner under tidig sommar och framöver. Känns dock lite väl "shaken" för att korka upp direkt, det blir istället "something rather different", nämligen Chateau Rochemorin 1996 från Andre Lurton. Vi köpte 6 flaskor ca 1999, och detta är näst sista. Maten är anpassad till barnen (pannbiffar med ugnsgrönsaker) så vinet får inte vara alltför dominerande. Färgen är (som väntat) röd med orange-tegel kant. Doften är (som väntat) ganska sluten till att börja med. Tyvärr är det inte förrän maten är slut, och litet ostkex kommit fram (ca 1,5 tim) som vinet öppnar sig. Då får vi en fin komplex doft och smakupplevelse med tobak, lite örtkyddor, lakrits, mineral och en slank mörkfruktig smak. Tanninerna märks knappt alls, och syran håller på att dominera frukten, så vinet är nog i slutfasen innan starkvinstonen blir alltför dominant och obalanserat. Ikväll är det iallafall både gott och intressant!

2005 Cote Rotie och 1999 Domaine de Chevalier

Vi får besök av H&S med barn och efter lite diskussioner med H väljer vi att prova 2005 Cote Rotie från Patrick Jasmin (SB: 99540). Vinet är naturligtvis alldeles för ungt, men roligt att prova en tidig flaska och 2005 lär ju vara en bra årgång även i norra Rhone. Färgen är djupt purpurröd, en läcker färg som talar sitt tydliga språk; ett mycket ungt vin, nästan barnarov. Doften är även den tydlig; Cote-Rotie med sin skarpa Syrah-profil av mörka bär, kött/animalisk, lakrits men även en liten fin parfymton som bidrag från Viogner. Syran ger oss något att bita i. Tanninerna är väldigt tydliga, men ändå inte kärva, kanske är det den goda årgången som gör att vinet går (så) bra att dricka nu? Det är den skarpskurna frukten och den goda, unga Syrah-doften som helt dominerar vinet ikväll. Sannolikt får vi mer balans, komplexitet och mognad bortåt 2013-2020.

Kvällens andra vin är något helt annat, en mogen Bordeaux från Pessac-Leognan. 1999 Domaine de Chevalier har ett lite blandat rykte, och är för det mesta inte överdrivet kostsamt (i Bordeaux-termer altså). De flesta årgångar kostar mellan 300 och 500 SEK. Vinet har ibland funnits tillgängligt i Sverige, denna flaska köptes sannolikt på SB för ett antal år sedan och kostade ca 350 SEK... om inte minnet sviker. Det gör det ibland. Färgen är mörkt röd, inga direkta tegeltoner och ganska ”djup”. Doften är till en början lite knuten med lite mörk frukt och tobak. Smaken är redan från början bra, med fin längd, balans, mognad och tanninerna är lena. Doften blir lite bättre hela tiden och efter ca två timmar (karaff och glas) är det alldeles ljuvligt att sniffa lite och sedan smaka lite: fin cassis-frukt i botten, en god piptobakston, mörk choklad, lite kaffe och smaken balanserar utmärkt. H sitter med glaset och myser sedan alla barnen lagt sig. Med en kopp kaffe bredvid så känns kaffesmaken i vinet ännu lite tydligare (vår erfarenhet är annars att kaffe oftast slår ihjäl vinet). Jättegott helt enkelt! Ganska rakt in på årstopp 3 efter SQN och Leoville-Poyferre 1998.

Vi drack även en god Beerenauslese till desserten, Alois Kracher Cuvée Beerenauslese 2006 (SB nr 97437). Stor fin doft med aprikos, tropisk frukt, honung och kanske en aning botrytis. Smaken följer doften och är slankare och lite lättare (men högre syra) än tex Lenz Moser Trockenbeerenauslese eller de ”snik-Sauterner” tex Château Grillon (nr 4115) som finns i liknande prisklass. Till kvällens paj med mycket apelsin passades Kracher-vinet utmärkt.