Brukschianti

Till fredagens italienska kycklingpasta vill jag ha ett trevligt glas med tydlig italiensk touch. 2010 är ju en bra årgång i många europeiska regioner, och även i Chianti. Markisen Mazzei har dragit ned på sin lite yviga fathantering, så förutsättningarna är goda. Skulle självfallet fått en vända i karaff, men det hinner man inte alltid med en fredag när ungarna är hungriga utan det blir pop'n'pour. En mörkt granatröd, fin färg. Medelstor doft av italienskt rödvin (lite kryddor, nypon, röda vinbär). I munnen är det fint balanserat med alla mätare omkring kl 8 - härlig rödfrukt, mycket bra syra och rediga, snygga tanniner. Tomatpure, körsbärskärnor, svart te. Precis det man vill ha i sin Chianti! Klar rekommendation och mycket bra att det finns på halvflaska, perfekt brukschianti för singelfarsan!

2004 Marchese Antinori

 

Mogna, lite mörka körsbär. Fin tomatpure. En viss utveckling. Det vi framförallt slås av är den alldeles utomordentliga balansen! Tannin- och syrastrukturen är precis lagom avrundad. Frukten och sekundäraromerna balanserar på en knivsegg. Hela bygget sitter ihop alldeles sömlöst. Sitter som den berömda italienska cykelkepsen både till maten (oxfile-medaljonger, blomkålspuré, rotsaker i ugn och en långkokt vinsås) och några bitar ost efter. Skönt när man lyckas plocka en flaska på sin topp!

2007 Monsanto Riserva

Helklassisk chianti med massor av rödfrukt, tomatpure och körsbärskärnor. God piptobak. Toskana ToR helt enkelt!

2006 Mazeyres & Co

Den gångna veckan innehöll en blandad kompott med hög aktivitet. Inledning på VinUnics provning av Taylors portvin: allt var bra, och särskilt single quinta-vinet 2001 Terra Feita. Vintage-vinerna var förstås mycket bra - och även den 20-åriga Tawnyn var riktig skön med klassiska nötter och elegans.

Sedan var det dags för en "Glad Rag Doll" - altså konsert med Diana Krall på Konserthuset. Utomordentligt bra på alla vis, strålande duktiga musiker och roligt med ett "20-tals-stomp" sound på hennes annars lite modernare, mer slickade jazz. En tuba hade varit tidstypiskt, men trummisens spel med viss dominans av pukorna gav en liknande stompig effekt. Kul!

Vidare har G&Es farmor (och hennes tvillingsyster) nyligen fyllt år, och det firade vi med extrafin middag hemma hos C&T. Creme ninon med en 2002 Maurice Vessele smakade utmärkt. Kalvfilén fick sällskap av dels 2006 Ch Mazeyres från Pomerol som precis börjat komma in i en skön fas med lite högra-stranden-korinter&plommon som ackompanjeras av allehande sekundärtoner (läder, starkvin) och framförallt så är elegans&balans på rätt plats, farfar ler brett! C&T är lite mer för moderna fruktdrivna saker och till dem har jag plockat med en 2007 Amancaya från Mendoza, ett samarbete mellan Rotschilds och Nicolas Catena, och det smakar precis så - mer Cabernet & Malbec frukt, och även en del struktur (mer tannin än syra). Vi avrundar med tårta och 2007 Château Lafaurie-Peyraguey (Sauternes Premier Cru Classé) - som börjar få lite utveckling med kanderade apelsinskal och honung. Gott!

Veckans sista evenemang är Halloween-middag med ett par andra familjer i förorten. Alla är riktigt läskigt utklädda och allra bäst är nog fam K. med en riktigt röd dj-ul till pappa (hornen i pannan ser ut att ha växt ut det senaste dygnet, även när man kikar på nära håll) och mamma-vampyren med riktiga "fangs" och otäcka röda ögon vill man inte möta en mörk fullmånenatt. Partajet blev iallafall mycket lyckat och alla verkade glada, mätta och trötta när de vandrade hemåt. Vinerna som dracks:
* 2004 Rotari Flavio - gott, torrt och uttrycksfullt med lagom utveckling. Ovanligt bra mousserande
* NV Robert Moncuit, Grand Cru Blanc de Blancs från Le Mesnil. Har legat något år på rygg hemma, och blir fint aptitretande med hög syra.
* 2004 Monsenese Chianti Classico Riserva. Utvecklad och väldigt god i semi-modern stil (ändå inte alls ngt ekmonster). De flestas favorit.
* 2010 Volpolo, Bolgheri. Lite ung men snygg.
* 2009 Norton Privada. Tät och mörk som svart sammet. Modern, och riktigt tät och läcker! Klar rekommendation för alla som går igång på modern Cab.
* 1995 Warres LBV. Buteljerad 1999, började sedan säljas 2003/2004 och ansågs då "ready to drink". Vi drack ett par flaskor 2005-2007, denna är minst lika bra (om inte bättre) med mer utveckling, komplexitet och balans, ändå relativt intakt frukt.

2007 Gratena

På flera ställen kan man läsa att 2007 Gratena är ett (ovanligt) fynd, vin som smakar riktig Chianti och ändå bara kostar 79 kr. På väg hem från jobbet plockar vi upp en flaska för att prova. Kvällsmaten är de barnvänliga pannbiffarna med pasta, som denna gång får sällskap av lite citron och gröna bönor - borde passa fint till en vardagschianti.

Vi häller även varsitt litet glas med 2007an av Vaticans CdR - som "under 100 kr referens". Om vi börjar med det vinet så är det Grenache-kirschigt, med fänkål, lakrits och en lagom snygg bitterhet och tanniner. Gott, men inte lika bra som när det släpptes och frukten var mer "in-your-face". Särskilt när minnet av Philippe Gimels Saint Jean de Barroux Grenache-arketyp häromkvällen lockas fram.

2007 Gratena bör förstås kylas, i sommarvärmen med 25 grader inomhus bör den tas ned emot 16-17 grader, kanske tom 15, samt ges en halvtimmes luftning eller så. Då framträder ett trevligt, odiskutabelt italienskt vin med lite röda, lätta bäriga surkörsbär, tomatpure, en gnutta köttbuljong, och friska syror. Blint hade jag förmodligen satt detta i Barbaresco - skulle vara kul att hälla i parallella glas med Produttoris normale från 2007. Den rödlätta frukten är kanske ett kännetecken snarare på skörd i rätt tid, och inga nya ekfat, än Chianti. Men gott och sannerligen faktiskt ett fynd på SB - hade det kostat 65 DKK hos "den där halvdanska italienaren" så hade (ännu) flera digitala tryckpressar gått varma.

Fler intryck:
http://terroiristen.blogspot.com/2011/05/wow-wow-liksom-2007-chianti-gratena.html 

http://dricks.taffel.se/taffel/2011/05/20/pa-tok-for-billigt/

https://ohmansmatovin.wordpress.com/2011/05/22/fyndig-chianti/

1997 Castello di Volpaia, Riserva Chianti Classico

I slutet av mars år 2002 reste vi till Toscana och bodde i den lilla orten Montecatini. I en lokal vinaffär inhandlas ett par olika flaskor, denna 1997 Castello di Volpaia, Riserva Chianti Classico är den sista vi har kvar. Korken dras en halvtimme innan servering med relativt dämpade förväntningar, året är ju bra, men det var ett tag sedan. Både första doft- och smakintrycket är att vinet är korrekt, men ganska ospännande. Särskilt doften är blyg, nästan intetsägande. Färgen är hyfsat tät och mörkröd med drag åt tegel. Smaken utvecklar sig dock fint med många komponenter och fin balans: mognade surkörsbär, sandelträ, trevliga syror, en bra fyllighet och ändå ett lagom slankt intryck (lite motsägande där...). Verkligt snyggt faktiskt, särskilt från mitten och framåt. Tanninerna finns där, fast vi upplever dem snarast som väl mognade Nebba-tanniner - dvs de känns inte först, utan greppet i munnen kommer mot slutet. Blint hade jag nog satt detta norrut i Piemonte. Faktiskt inte lika nära utförslöpan som gårdagens jämngamla Leoville-Barton, men heller inget vin som vinner på mer lagring. Uppkorkning (eller åtminstone planering därav) rekommenderas inom relativt snar framtid ifall du har flaskor kvar. Vore kul att läsa om någon annan provat detta?

Semesterviner

På semestern dricker de flesta mer vin än till vardags... Ofta blir det ganska avslappnade viner till mat utomhus. Vi tillbringar denna del av semesterna ganska mycket på landet hos farmor och farfar och med syster, svåger och lill-kusinen R (15 månader). R gillar storkusinerna E (3 år) och G (5 år) och för det mesta sitter alla vid matbordet samtidigt en liten stund iallafall! Vi turas om att laga mat, men oftast är det vi som står för vinet. Farfar föredrar mogen Bordeaux i alla lägen, så det blir några medelklass-Bordeauxer, tex 2000 Chateau Paradis, Grand Cru St Emilion (inköpt på flygplats för en tre-fyra år sedan, ca 150-170 SEK). Färgen är röd med tegelkant, doften medelstor med ganska tydliga multna toner. Smaken relativt lång, slank och typisk mogen St Emilion utan större åthävor. Farfars favoritvin.

På hemmaplan blir det en halva Mont-Redon 2003 som verkligen levererar! Fin, klar röd färg, god komplex doft, och en lång, lagom kraftig komplex smak från det röda laget! Tillbaka på landet grillar vi när farfar och farmor är borta en kväll och tar då fram en gammal grillfavorit, 2003 Joostenberg Bakermat från Paarl i Sydafrika. Bakermat är Joostenbergs topp-vin och en blandning av Merlot (42%), Cabernet Sauvignon (35%) och Shiraz (23%) i denna årgång. Vi drack det första gången på restaurant J i Nacka för några år sedan och och ordnade sedan ett antal flaskor från importören Sharabu. Vinet har nu mognat och är inte lika ”tätt” som första gången, nu drar färgen lite grand åt orange-tegel... Doften är stor och komplex, smaken fyllig, mogen med typiska svarta vinbär och även lite röd frukt. En aning rökighet, men inte alls störande, och ingen syltighet alls. Jättegott tycker samtliga närvarande!

Vi hinner även med en flaska 2004 Domaine Le Clos de Caveau, Vacqueyras. Ett av ”Le Francophiles” favoritviner under förra året. Vi hade köpt två buteljer och tänkt lagra några år, men efter att ha läst Le Fs hyllningar (se http://frankofilen.blogspot.com/search?q=caveau+vacqueyras) så ville vi prova. Vinet är klarrött, doften medelstor och god, smaken är fin, med rätt tydlig Syrah-karaktär. Vi får dock en känsla av att Le F har rätt i att antingen skulle man druckit vinet ”i sin ungdom” dvs under 2007; eller vänta lite längre. Just nu är det lite varken ”ungt, fruktigt och charmigt” eller ”moget, komplext och intressant”. Farfar muttrar något om att ”Bordeauxerna är lite vassare va?”



Till sist, 2003 Chianti Classico Riserva San Leonino från Tenimenti Angelini
Vi dricker inte så mycket vin från Chianti, men ikväll provar vi detta eftersom vi har goda erfarenheter från Tenimenti Angelini och deras “Monsenese”. Kvällens vin finns på SB för 138 SEK med nummer 2332. Färgen är röd, ganska tät, kanske en liten tegelnyans. Doften är ganska stor, utvecklad med fatton, körsbär, vanilj och lite kryddor. Smaken är ganska fyllig och rätt så typisk Chianti men lite ”amerikansk” där faten och det varma året slår igenom. Dock ett mycket gott vin och känns väl värt sina 138 SEK med tanke på vad bra Chianti annars kostar idag.

Peppoli Chianti Classico 2001

På skärtorsdagen serveras en barnvänlig rätt; italienska frikadeller i tomatsås och pasta.
Vi korkar då upp en Peppoli Chianti Classico 2001 (Antinori). Vi har druckit vinet vid ett
par tillfällen tidigare och gillat det, men det var något (några?) år sedan. Doften ur
karaffen är fin, men lite fatdominerad... Färgen är ganska tät och röd, lovande. Doften är
till en början mycket knuten. Efter en 20-30 min börjar doften öppna upp, men faten
dominerar fortfarande. Smaken är i detta skede OK, men inte bättre. Efter en timme blir det
lite bättre, och till en bit Taleggio så både smakar och doftar vinet "bra", men vi undrar
om vi antingen är för sent ute - det finns inte så mkt frukt kvar; eller om vi fångat vinet
i en tunnelliknande fas? Inget fel på vinet: lite platt, frukten är diskret och faten
har lite övertag, men doften är trevligt mogen. Någon annan som provat och har några ideer?