2001 Marquise de la Tourette, Hermitage, Delas (invigning)

Dan före nyårsafton och vi lagar till en bit älgbiff i ugnen. Till vilt passar det ju bra med utvecklad Nord-Rhonare, och vi hittar en från 2001 i förrådet. Markisen får dessutom inviga julklappen, en ny karaff från Riedel. Vi karafferar altså en knapp timme innan maten serveras. Men kan inte hålla oss från flera provsmakningar under matlagningen. Det smakar faktiskt riktigt bra i stort sett från början. Allra bäst är dock (som vanligt) de sista dropparna efter maten. Färgen är röd-svart med ganska tydlig utveckling (brunstick och transparens), doften är medelstor och komplex Syrah utan dominerande fruktkomponenter. Smaken är det som räknas - här får vi en skönt utvecklad, komplex Nord-rhonsk Syrah med (ovanligt) tydliga charkuterier och bacon, och en liten pepprighet inbyggd i en lite söt-syrlig rödavinbärsfrukt.

Det bestående intrycket är ändå koncentration, utveckling, längd och balans. Smaken håller i långt efter att klunken tagit slut. (Ännu) ett exempel på ett vin som verkligen vunnit på lagring. Jag upplever att vinet är inne i en fin drickvänlig platåfas, det kommer nog inte att bli bättre än så här. Flaskan tar slut med oroväckande hastighet. Ett skönt vin att (nästan) avsluta 2011 med - och sitter som en tight cykelkeps från Lyon till älgbiffen (92-93p).

Vinåret 2011

Vinåret 2011 har innehållit många goda, intressanta och lärorika vinupplevelser. Heltäckande sammanfattningar och slutsatser av ett helt år är knepiga, här följer istället några saker som gjort ovanligt stort intryck.

Årets lunch
Avnjöts i juni tillsammans med representanter för Ridge, VinUnic och delar av svenska vinjournalistkåren. Monte Bello-vertikalen gjorde stort intryck, ett verkligen stort vin med konsekvent hög kvalite och långt perspektiv.

Årets vinmiddag(ar)
Det har faktiskt blivit flera middagar med riktigt bra viner, verkligt god mat och inspirerande vinsnack. Såpass att de får blir "2011 års tema - Vinmiddagar", se tex:
http://vintresserad.blogspot.com/2011/04/om-katter-hermeliner-och-vertikaler.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/05/diner-gourmande-extraordinaire.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/07/perfektion.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/10/en-otrolig-kvall.html
Förhoppningsvis blir det fler liknande vinmiddagar 2012 :-)

Årets vita
Hmm... det är faktiskt inget vitt som höjer sig så mycket över mängden. Flera goda och intressanta viner, det som ändå sticker ut lite extra är 2009 Sancerre “Cuvée Edmond”, Alphonse Mellot som N. hällde den där otroliga kvällen i oktober. Får se till att prova mer vitt 2012.



Årets champagne
2011 har givit många goda champagner, men det finns en som står ut, 1985 Belle Epoque som R. hällde (ur magnum) i slutet av maj. Perfekt mogen och utvecklad!

Årets vita dessertvin
Hälldes samma kväll, av samme R - nämligen 1986 d'Yquem - det godaste vita dessertvin jag smakat, med marginal.

Andra söta och fortifierade viner
I våras höll jag en portvinsprovning (obloggad) för vinklubben på jobbet (den gick bra!). Portvin har alltid legat mig lite extra varmt om hjärtat, och här provade vi bla. 1975 Burmester Colheita och 1970 Dow Vintage som båda var utomordentligt bra. Med tanke på att Colheitan kostade ca 1/3 av Vintage-vinet så måste Colheitan utses till årets mest prisvärda fortifierade!

Årets röda
Hmm... här blir det svårt igen, fast av andra skäl. Det har varit många härliga rödviner 2011. De två som gjort starkast intryck är nog ändå 1961 La Mission Haut Brion som var fenomenalt gott i början av juli, och 1998 Lafite som K. hällde i början av april.

Strategier 2012
Jag har funderat lite grand (men bara lite) och kommit fram till att det är ungefär samma strategier som föregående år:

• Minska och fokusera inköpen av vin (men köp minst fyra flaskor nar man köper)
• "Rensa förråden" - särskilt från gamla enstaka flaskor med osäker status 
• Fokus på områden som vi vet att vi gillar (tex. Saint-Julien, Haut-Medoc, Napa, Norra Rhone, Piemonte), och områden där vi vill lära oss mer (tex. Champagne)

Det kom ett mail häromdagen från allas vår dansk-italienske pusher - där andemeningen var att de svenska bloggarna borde väl prova lite "goda vardagsviner" och inte bara det exklusiva. Jag kan hålla med, världen behöver egentligen inte ännu ett +300 USD lyx-Napa-Cab; men en drickbar, god och matvänlig italienare från ett mindre känt distrikt (utan överdos av ek) alltid är av godo! Det blir altså mer fokus på "bruks-viner" 2012. Tre bra bruksviner (definition: under 200 SEK) under 2011 har varit: 2005 Quercecchio Brunello, 2004 Haut-Plentey St Emilion och 2001 Etna Rosso, Calabretta. Två av tre från just nämnde pusher...


Gott Nytt Vinår!

PS. Årets ljudåtergivande manick är kombo-spelaren Oppo-BDP95. Klarar en mängd skivformat inkl. SACD och DVD-A för den inbitne audiofilen, men har framförallt en utmärkt återgivning av gamla CD-skivor, särskilt röster som åker i åttor kring det mesta annat jag hört. Kostar en slant, men åker som sagt åttor även runt andra spelare som har en nolla till på prislappen. Stark rekommendation för alla som är lagda åt skiv-hållet och har en rimligt god anläggning för övrigt.

PPS. Årets CD är LTS-utgåvan av Adolphson&Falk, samt Anna Ternheims "The night visitor"...

PPS. Men julvinerna då? Goda bruksviner till bla juldagskalkoen: sista flaskan 2000 Lamothe Cissac, Haut-Medoc (inköpt hos Philipson i Kokkedal för rimliga 120-130 SEK) - denna gillade farfar som föredrar mogen claret; parallellt med 2001 Etna Rosso (alla som fick gillade den). Sedan en 2006 Mount Eden Saratoga tillsammans med svärmor. Väldigt bra bruksvin (fast även en bit över 200 SEK). DS

2006 Chasse-Spleen, Moulis

Vi är lite trötta efter en vecka där allt skall hinnas med, jobb, julförberedelser och ta hand om lite småsjuka barn. Det blir enkel mat - lite kött, grönsaker och tagliatelle. Till det en halvflaska 2006 Ch Chasse-Spleen från inlandskommunen Moulis i Medoc. Vi har druckit en del Chasse-Spleen genom åren, och brukar gilla det klassiska, synnerligen matorienterade Medoc-vinet. Det brukar vara lite anonymt och "kärvt" utan mat. Klarar ofta längre lagring än man tror. Ikväll får vi en (ovanligt) tät röd-svart färg, en doft med tät mörk frukt och en del fat (mörk choklad, espresso). Smaken är tät och rik, men ändå förvånansvärt tillgänglig. Vi upplever att vinet i denna årgång är modernare än det brukade vara, tanninerna finns där - men de är snyggare och finkornigare än vanligt. Inget fel i det så länge man inte tappar upplevelsen av terroir - och den tycker jag är intakt. A gillar och undrar om det finns mer... Man borde köpt fler flaskor.

69 kr för 1 (en) krönika om vin?

Publikationen "Livets Goda" är jag synnerligen ambivalent till. Det finns utan tvekan stor kunskap om, och erfarenhet av att prova vin bland artikelförfattarna. Dessutom så är ju själva ämnena ofta mycket intresseväckande (Bordeaux 2008, Napa Valley, Champagne mfl). Altså köper jag tidningen ibland. Ändå börjar jag alltid läsa en av krönikorna (ni har redan räknat ut vems) - Anders Wennerstrands. Det är helt enkelt den jag finner mest läs- och tänkvärd i hela tidningen. Den skribent jag uppskattar mest. Fast lite bär det emot att betala 69 kr för en endaste krönika om vin...

Mat & champagne

Söndag kväll, ugnsbakad lax&torsk med grönsaker och A.s potatis&blomkålsmos på menyn. Vore kul att prova en matchampagne till - sagt och gjort: ur förrådet letar vi fram en NV Camille Savés, Carte d'Or, gjort på en blandning av 75% Pinot Noir och 25% Chardonnay, från Bouzy. Vi gillar det vi druckit ifrån familjehuset. Kvällens vin är inget undantag: vi får en härlig mässingsgul uppenbarelse i glaset med skönt vinös och lite brödig doft. En rik och ganska bred smak med bröd, lite nougat, och fin längd. Smakar allra bäst till maten, men även efteråt med lite luft så är det gott att "sippa på" en söndagkväll före jul. Stark rekommendation för ca 250 SEK (via Franska Bolaget, lär vara ännu lägre pris på plats). 

2007 Borgese Barbaresco, Busso

En kyckling med lite inspiration från Italien (mycket vitlök!) får sällskap av en flaska 2007 Borgese Barbaresco, från producenten Piero Busso. Det är en familjeproducent och detta vin kommer från vingården Borgese och Albesani-läget. Det är inte stort (1,3 Ha enligt producentens hemsida). Ganska traditionell vinmakning (inga rotofermentorer eller barriquer). En vända i karaffen och lite tid. Vinet har en ganska ljus, transparent färg, en medelstor, klassisk, orange Barbaresco-nos med nypon och rosor. Balansen är bra redan nu med en lång smak, fina syror (lingon, röda vinbär) och finkorniga nebba-tanniner. Lagom fylligt, lite anis och sandelträ i bakgrunden kompletterar. Mycket gott och fin drickbarhet redan idag. 

PS. Gårdagens 2000 Ch Kirwan är fortfarande drickbar, men balansen var klart bättre igår. Idag är fatchoklad, piptobak och en viss ekbeska lite väl framträdande. Bordeaux med viss utveckling smakar bäst dag 1. DS

The Real McCoy

Fredag kväll, fin hängmörad biff och lite födelsedagsfirande i familjen. Då är det läge att plocka fram en bättre Bordeaux. En flaska 2000 Ch Kirwan från Margaux får sätta livet till, och gör det med den äran. Doften ur både flaska och glas är helt enkelt ljuvlig med tät, mogen frukt och fin komplexitet. Mogna körsbär varvas med violer och lite blommig Margaux-parfym. Smaken är kassaskåpstät med rediga tanniner, lång och balanserad syra - riktigt riktigt gott! Gör sitt jobb till biffen superbt. Inga invändningar alls - tjugohundra var verkligen bra i Bordeaux (93-95p).

2005 Croix de Beaucaillou

Nio dagars luftvägsinfektion med en trekejsarhosta håller familjen vaken om nätterna och sänker humöret under nollpunkten.  För att hitta en liten ljuspunkt i tillvaron handlar A. lite fin rostas och ett set för chokladfondue som blivit barnens favoritefterrätt. Jag vandrar håglöst ut i förrådet och rotar lite planlöst, hittar en 2005 Croix de Beaucaillou från favoritkommunen Saint-Julien som kanske kan pigga upp. Det är andravinet från (det numer überdyra) super-second Ch. Ducru-Beaucaillou. Vinet hälls upp 30 min innan vi börjar prova för att få lite luft. Vinet levererar fint med en tät mörkröd färg, en bra och rätt komplex doft (svarta vinbär, espresso) och smaken håller ihop väl med söt, mörk körsbärsfrukt mitt i de lyxiga espresso och mörk-chokladiga faten. Ett gott matvin som gör ett utmärkt jobb att spjälka nötkött. Två mindre invändningar:
1) blint hade jag nog satt detta i Bolgheri eller Toskana, det är mao inte så ursprungstypiskt;
2) vi upplever att vinet är rätt välbalanserat, men det lutar betänkligt åt "fat och överextraktionshållet" snarare än elegant-frukt-hållet... och det är alltid ett frågetecken i vår bok.

Vi får se hur det vecklar ut sig, har ett par flaskor kvar som det kan vara lagom att ta en per år framöver.

Andra som smakat:
http://frankofilen.blogspot.com/2011/05/2005-la-croix-de-beaucaillou.html

2002 Haut-Batailley

Efter två veckor på en diet av omväxling mellan kall Singha och kall Chang är suget efter gott, riktigt vin stort så vi trotsar jetlag och diverse krämpor och hugger en klassiker från Pauillac för att återställa vätskebalansen. Familjesemester i Thailand är varmt och skönt, men inget för vinnörden... evt. kommer ett inlägg om de fåtaliga avbrotten i öl&thaimat på stranden.

Kvällens vin är verkligen ett klassiskt vänstra-strandenvin: tät rödsvart färg, tillgänglig och Pauillac-typisk doft med utvecklade svartavinbär och blyertspenna, en relativt komplex smak med mörka bär, lite kafferost, mörk chokladkola, piptobak och en aning skal/druvkärne-beska (som ändå bidrar positivt till helheten). Komponenterna som avslöjar året är de milda tanninerna och en aning grönhet. Drickbarhet och matvänlighet är utmärkta idag. Haut-Batailley känns lite grand som en "over-achieving underdog", det passar oss mycket bra. Ska bli roligt att smaka 2010orna bortåt 2018 eller nåt.

2007 Louviere Blanc

Söndagens lax med täcke av persilja, örter, parmesan och lite bröd får sällskap av 2007 Ch La Louviere Blanc, Pessac-Leognan. Detta är ett av (möjligen det bästa) slottet i Andre Lurtons lilla imperium i Bordeaux. Vi har druckit en del årgångar av det röda, men allmänt anses nog det vita vara snäppet bättre, även om det röda håller ovanligt jämn klass, 1998 var tex alldeles utmärkt. Kvällens relativt unga vita är en blandning av Semillon och Sauvignon med ca 12 månader på fat. Färgen är ännu ganska ljust gul, men ändå med hög intensitet och lyster. Doften är stor med både fat (vanilj och kokos) och gul frukt (gula plommon, sultana-russin). Smaken är rik och passar den smakrika laxen mycket bra. Frukt, fat och syra kanske inte är helt i harmoni ännu; det spretar en aning, men ge vinet ett år till på rygg så kommer det nog att upplevas mer helgjutet - även om det går utmärkt fint att dricka idag också. Man dricker för lite bra vit Bordeaux!

PS. En intressant jmf är 2008 Ch Fieuzal Blanc som vi drack häromveckan, är en aning elegantare och snyggare, och även betydligt kostsammare. DS

1995 Le Petit Mouton

Sommaren 1999 bilade vi till Bordeaux med omnejd och besökte då Ch Mouton Rotschild. De har ett trevligt vinmuseum och är ett av få toppslott som det går fint att besöka, bara man bokar in sig med god framförhållning. Då fick vi prova (en liten slurk) av förstavinet från fat (bör ha varit 1998) som imponerade; men den 1996a som fanns i shopen för närmare 2000 Ffr (ca 2500 SEK vid den tiden om jag minns rätt) fick stå kvar. Vi fick dock med oss ett byte, en flaska 1995 Le Petit Mouton de Mouton Rotschild. Altså andravinet, som det finns olika uppgifter om när det egentligen infördes, men 1993 och 1994 är ofta nämnda som de första officiella årgångarna. Man har ganska säkert deklassifierat vin tidigare än så. Denna flaska har sedan legat i sin trälåda i "förrådet" dryga 12 år, och frågan var om innehållet fortfarande var drickbart?

Vi korkar upp och häller varsin mindre mängd, första intrycket är bra men lite intetsägande, med Pauillac-tanniner i förgrunden. Efter en del bestyr med maten (klassisk helstekt charolais-biff, potatisgratäng med fetaost och portvins&persilje-champinjoner) så har luften gjort sitt - och efter lite mer än en timme och till maten så smakar det alldeles utmärkt: en mogen, utvecklad Pauillac med lite parfymerad doft (ceder, mogna svarta vinbär) och en läskande, elegant och mycket lång smak. Tanninerna har ny flyttat till bakre raderna och mat&vin gör att måltiden blir ett marriage made in heaven.

2000 Cornas, Dom Rochepertuis

Fredag och kyckling, en snabb räd i förrådet efter ett drickbart vin med lite utveckling - och jag hittar denna 2000 Cornas, Domaine de Rochepertuis från firma J. Lionnet. Ett för mig oprovat vin, med möjligen för många år på rygg. Köptes för ganska många år sedan (ca 2003 skulle jag gissa, ca 200-230 kr). Det blir i stort sett pop'n'pour och synen i glaset är rätt lovande med en tät svart-röd färg och lite brun reflexer i kanten. Doften är till en början helt stängd. Denna kamrat har fått för mycket tid på rygg. Efter en trettio minuter så börjar maskineriet veva igång, med en djup, animalisk smak med ganska söt röd frukt. Helheten är väldigt harmonisk och mogen, helgjuten. Tanninerna är fullständigt utmognade och den fortfarande söta frukten (viol, lite peppar) sitter i förarsätet. Det är inget stort vin (framförallt är doften för liten för det) men väldigt gott och matvänligt. Smakar även bra efter maten - vilket ju indikerar både att luften behövs och att Syrah-tanninerna mognat. Drick nu ifall du har flaskor kvar. Någon annan som provat?

Intensiv vinvecka

Veckans första intensivpass var en klassisk "Bordeaux vs. California" battle som jag höll i för vinklubben på jobbet. Det är alltid lite nervöst att se om provningsupplägg, presentationen och förstås vinerna håller måttet. Denna gång gick allt mycket bra - och inte minst de tre förväntade toppvinerna presterade utmärkt bra:

2005 Dunn Howell Mountain var riktigt skön med en tät och balanserad bergsfrukt och där smaken bara "ringde vidare" i munnen. Suveränt gott - och ett vin som övertygade många Bdx-fans att de kan göra riktigt goda viner "over there".

2000 Pontet-Canet
Grand Vin - behöver nog inte skriva så mycket mer. Sammantaget provarnas favorit med en liten marginal. Superklassisk vänstra-stranden Bordeaux med mycket av allt, och i en fin fas nu med frukten nästan intakt och trevliga, komplexa sekundär-aromer.

1997 Ridge Monte Bello
Denna hade vi lyckats anskaffa i Tyskland, och levererades i snygga sexpack av trä. Alla flaskorna hade utmärkt fyllhöjd och såg ut att vara i "mint condition". Det blev inte sämre när vi korkade upp - det doftade och smakade helt enkelt ljuvligt bra! Min favorit (om jag tvingas välja).

De övriga tre vinerna gjorde också sitt jobb bra: 2006 Cambon Pelouse; 2007 Clos du Val Napa och 2007 Troplong-Mondot (som jag dock var en aning besviken på, upplevde att eken stod lite framför frukten idag).

Ett par dagar senare var det dags för Munskänkarna i Stockholms höstliga vinmiddag, Diner Vinicôle. Michel Jamais stod för mat- och vinkompositionerna, och han lyckades alldeles utmärkt!



Krustader med ostron och räkor med sojamajonnäs
Blanc de Blancs Brut, Schramsberg, Napa Valley

Marulk med luftig citrus- och vindoftande soppa, friterad vårrulle fylld med krabba, spetskål och purjolök
1583 Albariño de Fefiñanes, Palacio de Fefiñanes, Rias Baixas
2008 Château de Fieuzal Blanc, Péssac-Léognan
Båda vinerna här var utomordentligt bra, rena, snygga och med tydlig identitet.

Wallenbergare av kyckling, med bondbönor, ärter och svartrot i velouté rårörda tranbär, brynt smör
2009 Morgon Côte de Py, Domaine de la Bonne Tonne, Beaujolais
2009 Spätburgunder Blauschiefer, Weingut Meyer-Näkel, Ahr
Korrekta och goda viner, ändå de minst spännande denna kväll.

Rosastekt lamm, serverad med vitlöksfrästa haricots verts och morötter, mandelpotatiskräm med getost och timjan samt en persiljefond
2005 Marcien, Robert Sinskey Vineyards, Napa Valley, Kalifornien
2008 Clos d'Agon Tinto, Mas Gil, Catalunya, Spanien
Både mat och vin var väldigt mycket i min smak i denna rätt, särskilt Marcien som jag nog håller som kvällens vin, kalasgott!
Savarin med hjortron och jordgubbar med vaniljgrädde
St Stephan's Crown Tokaji Aszú 5 puttonyos, Kövágó Estate, Tokaj, Ungern
Savarinen var en aning tung, men vinmatchningen med hjortronen är inte mindre än klockren.
Enda lilla saken att kommentera är att ISO-glasen inte låter de större vinerna blomma ut ordentligt, de funkade dock riktigt bra till Albarinon och förstås till Tokajern. En supertrevlig och god kväll tillsammans med goda vännerna O&C, och I&P.
 
Sista intensivpasset var Halloween-fest med barn och kompisar i villaområdet - mest öl, bruksvin och lite armagnac - jättekul (tack till M&T som ordnat!). Söndag kväll var ett lugnare avslut på en intensiv vecka.

2006 Pure vs. Old Bastard

Gamla vännerna J, R och Vintresserad brukar ses ett par gånger per år, ibland med familjerna och ibland bara "Kungholms-grabbarna" på krogen. Denna kväll hade vi bokat bord, mat och vin på Rue Pont Nouveau (som tyvärr snart skall stänga) och vi ville därför hjälpa till med både omsättning och vinkällare den sista tiden. Det blev en synnerligen välsmakande trerätters och en duell mellan två tunga kanoner från 2006: Pure (Domain Barroche:s toppvin på 100% Grenache från gamla stockar) och Kaeslers "Old Bastard" likaledes från mycket gamla stockar (planterade i slutet på 1800-talet) men här är druvan Shiraz. Båda vinerna får en stund i snygga karaffer, fint hanterade av vänliga och proffsiga Clara. Old Bastard inleder klart bäst med en sällsam kombination av tät, rik och intensiv Syrah-frukt, faktiskt direkt slösande rik. Samtidigt är vinet väl balanserat och nästan elegant trots sin intensitet. Fenomenalt gott och hedonistiskt! Smakar väldigt bra till "Angus Beef" med tillbehör. Pure är inledningsvis lite knepig med en doft som varken J eller R riktigt gillar ("det doftar som en gammal, instängd plastbåt med torkande gummislangar...") så illa tycker väl inte jag att det är, men denna karaff behöver tid. Kvällen lider och samtalet är mycket uppsluppet och maten börjar så småningom ta slut - då lägger Pure i ett par växlar till och både doftar och smakar mycket bättre. Vi får nu en mörk hallon-kirschig-Grenache-frukt inlindad i tät sötlakrits och garrigue. Pure är nu en komplexare vinupplevelse, medan Old Bastard är lite mer uppenbart hedonistisk. Båda vinerna har en sällsynt täthet och längd (utan tvekan 94-95 poäng), och tillsammans med den alldeles ovanligt utsökta maten blir det hela en minnesvärd gastronomisk upplevelse!

2006 Mount Eden, Saratoga Cabernet

Mount Eden ligger i Santa Cruz Mountains, och vi har läst en del om deras viner men ikväll är första gången vi smakar. Cuvée Saratoga görs av frukt från fem-sex andra bergsvingårdar i närheten av staden Saratoga uppe i Santa Cruz Mountains. Ambitionen är att göra ett vin som är tillgängligt tidigare än deras "Estate". 2006 anses vara ett relativt bra år, utan större konstigheter i vädret. Vi får ett skönt glas med tät färg, ett ovanligt djup i doften (blandade vinbär, mörka körsbär och grusiga mineraler). Frukten har en liten, liten sötma - men vi upplever det som utmärkt välbalanserat idag med samma sköna djup som i doften, och lite tobak, mineral, och lite citrus i syran som för tankarna till St Julien. Helt enkelt ett riktigt gott glas - särskilt för oss som har lite svårt att välja mellan Medoc och Napa.

2007 Malartic-Lagraviere, Pessac-Leognan

Fredag kväll med lågtempad rostas, kantareller och potatiskaka kräver en bra mat-Bordeaux. Vi poppar en 2007 Malartic-Lagraviere från Pessac-Leognan och får en tät färg, en skön ganska modern doft med lite vaniljiga söta körsbär men även fin Pessac/Graves typicitet (blyerts). Smaken levererar en lagom dammig grusväg och perfekt polerade tanniner som i harmoni med syran (som har ett litet, litet övertag på frukten) skapar ett medelfylligt, uppfräschande, perfekt matvin där just balans, elegans och drickbarheten idag är slående. Flaskan tar slut med oväntad hastighet, stark rekommendation att dricka nu till mat! Priset på ca 260 kr känns helt rimligt för alla Bordeaux-tokar.

En otrolig kväll...

Det händer att Vintresserad rör sig söder om stan - men inte så ofta nuförtiden. Trots en uppväxt i t-banan så finns en del okända fläckar på t-banekartan. Denna kväll kliver vi av gröna linjen på station Svedmyra, såvitt jag minns för första gången. Det är vinvännen M. som dragit ihop åtta vintokar för variant på BYOB med uppmaning att det skall passa (eller iaf vara drickbart) ihop med en viss maträtt. Fyra maträtter gånger två viner bör ge åtta flaskor, altså en per vingalning... nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig; så slutavräkningen summerar till tjugofyra flaskor... och åtta galningar... you do the math. Hustrun skall iväg på repetition med kören morgonen efter kl 07.30, det blir en aningen tung dag. Nåväl - över till väsentligheterna. Alla vinerna serveras förstås blint, luftning och temperering sköter var och en.

Aperitif: sashimi-lax och gåsleverpastej-mackor:
1996 Palmer Millésime champagne (magnum)

Rik och kalasgod med stor och tydlig utvecklad "kafferost-doft". Visst är det en aning grovkorningt jämfört med toppskumpa - men ändå extremt god!
2007 Zilliken Saarburger Rausch, Kabinett (mitt vin)
Ett helt annat vin; en finstämd och elegant kabinetts-Riesling med skön frukt, viss utveckling, bra balans och behagligt låg alkohol. Passade utmärkt till laxen, men hamnar förstås lite i bakvattnet av champagnen som är betydligt mer "högljudd".

Förrätt: svamp-pasta Tajarin ala Piemonte
Här skänks tre vita:
1999 Meursault, Les Perrières, O.Leflaive
Denna är ganska svår och vinet visar sig behöva en lång startsträcka (faktiskt fyra timmer ska det visa sig!) med en först knuten och reduktiv doft (jag säger "avlopp" till S. förskräckelse). Smaken är intensiv och tät med den tydligaste sten-mineral jag upplevt i en vit Bourgogne. Därför lyckas jag faktiskt gissa just Meursault och läget Les Perrières som lär ge de allra mest mineraliga vinerna från Meursault, som annars mest är känt för yppiga och smöriga saker. Det var dock först efter en fyra-fem timmar som doften gav med sig... långt in på ostarna. En häftig vit Bourgogne utan tvekan!

2009 Sancerre “Cuvée Edmond”, Alphonse Mellot
Denna är ljust gulgrön och uppenbart ung, men ändå fantastiskt drickbar med en gång. Svävar från glaset in i munnen utan något som helst motstånd - extremt ren och snygg. Mycket gamla stockar. Har fått en del tid på fat, men det märks inte överhuvudtaget, jättekul att få prova - mycket svårt att hitta Sauvignon (även om H bredvid mig är inne på det spåret ett tag).

2008 Sonoma Chardonnay “Mon Plaisir”, Peter Michael Winery
Verkligt tät och fin frukt med en del rostade fat (väl integrerade) får de flesta av oss att gissa på nya-världen chardonnay av toppklass. Namn som Kistler och Felton Road nämns.

Mellanviner (här någonstans börjar förfallet och anteckningarna sinar...)
1974 Barolo, Francesco Rinaldi & Figli
En synnerligen tät och traditionell Nebbiolo med väldigt mycket utveckling och frukten förvånansvärt intakt. Jag gissar på 1978, de flesta andra på 80- eller 90-tal. R. skakar på huvudet och säger "äldre"... ett av kvällens allra ballaste viner.
1999 Dom de Chevalier, Pessac Leognan
Denna är stum, rätt syrlig och inte särskilt kul - heller inte direkt defekt, men något knas är det med denna flaska, jag har druckit vinet ett par gånger förut och det har alltid varit bra.

Varmrätt: Helstekt ren, potatismos, tryffelsmör, flera goda såser

2004 Guado al Tasso, Antinori
Här gick jag bort mig... var ganska övertygad om att detta var en lite elegantare och rödfruktig Napa. Huromhelst väldigt gott, och ett av de allra godaste vinerna till maten.

2004 Ornellaia
Även här är jag i Napa, delvis för att det är R. som häller denna och föregående... nu har jag dock lärt mig att han gillar att luras... så nästa gång ska jag inte gå i "Napa-fällan". Vinet är uppseendeväckande bra, den bästa "Supertuscan" jag kan minnas (har dock inte provat så många), klart bättre än 2002 Redigaffi i våras med en fantastiskt yppig frukt och fat i harmonisk balans, en massa små komplexa toner, helt enkelt överjäkligt gott.

1999 Chateau Magdelaine St Emilion
S. häller detta och det står ganska snart klart att vi har ett mer traditionellt glas, elegant och utvecklat, upplevs en gnutta torrt jämfört med Supertoskanarna - men frukten är fint välbehållen. Jag hittar mer plommon och korint (än ceder och svarta vinbär) och gissar därmed på högra stranden och 1998. Gott!

Andra flighten till varmrätten (nu är dikeskanten ännu närmare...)

2005 Gutevin Lukase Reserv
Nja, detta vara nästan bara intressant. Någon säger "Saxhyttegubben blandat med lådvin?" och det är drickbart, men inte särskilt kul med konstiga toner av blåbär och röda vinbär.

1996 Chateau Léoville Poyferré St Julien (mitt vin)
En ganska mörk och tät färg, men kanten avslöjar åldern. På näsan är det superklassisk vänstra-stranden med utmognade svarta vinbär helt integrerade med ceder, blyerts och läder. Smaken harmoniserar till 100%. Inte lika yppig eller "in-your-face" som 2004 Ornellaia, men lite elegantare. De flesta gissar snart vänstra stranden och St Julien (känner mina preferenser) och årgång 2000 eller 2001. N. har dock provat vinet förr och säger med kuslig precision att det är 1996 och ett av Leoville-vinerna, snyggt jobbat!

1999 Opus One, Mondavi – Rothschild Napa Valley
Här är det svårare - vi vandrar mellan "en modern/garagiste i Bdx" eller en rejält franskinfluerad Napa. Utvecklas hela kvällen i glaset, mycket gott!

2008 Trilogia, Christos Kokkalis, Elis Grekland
Denna var riktigt svår, ung och ganska tanninsträv med högklassig frukt från ganska varmjord, ändå förmodligen inte nya världen. Sedan haglar gissningarna; allt från Douro till Kampanien. Ingen kommer dock på det rätta förrän N. avslöjar vinet. Verkligen ett intressant glas!
Nu är vi inne på rena bonus/mellanviner och diskussionerna är livliga. Inga anteckningar överhuvudtaget!

2007 Dézaley, Louis Bovard, Schweiz
N. skänker även detta vin, det har högre syra, elegans och en ganska markant pepprighet som säger Syrah och Norra Rhone - men färgen är samtidigt ganska ljus. Kan det ändå vara något från Etna?
Kul med Syrah från Schweiz (blandat med en del Merlot - den andelen märks dock endast på att vinet upplevs som mer utvecklat än årgången annars ger).

2006 Tsantali Cabernet Sauvignon, Chalkidiki Grekland
Bra och intressant vin, likheterna med "den andra greken" är inte särskilt tydliga.

Sedan är det dags för en omfattande ostbricka med goda tillbehör:

2007 Dom de Christia Chateauneuf-de-Pape
Här får vi ett glas med röd, yppig röd frukt där den där purunga känslan lagt sig, och en viss utveckling och komplexitet börjar titta fram. Mycket gott - och inte helt svårt att placera som en Grenache-dominerad nollsjua från Ch9 för den som provat förr (tex N).

1988 Warre´s Quinta de Cavadinha vintage port
Helt OK, men är nog lite över kullen och skulle kanske ha druckits för ett par år sedan.

1999 Colheita Boal, Barbeito Madeira
N häller detta och då är det lätt att iaf gissa att Madeira eller fortifierat från Portugal. I munnen är det ganska lätt att gissa Madeira då syran är intensiv, frukten klarar balansen fint och tillsammans är det en vinupplevelse som känns även dagen efter, häftigt!

1982 Krohn Colheita port
Första intrycket på näsan ger flera likheter med föregående, färgen är också rätt lik, men i munnen beter sig vinerna olika - syran är inte alls lika intensiv i detta vin, och man kan gissa en klart högre ålder då även frukten är mer i baksätet till förmån för sekundäraromer av läder och torkad frukt. Bra vin och kul att prova. Skulle vara roligt att hälla i parallella glas med Burmester 1975.

2004 Vidal Icewine, Blaxsta Sverige
Här är färgen ganska lik de två föregående, men doft och smak skiljer sig ordentligt. Här finns en (ganska) ren frukt som är olik det mesta jag provat (lite äpplig!) ingen botrytis eller "simmighet" men likväl hög sötma. Eiswein säger någon, och MC som häller avslöjar att vinet fått medaljer. Då gissar jag "Blaxsta" och det är ju alltid roligt när sådana långskott går hem.

Till sist häller R. fem glas med unga viner (som lite av en tillfällighet kom med, öppnade för någon dag sedan). Jag är dock lite trött och okoncentrerad vid det här laget, så det blir loja gissningar mot "unga sydfransoser" och vinerna kommer huvudsakligen från Corbières.

Så kan det bli, en otrolig mat&vinkväll i en av Stockholms södra förorter! Stort och varmt tack till M och S som ordnade det hela!

2009 Abdyika, Struma Valley, Bulgarien

Ett intressant vin från vinvännen C. Området Struma-dalen har vinodlings-anor sedan före kristi födelse... fast numer är det moderna metoder och druvor, här en blandning av Cab, Merlot och inhemska Melnik. Vi får en tät och osedvanligt fruktig vinupplevelse. Första intrycket är "nya-världen cab" med 200%-ig svartvinbärsjuice. Efter en tid i glaset lugnar det hela ned sig och det tillkommer lite mörkrostat kaffe , mörk piptobak och lakrits i kompotten. Smaken är ganska rund, fyllig och som sagt fruktig. Om man skall hitta några saker på nedsidan så är eftersmaken lite kort och en aning grov beska (svårt att säga vad den kommer ifrån - kanske eken, kanske lite överextraherat). Sammantaget ett kul och spännande vin, även om vi inte kommer att byta bort våra Bordeauxer mot viner från Struma-dalen ännu.

2005 Beauroy, JM Brocard

Söndagens fiskgryta får sällskap av 2005 Chablis 1er Cru Beauroy från JM Brocard. Vi får en härlig, nästan mässingsgul färg, en medelstor Chablis-doft med viss utveckling och en riktigt skön smak med massor av mineral och skaldjur, riktigt bra intensitet i frukten och en lång smak med fina syror (mogen citrus). Balans och fräschör idag (skruvkork!) och säkert i flera år till, även om vi tycker det smakar bra nära zenit idag. Sex års utveckling känns ganska lagom för 1er Cru Chablis, eller vad tycker ni?

1999 Louviere

Älgstek med kantarellsås och potatismos med ost. Ett vin från norra Rhône skulle sitta fint, men vi känner för en mogen Bdx - och valet faller på en 1999 Ch La Louviere, Pessac-Leognan. Relativt tät, mörkröd färg med svarta stråk. En mogen och utvecklad doft med typiska markörer av läder, starkvin, piptobak och svartvinbärsfrukt i bakgrunden. Bygget hänger fint ihop, även om frukten är en aning gles (1999 är inget toppår) och vinet ska inte lagras längre (upplever iaf vi ikväll). Syran är lite mer framträdande än frukt eller tannin. Ett utmärkt moget och utvecklat matvin som sitter som en fransk sportkeps till den jämtländska älgen!

Henschke

Familjen Henschke odlar vin i 5:e generationen i Barossa och Eden Valley. De äldsta rankorna är ca. 140 år gamla. Man håller till strax norr om den lilla staden Keyneton, i det lite svalare Eden Valley. Denna lunch är det Liz Schoen som presenterar vinerna tillsammans med svenska importören VinUnic. Vi börjar med två vita: Tilly's Vineyard 2006 och 2007. En blandning av Semillon, Chardonnay och Sauvignon Blanc från Eden Valley. Båda smakar förvånande bra med mycket fräsch frukt, bra syra och en intressant och för mig ovanlig komplexitet (vita blommor, lime och lite symaskinsolja!). Ståltank och skruvkork bidrar till fräschören och avsaknad av "feta nya världen-vibbar".

Sedan följer tre årgångar av Julius Eden Valley Riesling: 2002, 2004 och 2009. Här behövs luft, och enligt vinmakaren Stephen Henschke så kan dessa hålla i upp till fyrtio år (med skruvkork). 2002an utvecklas bra i glaset och ger ett ganska utvecklat intryck med typisk Aussie-Riesling (lime, mineral och tät frukt). 2004an är min favorit med ännu större fräschör. 2009an är också bra med yngre toner av blommor, fast behöver nog lite tid för att bli helt harmonisk.

Över till de röda: 2005 Keyneton Estate Euphonium, en blandning av Shiraz & Cab, ganska häftig och lite mintig, yppig frukt och röd söt frukt. Snygg, relativt elegant och lagom utvecklad idag. Mycket gott, men en aning alkohol-eldig. 2005 Lenswood Abbots Prayer (Merlot, Cab) från Adelaide Hills och vingården Lenswood. Också bra - fast lite tuffare idag.

Vidare till tre årgångar Mount Edelstone Shiraz: 2002, 2004 och 2006. 90-åriga stockar, har buteljerats som "single vineyard" sedan 1952. Här är 2004 och 2006 fortfarande ganska primärfruktiga (tät, bra och relativt Aussie-typisk med lite eukalyptus). 2002 är däremot annorlunda med en superskön och utvecklad doft, härligt mogen röd frukt och Syrah-markörer som chark och svartpeppar, osedvanligt gott och eftermiddagens godaste vin! Drick om ni har möjlighet.

Avslutningsvis tre röda från Yalumba: The Signature 2006 (Cab+Shiraz), bra och ren Aussie-typisk söt frukt med svarta vinbär, björnbär och lite mint. The Menzies 2005 (Coonawarra Cab) som är lite rundare, en aning salt och med en komplex mörkbärig frukt. Sitter fint ihop, harmonisk och balanserad. Väldigt gott!

Sista vinet är Yalumbas prestige - 2006 The Octavius Shiraz, som delvis lagras på extrasmå (90 l) ekfat då frukten är ovanligt kompakt. En "super-premium-Aussie-Shiraz" som förstås är mycket tät och rik, om än inte lika elegant som Mount Edelstone. Sammanfattningsvis intressant, lärorikt,gott och trevligt. Intrycket är definitivt att Henschke gör ovanligt eleganta och lagringsdugliga viner med verkligt hög kvalité på frukten. Stort tack till VinUnic för möjligheten att vara med och prova (maten var dessutom alldeles utomordentlig!)

Sunday soul

3e dagen...

så smakar både 2008 Fourcas-Hosten och 2005 Vigna Cerbaia faktiskt bättre än någon av de två föregående. Fourcas-Hosten är mjukare, öppnare och mer balanserad efter ett dygn i halvöppen flaska i förrådet, A ger tummen upp. Vigna Cerbaia är inte lika tuff längre, utan också mer harmonisk och bättre balanserad - ja helt enkelt godare! Det kan ju påverkas av att maten är klart vinvänlig med gräddstuvade trattisar, blomkålskräm (med en del fett!), stekt kyckling och ugnspotatis. Hursomhelst får båda vinerna en klar rekommendation ikväll.

2008 Fourcas-Hosten, Listrac

Ikväll är det dags att prova en av höstens lägre prissatta Bdx 2008or, Fourcas-Hosten från inlandskommunen Listrac. Vi har tidigare mest druckit grannen Fourcas-Ducre, och oftast fått ett gott och rätt vänstra-stranden typiskt vin - men man kommer inte ifrån att Listrac-vinerna ofta är lite rustika och även kräver rätt lång tids lagring innan de är njutbara. Det finns dock flera skäl att anta att Fourcas-Hosten börjar slå in på en annan väg. Slottet såldes 2006 till familjen Momméja (möjligen kända som ägare av modehuset Hermès). Sedan 2008 har man vidtagit omfattande renoveringar i vingården, utrustning och chais samt själva slottet. Årgång 2008 har dock inte fått advokatens välsignelse (bara ca 80 p) - och det går att hitta ute Europa för sådär 11-15 EUR, eller på SB (95585) för 169 kr.

Hur smakar då detta?
Jotack, rätt bra faktiskt (trots de njugga tongångarna från Robban P). Visst är det en aning stramt, men inte alls så rustikt som man kan förvänta sig av en ung Listrac. Doften är medelstor och med vinbär och fat-kafferost, smaken är relativt primärfruktig med vinbär och plommon (45% var av CabSauv och Merlot) och även en liten hallonpastill som lättar upp intrycket. Ceder och örter kompletterar. Vinet är medelfylligt, har förstås både en del tannin och syra - helhetsintrycket är ändå klart balanserat, ja nästan lättsamt och uppsluppet! Låga 12,5% alkohol är inte fel. Jag tror inte att detta är for the long haul, utan drickfönstret är klart öppet idag - och en 5-6 år till, men längre skulle jag nog inte spara. Kan mycket väl bli ett par flaskor till... En bra 2008a att börja med.

PS. 2005 Vigna Cerbaia uppför sig ungefär som igår - ett innehållsrikt glas med klart prominenta tanniner. Inget charmtroll, men blir intressant att följa ett par år framöver. DS

2005 Vigna Cerbaia, Brunello

Till en fredagspizza korkas ännu en Merolli-Brunello upp - vingårdsversionen från (lilla) Azienda Cerbaia - 2005 Vigna Cerbaia. Det är en ganska tät och mörkröd-brun uppenbarelse. Färgen antyder (lång) utveckling på fat. Doften likaså, med starkvinstoner och komplexitet framför snarare än bakom frukten. Smaken är kraftig och tanninerna (fortfarande) ganska dominerande. Vinet behöver luft för att utvecklas, men blir med en timme eller så fullt drickbart - men fortfarande rätt så "tufft och råbarkat". Quercecchios 2005a var lättare, charmigare och tillgängligare idag - helt enkelt godare för mindre pengar. Vigna Cerbaia kommer dock sannolikt att leva längre - och kommer alltid att vara ett tuffare vin, passar snarare en bistecca än en pizza.

PS. Var på en intressant provning i veckan som gick - fem par viner, varje par innehöll ett äldre och ett yngre vin, i övrigt så lika som det att få fram. Intressant förstås att se vad ungefär 10 års utveckling gör med vinet, men den (aningen oroväckande) lärdomen var att jag i fem fall av fem möjliga föredrog det yngre vinet. Vad ska man då med ett antal lådor i förråd och hos Bdx-mannen till? DS

2005 Quercecchio, Brunello

Hämtade upp en ganska omfattande sändning med mestadels Quercecchios Brunello från 2005 i veckan, och distribuerade sedan till hugade kollegor. Vi provade 2004an förra året och ångrade att vi inte köpt mer. 2005an korkas upp och får en knapp timme i karaff. Färgen är transparent röd med tydliga brunstick som antyder mognad och utveckling. Doften är skönt komplex med örter och piptobak mitt i den utvecklade Sangiovese-doften. Frukten är inte lika kraftfull som i vissa andra Brunelli, men åandrasidan klart mer både mat och drickvänlig. Röd tomatpure-Sangiovese, örter, tobak, läder och lite starkvinston. Hygglig längd och bra balans. Flaskan tar slut fort. Sitter som en smäck till mat idag och säkert ett par år framåt, men bortom 2013 lär nog frukten vekna.

Pinot från Otago

Ett mail dimper ned en sen kväll med en "... vi har fått några platser över - är du intresserad?" till en Masterclass - Pinot Noir from Central Otago. Jag är ju ingen Pinot-fantast, men det låter kul och intressant, och just den kvällen denna vecka kan hustrun vara hemma och ta hand om barnen. Det blir först bildvisning och inledande snack från Rudi Bauer (vinmakare på Quartz Reef bla) assisterad av Jan Petersén och Caroline Gelinder. Sammanfattningsvis kan man väl säga att Central Otago är ett ungt vindistrikt med ganska kallt klimat och tydligt fokus på Pinot. En ovanlig omständighet verkar vara att alla vinmakare och odlare träffas ganska regelbundet för att gemensamt prova och lära sig av varandra, ingen hård konkurrens verkar det som. Sköna bilder av ett vackert landskap också, precis väster om Sydöns ganska höga alpliknande bergskedja.

Vinerna var alla av mycket god kvalitet, möjligen lite unga (2008 och 2009) och var valda för att visa på de olika distrikten (bla Alexandra, Bannockburn, Cromwell, Pisa, Bendigo och Gibbston). Det var mycket gott och lärorikt att prova, även om man nog behöver prova en del mer av dessa viner för att kunna mejsla ut distrikten ordentligt. Jag upplevde vinerna som lite likartade med snygg och ren, ganska tät (jmf med Bourgogne) Pinot-frukt. Ibland lite söta, men oftast med bra kombination av röda bär, orientalisk kryddlåda och en balanserad ryggrad. Några var lite tyngre med antydan till likör-kirschighet. Min favorit blev det "yvigaste" vinet - 2009 Mitre Rocks som jag upplevde även hade mycket bra koncentration, djup och potential. Tyvärr verkar det inte gå att uppbringa annat än på plats. 2009 Felton Road Calvert, 2008 Three Miners, 2008 Quartz Reef och 2008 Rippon var andra favoriter.

2007 Würzburger Stein, Riesling Kabinett, Juliusspital

Första helgen i september går mot sitt slut, det har varit fint väder med mycket aktivitet utomhus, men även ganska många "måsten" och lite för lite sömn flera i familjen, så det är bitvis lite grumpy stämning inför maten. Vi serverar barnvänlig ugnsbakad lax med lime, och jag letar fram en medelklass-Riesling från det utmärkta året 2007 - Würzburger Stein, Riesling Kabinett Trocken från Juliusspital i sin karakteristiska bocksbeutel som A. tycker ger tydliga 70-tals-plonk-vibbar... Innehållet är dock allt annat än plonk, vi möts av en grön-gul-skimrande färg som är mycket lovande, en skön medelrik, ren och ganska utvecklad Riesling-doft. Smaken är väldigt givande med bra tryck i frukten (gråpäron, mandarin, Riesling-druva), mineral, och en perfekt avvägd syra. Oavsett stämningsläget så bara måste mungiporna åka upp med ett vin som detta i glasen - och A. tycker att det är riktigt gott! Passar också som hand-i-handske till lime-laxen.  

1998 d'Armailhac

Vi har handlat färska, fina lammkotletter, och hittat en fin Karl-Johan under eftermiddagens promenad, så middagen känns mycket vinvänlig och en Bordeaux är ju aldrig fel till lamm & svamp!

Barnen tycker det är spännande att äta svamp som vi plockat - och vill egentligen att vi skall steka allt som vi plockat, men A. tycker att "Karl-Johan ska man inte förstöra genom att blanda ut med annan svamp" - så det blir den och en liten smörsopp till lammet. Gräddstuvad spetskål med lite lök och zucchini passar också bra till. Vinet blir en 1998 Ch d'Armailhac. Det är en mogen medelklass-Pauillac från ett mellanår. Inget stort vin, men med rätt bra utveckling och viss komplexitet. Fortfarande ganska tät färg, doften är elegant och ger lite tobak och andra sekundäraromer. Smaken är relativt slank och mycket läskande - ett typiskt matvin - med frukten lätt i bakgrunden och läder, stall, tobak, torkad frukt tillsammans med bra syra och bra längd (dock en aning torra tanniner) bidrar till en homogen och balanserad helhetsupplevelse. Inte lika bra som 1998 Montrose häromdagen, likväl mycket givande med en ordentligt utvecklad vänstra-stranden Bordeaux! Drick nu ifall du har flaskor kvar. 

PS. Sista glaset är förstås godast - både frukten och tobaken är lite sötare nu. Dekantering rekas följdaktligen. DS

Bordeaux 2010

Så var det dags för den stora mönstringen av Bordeaux årgång 2010. Ungefär samma upplägg och medverkande slott som förr om åren, men ny arrangör (WineFinder istf. Tryffelsvinet) och ny lokal (Berns istf. Nordiska Museet). För en Bordeaux-nörd är detta givetvis ett arrangemang att rista in i kalendern med sten, så undertecknad var där så tidigt det bara gick. I början lugnt, men efterhand ganska så trångt mellan borden. Är då årgång 2010 så bra som alla skriverier efter primörprovningarna i april? Det förenklade svaret är "Ja, 2010 har liknande tät och mogen frukt, och nästan samma opulens som 2009, och lite bättre struktur." Särskilt verkar detta gälla slotten på vänstra stranden. Högra stranden övertygar inte lika mycket, även om flertalet viner här också var bra.

Favoriterna från 2010:

• Montrose - går från klarhet till klarhet, dock så tycker jag att 2010 är alltför dyr
• Pontet-Canet- svartbläckig ärke-Pauillac, koncentration och balans. Enorm längd. Amazing på utrikiska.
• Grand-Puy-Lacoste - silkig munkänsla, ändå verklig fruktkoncentration och längd.
• Leoville-Poyferre - alltid bra, kanske ändå en noslängd efter Montrose (Montrose är dock flera noslängder dyrare)
• Domaine Chevalier Blanc - bästa torra vita (som vanligt) med en tropisk Sauvignon-frukt, balans och längd som få.

Viner från 2010 som är värda att handla är en helt annan fråga. Här är det förstås upp till var och ens plånbok, men Grand-Puy-Lacoste är verkligt bra och kostade många, men inte orimligt många, sekiner i våras (hittar inget aktuellt pris just nu). Haut-Bages-Liberal och Ferriere är två "underdogs" som presterar bra 2010. Branaire-Ducru var också mycket bra, och kostar bara en dryg tredjedel av Monrose. Camensac har lyft sig med nya ägare och är snyggare och renare from 2005. Cantemerle var förvånande bra. Le Clemence (Pomerol) och Destieux (St Emilion) är två egendomar som båda ägs och drivs av fam Dauriac med mycket lyckat resultat.

I mina anteckningar hittar jag kommentaren "proffsjobb" om framförallt tre viner: Smith-Haut-Lafite, Lascombes och Haut-Bailly. Alla är utmärkt bra viner med närmast perfekt vinifikation och ekhantering, men höga prislappar och inte lika tydlig ursprungskänsla och identitet. Eller så är jag bara gnällig om prislapparna...

Slotten hade med sig referensviner från tidigare årgångar (som ibland även fanns att beställa), det är väldigt givande att prova samma slott från olika årgångar. Om man vill generalisera (vilket åenasidan är praktiskt, åandrasidan lite dumdristigt förenklande) så är mitt intryck:
2008 - en blandad årgång med en del hyggliga viner i vardande, fast de bleknar lite bredvid 2010
2007 - de flesta viner är (faktiskt) färdiga att dricka, helt ok mat&restaurantviner, men på egen hand blir flertalet lite lättviktiga (Leoville-Poyferre, Grand-Puy-Lacoste, Haut-Bailly undantagna)
2006 - flera viner som är ganska drickfärdiga och helt OK Bordeaux utan att glänsa på något sätt
2005 - något enstaka vin med - årgången är det dock inget fel på!
2004 - flera bra och drickfärdiga viner. Prova gärna om du har i förråden.
2002 - en lätt och ibland lite grön årgång, drick snart (med undantag - Troplong Mondot var utmärkt)
2001 - bara ett vin - Petit Village (Pomerol) utmärkt utvecklat med fina sekundäraromer. 2001 är ofta bra på högra stranden.

Till sist - två av tungviktarna hade med sig bra, utvecklade årgångar. Frågan är då om 2000 Pontet-Canet eller 1998 Montrose var allra bäst idag? Min röst faller nog ändå på 1998 Montrose, underbart utvecklad vänstra stranden Bdx med alla delar på rätt plats. Även 2004 Pichon Baron, 2001 Petit Village och 2004 Le Clemence var klart med i denna match.

Dags att rista nästa års kalender med stenen... så kul är det!

PS. Här finns fler intryck från motsvarande provning i Köpenhamn: http://piu-rosso.blogspot.com/2011/09/bordeaux-primeur-2010-brsen.html
DS

2004 Branaire-Ducru mm

Årets eventuellt sista grillmiddag med rena smaker (entrecote, pepparsås, potatis och sallad) ackompanjeras av en bekant favorit, 2004 Branaire-Ducru från Saint-Julien. Vinet har (precis som förr) en mycket typisk Saint-Julien-näsa med en komplex kombination av ceder, vinbär, cigarrlåda, sötlakrits och lite citrus. Smaken är givande, läskande och relativt utvecklad. Det finns mycket komplexitet att fundera över. Faktum är att sekundäraromer och syror har övertaget på frukt och tanniner. Upplevelsen från denna flaska spretar en aning mer än övriga som druckits de senaste 12 månaderna. Möjligen är vinet redan på väg mot utförsbacken, eller så är det bara inne i en aning vresig och oharmonisk period. Vore intressant att läsa om någon annan provat?

Veckan inleddes med en Riesling-provning hemma hos J. Mycket gott och trevligt, faktiskt såpass att det inte blev några anteckningar alls. Nio viner blint, och jag lyckades iallafall rimligt väl med region, årgång och klassificering. Allra bäst var nog 2009 Christmann Mandelgarten med en kombination av kraft, syra, mineral och komplexitet.

Ett annat spännande vin har varit 2009 Mollydooker Two Left Feet. Historien om de vänsterhänta Sarah och Sparky Marquis har berättats tidigare. Vinet är riktigt bra med en skön, intensiv, sammetsmjuk australiensisk fruktmatta och rätt bra balans för övrigt. 16% tjong går förstås inte helt obemärkt förbi, men A som brukar vara känslig för sådant tycker vinet är gott. P. och H. gillar både denna och 2009 Janasse Terre Argile skarpt - sådant är alltid kul.

Ett ovanligt vitt

Söndagsfisken är lax med kantareller, och då borde det passa bra med en hyfsat fatad chardonnay med lite utveckling. Tyvärr finns ingen sådan i kylen, men däremot ett spännande vin: 2008 Innato, Circeo Bianco från producenten Villa Gianna. Vi köpte denna flaska på plats i augusti 2009
http://vintresserad.blogspot.com/2009/08/till-italien.html
och det är alltid kul (eller iaf intressant) att se hur vinet man gillade så mycket på plats, smakar på hemmaplan.

Direkt ur kylen (ca 5 grader) är vinet ganska intetsägande, men efter en 10-15 min luftning och uppåt 8-9 grader smakar det riktigt bra till laxen. Det är inget stort vin, men en trevlig, ganska gul uppenbarelse med gula plommon, lite svampton (passar bra till kantarellsåsen) och en ton av aromatiskt vitt starkvin (druvblenden innehåler Trebbiano, Malvasia och Chardonnay). Syran är väl inte kalashög, men balansen är ok ändå. Frukten är ren och snygg och eken väl integrerad utan ekbeska. Kul, intressant och gott - sådant bör man dricka oftare!

PS. Igår blev det en 2003 Les Ursulines, St Emilion, ett vininköp från Frankrike-semester 2007. Det görs av druvor från en liten plätt i StEmilion, av en ung vinmakare som lärt sig alla vinmakartricks på Smith-Haut-Lafite. Smakar alldeles förträffligt med perfekt balanserad (trots det varma året) Merlot-frukt, snygga fat och lagom sekundäraromer. Skulle köpa en låda om det gick. DS

2003 Barolo, Massolino

Till en italiensk fredagskyckling korkar vi upp en 2006 Barbaresco från Produttori. På undersidag av korken finns ett 1-2 mm tjockt lager med finkorning vinsten (eller likn) och det sitter även inuti halsen på flaskan, vilket får varningsklockor att ringa. Jag häller upp och doftar - ingenting, en helt knuten doft. Smaken är också helt knuten, förutom en lite märklig, överdriven aning kemisk beska mot slutet. Denna flaska känns inte korrekt. Efter att ha varit öppnad ett par timmar så är doften klart bättre, med den nyponsöta nebba-frukten och lite rosor. Smaken är dock bara lite bättre än först, så vi dömer ut vinet som defekt av okänd sort (det smakar inte TCA, iaf inte sådan TCA som jag stött på tidigare). Någon som upplevt något liknande?

En snabb räd i förrådet hittar en 2003 Barolo, Massolino som snabbt får sätta livet till. Det är en brunröd uppenbarelse med väldigt tydlig mognad, och första intrycket är ganska obalanserat och ett kort tag funderar jag på om det behövs en tredje flaska för att få något drickbart i glasen. Efter en halvtimme har vinet lugnat ned sig och doften är nu komplex, men fortfarande aningen övermogen (torkad?) frukt och viss starkvinston. Smaken är bättre med bra snörp i nebba-tanninerna, lite eldig (de 14% känns) och klart matkrävande. Långt ifrån ett "sipp-vin" eller något man bjuder känsliga gäster på. Smakar bäst efter en timme eller två, sedan bär det lite utför. Om du har flaskor kvar så rekommenderas konsumtion relativt snart.

2004 GPL (semesterviner 6 av 6)

Imorgon börjar allvaret, efter ett flertal veckor av skön (och mestadels) bekymmersfri semesterlunk. Det lägger allt en lite grå slöja över tillvaron. De senaste dryga två veckorna har vi tillbringat "on the road" samt i hyrd stuga på Öland. Mycket trevligt och kul att se Öland, fast vinet har mest varit av hygglig bulkkvalitet, även om det blev ett par drickbara bruks-Bdx och även en 2009 Neudorf Chardonnay, Nelson NZ (god och rik frukt, ganska mycket ek, hygglig balans) hos svåger och svägerska.

Första kvällen hemma (och sista semesterkvällen) vill vi ha något riktigt gott till fina bitar rostas och en fräsch sallad. Det blir en 2004 Grand-Puy-Lacoste, Pauillac som får en vända i karaffen till att börja med. Första intrycket är sedan bra och rödfruktig Bdx som verkar lovande. Som väntat utvecklas vinet en hel del under kvällen. Det kikar fram intressanta och olika aromer med tiden: kaffe, choklad, röda vinbär, lakrits, blommor (pelargon?) allt i en fin harmoni och balans och med bra tryck i både doft och smak, verkligen riktigt gott (92+) och en bra avslutning på semestern.

Kantareller och 3+glas

På besök hos svärmor i Jönköping så ger vi oss ut på svamptur i skogen, och denna gång har vi tur - vi hittar många, men små kantareller och alla tycker det är jättekul med svamptur. Det blir smörstekta nyplockade kantareller till lunchpastan och en verkligt god kantarellsås till lördagsoxfilen. Till middagen dricker vi 2007 San Calisto (SB 92191, 195 kr) Montepulciano d'Abruzzo från producenten Valle Reale. Vinet görs på gårdens bästa druvor och får 18 månader på fransk ek. Det som är lite anmärkningsvärt är att vinet fått "Tre Bicchieri +" i Gambero Rosso, dvs är speciellt utvalt av redaktionen. Jag provade först på Gambero Rosso i januari och gillade vinet redan då. Ikväll så smakar det utmärkt med tät, ganska stram frukt (mörka körsbär och blåbär, choklad och örter). Faten är förstås rätt märkbara - men snyggt integrerade och frukten klarar eken bra. Helheten sitter ihop riktigt bra med den nödvändiga balansen och viss utveckling. Någon annan som provat?

Semesterviner (4 av X)

Semestern lunkar på och vi har packat ihop "allt" och flyttat hem till förorten ett par dagar, och passar då på att bjuda hem familjen D på middag. De bor på gångavstånd och är himla trevliga, ändå så går det ofta ett par månader mellan vi ses - vilket är synd - det får bli ändring på det i höst då "småtjejerna" nu blivit så stora att de börjar i parallellklasser i förskoleklass.

Vi inleder kvällen med ett säkert kort, 2004 Camille Saves, Grand Cru från Bouzy är precis så bra som tidigare flaskor med en härlig skimrande lyster i färgen, en nästan krämig doft med nötter och mogen frukt och en lång, krämig väldigt god smak med perfekt mousse. Vi brukar ju gilla Blanc-de-Blanc, men denna skumpa är gjord på 80% Pinot - lika gott för det.

Till de grillade lammkotletterna blir det två viner, först en 2002 Ch Beychevelle, Saint-Julien, som har en helt utmärkt stor och utvecklad doft (vinbär, ceder, citrus)  som passar som hand i handske för oss Saint-Julien-frälsta! Kvällens doft utan tvekan. Smaken är ganska slank och frisk, också mycket god men kanske aningen tunn i mitten. Perfekt att dricka idag och ett par år framåt, men ingen långliggare. 2005 Domaine la Monardiere Vielle Vignes, Vacqueyras är gjort av Grenache 60%, Syrah 20%, Mourvèdre 20% från gamla stockar (ca 60 år) med moderna metoder (låg avkastning, avstjälkning, naturlig jäst, stora ekliggare, varken klarning eller filtrering) och skulle förstås ha fått en vända i karaffen. Nu blir det luftning i glasen - det funkar också, men lite långsamt. Vinet är helt annorlunda än första glaset med en tät frukt och viss "Grenache-kirsch" men inget som dominerar utan fin balans och ändå mycket bra kraft. Några års lagring har (som väntat) gjort att det hela sitter ihop mycket bra. Samtidigt kan jag inte helt släppa tanken att det kanske var ännu godare när det var yngre och mer "in-your-face". Just nu lite av en mellanfas skulle jag säga - alla runt bordet gör ändå tummen upp till båda rödvinerna.

Till en väldans god hallonpaj (tack A!) så blir det även en flaska 2007 Ch de Juge, Cadillac. En av SBs standard-söta Sauternes-wannabees. Smakar bra (den goda årgången märks) även om det helt klart är ett par snäpp upp till "riktig" Sauternes.

Semesterviner (3 av X)

Så har vi då lyckats locka ut G&Es farmor&farfar till landet - och därmed så inleds middagen med drink på terassen och vi öppnar då en NV Langlois Crémant de Loire Brut (SB 7404, 119 kr) med en fin mousse och en balanserad torr smak med både gröna och gula äpplen, grape och mineral. Det som framförallt imponerar på mig är balansen - den brukar man få betala mycket mer för. Visst är en årgångsskumpa (tex en 2004 Camille Savès) klart ett par snäpp bättre med mer komplexitet och längd, men jag tror Langlois skulle klara sig rätt bra blint mot enklare budgetskumpa.

Till varmrätten blir det vin i farfars smak - 2005 Ch Daugay, St Emilion GC. Även det smakar mycket bra med bra frukt, struktur (snygg kombo av blyerts och paprika) och en del utveckling (bla anis). Vinet är gjort på 50/50 CabFranc och Merlot - och jag upplever att det sitter ihop mycket bra - inga dominerade toner varken av "soft Merlot-frukt" eller "grön paprika CabFranc", skönt och mycket drickbart. Farfar ger två tummar upp!

Hallon, jordgubbar och glass får sällskap av ett glas 2005 Ch Cantegril, Sauternes. Det funkar utmärkt bra och alla gillar vinet starkt, klart mer intensitet än de "instegs-Sauternes-kopior" som finns på SBs hyllor. En viss krämighet i avslutet (snarare än syra-snörp) indikerar att vinet nog är på sin topp nu. En god kväll på terassen!

Semesterviner (del 2 av X)

Solen skiner rejält idag, och barnen har nog tillbringat lika mycket tid i vattnet som ur. Middagen blev lite senare än vanligt pga en väldigt trevlig drink nere vid vattnet hos grannarna - inga märkvärdiga viner, utan lite italienska tilltugg och en aperitivo med lite bitter, prosecco och lite mer pärlande efter tycke och smak - kalastrevligt! Till middagen blir det en finfin bruks-Bordeaux, 2006 Ch Cambon Pelouse, Haut-Medoc. Vi får en ganska utvecklad bdx-näsa och en riktigt bra smak med slanka, svala svarta vinbär; grafit och lite läder och utveckling - utmärkt mat-Bordeaux som är mitt i drickfönstret nu.

Häromkvällen blev det en vit grek, 2010 Santorini Assyrtiko (SB 2338, 99 kr) som levererar fint till ugnsbakad lax med en torr, relativt fruktig smak med inslag av citrus och grape. En bra syra och fin balans samt rätt tydliga mineraler (man kan lätt föreställa sig att druvorna växt i vulkanjord) - mycket gott tycker alla. Sen kanske Sigalas version är något eller några snäpp bättre, men på sommarterassen funkar detta bra.

En annan kväll blev det 2007 Mayu Reserva Syrah (SB 6699, 89 kr) från Valle del Elqui i Chile. Ni kanske minns vinet som fick 19/20 i Decanter? Vi provade 2006an för ett drygt år sedan:
http://vintresserad.blogspot.com/2010/06/89-kr-for-1920-decanter.html
och tyckte att det fanns en del att gilla, även om det inte var några 19/20. Årgång 2007 är ungefär lika bra, rätt så druvtypisk, men också väldigt modern kalljäst frukt (mörka bär, viol, och lite vitpeppar). Som jämförelse är TH Leyda Syrah (SB 95039) ett elegantare och mer Syrah-typiskt vin, men kostar också en del mer. Farfar gillar dock inte alls Mayu, utan föredrar 1999 Ch Mangot, St Emilion, som vi övriga tycker är väl långt över kanten (vilket inte den förra flaskan var i våras, så tydligen flaskvariation).
 
En 2001 Ch Haut-Condissas, Medoc är veckans bästa vin med tät och rik Merlot-frukt från Medoc, svartavinbär, björnbär, plommon och korinter i harmoni. Utvecklas hela kvällen i glaset. Helt enkelt en riktigt bra modern Bordeaux med början till utveckling. Inget som slår en Premier Cru (vilket en del påstår), men jag skulle inte ha några tveksamheter att ställa den bredvid en Clerc-Milon eller Beausejour-Becot. Så får vi se vad den kommande veckan har att bjuda på!

Semesterviner (del 1 av X)

Semester sedan knappt två veckor och den där sköna, tillbakalutade tillvaron passar alla fint. Lite bad när solen tittar fram, läsa tidningen, eftermiddagsfika och middagar på terassen tillsammans med C&T och G&Es kusiner. Det blir föralldel ganska livat med fyra barn mellan 2 och 8 år, men det är en del av charmen. Tyvärr har G&Es farmor ramlat och slagit sig i höften - så hon och farfar är mest kvar i stan. Häromkvällen fick vi besök av grannarna M&A och då fick vi anledning att ta fram några ostar och ett par flaskor rött till, nämligen:

2009 Janasse Terre d'Argile, CdR
Detta är bara alldeles ljuvligt gott med skön, ganska mörk Grenache-frukt (lär vara 1/3 vardera av GS&M vilket klart förklarar "the dark side") samtidigt med fin viol, mandelmassa, och mörka bär i både doft och smak. Tanninerna finns där, men de är ganska snälla och slipade redan nu. Lite örter och mineral, allt i utmärkt balans. Väldigt gott och tillgängligt idag för ca 150 pix, extremt prisvärt.

2004 Warwick Trilogy
Ett helt annat vin (förstås) en Bdx-blend från Stellenbosch gjord på Cab Sauv, Franc och Merlot från Simonsberg. Vingården återstartades av fam Ratcliffe 1964 - så man har hunnit skapa sig en hel del egen erfarenhet och viss ålder på rankorna. Detta smakar också alldeles utmärkt med en fruktdriven (vinbär, björnbär och lite hallon) smak men även lite sekundäraromer med bla läder. Sitter som en sportkeps till grillad entrecote, och inte en gnutta "bränd bakelit" i vinet - skönt. Synd att det inte finns tillgängligt i Sverige längre, en av de bästa Bdx-blends från SA som vi provat faktiskt. T's favoritvin!

Vi avslutar kvällen med en klassiker - 2005 Le Doyenne, Premieres Cotes de Bordeaux (tack igen till Bristly för att ni tog in dessa). Detta är egentligen farfars favoritvin, men vi har en flaska kvar till honom. Det smakar också utmärkt bra med lite svalare frukt, och mer struktur än de övriga vinerna. Extremt bra bruks-Bdx för 150 SEK.

Perfektion?

G&L bjuder in till provning med temat "Perfection... or near perfection?" Det gäller altså att hitta ett vin med viss utveckling, och 98-100 poäng av den där advokaten - och sedan sätter L. ihop fem flighter med godsakerna. KC&N ordnar fem passande rätter till. Ett par ord om maten först, N. har en mycket sympatisk matfilosofi som bla. omfattar: rena och okonstlade smaker, ta tillvara på mycket av råvaran, och lite "slow food". Inget extremt alls - utan tvärtom särdeles välbalanserat och mycket gott.

Flight A (Kalvtartar)
Vin1: En mycket utvecklad och mogen Bdx med tryffel och allehande mognadstoner (läder, stall, undervegetation, snyggt jordig). Syran lite före frukt och tanniner, allt ändå i underbar balans, fenomenalt gott (och faktiskt kvällen vinupplevelse redan i första glaset, 99). Gissning: Vänstra stranden, 1961
Facit: 1961 La Mission Haut-Brion - wow, vilken start!

Vin2:
Detta är också väldigt gott, klart yngre och till en början mer knutet än vin1. Betydligt yngre frukt med mer struktur (både syra och eleganta tanniner). Aristokratiskt vin med superb längd, mycket gott - med ett flertal år framför sig. (93-95), gissning vänstra stranden 1990.
Facit: 1986 Leoville Las Cases

Vin3:
Stor "in-your-face" doft av röda bär och mogna plommon, smaken följer doften precis och detta är helt enkelt hedonistiskt supergott. Betydligt tillgängligare än vin2, men med god struktur. Detta skulle jag väldigt gärna dricka en flaska av... suveränt gott idag, och ett av kvällens viner (97-99), gissning 1990 högra stranden / Merlot.
Facit: 1990 Ch Montrose (med ovanligt stor andel Merlot)

Vin4
Ett yngre intryck, men ändå med utveckling och mognad. Snyggt och balanserat. Bara vissa likheter med vin3, ändå är gissningen även här 1990 och högra stranden (94-95).
Facit: 1994 Dominus

Flight B (Oxsvans-ravioli)

Här är vinerna klart yngre, fruktigare och tanninerna mer framträdande. Det är moderna viner med "mycket av allt", och inledningsvis var jag helt fel ute - nämligen i Shiraz-land.

Vin5
Modern frukt och kafferost, snyggt och balanserat, ändå rätt utvecklat i sällskapet, mycket gott (93-95). Ingen direkt gissning.
Facit: 1997 Pahlmeyer Red Wine

Vin6
Lite strävare, tuffare och längre än vin5, men i liknande modern stil. Växer hela tiden i glaset, en stund tror jag att detta är mitt vin... men sedan överger jag den tanken, det var en miss (95++)
Facit: 2003 Leoville Poyferre (mitt vin - som jag dock i ärlighetens namn inte provat på ett flertal år)

Vin7
Ännu rikare frukt, med lite lakrits och mörk choklad, väldigt kraftfullt och det är här jag går fel ut i Shiraz-land, stor potential. (95+++?)
Facit: 2005 Pavie

Vin8
Svalare och bärigare, elegant och mycket god med en lite nickel-svartvinbärsfrukt - fast som sagt lång och elegant. Passar inte alls i Shiraz-landet. Kanske något svalodlat från nordvästra USA? (94-96).
Facit: 2001 Quilceeda Creek

En riktigt skön flight med verkligt tuff konkurrens, alla vinerna hade kanske behövt (ännu) mer tid i karaff el. glas för att verkligen komma till sin rätt. Efteråt smakar jag en liten slurk var av 2003 Leoville och 2005 Pavie, och de har tveklöst utvecklats mer.
Flight C - här står det snart klart är vi är i Syrah-Shiraz-länderna. Många landar i gissningen att vin 9, 11 och 13 är Norra Rhone medan 10 och 12 är Nya Världen. Men vilka?

Vin9
Arketypisk mogen, utvecklad nord-rhonare med snygg frukt, balanserad ton av peppar och chark, och mognadstoner av läder och örter. Väldigt väldig god! (97-98).
Facit: 1998 La Mouline, Guigal

Vin 10
Lika arketypisk aussie-shiraz med söt, nästan likörtonad kärna av Shiraz-frukt, med eukalyptus lindat runt om. Denna är mogen och mycket god, gissning 1998 Jim Barry The Armagh.
Facit: 1998 Henschke, Hill of Grace

Vin 11
Stor doft, upplevs yngre än vin9, med massor av frukt, peppar och rökta charkuterier. Klart tuffare tanninstruktur - ändå otroligt gott, gissning på en riktigt bra Hermitage mellan 96 och 99.
Facit: 1998 La Turque, Guigal
Vin12
Helt klart nya världen med superkoncentrerad frukt, lite kantarell eukalyptus. Också otroligt god!
Facit: 1998 Grange
Vin13
Det minst tillgängliga vinet i flighten som behöver rätt lång tid i glaset, men ändå tydlig norra rhone med röd frukt, orientalisk kryddlåda och peppar. Också väldigt god - fast ändå minst attraktiv i flighten.
Facit: 1998 La Landonne, Guigal.

Wow igen - vilken flight! Stort tack till R&B som ordnat möjligheten att få prova alla tre LaLaLa-vinerna, med lagom utveckling och dessutom tillsammans med två verkliga storheter från down-under. Min favorit idag var La Mouline - den var mest utvecklad och elegantast, medan bordet inte kunde motså koncentrationen hos Grange.
Flight D - "bara" tre viner...
Vin14
Häftig, komplex, tät frukt. Svårgissat.
Vin15
Liknar vin14, men ännu tätare frukt, mycket extrakt (fast inte överextraherat) och fat.
Vin16
Klart annorlunda med en mer transparent färg, och (bättre) balans. Nypon, rosor, röda vinbär ger att detta bör vara en medelung Nebbiolo av bästa märke.
Sedan vidtar en diskussion runt bordet - och vi kommer fram till att det nog är Spanien-Italien som är temat, och vinerna får en stund till i glaset. Då lyckas jag faktiskt sätta att vin15 är 2004 Aalto PS, och vin16 är ett av Gajas toppviner, 2004 Sori San Lorenzo. Att vin 14 var 2004 Flor de Pingus hade jag dock inte en susning om. Ännu en jämn kanonflight, jag föredrog Gaja-vinet, medan det f.ö var ganska jämnt.
KC&N serverar en himmelsk hemgjord hjortkorv till.

Sista flighten - nu är anteckningarna extremt knapphändiga, och minnet inte på topp (däremot humöret!) trots att jag faktiskt spottat en del av vinerna.

Vin17 är en ganska utvecklad aussie-shiraz av toppkvalitet. Är det måntro nu en The Armagh? Nejdå, det är kvällens andra 1998 Grange! Denna har dubbeldekanterats kvällen före och upplevs mer utvecklad än den tidigare flaskan.
Vin18
Här tycker jag (och någon till vid vår del av bordet) att det är något knas med doften, medan andra änden av bordet tycker detta är suveränt. Jag har ingen direkt aning, en övermogen Bdx?
Facit: 1990 La Chapelle
Vin19
Gott och koncentrerat, relativt utvecklad aussie-shiraz, ingen gissning.
Facit: 1998 Fox Creek Reserve

Är då dessa nitton viner perfekta, eller bara nära perfekta? För mig är det ingen "verklig hundrapoängare" även om 1961 LMHB och 1998 La Mouline är väldigt nära. Förra årets 1982 Latour är en aning större vinupplevelse. Dock så är upplevelsen jämnare i år - alla dessa viner är mycket bra med förnämlig komplexitet och balans, jag skulle extremt gärna dricka en flaska hemma - och visst mår de bra av lite mer utveckling. Avslutningsvis - ett stort tack till L, G, N och KC för hela evenemanget - en högtidsstund för vinälskare!

PS. För transparensens skull - allt betalt med egna slantar, och vinerna serverades helblint. DS

Viner vid midsommartid

Efter vissa betänkligheter och diskussioner kring väder, halsont och huruvida G&Es farmor skulle kunna ta sig fram på landet (fallolycka) samlas iallafall denna del av släkten på landet för att fira midsommar, på liknande sätt som vi gjort ganska många år: en traditionell svensk midsommarlunch med sillar, tillbehör, färskpotatis mm. Då blir det sill och nubbe (mycket måttligt, bla med tanke på de fyra mellan 2 och 8 år), väldigt trevligt ändå och solen lyser och vi sitter ute på verandan. Till middagen har A. varit på Texas Longhorns Deli och handlat mycket fin hängmörad entrecote som får sällskap av en färskpotatis sallad och bea, det smakar alldeles utmärkt. Till detta har jag valt två viner: 2000 Haut-Bages Liberal, Pauillac som smakar bra med skön, relativt slank svartvinbärsfrukt och viss komplexitet från elva års lagring. Ändå inte riktigt så bra som jag hoppats. Väntar ännu på den riktiga fullträffen från detta slott som ofta får goda omdömen i skrift. Flaskan tar dock slut först, och de andra gästerna beskriver det som en "smooth" och relativt lättsam Bdx. I glaset bredvid finns 2006 Old Vine Zin från Seghesio. Det är mer kraft, en sötare frukt (en cocktail av vinbär, tranbär och jordgubbar), och lovar också gott för framtiden, även om det har viss eldighet så upplever inte jag någon obalans eller "tung i gumpen" som vissa Zin lätt får. Seghesio-vinet har bra syra och struktur. Faktiskt aningen intressantare denna kväll tycker undertecknad.

På midsommardagen bjuder C&T på perfekt mör och välsmakande lammrostbiff, färskpotatis och en grek-inspirerad sallad till. Då letar vi fram en 2004 Ch Haut-Plentey, St Emilion GC som levererar klart över förväntan med stor och komplex doft som visar mycket av det högra stranden är känt för: korinter, lakrits, hallon, citrus i förvånansvärd harmoni. Här har vi träffat mitt i drickfönster-krysset och vinet smakar suveränt gott, långt över de 160-170 kr det kostade 2007/2008.

Till sist en 2006 Tegernseerhof, Steintertal Riesling, Wachau som får göra sällskap med ugnslax på söndagkväll - här får vi en utvecklad, ganska rik Riesling-upplevelse med mineraler (skiffer), ljusgula äpplen, blodgrape, lime, och några första antydningar till Riesling-petroleum. Bra syra, och utmärkt balans. Eftersmaken är lång och mycket god, tyvärr sista flaskan. Tidigare provad (ej bloggad) med liknande intryck. Årets första bad blev också avklarat, en skön start på sommaren!

Blinda blends

N. bjuder in till provning med mat på Grappe - alltid trevligt. Vi blir sex provare som från början träffades på en Munskänkskurs för ett par år sedan. Det står fem karaffer och väntar på oss, alla med ett ganska mörkrött innehåll. Vi häller upp och börjar dofta och mitt första intryck är "ahhh - Bordeaux 2006 är temat" då vinerna känns ganska Bdx-typiska, fortfarande ganska unga men ändå inte knutna utan rätt så tillgängliga. Efter en liten stund i glaset så sticker glas 1 ut med en typisk Sydafrikansk rökighet (dock ingen bränd bakelit) och glas 3 känns bärigt (hallon) och lättviktigt (men alls inte dåligt) - temat känns genast lite osäkert. G. mittemot säger dock (med en kombination av viss självsäkerhet och samtidigt tvivel) - "Temat är Bordeaux-blends"! och N. har svårt att hålla masken eftersom det är alldeles rätt!

Glas 1 har en tät, mörkröd färg och en relativt stor och komplex doft med mörk svartvinbärsfrukt, björnbär och en del tobak och rök. Smaken är stor, relativt fruktig och komplex och lite bättre än doften. Utan större tvekan en bättre Sydafrikansk Bdx-blend som är ganska ung.
Facit: 2006 Meerlust Rubicon

Glas 2 är mjukare, rundare och mer utvecklat. Känns lite mer harmoniskt och är klart gott. Jag gissar att det är en bra St Emilion från 2004.
Facit: 2004 Ch Desmirail, Margaux
Mitt i drickfönstret skulle jag säga - kommer kanske att utveckla lite mer sekundäraromer, men på viss bekostnad av frukten.

Glas 3 är tydligt bärigt (hallon, skogsbär) och med ganska hög syra och visst tanninsnörp mot slutet. Inte dumt alls, och min första gissning är en Pinot från Nya Zeeland, fast när man vet temat så är det sannolikt en relativt ung Bdx från en kranskommun.
Facit: 2008 Ch Haut Canteloup, Premieres Cotes de Blaye
Jag upplevde att detta vin fick lite oförtjänt mycket stryk runt bordet. Det borde sitta som en sportkeps om det serveras vid 16 grader till en lättare kycklingrätt (utan alltför mkt fett), eller kanske till lax?

Glas 4 är det mest knutna och svårfångade, mörka plommon. Ung, tät, ganska stram ändå modern högkvalitetsjuice, känns Merlot-dominerat. Min gissning blir en bättre Pomerol från 2006.
Facit: 2008 Le Serre Nuove, Bolgheri
Kul! Ornellaias andravin är ju rätt omtalat - och jag upplever att det håller utmärkt klass.

Glas 5 är (förvånansvärt) tillgängligt med stor doft av röda bär och kafferost, rik och mycket god smak men lite svårplacerat. Det är utan tvekan modernt, men inga tydliga vänstra/högra-stranden markörer. Skulle tom kunna vara en Cali, fast då är oftast svartvinbärsfrukten lite mer framträdande, jag tror ändå vi är kvar i Europa. Kanske en 2005a från en modern vinmakare i St Emilion?
Facit: 2008 Virgine de Valandraud
Dubbelkul efter glas 4 - de är nämligen på pappret ganska lika men i glasen mycket olika. Mycket gott, men inget för quercofober för eken är framträdande.

Maten till är långkokt oxkind som faller i goda bitar, lite ostar och sedan en liten kaffe. Vi avslutar på PrimeWinebar med 6 olika glas - alla goda - i mitt fanns en 2008 Les Terasses från Alvaro Palacios i Priorat, fullt godkänt. Stort tack till N. som ordnat, och till er andra - det var jättetrevligt - vi ses igen i höst!

Ridge

Vinfirman Ridge (åter)startades 1962 uppe i Santa Cruz Mountains, söder om San Fransisco och norr om Monterey. De har arbetat med VinUnic sedan 1994, och så småningom verkar den senaste årgången 2008 att landa i Sverige. VinUnic bjuder därför in till (synnerligen välsmakande och trevlig) lunch för att dels prova lite 2008or, dels en vertikal av toppvinet Monte Bello som får det att vattnas rejält i munnen på alla som gillar Californisk Cabernet med lite Europeisk stil.

Vi inleder med fyra chardonnay-viner:
2008 Santa Cruz Mountains (SCM)
Ung, ganska ekig initialt men det värsta lägger sig. Tät och god frukt, välgjord och frukten klarar eken rätt bra. Faktiskt flightens näst bästa vin till maten.

2006 SCM
Betydligt mjukare och rundare, med en lite fet och glycerolig ton. Gul färg, smörig, ändå viss elegans. Gott idag och sannolikt dags att dricka relativt snart.

2008 Monte Bello
Initialt helt knuten, även efter en stund i glaset upplever jag att den är ganska oförlöst, men det finns en bra och rik-fruktig chardonnay därinne.

2007 Monte Bello
Betydligt tillgängligare än 2008an, mycket god med en rik, och välbalanserad frukt. Utvecklas mycket i glaset och med mat till. Bäst i flighten.

Samtliga dessa viner upplever jag som ganska typiska Cali Chards, dvs med en rik och skön frukt, ganska mycket alkohol och ek - fast ändå klart balanserade. Det är inga syraspjut från Chablis - men mycket välgjorda och goda i sin stil.

Vidare till första röda flighten, då handlar det om Ridges vingårdsviner som domineras av Zin, denna närmast bespottade druva - men som med rätt förutsättningar kan göra goda viner. Ridge blandar oftast med 20-30% andra druvor (Carignan, Petite Sirah och Mataro), vilket ger ett lite komplexare vin och (oftast) bättre struktur och syra.

2008 Geyserville
Denna gillar jag "right off the bat" med en tät kärna av röd frukt (röda vinbär säger jag, syrliga körsbär säger bordsgrannen). Man kan faktiskt märka lite "svart" frukt från Mataro (Mourvedre) och Petite Sirah. Koncentrerat, och relativt strukturerat vin (mer syra än tannin), smakar bra idag och sannolikt tio år framåt.

2006 Geyserville
Är klart mer utvecklat, men ändå med liknande tät tvinnad kärna av röd frukt. Mer syrastruktur än Lytton Springs. Mycket gott, och en smaksak om man föredrar denna eller 2008an. Drickfönstret är öppet idag, och gissningsvis fem till åtta år till.

2008 Lytton Springs
Ger ett lite yngre intryck, mer purpurfärg och mognare, sötare frukt med (lite) lägre syra. Blint hade detta varit svårt att placera upplever jag. Klart gott, men jag har nog en liten preferens för Geyservilles syrastruktur. Lytton Springs är å andra sidan lite mer publikfriande. Ett bättre grillvin!

2006 Lytton Springs
Är ganska utveckat idag med en (ovanligt) harmonisk sammansatt smak (jag upplever ibland att Zin-viner blir ganska fådimensionella - bara frukt, fatvanilj och alkohol) denna Lytton Springs känns betydligt mer helgjuten och ett vin jag gärna skulle dricka på altanen till och efter grillen, idag och en fyra-fem år framöver. Alla dessa fyra viner är mycket goda, och jag får nog leta fram mina 2005or och 2006or. Vi drack en 2002 Geyserville för en dryg månad sedan som smakade alldeles utmärkt i nuläget.

Sedan är det dags för första delen i Monte Bello vertikalen; 2007-2010. Den röda Monte Bello är Ridges prestigevin och även om man lägger stort arbete bakom alla buteljer så är det klart mest selektion innan druvjuicen får etiketten Monte Bello, och det märks. Jag har provat ett par Monte Bello-årgångar tidigare, tyvärr inte alla under bästa förhållanden (halvflaskor som varit öppna lite för länge) och det gör inte vinet rättvisa. Denna provning är något helt annat med helflaskor och alldeles utmärkta Riedel Cabernet-glas.

2010 Monte Bello (fatprov)
2010 var (tydligen) en knepig årgång med svåra väderförhållanden, vilket på "uppsidan" ger lägre avkastning och mer koncentration.  Detta upplever jag som en Bdx 2009a med tät purpurfärg och svårgenomtränglig, men ändå inte helt otillgänglig frukt. Skulle gå att dricka idag faktiskt, med behållning till rätt mat.

2008 Monte Bello
En lite mer klassisk årgång med tanninstruktur och djup, "one for the long haul". Ändå mycket gott att dricka idag med kassaskåpstät Cabernet-frukt och en hel del elegans (vinet innehåller 28% Merlot). 93++ och potential till år 2030 (minst).

2007 Monte Bello
Rundare och yppigare (precis som Monte Bello Chard), och klart mer "likeable" idag för de flesta. 94+, potential till år 2025 (kanske längre).

Hade varit kul att se hur dessa viner utvecklas i glasen under någon timme, men nu är det dags för finalen med de mest utvecklade röda Monte Bello, 1994-1999

1999 Monte Bello
Struktur, utveckling och viss finess, bra - men hamnar lite på efterkälken idag (92-93).

1997 Monte Bello
Här gav en lite varmare växtsäsong en mer komplett mogen frukt som är i perfekt balans idag, med utveckling och komplexitet. Suveränt gott och dagens godaste vin (96-97!)

1995 Monte Bello
En aning mer fruktdrivet än 1997an, också suveränt gott och bara en hårsman efter det vinet.

1994 Monte Bello
En klassisk, "understated" årgång, här är dock lite knas med denna flaska. Frukten känns övermogen och inte helt i balans. Fullt drickbar, men känns betydligt äldre och inte alls lika bra som 97 och 95. Ändock en helt suverän flight och alldeles väldigt roligt att få prova dessa utvecklade Monte Bello! Stort tack till Catharina och VinUnic för det!

Väldigt nära Bullseye

Efter en dag fylld av utomhusarbeten av olika slag (från trädgårdsmöbler till blomplantering) står man så i köket och försöker kombinera ihop en middag som dels passar både barn och vuxna, dels går att laga med ingredienser som finns hemma. Det blir en "lövbiff m ost, ovanpå bourgoinon med färsk potatis". Inte helt ortodoxt, men gott tyckte iallafall de vuxna. Från början var vinvalet inställt på en StJulien från mellanåret 2002, men av okänd anledning så kändes det inte rätt - utan valet föll på en 2004 Clos du Val, Stags Leap District Cabernet Sauvignon (76% CS, 19% CF och 5% Merlot). Vi har druckit ett par 2002or från Clos du Val med en aning blandat resultat, men denna flaska sitter bra nära bulls eye. Den får en knapp timmes luftning och dryga 30 min i kylen. Frukten är sådär mogen som den i stort sett bara blir i Napa, doften är stor och yppig med toppnoter av tobak och vinbär, mineralerna finns i varje del av varje klunk, under finns en matta av hallon, persikor, syra och sammetstanniner. Närmast oanständigt gott och flaskan tar slut i en förvånande takt. Chokladen kommer fram i svansen. Vi behöver nog handla mer Stags Leap. Tur att vi iallafall har en flaska kvar!

2007 Gratena

På flera ställen kan man läsa att 2007 Gratena är ett (ovanligt) fynd, vin som smakar riktig Chianti och ändå bara kostar 79 kr. På väg hem från jobbet plockar vi upp en flaska för att prova. Kvällsmaten är de barnvänliga pannbiffarna med pasta, som denna gång får sällskap av lite citron och gröna bönor - borde passa fint till en vardagschianti.

Vi häller även varsitt litet glas med 2007an av Vaticans CdR - som "under 100 kr referens". Om vi börjar med det vinet så är det Grenache-kirschigt, med fänkål, lakrits och en lagom snygg bitterhet och tanniner. Gott, men inte lika bra som när det släpptes och frukten var mer "in-your-face". Särskilt när minnet av Philippe Gimels Saint Jean de Barroux Grenache-arketyp häromkvällen lockas fram.

2007 Gratena bör förstås kylas, i sommarvärmen med 25 grader inomhus bör den tas ned emot 16-17 grader, kanske tom 15, samt ges en halvtimmes luftning eller så. Då framträder ett trevligt, odiskutabelt italienskt vin med lite röda, lätta bäriga surkörsbär, tomatpure, en gnutta köttbuljong, och friska syror. Blint hade jag förmodligen satt detta i Barbaresco - skulle vara kul att hälla i parallella glas med Produttoris normale från 2007. Den rödlätta frukten är kanske ett kännetecken snarare på skörd i rätt tid, och inga nya ekfat, än Chianti. Men gott och sannerligen faktiskt ett fynd på SB - hade det kostat 65 DKK hos "den där halvdanska italienaren" så hade (ännu) flera digitala tryckpressar gått varma.

Fler intryck:
http://terroiristen.blogspot.com/2011/05/wow-wow-liksom-2007-chianti-gratena.html 

http://dricks.taffel.se/taffel/2011/05/20/pa-tok-for-billigt/

https://ohmansmatovin.wordpress.com/2011/05/22/fyndig-chianti/

Diner Gourmande Extraordinaire

Ett mail trillar in från R. med anmodan om att dels välja ett vin, dels infinna sig på middag medförande ett flertal egna glas. R har angett en fyrarätters med hög ambition, och två "slots" med vin/rätt. Det blir en magnifik gourmandisk upplevelse med åtta andra vinnördar - här följer en "executive summary"!

Inledningsskumpan serverar R i fantastiska Riedel Sommelier Champagne. Den är gyllengul och kommer från magnum. Det smakar alldeles utmärkt med gula, fräscha plommon, bra syra och riktigt bra längd. Gissningarna landar på en prestigecuvee från 1990 - det är en Perrier-Jouet Belle Epoque 1985, och efter en 20-30 min i glaset utvecklas en förföriskt gräddig, nötig doft och smak med kafferost - supergott, kanske den enskilt godaste champagne jag provat (men min erfarenhet av mogna prestigecuveer ur magnum är klart begränsad). Jag låter glaset stå hela kvällen och det håller alla 6-7 timmarna, imponerande. Förrätten är halstrad anklever, färska fikon i reducerad balsamico och en bit wagyu-högrev. Till detta serverar P vin2: ljusgul färg, aromatisk, mandel, elegant, ganska låg syra samtidigt lång - mycket gott. Vi gissar på ett vitt Rhone-vin från ca 2000. Det är 1999 Chapoutier Hermitage Blanc lÓree, häftigt!

Nästa rätt är en marinerad och ugnsbakad torskrygg "Nobu Style", fenomenalt gott men lite svår vinmatchning. Här får vi tre glas (P, N och V): första glaset är ganska ljust gul med lite gröna reflexer och en aning "slöjig" doften är stor och rik med gula och gröna äpplen, lite lime, mineral och en del ek. Mycket gott, men lite för hög syra och ek för att matcha maten perfekt: 2005 Martinelli Woolsey Road, Russian River. Andra glaset är rött och doftar på en gång svalt, lite bärigt och med viss kryddighet - det blir en lång diskussion innan P avslöjar att det är en Pinot från Tasmanien, Henry James 2005 - min favorit till maten. Tredje glaset är bärnstensfärgat och doftar först ganska lite, sedan kommer mer och mer toner av gammal Riesling - häftigt och gott - 1971 Hochheim från Kloster Eberbach. Alla vinerna är mycket, mycket bra, fast undrar om inte torsken var allra bäst.

M häller ett mörkt rött som "mellanspel" - vi enas snabbt om att det är gammalt, intressant och sannolikt från Portugal. Viner har en ganska tydlig ton av soja och köttbuljong, frukten finns där och tannin och syra är i balans. Gissar 60-tal och icke-Douro? 1958 Baga.

L, P-O och V häller fyra röda, alla sniffar och konstaterar att mer luft behövs. Nu bär R in varma tallrikar med hela knaperstekta (perfekt rosa inuti) ankbröst, murkelrisotto och en syrlig sås. Vi provar vinerna och landar snabbt i Bdx, särskilt de tre första. Första glaset är snyggt, elegant och ger inga "vänstra stranden vibbar" så vi gissar på en bra StEmilion från tidigt 2000-tal, efter lite gissningar hittar vi fram till 2000 Ch Belair, mycket gott - ändå flightens svagaste. Glas 2 är ungdomligare och med mer kraft, vilket först lurar mig till vänstra stranden - men det är en verkligt god 2002 Ch Lafleur-Petrus från Pomerol. Bra leverans i den relativt svaga årgången. Tredje glaset är redan från första sniffen mycket god, arketypisk Cabernet-Bdx. Jag hittar en komplexitet och rätt tydlig tobak med lite rök, så jag gissar på en 90-tals La Mission Haut-Brion, men sedan leder P-O oss uppåt Medoc och då tror jag det är en Cos pga kraften och en touch av exotiska träslag och kryddor, även det är dock både fel slott och kommun. Vinet är en 1994 Leoville Las Cases, synnerligen gott och roligt att få prova. Intressant är dock att vinet viker ned sig efter någon timme i glaset - så dekantera inte om du har flaskor kvar. Sista glaset (undertecknads) skapar en del bryderi, det är lite ungdomligare och tätare i frukten, särskilt i mitten och slutet, mörk choklad och en gnutta eukalyptus, ändå ganska många Bdx-markörer. Efter en stund informerar jag att det inte är Bdx - vilkeklart förvånar några ganska mycket, och då hamnar vi ganska snart i Toskana. Det är en 2002 Redigaffi från Tua Rita (100% Merlot) som ger ett väsentligt yngre intryck än svaga 2002 i Toskana. Alla vinerna smakar utmärkt med maten, jag håller de tre sista som i stort sett jämnbra (ca 92-94), och då framstår 2002 Lafleur-Petrus som ett kap (kostade ca 500-600 SEK jmf med minst det dubbla för de andra). Nu är vi rejält mätta och nöjda, och då kommer R med ännu en flaska rött i folie. Denna är ganska väl kyld, men snart framträder ett tydligt utvecklat Cabernet-vin med skog, multna löv, undervegetation, stall och vinbärsfrukt. Gissningarna landar på ett mycket bra Medoc-vin från 80-talet, det är 1986 Beychevelle - läckert - tappar dock också efter någon timma i glas.

Ostar, port och ett rött följer - det röda smakar så tydligt ung Grenache från riktigt bra år (tydligaste hallonpastill jag smakat i ett vin) att jag tjatar om Ch9 2007 topp-cuveé ett antal ggr, medan M bara ler. Portvinet är en 2000 Vintage från en liten firma (som jag tyvärr inte antecknade), ganska torr och komplex, mycket bra. Den röda Grenachen visar sig vara 2009 Saint Jean de Barroux från Philippe Gimel, mycket kul att smaka och de 15-16% märks knappt. Stark rekommendation till alla som gillar ung Grenache! Ostarna var det inget fel på heller :-)

Så är det dags att hälla dessertvinerna och jag häller ett rödbrunt, transparent elixir med medelhög sötma, en del syra och mycket lång smak. Gissningarna far runt mellan Vin Santo, Banyuls, PX (fast det är inte alls likt), Moscatel de Setubal (som jag tycker är det mest lika, kanske även en gammal Banyuls). Till slut säger L mittemot "kan det vara en 75a?" vilket jag måste bekräfta - och då säger M att det är en Colheita Port - det är 1975 Burmester Colheita. Mycket gott om jag får skriva det själv. Ändå hamnar det i bakvattnet som bara den - för att R tar fram "riktiga Sauternes-glas" (just det, Riedel Sommelier) och häller en gyllene bärnstensfärgad dryck i dessa och det är bara så otroligt gott, det är ett komplett Sauternesvin som tilltalar både hjärna och hjärta med sin perfekta balans (frukt, syra, sötma) och sin längd och botrytiskomplexitet. Mitt livs Sauternes-upplevelse (hittills, har faktiskt även provat en 1975 d'Yquem - men denna flaska var klart bättre) - det är 1986 d'Yquem (förstås). Desserten är en jättegod äppelkompott med havregrynsfras och saffransgrädde, fast d'Yquemen är helt i fokus hos mig.

En magnifik måltid med ett flertal närmast osannolika viner, särdeles stort tack till R som planerade och ordnade, samt lagade den sagolika maten!

Ett stort tack till övriga gäster för fantastiska viner, inspirerande diskussion och för att det blev en så himla trevlig kväll - vi ses igen!

Ett ovanligt vin

hos Vintresserad är 2005 Gê (SB 94856). Det är bla ovanligt av följande skäl:
* Chile
* Regionen Rapel och Colchagua-dalen
* Gjort av ekologiskt odlade druvor
* 30% syrah, 30% carmenère, 24% cabernet sauvignon och 16% merlot

Vi får en tät, nästan opak svart-blå-purpur-röd färg som är tät ända ut till sista millimetern i kanten. Doften är stor, yppigt fruktig med svarta vinbär, björnbär, mörka plommon och lite vaniljiga gröna örter. Smaken är riktigt god med stor och tät frukt, och viss utveckling med lite tobak och örter. Det som ändå imponerar mest är den kassaskåpstäta frukten kombinerat med precist balanserad syra och tanniner. Faktiskt ett av de allra godaste viner jag provat från Chile. Klar rekommendation för alla som gillar fruktdrivna viner, eller bara vill prova ett ovanligt välgjort vin från Chile. Vinet håller 15% alkohol och är uppfostrat 15 månader på franska fat, båda delarna är synnerligen väl integrerade i frukten. Vinmakare är kändisen Alvaro Espinoza hos Viñedos Emiliana.

Bordeaux 2010 - ett första intryck

Vinimportfirman Tryffelsvinen har lagt om strategi vad gäller Bordeaux och arbetar nuförtiden med egen "importlicens" och därmed med ett par tre negocianter. Ännu så länge är utbudet mindre än man haft tidigare, men detta erbjuder större flexibilitet och lägre priser (påstås det... vi får se). Hursomhelst är det väldigt roligt att få ett eget första intryck av Bordeaux 2010 redan nu, samtidigt som internet närmast svämmar över både av positiva rapporter och av säljmail avseende ännu en "vintage of the century" och liknande. Det påstås att 2010 skall vara en syntes av den opulenta frukten hos 2009 och strukturen hos 2005, samt att Cabernet är ett lite säkrare kort än Merlot. Ikväll kunde man prova ett 15-tal viner som buteljerats för ett par veckor sedan, altså ett par veckor längre på fat än officiella "en primeur" veckan i början av april.

Hur smakar det då?
Jotack, mycket bra. Jag har provat en primeur viner under ett antal år, och generellt tycker jag att flera av vinerna stämmer in på en syntes av drickbarhet och opulens från 2009 (även om de inte är lika opulenta) och strukturen och syran som hos 2005. Allt är inte lika bra, och jag upplevde ändå att topparna är lite lägre än 2009 - men det kan vara  att man luras av 2009orna, och svårigheten att bedöma så här unga viner. Så kommer vi till 10 000 kr frågan - vad blir priserna? Det verkar finnas två strategier: sikta i närheten av 2009 års utgångspris, eller sikta på vad 2009orna kostar idag efter höstens asiatiska rally. Ett vin med den senare strategin är Ch Beychevelle, som föralldel är mycket gott - men kostade 54 EUR ex-negociant (källa liv-ex) och handlades sedan upp på liv-ex till 680-690 GBP/låda, så marknaden tycks ändå finnas där. Jag kommer dock inte att handa Beychevelle till det priset... däremot en del annat! Exakt vad återstår att se, det beror som sagt på vad priserna blir.

PS. Igår fick jag en riktigt rolig CD med posten, det var Ljudtekniska Sällskapets specialutgåva av Adolphson&Falks "Med rymden i blodet". Det är en återutgivning direkt från masterbanden, med originaldynamik och ingen "mastring" eller annan klangpåverkan. Det låter alldeles förträffligt! Man hör alla roliga ljud som Greg F. lurat ur de nya syntarna på ett klart musikaliskt vis, melodierna framgår tydligare och sång o text likaså. Så här borde all musik ges ut! En jämförelse med vin är att detta är ofiltrerat och oklarat och minimal intervention. DS