Diner Gourmande Extraordinaire

Ett mail trillar in från R. med anmodan om att dels välja ett vin, dels infinna sig på middag medförande ett flertal egna glas. R har angett en fyrarätters med hög ambition, och två "slots" med vin/rätt. Det blir en magnifik gourmandisk upplevelse med åtta andra vinnördar - här följer en "executive summary"!

Inledningsskumpan serverar R i fantastiska Riedel Sommelier Champagne. Den är gyllengul och kommer från magnum. Det smakar alldeles utmärkt med gula, fräscha plommon, bra syra och riktigt bra längd. Gissningarna landar på en prestigecuvee från 1990 - det är en Perrier-Jouet Belle Epoque 1985, och efter en 20-30 min i glaset utvecklas en förföriskt gräddig, nötig doft och smak med kafferost - supergott, kanske den enskilt godaste champagne jag provat (men min erfarenhet av mogna prestigecuveer ur magnum är klart begränsad). Jag låter glaset stå hela kvällen och det håller alla 6-7 timmarna, imponerande. Förrätten är halstrad anklever, färska fikon i reducerad balsamico och en bit wagyu-högrev. Till detta serverar P vin2: ljusgul färg, aromatisk, mandel, elegant, ganska låg syra samtidigt lång - mycket gott. Vi gissar på ett vitt Rhone-vin från ca 2000. Det är 1999 Chapoutier Hermitage Blanc lÓree, häftigt!

Nästa rätt är en marinerad och ugnsbakad torskrygg "Nobu Style", fenomenalt gott men lite svår vinmatchning. Här får vi tre glas (P, N och V): första glaset är ganska ljust gul med lite gröna reflexer och en aning "slöjig" doften är stor och rik med gula och gröna äpplen, lite lime, mineral och en del ek. Mycket gott, men lite för hög syra och ek för att matcha maten perfekt: 2005 Martinelli Woolsey Road, Russian River. Andra glaset är rött och doftar på en gång svalt, lite bärigt och med viss kryddighet - det blir en lång diskussion innan P avslöjar att det är en Pinot från Tasmanien, Henry James 2005 - min favorit till maten. Tredje glaset är bärnstensfärgat och doftar först ganska lite, sedan kommer mer och mer toner av gammal Riesling - häftigt och gott - 1971 Hochheim från Kloster Eberbach. Alla vinerna är mycket, mycket bra, fast undrar om inte torsken var allra bäst.

M häller ett mörkt rött som "mellanspel" - vi enas snabbt om att det är gammalt, intressant och sannolikt från Portugal. Viner har en ganska tydlig ton av soja och köttbuljong, frukten finns där och tannin och syra är i balans. Gissar 60-tal och icke-Douro? 1958 Baga.

L, P-O och V häller fyra röda, alla sniffar och konstaterar att mer luft behövs. Nu bär R in varma tallrikar med hela knaperstekta (perfekt rosa inuti) ankbröst, murkelrisotto och en syrlig sås. Vi provar vinerna och landar snabbt i Bdx, särskilt de tre första. Första glaset är snyggt, elegant och ger inga "vänstra stranden vibbar" så vi gissar på en bra StEmilion från tidigt 2000-tal, efter lite gissningar hittar vi fram till 2000 Ch Belair, mycket gott - ändå flightens svagaste. Glas 2 är ungdomligare och med mer kraft, vilket först lurar mig till vänstra stranden - men det är en verkligt god 2002 Ch Lafleur-Petrus från Pomerol. Bra leverans i den relativt svaga årgången. Tredje glaset är redan från första sniffen mycket god, arketypisk Cabernet-Bdx. Jag hittar en komplexitet och rätt tydlig tobak med lite rök, så jag gissar på en 90-tals La Mission Haut-Brion, men sedan leder P-O oss uppåt Medoc och då tror jag det är en Cos pga kraften och en touch av exotiska träslag och kryddor, även det är dock både fel slott och kommun. Vinet är en 1994 Leoville Las Cases, synnerligen gott och roligt att få prova. Intressant är dock att vinet viker ned sig efter någon timme i glaset - så dekantera inte om du har flaskor kvar. Sista glaset (undertecknads) skapar en del bryderi, det är lite ungdomligare och tätare i frukten, särskilt i mitten och slutet, mörk choklad och en gnutta eukalyptus, ändå ganska många Bdx-markörer. Efter en stund informerar jag att det inte är Bdx - vilkeklart förvånar några ganska mycket, och då hamnar vi ganska snart i Toskana. Det är en 2002 Redigaffi från Tua Rita (100% Merlot) som ger ett väsentligt yngre intryck än svaga 2002 i Toskana. Alla vinerna smakar utmärkt med maten, jag håller de tre sista som i stort sett jämnbra (ca 92-94), och då framstår 2002 Lafleur-Petrus som ett kap (kostade ca 500-600 SEK jmf med minst det dubbla för de andra). Nu är vi rejält mätta och nöjda, och då kommer R med ännu en flaska rött i folie. Denna är ganska väl kyld, men snart framträder ett tydligt utvecklat Cabernet-vin med skog, multna löv, undervegetation, stall och vinbärsfrukt. Gissningarna landar på ett mycket bra Medoc-vin från 80-talet, det är 1986 Beychevelle - läckert - tappar dock också efter någon timma i glas.

Ostar, port och ett rött följer - det röda smakar så tydligt ung Grenache från riktigt bra år (tydligaste hallonpastill jag smakat i ett vin) att jag tjatar om Ch9 2007 topp-cuveé ett antal ggr, medan M bara ler. Portvinet är en 2000 Vintage från en liten firma (som jag tyvärr inte antecknade), ganska torr och komplex, mycket bra. Den röda Grenachen visar sig vara 2009 Saint Jean de Barroux från Philippe Gimel, mycket kul att smaka och de 15-16% märks knappt. Stark rekommendation till alla som gillar ung Grenache! Ostarna var det inget fel på heller :-)

Så är det dags att hälla dessertvinerna och jag häller ett rödbrunt, transparent elixir med medelhög sötma, en del syra och mycket lång smak. Gissningarna far runt mellan Vin Santo, Banyuls, PX (fast det är inte alls likt), Moscatel de Setubal (som jag tycker är det mest lika, kanske även en gammal Banyuls). Till slut säger L mittemot "kan det vara en 75a?" vilket jag måste bekräfta - och då säger M att det är en Colheita Port - det är 1975 Burmester Colheita. Mycket gott om jag får skriva det själv. Ändå hamnar det i bakvattnet som bara den - för att R tar fram "riktiga Sauternes-glas" (just det, Riedel Sommelier) och häller en gyllene bärnstensfärgad dryck i dessa och det är bara så otroligt gott, det är ett komplett Sauternesvin som tilltalar både hjärna och hjärta med sin perfekta balans (frukt, syra, sötma) och sin längd och botrytiskomplexitet. Mitt livs Sauternes-upplevelse (hittills, har faktiskt även provat en 1975 d'Yquem - men denna flaska var klart bättre) - det är 1986 d'Yquem (förstås). Desserten är en jättegod äppelkompott med havregrynsfras och saffransgrädde, fast d'Yquemen är helt i fokus hos mig.

En magnifik måltid med ett flertal närmast osannolika viner, särdeles stort tack till R som planerade och ordnade, samt lagade den sagolika maten!

Ett stort tack till övriga gäster för fantastiska viner, inspirerande diskussion och för att det blev en så himla trevlig kväll - vi ses igen!