Julviner 2008

Julhelgen firas hos svärföräldrarna, det är trevligt och barnen myser och väntar på tomten. Traditionen bjuder öl och starka drycker till julbordet, vi lyckas ändå få med lite annat både kvällarna före och efter själva julafton... och här följer en kort resumé.

2000 Ch d’Agassac, Haut-Medoc
Till svärmors synnerligen goda älggryta korkar vi upp två viner, det första är 2000 Ch d’Agassac från Haut-Medoc. Fin, mörk-röd färg, en doft som börjar ganska slutet men öppnar upp ordentligt med mörk frukt och rostat kaffe, och en ganska lång smak med lite svartvinbärs-dominans, men synnerligen gott och ganska nära mitt-i-prick på vintresserads smakpreferens.

Vi korkar även upp en 2003 Ca’Marcanda Promis, Toscana (Gaja) till älgen. Ett på pappret minst lika bra val. Färgen har mera tegel, doften är öppnare, smaken likaså med en fin kombination av körsbärsfrukt och den lilla kärvheten som skvallrar om ursprunget i Toscana. En rätt god mognadskomponent med lite starkvin finns också med. Samt en hyfsad längd, balans och komplexitet. Ändå föredrar alla vinet från Haut-Medoc.

En annan kväll är det dags för en Argentinare som får fina betyg av Parker, 2004 Mendel Unus (2005an får 94 poäng i senaste utgåvan av ”Wine Buyers Guide”, 2004 har vi ingen uppgift om). Vinet är tätt, mörkt rött med svart-blåa stråk. Doften är medelstor mörk frukt. Smaken är som sammet, med samma mörka frukt, mest åt plommonhållet. Längd och balans är bra, men inte så komplext. Det är ett utmärkt vin, men kanske inte så spännande, Haut-Medoc är fortfarande herre på täppan.

Sedan är det dags för Napa Valley att ge sig in i leken, en 2002 Franciskan Cabernet Sauvignon från Oakville får tjänstgöra till diverse julbordsrester och blandade ostar. Färgen är klart ljusare än kamraten från Argentina och helt genomskinlig, vissa likheter med en Chateauneuf faktiskt. Doften är stor och rätt god, klart dominerad av amerikanska fat. Smaken innehåller även en del fin Cabernet-frukt och viss mognad. Inte alls dumt, men Ch d’Agassac är fortfarande helt ohotad.

När vi sedan kommit hem dricker vi dels en 2001 Künstler Hochheimer Hölle, Riesling Kabinett, Rheingau till rökt och gravad lax. Ett gott vin med fin färg och doft, men lite mer halvsött än halvtorrt (som vi trodde det skulle vara).

Till sist en halva 2004 Ch Mont-Redon, Chateauneuf-de-Pape till en fläskfile med lök, morot, paprika, lite äpple och aprikos (tänkt att vara barnvänligt, men de vuxna åt betydligt bättre...). Vinet får ca 1 timme i karaffen, har en transparent klarröd färg, medelstor doft, och en smak som till att börja med är lite eldig, men integreras efter ett tag till en fin, lätt kirsch-mandelmasse-grenache-frukt och fina, långa balanserade syror. Mycket gott och trevligt att det finns på halvbutelj.

Den som kan SBs prislista har kanske räknat ut att samtliga de röda vinerna har legat prismässigt på 210 SEK +- 20 SEK... och man kan då fråga sig ”vilket var bäst för de pengarna?” Ja, faktiskt 2000 Ch d’Agassac utan några mer omfattande analyser. Trots att Bordeaux ofta anklagas för att göra ”för dyra” viner. I alla fall i vår smak. Och det är ju det som räknas till sist, den egna upplevelsen! På delad andraplats finner vi Mendel Unus och Ch Mont-Redon, två fullständigt olika viner, men ändå mycket njutbara upplevelser och goda matviner.

God fortsättning på helgerna och Gott slut på 2008!

1999 Ch Giscours, Margaux

Vi fortsätter med vintertemat "hyfsat mogen Bordeaux" och öpnnar en 1999 Ch Giscours, Margux. Slottet är relativt stort (ca 80ha) och har haft tydliga upp- och ned-perioder kvalitetsmässigt de senaste 30-40 åren. Vi har tyvärr inte provat några gamla Giscours, men det lär vara så att 70-talet var bra medan 80- och början på 90-talet var mycket ojämna. Kvällens 1999 köptes på SB för en rimlig peng (ca 250 SEK) någon gång 2002-2004. Detta är första flaskan på länge. Vi drar korken men karafferar inte. Första intrycket i glaset är bra, med en medelstor mogen doft. Andra intrycket efter en stund i glaset och lite luftande snurrande är bättre med en fin komplex doft med bla tobak, mörk frukt och mognadstoner av (goda) multna löv. Smaken är ännu bättre, slank och mycket fin komplexitet, vi hittar allt från mörk frukt, via röda vinbär, kaffe, kokos, mycket god piptobak, lite Margaux-viol-parfym till de mognande, lätta starkvinstonerna. Jättegott! Frågan är då om detta är bättre än förra helgens 1995 Phelan-Segur? Ja, det tycker vi nog. Phelan-Segur är ett enklare vin, men från ett bättre år. Giscours är ett bättre vin från ett enklare år och det märks i lättheten i anslaget hos Giscours, men det gör inget alls för den härliga komplexiteten när man hittar nya smaker i varje klunk är så givande. Vi har någon flaska kvar, och den kanske dricks efter nyår, eller om ett år eller två, det går säkert utmärkt vilket som.

2003 Chateau Paloumey, Haut-Medoc

Det har kommit flera oberoende rapporter om att årgång 2003 i Bordeaux är drickbar tidigt, och kanske inte ens skall lagras så länge som många initialt trodde. Vi korkar därför upp en (potentiell) äkta bruksbordeaux 2003 Ch Paloumey, Haut-Medoc (inköpt för 11 EUR i Frankrike) och karafferar. 65% Cabernet Sauvignon och 35% Merlot enligt baksidesetiketten. Färgen är mörkröd med lite toner av blått och lila. Doften domineras initialt av mörk frukt med en hel del svarta vinbär, smaken är inte helt i balans till att börja med, men det går fint till mat både dag 1 och 2. Efter en dryg timme i karaff och glas börjar bitarna falla på plats, doften är nu mer harmonisk med lite rostat kaffe och en aning smörkola, och smaken har en rätt bra balans mellan frukten, syran och rätt så finkorniga tanniner. Eftersmaken är hyggligt lång och lite söt frukt. Vinet går fint att dricka nu, men en tid till på rygg hade nog inte skadat. Hursomhelst gott idag också, och en alldeles utmärkt bruksbordeaux (som vi saknar på SB...)

Perfekt mognad

På luciakvällen öppnar vi 1995 Chateau Phelan-Segur, St Estephe. Vinet är varken stort eller märkvärdigt, och vi funderar om vi är försent ute. Ingen karaffering, utan bara öppning 30 min före maten och en liten provslurk ifall det skulle vara vinäger. Det är det inte, utan bara ”väl moget”. Till maten (en ovanligt lyckad slow-cooked bit ryggbiff med likaledes slow-cooked rödvinssås) är vinet alldeles utmärkt; djuprött med fin tegelkant, medelstor mogen doft med fin komplexitet och en lång, slank perfekt mogen smak där tanninerna inte märks alls. Så långt allt gott, sedan tar vi fram osten, en mogen (nästan morbid enligt A) Morbier inköpt i ett litet stånd i det stora förortscentrumet. Nu har vinet varit öppet i ca 1,5 timme. Osten är den fylligaste, mognaste och helt enkelt godaste Morbier vi ätit. Doften är inte att leka med, full av allehanda nedbrytningsprodukter, smaken är innehållsrik, mjuk och komplex. Kombinationen med vinet är inte mindre än suverän. Det finns en slags mogen tryffelton i både ost och vin som verkligen gör att 1+1=3. I den sista slurken vin finns ett sediment fint som damm, och den allra godaste slurken är det. Om ni råkar ha en flaska 1995 Phelan-Segur kan jag bara å det allra varmaste rekommendera att inhandla en bit mogen Morbier och korka upp nu!

PS. Det som F&V skrev om 1997 Fontalloro:
” Inköpspriset framstår nu som nästan löjligt lågt och ska man sätta poäng bör de hamna uppåt 95. En av årets stora upplevelser. Detta är varför man gör sig omaket att lagra vin!” stämmer fint in på 1995 Phelan-Segur och Morbier. DS

Blandade karameller

Inte så sällan dricker man viner som är goda, och passar fint med mat och sällskap, men kanske ändå inte hinner (prioriterar) att skriva ngt mer om dem. Tänkte iallafall få ned några korta rader om diverse viner (mm) som upplevts den senaste tiden.

2002 La Tense Sassella, Valtellina.
Det här vinet är väl beskrivet i många omgångar i bloggosfären. F&V har kallat det ”systemets mest prisvärda” etc. Vi har druckit flera flaskor av flera årgångar och alltid varit nöjda, utan att vara överväldigade. Det blir vi inte av denna 2002a heller, men den är väldigt god och helt perfekt mogen för vår smak. Dessutom synnerligen elegant! En mycket stark rekommendation att dra korken om du har några 2002or kvar.

2003, A.Voge Cornas
Vi besökte Primewinebar i veckan som gick. Ett mycket trevligt ställe med en lång vinlista, även på glas. Vi drack bla Graham Becks 2003 Blanc-de-Blanc, mycket gott bobbel, samt några röda Graham Beck-viner. Kvällens vin var dock utan större tvekan Alain Voges Cornas VV 2003. En (lite förvånansvärt) ganska klar, ljusröd färg och en härligt stor och innehållsrik doft med röda bär. Återigen ett mycket elegant vin som för tankarna mot de bättre distrikten i Bourgogne (även det lite förvånande).

Vinbloggar-kollega ”Vinös” har redan provat både 2003 och 2005, och jag lånar följande citat från beskrivningen av 2005 som jag tycker passar utmärkt även på 2003:
”I munnen är vinet burgundiskt saftigt och slankt men uppvisar riktigt bra koncentration och härliga syror. Det här är seriös Syrah och förutsättningen för den härliga kombinationen av slankhet och koncentration stavas garanterat lågt uttag.”

Se:
http://vineuse.blogspot.com/2008/11/alain-voge-cornas-les-vieilles-vignes.html

2005, Les Boucauds, Claude Riffault, Sancerre
För ett antal år sedan drack vi en del Sancerre, då syran, frukten och elegansen ofta var tilltalande (särskilt som vi på 90-talet ju drack en del ekade-Aussie-chardonnays som varken hade syra, frukt eller elegansJ). Sedan gick tiden och vi försökte hitta chardonnay med syra, frukt och elegans – ibland lyckades vi, men oftast inte. Nu var det iallafall dags igen för en Sancerre igen efter att ha köpt en halvlåda på Tryffelsvinens entusiasm för denna helt okända (för vår del) producent. Färgen är ljust vit med lite gröna toner. Doften är medelfyllig med syra, grön frukt och viss elegans. Inga svartvinbärsblad, krusbär eller liknande. Smaken är bra med fin mineralitet och hög syra, utan att vara märkvärdig. Rätt bra, men kanske lite endimensionell. Vi sparar nog resterande flaskor till nästa sommar iaf.

Den blommiga klippan...

L&S har bjudit på middag, det brukar bli mycket trevligt med god mat och dammiga, intressanta och goda drycker! Kvällen inleds med att åtta barn äter köttbullar och pasta medan de vuxna äter hemgjorda sconesliknande saker med god fyllning och sippar lite bobbel (Jacobs Creek från Australien tror jag, helt OK utan att vara speciellt). Blickarna går dock mot de öppnade, alu-folierade flaskorna som står en bit bort. När barnen ätit dukar vi snabbt av och ställer upp fyra glas per gäst. Och sedan häller vi, ett par otursamma bilförare får bara lite av varje. Somliga smygsniffar medan L&S gör färdigt vuxenmaten (smarrig kyckling med vitlök och champinjoner mm). När vi sätter oss säger L lite kryptiskt (som vanligt) något om katter och hermeliner och Brasses lattjo-lajban-låda. Tre hör ihop och en ska bort altså. Vinernas färger är ganska lika, mediumröda med mer eller mindre tydlig, klar tegelkant. Vin 1, 2 och 4 doftar till att börja med ganska likartat och fint, men inte stort eller tydligt. Vin 3 däremot har en ganska stor, lite viol-parfymerad doft med mörk, faktiskt lite söt frukt och en aning rök eller piptobak. Inte har väl L ställt in en Sydafrikan tänker vi... Även i första smakproven skiljer sig Vin 3 ut som större och med en ganska tydlig Cabernet-frukt, men också en hel del mognadstoner och närmast obefintliga (extremt väl integrerade) tanniner. En relativt mogen Medoc eller Pessac-Leognan, kanske 1996? Men vad är då de andra?

Facit Vin 3:
1994 Rauzan-Segla, Margaux

Efter en stunds doftande och smuttande avslöjar L att årgångarna på vin 1, 2 och 4 är: 1990, 1995 och 2002. Frågan är vilken som är vilken?
Ganska snart hittar vi att vin 2 är äldst och altså 1990.
P hittar en liten blommighet i doft och smak, medan V hittar lite mjuk plommonfrukt och säger ”Merlot, högra stranden” och börjar gissa på de St Emilion som brukar finnas i källaren hos L. Smaken är fullt mogen med många trevliga mognadstoner. De flesta är överens om att vinet sannolikt inte vinner på ytterligare lagring, och att det är jättegott efter en dryg timme i glaset.

Facit vin 2:
1990 Lafleur-Petrus, Pomerol

Först är vi inte helt överens om vilket av vin 1 eller 4 som är 1995, men V övertygas snabbt att vin 1 är 1995 och därmed vin 4 är 2002. Vin 4 är en förvånansvärt god 2002a med både frukt, balans och lite mognad. Utmärkt gott till maten. Kanske en minimal aning ihåligt i mitten. V gissar på en överpresterande medelklass-St Emilion.

Facit vin 4:
2002 Lafleur-Petrus, Pomerol

Nu börjar alla gissa vartåt det barkar, vin 1 är altså:
1995 Lafleur-Petrus, Pomerol

När all folie är borta, det mesta av maten uppäten (utom V som knappt kan slita sig från glasen) så är alla vinerna utomordentligt goda! Särskilt 1995 L-P är otroligt god med sin fina Merlot-frukt, komplexitet och balans i syran. Tanninerna är knappt märkbara, men ger ändå lite finpolerad struktur. Men även 1994 R-S smakar väldigt bra även sent på kvällen. Stort tack till L&S för en mycket trevlig och välsmakande kväll!

Tre helgviner

Vi inleder helgen med Cape Mentelle Trinders Cabernet Sauvignon – Merlot 2002 ifrån Margaret River i Western Australia. Firman tycker att 2002 är en medelårgång som kan sparas fram till 2012. Vi har inte druckit vinet förut, men provat deras rena CabSauv samt Shiraz och det var fylliga viner med ganska tydlig eukalyptus (CS) och ”rök, tobak och lakrits” i Shirazen. Båda var goda och moderna viner, men utan att direkt glänsa eller uppmana till merköp. Trinders CabSauv-Merlot blenden är nog vår favorit hittills med en fin balanserad frukt och ganska komplex smak, även om de svarta vinbären och eukalyptusen är mest framträdande. Även lite citrus i smaken efter ett tag. Färg, doft och smak indikerar alla att vinet är relativt moget redan nu, men håller säkert ett par år till. Inget vin som omvänder en die-hard Bordeuax-fan, men gott och sympatiskt ändå.

Helgvin nummer två är lite grövre kaliber (iaf på pappret), nämligen 1998 Ch Talbot från St Julien (vårt favoritdistrikt i favoritregionen Bordeaux). Hugh Johnson hävdar att Talbot 98 är en lyckad årgång hos slottet. Ganska höga förväntningar altså. 1998 är ett år i Bordeaux som gett mycket bra viner från högra stranden, men vinerna från vänstra stranden kan vara lite kantiga och fruktfattiga. Vi karafferar och får en fin färg, men lite svårbestämd, är den röd eller lite tegel eller... ? Den första doften är mycket liten. Betydligt mindre än vi hoppats. Vi smakar, inget fel på smaken, men inte heller så bra som vi förväntat oss. Frukten är klart i bakgrunden, medan tanniner, syra och en viss träighet är i förgrunden. Ajdå, inte så kul. Till maten är det bättre. Det som smakar allra bäst är den sista tredjedelen av flaskan som inte varit i karaffen. Slutsatsen blir att detta var en ovanligt mogen 98, just lite kantig och med frukten i bakgrunden, som ändå gick bra att dricka till mat och särskilt inte skall passera karaffen! Vi äter en kalvgryta som krävde en hel del jobb, de vuxna tyckte den smakade bra (men inte sensationellt). Barnen var tveksamma, särskilt G. Sedan kom äppelkaka med mandelmassa på bordet, då blev det annat liv i luckan!

Helgens sista vin är en flaska Guigal Crozes-Hermitage 2003 som tas fram utan större eftertanke till en enkel lövbiff och ugnspotatis. Snabbt i karaffen. Färgen är fin, klarröd där man även kan ana lite purpur. Doften är enastående god! Ett riktigt sniff-vin, vad roligt, det hade vi inte väntat oss. Vi hittar en härlig, begynnande mogen Syrah-frukt med (faktiskt) lite syd-Rhonsk kirsch och mandelmassa. Smaken är lite slankare och tanninerna märks tydligt, utmärkt till maten. Efter några timmar i glas och karaff är doften ännu bättre! Som en riktigt bra Ch9dP, och då har även tanninerna lagt sig lite, så det går fint att dofta och smaka efter maten. Helgens vin utan någon som helst tvekan. Vem hade trott det?

A.Palacios Les Terasses 1999, Priorat

Efter en fredag som bla innehöll ett besök på SB Passagen med visst köande, där många var ute efter Krug 1996, som säkert är god men för 1900 SEK får man många flaskor intressanta rödviner (tex Alain Voge Cornas 2005a som låg i vår korg)... så öppnar vi en halvgammal flaska, 1999 Les Terasses från (forne?) kultproducenten Alvario Palacios i Priorat. Gjort på mestadels inköpta druvor, en okänd druvmix (vi gissar att det finns Grenache, Carignan och kanske lite Cabernet och Syrah) och ett modernt sätt att göra vin. Les Terrases är lillebror där mellansyskonet heter Finca Dofi (ibland ansett som hans bästa vin) och den kaxiga storasyrran heter ”L’Ermita”. Tyvärr har vi inte provat något av storasyskonen, men väl druckit Les Terrases i ett par 90-talsårgångar (96, 97 och 98 om minnet inte sviker). Det brukar vara ett gott matvin med fin syra, viss mineralitet och klart befriad från ekig fläskighet. Kvällens vin har vi lagrat betydligt längre än någon annan flaska, och med tanke på att Hugh Johnson anger 2001 som den äldsta årgången i sin Pocket Wine Book 2009 så är vi en aning oroliga att vinet är ”over the hill and way down the slope...” så är det dock inte.

Efter ca 30 min i karaff och vid ca 17-18 grader får vi en fin röd färg med aningen tegel i kanten och lite purpur-blåa reflexer. Ganska tät och mörk kärna. Lite verkligt finkornig fällning. En medelstor, ganska komplex doft med lite vinbär, kaffe, en gnutta kirsch, och mandelmassa. Ganska svårt att bestämma ursprunget om vi provat blint. Smaken är lång, sirlig, och ganska slank med många olika noter: röd frukt (bl a vinbär), tobak, liten starkvinston och ett syrligt avslut. Tanninerna har nästan helt mognat ut, ingen kärvhet eller eldighet. Mineral från de branta terasserna i Priorat. Ett långt slut på ett fullmoget vin. Hade vi provat blint så hade vi nog gissat fel ett par gånger (trots att vi druckit vinet förut). Det är helt enkelt inte så tydliga kännetecken från något område, men vi hade definitivt sagt gamla världen och inslag av Grenache. Hursomhelst mycket gott och ett utmärkt matvin. Den som har flaskor kvar bör nog öppna inom en relativt snar framtid, även om devisen är ”hellre mer mognad...”.

1999 Clerc Milon, Pauillac

Ikväll blir det klassisk husmanskost, kalops och därtill ett klassiskt vin, Chateau Clerc Milon 1999, Pauillac. Vinet görs av Baronessan de Rotschild, och kan betraktas som ett lillasyskon till Mouton-Rotschild. Det är en hyfsat stor vinareal, drygt 100 ha och man gör ca 170 000 buteljer per år. Druvblenden är klassisk Medoc: 46% Cabernet Sauvignon, 39% Merlot, 12% Cabernet Franc och så lite Petit Verdot och Carmenere. Årgången 1999 är en lättare årgång, och vi har druckit flera 1999or från Medoc de senaste åren med god erfarenhet. Ingen toppårgång, men klart bättre och mer drickvänlig än man ofta läser om. Vi har druckit Clerc i andra årgångar tidigare, bla en 1982 som (förstås) var bra, men annars så lär det vara så att slottet gjort mest mediokra viner före 1982, och sedan höjt kvaliten men främst i bra årgångar. Detta är första 1999an som vi provar. Vinet får en timme i karaff och första sniffen ur karaffen lovar gott, svartvinbär! Färgen är klart, mörkt röd med liten tegelkant. Doften är sedan väldigt god! En liten symfoni av svarta vinbär, piptobak och kaffe, typisk Pauillac! Smaken är ännu bättre, en drickvänlig, medelfyllig, komplex och balanserad smak. Tanninerna är nästen helt i bakgrunden och som slät sten. Lite mineralitet, fin mörk svartvinbärsfrukt. Lite choklad och kaffe. Väldigt gott faktiskt... klart in på topp-5 2008! Ett vin att dricka före, till, och efter maten, trots att det är en Medoc. Måste bara sniffa lite till...

2004 Domaine Leon Barral, Cuvee Jadis

F&V har redan skrivit många kB om Domaine Leon Barral, och på måndag släpps årgång 2005 av Cuvee Jadis (som är mellan-syskonet om vi förstått det hela rätt) så vi tyckte det var roligt att prova 2004. ”Same procedure as last wine...” dvs korken ur ca en timme i förväg och ned i karaffen. Första doften är verkligt fin, innehållsrik och lovande. Vi är nyfikna så det blir direkt en liten slatt i glaset under matlagningen. Barnen och A. stojar runt i diverse Halloween-utstyrslar, medan vintresserad får vara den tråkige kontorsarbetaren som faktiskt en kort stund får leka prins! Och laga mat. Det blir en Osso-Bucco-inspirerad gryta med pasta till, relativt barnvänligt var tanken men de äter mest pastan. Tillbaka till väsentligheterna, vinets färg är klart röd med lite purpur-stick, doften är stor, öppen och inbjudande från start. Till att börja med hittar vi mest röd fin frukt, lakrits och garrigue. Mmmm, det är själva definitionen av hur södra Frankrike doftar! Efter lite längre tid i karaff och glas framträder en tydlig, söt kirsch, mandelmassa samt Herbes de Provence. Smaken följer doften fint, den är verkligt slank och läskande, med en hög, bra syra. Tanninerna finns där, men snyggt i bakgrunden. Allt i en positiv balans.

Passar förträffligt till maten som innehåller en del syra (vin och citron). A. tycker att vinet är jättegott och lite ovanligt. Finns det då ingenting att anmärka på? Tja, hade vinet kostat det dubbla (dvs ca 400 SEK) så hade vi nog sagt att det är en gnutta eldigt, och kanske kunde varit lite längre, men för ca 200 SEK är det helt enkelt otroligt bra! Dessutom har vinet den där svårgripbara ”vill-dricka-mera-för-att-det-är-så-gott-och-intressant-känslan” som ibland infinner sig. Det blir nog några flaskor 2005 på måndag om man får tag på dem...

Bordeaux 2005 – en första provsmakning

Vi är ganska nyfikna, så vi provar tre viner från Bordeaux 2005 som släpptes 15 oktober, även om det egentligen är alldeles för tidigt. Det blir:

• Ch Maucaillou, Moulis
• Ch Chasse-Spleen, Moulis
• Ch Commanderie, St Emilion Grand Cru

Alla har fått goda, men inte “outstanding” betyg från olika proffsprovare. Vi har tidigare i höst druckit 2000 Ch Maucaillou med nöje.

Vi karafferar ca. 1 timme och den första doften ur karafferna är fin, en kompakt frukt med lite rostade fat, lovande! När vi sedan häller upp är färgen på vinerna närmast identiskt blå-purpur-röd och tät, men inte opak.

Vi börjar dofta på Ch Commanderie och får en bra, ung doft av mörk frukt och lite fat. Faten har klart tagit ett steg tillbaka jämfört med första intrycket ur karaffen. Ch Maucaillou har en liknande doft men lite kryddigare. Ch Chasse-Spleen däremot är mer sluten.

Ch Commanderie smakar som förväntat, tät och kompakt mörk frukt med lite mörk choklad och tydliga, men finmaskiga tanniner. Maucaillou likaså, mer kryddor men mindre choklad. Faktiskt även en aning längre smak. Ch Chasse-Spleen ger lite mer röd frukt och (ännu) tydligare syror. Sammanfattning dag 1 är att vinerna går att dricka till mat, men det kräver en tålighet för kompakt, lite sluten frukt, tydlig syra och tanniner som är ganska nära en ung Bandol (fast ändå elegantare). Dag 1 föredrar vi med en liten marginal Ch Maucaillou för sin frukt, kryddighet och längd.

Dag 2 har Ch Commanderie utvecklat den mörka chokladen och tanninerna är en aning snällare och därmed en gnutta bättre. Vi tror att samtliga viner har en god framtid, och sannolikt smakar bäst någonstans mellan 2011 och 2020. Motsvarar då dessa viner förväntningarna på 2005? Det är en bra fråga, som får ett ”delvis” till svar: de är utan tvekan långlivade tack vare kombinationen av kraft, syra och tanniner (även alkoholhalten är hög för att vara Bordeaux, 13.0 – 14.5 %). Tanninerna är även rätt så finmaskiga. Men vi skulle nog ändå föredra en hyggligt mogen 2001 idag och ett par år framöver.

Franska Vin- och Gastronomidagarna 2008

I pampiga spegelsalen på Grand Hôtel i Stockholm ordnar Sopexa Franska Vin- och Gastronomidagarna 2008. Vi börjar hos Sigva där vi får trevligt bemötande, god champagne från Alfred Gratien och god Chablis från Domaine Malandes, särskilt “Tour du Roy VV 2006” imponerade med fin frukt, balans och mineraler.

Sedan ett smakprov Chateau La Croix Canon 2005, Canon-Fronsac hos Vinsummum, gott men inte märkvärdigt, bra bruks-Bordeaux som vi ofta frågar efter.

Hos Vinovativa stannade vi en stund och provade Champagne Frank Bonville Grand Cru NV, mycket bra! Stark kandidat till huschampagne. Blev nog två glas om minnet inte sviker…

Från Thunevin i Bordeaux provade vi SB 99684 Château Bel-Air-Ouÿ 2000 St Emilion (285 SEK). Mycket gott! Moget och med fin balans, samt SB 97012 3 de Valandraud 2005 St Emilion (293 SEK). Frukt och rostade fat (härlig kaffeton) i fin kombination, tål säkert en del lagring men går att dricka på frukten redan nu. Man bör dock inte vara känslig för rostade ekfat, de finns nämligen där! Tyvärr missade vi 2005 av Domaine Courbis Cornas Champelrose.

Vidare till Bristly och deras mycket intressant vinportfölj. Vi provade bla:

• Barroche Signature 2006 (ersätter Cuvee Reserve) som kändes lite bättre balanserad än 2005 Reserve som vi upplevde lite för eldig.
• 2006 Fiancee, väldigt god!
• 2006 Pure, oj oj, väldigt väldigt god!
• 2006 Cuvee Vatican, Reserve Sixtine. Bra, men efter de ”sexiga” vinerna från Barroche inte lika spännande.
• 2005 Pommard ”Rugiens”, Domaine F&P Pillot. Mycket god Bourgogne! Vi är inte så erfarna när det gäller Bourgogne men detta var mycket gott med fin frukt (hallon, jordgubb) och en finfin fatbehandling.

Stort tack Gabriel för era goda viner, trevlig pratstund och bra information om vinerna.

Sedan liten paus med några ostar. Vi gick vidare till Ward Wines där A. drack Pol Rogers Champagne med nöje, medan vintresserad provade Trimbach Riesling, inte alls dumt! Chateau Mont-Redon CH9P 2004 var gott med bra syra, viss komplexitet och kryddighet. Inte samma kraft och frukt som Barroche, men gott och matvänligt.

Vi avslutade med en lång sejour hos Johan Lidby Vinhandel vägledda av Håkan J. Här började vi med flera goda Chablis från far&son Brocard 2006 och 2007, alla var bra, och roligt att prova skillnaden mellan 1er Cru Montmains från lite varmare jord med mer lera och 1er Cru Fourchaume lite mer mineral och syra. Vitt och rött från Laurent Miquel (Saga Pegot 2005 var utmärkt), och avslutade med Domaine Santa Duc Gigondas Tradition 2006 (rätt stor andel Grenache) som redan var fullt drickbar och mycket god (vissa likheter med Barroche Signature 2006). Håkan säger dock att dessa viner ofta ”stänger ned” ett antal år (2005 lär redan vara ganska knuten), så antingen skall de drickas inom två år, eller efter flera års lagring. Stort tack Håken för lärorik och god provning! På hemvägen köper vi med oss lite för många oster, de är ju så goda! Stort tack till Sopexa och alla importörer för en mycket trevlig och givande lördag eftermiddag. Vi hoppas komma igen nästa år!

En stokastisk procedur i norrförort

Vintresserad är på plats 09.10 som nummer två i kön på lokala SB. Ca 09.40 anländer nummer 3, och ca 09.50 nummer fyra. Ungefär samtidigt kommer en SB-person ut med beställningslappar och informerar att kassa 1-3 är för släppet (bra!). Kl 10 släpps vi in, jag
hamnar i kassa 2 med kassör P. Kl 10.03 slår kassa-datorerna om till 10.00 och kassörerna (eller croupierna, tack F&V) kan börja mata in beställningar. Vi har en beställning med många artiklar (beslutsångest...) och det går inte fort, kassa 1 och 3 är klart före. Även kund nummer 4 i kassa 3 får in sin beställning före oss. När vår kassör till slut skall spara beställningen så lyckas inte det. Då frågar han de andra kassörerna som säger "det är bara att trycka på ny kund", han gör det, och säger "tack för idag" och jag åker hem. Ca kl. 10.20 ringer det:
- Kassör P på SB i norrförort: du måste snabbt som 17 få in dina artikelnummer igen, det har blivit strul.
Jag läser upp numren igen.
Kassör P:- Jag ringer tillbaka.
Ca 10.45 så ringer kassör P tillbaka och säger att vi har fått igenom ett antal artiklar, men missat 3.
- Vilka då? replikerar jag, och får numren (med viss osäkerhet) och konstaterar att två av dem (bla Gazin som jag tipsat om på vinklubben.se) är rimliga. Det tredje är konstigt; Ch Maucaillou borde inte vara slut? Då kollar kassör P igen och kommer tillbaka:
- Nej, det gick visst att beställa iallafall!
Touche!
Lotteri är bara förnamnet. Den (lätt retoriska) frågan blir förstås: har SB utbildat personalen, och testat (det nya) systemet och processen? Skulle inte tro det va...
Kassör P ska iallafall ha en eloge för att han ringde tillbaka och i andra omgången verkligen försökte få in beställningen. Sen får vi väl se vilka buteljer man till slut får. Hela beställningsproceduren är iallafall en milt sagt löjeväckande historia, och skulle inte alls behövas om bara SB hade ett anständigt sortiment av Bordeaux från början.

Höstmiddag med viner från Bordeaux

Vi har A’s studiekompisar med respektive på middag och vinprovning. Serverar kalvstek med kantarellrisotto, rödvinssky och en sallad på haricort verts, tomater och rödlök. Efter det en ostbricka med fikonmarmelad och hembakt Pain de Epice. Kvällen inleds med en liten provning. Alla vinerna öppnas i god tid, och vin 2 och 3 får 1 timme i karaff.

Vin 1:
Röd färg, ganska stor doft. Upplevs ganska tät, god och relativt lättdrucken, särskilt i jämförelse med Vin 2 och 3.

Facit: Camberley 2003, Cabernet-Merlot, Stellenbosch

Vin 2:
Mörk röd, tät färg. Till en början lite knuten doft och smak med lite mörk, bitter choklad. Gott, men ingen favorit utan mat.

Facit: Haut-Carles 2004, Fronsac

Vin 3:
Röd färg, medelstor doft, ganska mogen och med viss komplexitet. Någon säger ”dill”, en annan "strävt trä". Smaken är ganska sträv till att börja med, absolut ett matvin.

Facit: Ch Maucaillou 2000, Moulis

Vin 4:
Mörk rödblå tät färg. Stor doft med svarta vinbär och lite mint. Stor, lättgillad smak med samma svarta vinbär, mint och lite läder. God mogen Aussie-cab. Lätt att dricka även utan mat.

Facit: Grant Burge Shadrach 2001, Cabernet Sauvignon.

Innan maten, dvs med ganska kort tid i karaff/glas så är Vin 1 de flesta favorit, även om vi har klara misstankar att Vin 2 och 3 kommer att bli ganska mycket bättre till maten. Till maten (efter ca 1,5 timme i karaff/glas) så är det en fråga om personlig preferens, några föredrar 1, några 2 och någon 3. Vin 1 tar å ena sidan slut först, å andra sidan lämnar det minst kvardröjande doft- och smakspår i minnet. Haut-Carles utvecklas hela kvällen och efter en 6-7 timmar är vinet mycket gott med en lång, mycket god smak av modern vinmakning från högra stranden och en tydlig (jättegod) chokladton. Vintresserad är ju trots allt ändå en ”sucker” för mogen Medoc, och efter ca 3 tim så levererar Ch Maucaillou en mycket god medelklass-Medoc med finkorniga tanniner, lite stall, lite apelsin, svarta vinbär, lite tobak och en aning kola. Mycket gott, långt och balanserat. Haut-Carles är något helt annat; modernt och förföriskt. Sammantaget fyra mycket goda och sinsemellan ganska olika viner som alla dock levererar på en hög nivå.

Till ostarna kommer även en halva 1988 Taylors Quinta de Vargellas fram. Det smakar bra, sirligt och moget men bottensatsen har inte lagt sig ordentligt (trots över 2 dygn i upprätt läge) och de 4 rödvinerna har både höjt stämningen och möjligen sänkt perceptiviteten något, så portvinet kommer inte riktigt till sin rätt. En mycket trevlig och smaklig kväll!

Farfars vin

Farfar heter Clarence. Troy Kalleske är utsedd till årets vinmakare i Barossa. Divine importerar. Gamla Grenache-stockar. Priset är rimligt. Alltså läge att prova:

Kalleske Clarry's Grenache Shiraz 2006 (SB nr 96267)
65% Grenache, 35% Shiraz. Delvis gamla fat för att bevara frukten. ”Clarry” är smeknamnet på Troys farfar Clarence som arbetat med familjen Kalleskes vingårdar i många år, ett familjevin helt enkelt. G&Es farfar heter också Clarence, men kallas mest farfar.

Vinet har en mörk röd färg med blåa inslag. Doften är stor, fruktig med fin kirsch-ton. Grenache-karaktären dominerar tycker vi. Lite röda bär och kanske lite lakrits. Smaken är relativt fyllig, fruktig, även här en ganska tydlig Grenache / Kirsch ton som vi associerar med modern Chateauneuf-de-Pape. En viss eldighet trots (i sammanhanget) modesta 14%. Noll Syltighet = Bra! Rekommenderas varmt till alla som gillar modern Chateauneuf-de-Pape och tycker att 180 SEK är ett OK pris. Kan säkert sparas/lagras ett tag, men utvecklas nog bara marginellt.

”Storebror” Kalleske Greenock, Shiraz 2006 fick gott omdöme här:
http://mina-vinare.blogspot.com/2008/08/kalleske-vs-kaesler.html

Chateau Picque-Caillou 2000

Det är snart den 15 oktober och årets släpp av Bordeaux-viner på SB. Det är en ganska märklig process (särskilt ur ett internationellt perspektiv), och kanske kommer det en egen post om detta vad det lider. Det har diskuterats en del på vinklubben.se forum, och här finns en läsvärd bloggpost & kommentarer (som bla handlar om Bordeaux-släppet):

http://mmm-vin.blogspot.com/2008/09/allt-om-vin.html

Vi öppnar därför Chateau Picque-Caillou 2000 för att se om 2005an är värd att köa för, då priset på 2005 är förhållandevis sympatiskt, 141 SEK för en helbutelj. Vi betalade 170-200 SEK på SB för 2000 för ett par år sedan. Slottet verkar ha gamla anor, och ligger ganska nära Haut-Brion. Druvmixen är ganska normal i Pessac-Leognan med ca. 45% Cabernet Sauvignon, 45% Merlot och 10% Cabernet Franc. Vinet får först ca 30 min i karaffen. Vinet har en ganska klar, röd färg. Doften ur flaskan är först ganska mogen, men sedan lite sluten, och som bäst efter ca. 1,5 tim i karaff/glas. Då får vi en medelstor, ganska komplex doft m röda vinbär, jordighet, och kaffe. Smaken är också medelstor, slank, lite syrlig smak med röda vinbär, röd paprika, lite jordighet och kaffe. Ganska bra längd. Hyfsat balanserat (syran dominerar lite grand över frukten och tanninerna). Inget vin som välter världen, men gott och bra matvin. Till ursprungsfrågan – är det värt att köa den 15 okt för? Åenasidan så är priset klart rimligt och vinet sannolikt lite bättre än 2000, åandrasidan finns det många viner i SBs utbud, och andra viner i egna förrådet kvar att prova, så Chateau Picque-Caillou är inget självklart köp den 15 oktober.

För mer info, se tex:
http://www.chateaux.info/picque-caillou/

F&V provade samma vin för ganska länge sedan:

http://vinare.blogspot.com/2006/11/2000-chateau-picque-caillou.html

Se även i kommentaren ang Dag2!

Vasse Felix Heytesbury 2003

Omkring lunchen, som intas i Täby Centrum efter en shoppingtur på jakt efter diverse höstkläder till barnen, piper det till i telefonen: "You've got wine". Efter att ha avlämnat familjen hemma vänds kosan mot Mörby C och där hämtas bla några flaskor Vasse Felix Heytesbury 2003 upp. Vinerna beställdes för drygt två veckor sedan... ibland är inte SBs logistik så logisk. Vi drack vinet på restaurant i somras och var mycket positiva. Nu har SB sänkt priset från 395 till 310, fortfarande ganska många SEK för en flaska jäst druvjuice :-). Vinet kommer från Margaret River i Västra Australien och är firmans ”prestige-cuvee” och består av Cabernet Sauvignon, Malbec och Shiraz.

Efter en stunds vila (i förrådet) så öppnar vi flaskan en dryg timme innan vi skall äta, och det hamnar i karaffen ca 30 min innan maten står på bordet. Färgen är djupt röd med inslag av purpur, doften är stor från början med svarta vinbär, rostat kaffe, björnbär och fina (dyra) rostade fat. Smaken är likadan! Stor, öppen, lång smak med finfin svartvinbärsfrukt (aningen söt, men inte alls syltig) och mycket bra längd. Elegant. Tanninerna är verkligen ”fine grained”. I eftersmaken är inslaget av kaffe mycket tydligt. Inte alls svårt att förstå sig på, det är ett jättegott vin helt enkelt! Saknas då ingenting? Kanske kunde vara en aning komplexare, och den tydliga svartvinbärsfrukten passar inte alla, men som sagt, mycket gott!

La Bastide Blanche 2005, Bandol

Ikväll provar (dricker?) vi vin från Bandol (igen), La Bastide Blanche 2005 (SB nr 2262 för 124 SEK). Nyfikenheten på vinet är stor efter förra helgens goda 1999 Ch Pibarnon. Årgång 2005 är ju bra på de flesta ställen i Frankrike och även i Bandol. Av baksidesetiketten att döma är producenten Earl Bronzo ganska traditionell, druvmixen är 70% mourvèdre, 25% grenache, 3% cinsault och 2% carignan. Korken dras och ned i karaffen. Färgen är verkligen mörkt mörkröd, med streck av blått och svart. Tät, men inte helt ogenomskinlig. Men vart tog doften vägen? Det är något mörkt därnere som kanske håller på att vakna, ett odjur? Vi smakar till maten och det är ganska bra, men mycket knutet, strävt och ganska tjurigt. Doften är fortfarande knuten, några puffar av eldighet bara. Hittills något av det mest ”backwards” vi provat, frukten känns i stort sett helt inlindad i tanninernas tuffa grepp. Efter 3 timmar i karaff är vinet fortfarande tufft, och tanninerna har gasen bra nära botten, men nu är vinet iallafall drickbart. Både doft och smak är nu lite öppnare med mörka bär, lite peppar och en aning tjära (fast inte riktigt). Definitivt en medlem i svarta laget. Bör lagras flera år tycker vi. Kanske behöver Mourvedre-dominerade viner minst 6-8 år på rygg. När vi besökte Ch Pradeux år 2001 så sa de ”minst 10 år innan ni öppnar”, det verkar gälla flera viner från Bandol. Vi får se om det blir några flaskor till som isådana fall göms långt in i källaren.

PS. Alla SBs "klockor" visar på 10, det är i underkant avs. Strävhet :-) DS

Chateau Pibarnon 1999, Bandol

Vi besökte Bandol, Cassis och delar av södra Rhone-dalen för en 7-8 år sedan. Det var en mycket trevlig resa som vi gärna skulle göra om (inte minst inspirerade av F&Vs resa i juni). Vi besökte då bla. Ch Pibarnon, en av de bättre producenterna i Bandol. Bandol är känt sedan ganska lång tid för att producera några av de bästa rödvinerna i Provence (rose-vinet går heller inte av för hackor). Pibarnon ligger ganska högt upp och med terasserade vinodlingar på sluttningarna omkring, mycket idylliskt. Det röda vinet är klassisk Bandol med en dominerande andel Mourvedre (80-90% gissar vi) och resten Grenache, "for the long haul" som di säger i Amerikat. Färgen är klart mörkröd, men utan tegelton, snarare en aning purpur. Doften säger "sweet southern Rhone" och smaken är klart med på det: mandelmassa, kirsch, kanel och god lång smak. Tanninerna är "softa" nio år efter skörd. Som ungt är vinet säkert med i svarta laget, nu är det mitt emellan svarta och röda. Inte 100% vår gränd, men jättegott i alla fall. Sista flaskan får ligga ett år eller två eller tre till.

Chateau Rochemorin 1996

Efter ett tips från bloggosfären inhandlas två st Bosquet de Papes 2005 på hemvägen, de har ju fått ganska lysande recensioner under tidig sommar och framöver. Känns dock lite väl "shaken" för att korka upp direkt, det blir istället "something rather different", nämligen Chateau Rochemorin 1996 från Andre Lurton. Vi köpte 6 flaskor ca 1999, och detta är näst sista. Maten är anpassad till barnen (pannbiffar med ugnsgrönsaker) så vinet får inte vara alltför dominerande. Färgen är (som väntat) röd med orange-tegel kant. Doften är (som väntat) ganska sluten till att börja med. Tyvärr är det inte förrän maten är slut, och litet ostkex kommit fram (ca 1,5 tim) som vinet öppnar sig. Då får vi en fin komplex doft och smakupplevelse med tobak, lite örtkyddor, lakrits, mineral och en slank mörkfruktig smak. Tanninerna märks knappt alls, och syran håller på att dominera frukten, så vinet är nog i slutfasen innan starkvinstonen blir alltför dominant och obalanserat. Ikväll är det iallafall både gott och intressant!

Bordeaux-provning på Nordiska

Provningen arrangeras av Tryffelsvinets Vinklubb och firma Beyerman från Bordeaux. Vi har varit med något år tidigare och för den som verkligen uppskattar Bordeaux-viner är detta evenemang som en lottovinst. Ett stort antal bra slott och två årgångar (2007 primör och en referensårgång, ofta 2004). Generellt kan man säga att det är svårt som amatör att bedöma ett så ungt vin som 2007 (det är fatprov, ännu icke färdiga viner). Årgången 2007 bedöms som ”fair” men relativt fruktig och tidigt mognande. Här följer kortfattade noteringar på några av vinerna och en grov poängbedömning (0-20 skalan).

Angélus, St Emilion Premier Grand Cru Classe
Ett verkligt toppslott och en av höjdpunkterna förra året. 2007 är fruktigt, men ungt och svårbedömt. 2004 är mycket god (men ung) och har en fin framtid, 19p. Dock upp till vars och ens ekonomi om det är värt +2000 SEK / flaska.

Beychevelle, St Julien
Ett ofta lite lättare slott som ofta behöver uppåt 10 års mognad. Vi provade 2004 som var bra med fin balans mellan frukt, fat, tanniner och syra, 17 p.

Canon La Gaffelière, St Emilion Grand Cru Classe
Toppslottet hos Comte Stephan von Neipperg som görs med god hjälp av konsulterande vinmakare Stéphane Derenoncourt. Slottet ligger nedåt på den berömda sluttningen i St Emilion mot Dordogne-floden. Man har en relativt hög procent Cabernet Franc (ca 40%). Årgång 2004 är mörkt rött med litet blåstick (som de allra flesta 2004or ikväll) med en fin komplex doft och lång god smak med en liten kryddighet som sticker ut i jämförelse med följande två viner. 17,5-18 p.

Clos de l'Oratoire St Emilion Grand Cru Classe
Även detta vin från Comte Stephan von Neipperg, här ligger egendomen nordöst om St Emilion med mer sand och lerjord, och 90% Merlot. 2004: färgen är lik den hos Canon La G, men doften är en aning mindre komplex, och smaken mer redo att dricka nu. Det finns dock ett djup i Merlot-frukten som gör att vinet sannolikt klarar ganska många års lagring / mognad / utveckling. 17+p (priset är ca hälften av Canon La G).

Ch Aiguilhe, Cotes de Castillon
Även detta vin från Comte Stephan von Neipperg, här ligger egendomen öster om St Emilion-distriktet i Cotes de Castillon. En ganska hög andel Merlot, och vinet liknar Clos de l'Oratoire, fast vi tycker nog att Clos de l'Oratoire är klart bättre. 16 – 16,5 p.

Guiraud, Sauternes
Här finns 2007 (som lär bli en fin årgång i Sauternes) och 2002 (som är hyfsad, men drickfärdig). Vi provar 2007 och det är mycket gott, med fin honungston och redan drickbart. 17+p.

Cantemerle, Haut-Medoc 5e cru
2004: Fin djup färg, god doft (både fat och frukt) och en bra smak. 16,5+. Prisvärt.

Camensac, Haut-Medoc 5e cru
2003: Fin färg, doft och helt OK smak. Cantemerle (och några andra viner) är snäppet vassare. 16 p.

Domaine de Chevalier Rouge, Pessac-Leognan
Här är ett vin med förväntningar på sig eftersom det var ett av favoritvinerna förra året, och eftersom det mesta som skrivs om slottet antyder att kvaliteten hela tiden höjs. Tyvärr även priset... Årgång 2004 har iallafall en fin djupröd färg, en god doft med frukt, fat och lite tobak; samt en god och lång smak. 18 p.

Domaine de Chevalier Blanc
Vi har bara provat det vita vinet vid enstaka tillfällen och det har varit bra... men kanske inte riktigt prisvärt. Årgång 2007 är dyrare än vårt intryck av tidigare prisnivåer, men vinet är storartat med en fantastisk bouquet och en palett av tropiska frukter, och ändå en torr och lång smak. 18 p (vilket är mycket högt för ett vitt vin på vår skala).

Destieux, St Emilion Grand Cru
Ett annat vin på väg åt rätt håll kvalitetsmässigt. Vi provade 2001 förra året och gillade det, och 2004 är i samma klass med en komplex och kryddig doft och en lång fin smak. Kanske kvällens ”mest vin för pengarna”, 17+ p.

Fonroque, St Emilion Grand Cru Classe
Vi har druckit ganska många årgångar av Fonroque och nästan alltid gillat vinet. Det brukar ha St Emilion-karaktär och viss elegans, men ändå tåla lagring bra. Sedan 2001 är det Alain Moueix som driver egendomen efter biodynamiska principer. Årgång 2006 har (än en gång) djupröd färg och en ganska elegant doft och smak. Förvånansvärt tillgänglig redan nu, men håller nog många år till. 17 – 17,5 p. Prisvärt.

Gazin, Pomerol
Slottet har den goda smaken att erbjuda ett moget vin från en bra årgång, 1998 som referensvin. Här är färgen mer åt tegel, doften betydligt mer stallig och komplex och smaken likaså. Mycket gott och intressant, men kanske lite väl kostsamt... 17,5 p.

Giscours, Margaux
Här provar vi 2002 som normalt är en svagare årgång i Bordeaux, men inte Giscours. Färgen är djup, doften komplex och i smaken finns både frukt, komplexitet och tanniner så det räcker. Mycket gott! 18+ p. De som köpte för 299 SEK på SB för några år sedan gjorde ett klipp... tyvärr gjorde inte vi det (avskräckta av årgången). Nu är priset betydligt högre.

Du Tertre, Margaux
Okänt slott, men årgång 2004 smakar fint! Ca 16,5-17 p.

Haut Bailly, Pessac-Leognan
Årgång 2003, gott ca 17 p, men inte anmärkningsvärt.

Lagrange, St Julien
Ett av våra favoritdistrikt i Bordeaux. Årgång 2004 är utmärkt, djup färg, god komplex doft (lite fatdominerad) och en bra balans av frukt, fat, syra, kraft och längd i smaken! 17,5-18 p. Här är vi tacksamma för de fåtal flaskor vi fick tag på i oktober förra året!

Leoville Poyferre, St Julien
Ett av våra favoritslott i favoritdistriktet St Julien. De är sympatiska och erbjuder årgång 1999 som har en klar mognad framförallt i doften, men även smaken är fin. 17,5-18 p.

Pontet Canet, Pauillac
Ett annat slott med positiv trend, vi smakar årgång 2004 och det är mycket bra, men ändå hade vi nog hoppats på ännu lite bättre. Fröken Tesseron (dotter till ägaren Alfred Tesseron gissar vi) säger att vinet är lite slutet för tillfället. Det stämmer bra med våra intryck. 17+ p.

Pichon Baron, Pauillac
Årgång 2004, även det lite slutet, men gott.

Suduiraut, Sauternes
Slottet är ett av de mest kända i Sauternes, och kvaliteten är mestadels bra, men ibland lite ojämn. Årgång 2007 är dock ett av kvällens viner! Fantastiskt gott med en fin komplex frukt och botrytiskompott! 18+ p.

Smith Haut Lafitte Rouge, Pessac-Leognan
Ett annat slott där kvaliteten höjts avsevärt sedan början på 1990-talet då familjen Cathiard köpte slottet. Ambition och investeringar är receptet. Man har nått resultat, vi smakar årgång 2004 och det är ett av kvällens viner med en ovanlig kombination av frukt, kraft, komplexitet och elegans. 18+ p.

En enkel sammanfattning är att vi sänder ett stort tack till Tryffelsvinen och firma Beyerman för det utomordentligt trevlig arrangemanget och hoppas vi får komma nästa år också!

2005 Cote Rotie och 1999 Domaine de Chevalier

Vi får besök av H&S med barn och efter lite diskussioner med H väljer vi att prova 2005 Cote Rotie från Patrick Jasmin (SB: 99540). Vinet är naturligtvis alldeles för ungt, men roligt att prova en tidig flaska och 2005 lär ju vara en bra årgång även i norra Rhone. Färgen är djupt purpurröd, en läcker färg som talar sitt tydliga språk; ett mycket ungt vin, nästan barnarov. Doften är även den tydlig; Cote-Rotie med sin skarpa Syrah-profil av mörka bär, kött/animalisk, lakrits men även en liten fin parfymton som bidrag från Viogner. Syran ger oss något att bita i. Tanninerna är väldigt tydliga, men ändå inte kärva, kanske är det den goda årgången som gör att vinet går (så) bra att dricka nu? Det är den skarpskurna frukten och den goda, unga Syrah-doften som helt dominerar vinet ikväll. Sannolikt får vi mer balans, komplexitet och mognad bortåt 2013-2020.

Kvällens andra vin är något helt annat, en mogen Bordeaux från Pessac-Leognan. 1999 Domaine de Chevalier har ett lite blandat rykte, och är för det mesta inte överdrivet kostsamt (i Bordeaux-termer altså). De flesta årgångar kostar mellan 300 och 500 SEK. Vinet har ibland funnits tillgängligt i Sverige, denna flaska köptes sannolikt på SB för ett antal år sedan och kostade ca 350 SEK... om inte minnet sviker. Det gör det ibland. Färgen är mörkt röd, inga direkta tegeltoner och ganska ”djup”. Doften är till en början lite knuten med lite mörk frukt och tobak. Smaken är redan från början bra, med fin längd, balans, mognad och tanninerna är lena. Doften blir lite bättre hela tiden och efter ca två timmar (karaff och glas) är det alldeles ljuvligt att sniffa lite och sedan smaka lite: fin cassis-frukt i botten, en god piptobakston, mörk choklad, lite kaffe och smaken balanserar utmärkt. H sitter med glaset och myser sedan alla barnen lagt sig. Med en kopp kaffe bredvid så känns kaffesmaken i vinet ännu lite tydligare (vår erfarenhet är annars att kaffe oftast slår ihjäl vinet). Jättegott helt enkelt! Ganska rakt in på årstopp 3 efter SQN och Leoville-Poyferre 1998.

Vi drack även en god Beerenauslese till desserten, Alois Kracher Cuvée Beerenauslese 2006 (SB nr 97437). Stor fin doft med aprikos, tropisk frukt, honung och kanske en aning botrytis. Smaken följer doften och är slankare och lite lättare (men högre syra) än tex Lenz Moser Trockenbeerenauslese eller de ”snik-Sauterner” tex Château Grillon (nr 4115) som finns i liknande prisklass. Till kvällens paj med mycket apelsin passades Kracher-vinet utmärkt.

3 x ”Also sprach Zarathustra”

Årgången är altså 2001, och det första vinet är faktiskt en aning bombastiskt, men inte så farligt: 2001 Grant Burge ”Shadrach” Cabernet Sauvignon är firmans prestige-cabernet och i årgång 2001 kommer frukten till 60% från Coonawarra, 18% Barossa och 22% Adelaide Hills. I senare årgångar (tex 2005) väljer firman helt och hållet frukt från Barossa. Skälet till det är okänt, men vår erfarenhet är att Coonawarra och Margeret River är de säkraste korten för Cabernet-frukt, medan Barossa oftast är i varmaste laget. Nåväl, 2001 hittade vi på SB nyligen och chansade helt enkelt, ibland är det kul! Vinet fanns på Passagen med nr. 99315 för 219 SEK. Färgen är tät och huvudsakligen röd, med både purpur och tegel (hur funkar det kan man undra?) finns också. Doften är som väntat mycket stor och innehåller rostade fat och fin mörk frukt, främst svartvinbär. Smaken är mycket fyllig och lite komplexare än doften. Mycket gott tycker alla runt bordet.

Nästa butelj är något helt annat, och ändå inte, en 2001 Sémeillan Mazeau, Listrac Medoc, Vignobles Jander (inköpt i Åbo för ca 15 EUR på rekommendation från personalen, även det lite av en chansning altså). Både firman och slottet är okända för oss, och inte så mycket vägledning på nätet. Vi gissar dock på en ganska stor andel Merlot i blenden... här har vi en lite klarare röd färg med tegelkant, en medelstor jättegod komplex doft och en förnämligt god, balanserad och komplex smak med bla lite tobak, russin/katrinplommon och exotiska kryddor... och en aning ”god funk”. Riktigt bra för bara 15 EUR! Vi har druckit en del från Listrac, men kan inte minnas något Listrac-vin med samma fina komplexitet. Rekommenderas varmt!

Det sista vinet öppnas en kväll senare och inköptes på SB för något drygt år sedan (ca 250 SEK, minns ej exakt) och är 2001 Mondot, St Emilion Grand Cru altså andravinet från toppslottet Troplong-Mondot. Det har en ovanligt hög andel Cabernet, och här finns en fin röd färg, en god medelstor doft med röd frukt och lakrits. Både tanninerna och syran är ganska tydliga fortfarande. Precis lagom slankt och drickvänligt (precis som kusinen från Listrac), men blir kanske ännu bättre med ytterligare något år eller två på rygg. Vintresserad föredrar Listrac-vinet, medan A. tycker att Mondot är lite fräschare.

Vintresserad i Österled

Sista veckan på semestern ville vi göra en familjeresa och valde att åka Silja Line till Åbo för att gå på Muminvärlden med barnen, bo på hotell samt utforska Åbos restauranter (och testa att äta middag på restaurant med barnen... ett hittills ganska oprövat koncept). Silja har ju ett rykte om att även ha bra viner ombord, mer om det senare. Muminvärlden i Nådendal är ett trevligt utflyktsmål för en dag, det ligger fint på en liten ö och man har vattnet nära mest hela tiden. På kvällen har vi bokat bord kl.18.30 på ”Bryggerirestaurangen Koulu (Skola) är Finlands största bryggerirestaurang med en tillverkningskapacitet på 170 000 liter öl per år (http://www.panimoravintolakoulu.fi/svenska/mainsve.htm)”. De har även vinstuga, ligger bara 5 min från hotellet och verkar trevliga! Vi börjar med varsitt glas sommaröl som smakar bra medan vi funderar på mat och vin. Ingen märkvärdig vinlista, men Château Yon-Figeac, 1998 Saint-Emilion Grand Cru Classé för 38 EUR blir ett ganska självklart val. Korken är i perfekt skick, och smakprovet bra (om än lite varmt så vi ber dem kyla vinet en stund och det ordnas smidigt). 1998 är generellt en mycket bra årgång på högra stranden och de 98or vi druckit därifrån har varit utmärkta (se tex Canon-de-Brem 1998). Kvällens slott har dock senare klassats ned till Grand Cru, så förväntningarna är lite osäkra. Vinet är dock alldeles utmärkt! Fin, mörkröd färg med tegelkant, mogen medelstor doft med god plommonlik Merlot-frukt och en lång, komplex synnerligen god smak.

Nästa kväll hamnar vi på Änglarestaurangen (http://www.enkeliravintola.fi/index_swe.html), här är ambition och prisnivå lite högre. Vi väljer ”dagens fångst från Åbo salutorg” som visar sig vara många, fina aborrfiléer stekta i smör, serverade med nypotatis (även den i smör) och en dill-grädd-smörsås. Alltsammans är mycket gott och en rejäl mättat-fett-kick (!). Till det dricker vi 2003 Chablis 1er Cru Montée de Tonnere, från Domaine Jean Collet & Fils. Vi har inte provat vin från familjen Collet förut, men hemsidan är informativ:
http://www.domaine-collet.fr/uk/histoire.html

Man skriver även om sin Montée de Tonnerre:
” The vines of our Montée de Tonnerre are situated on the right of the Grands Crus, on the right bank of the Serein, and enjoy an optimum South-West exposure. These vineyards stand on white to light-grey soils, not very stony, with a kimmeridgian subsoil. Small terroir but high quality of wine, the most complete Premier Cru, because it possesses all elements : a mineral as well as a floral side, round with a rich opulence.”

2003 är ju ett varmt år med ofta atypiska viner med låg syra och i värsta fall ”fläskiga”. Kvällens vin har en avrundad syra och är mogen att dricka, det smakar hursomhelst alldeles utmärkt till de fina fiskarna och allt smöret!

Sista kvällen är det middag hos Silja och vinlistan är tyvärr inte alls så intressant som jag hoppats på. Antingen så har Silja sina bättre viner på Helsingforsbåtarna, eller så har man helt enkelt sänkt ambitionsnivån. Vi hittar iallafall en 2004 Penfolds 407 Cabernet Sauvignon som visar sig smaka utmärkt. Fin djup färg, stor god rostad doft med kaffe och svartvinbärsfrukt (skolboken för Cabernet) och en lång, god smak. Möjligen lite väl strömlinjeformad. Helt befriad från ”funk”. Det blev även två sådana flaskor från butiken ombord i bagaget. Sammanfattningsvis en mycket trevlig resa, och det gick bra med barnen på restaurangbesöken, så länge man startar tidigt och ser till inte försöka äta för många rätter.

PS. Kolla gärna in Gilles Collets imponerande mustascher (eller vad det kan heta...) en person med sådan integritet borde göra gott vin!

PPS. Finländska Alko har ett smalare och bitvis lite dyrare sortiment, men vi handlade i alla fall 2 2005 Ch Camensac för ca 27 EUR och 2 Sémeillan Mazeau, Listrac för 15 EUR, se även posten 3 x Zarathustra... DS.

En god vit bourgogne

Till en relativt innehållsrik fisk&räkgryta behövde vi en god, lagom mogen chardonnay med väl hanterade fat (inte alltför mycket). I källaren (förrådet altså) hittade jag en "Clos du Chateau, Bourgogne 2004" från Domaine du Chateau de Meursault. Det verkar vara "det enklaste" vita vinet som Domänen producerar, men kommer likväl från god terroir. Domänen skriver själva:
"Vinifié comme un Chardonnay issu d'un terroir de grand blanc, en fûts neufs et fûts de 1 ou 2 vins et cuves inox le vin CLOS DU CHATEAU est pratiquement du niveau qualitatif d'un meursault village."

Det kanske är att ta i lite, men våra intryck var iallafall följande:

• Färgen är fint halmgul
• Doften är medelstor, god, fin frukt och en ganska lagom smörighet och fatton.
• Smaken är välbalanserad, lite lagom mogen även om ett år till på rygg inte hade varit skadligt, med finfin syra, komplexitet och längd.

Väl värt sina ca 150 SEK på SB för något år sedan. Klart bättre än de flesta andra Chardonnay-viner vi druckit senaste året (fast en Puligny-Montrachet på provning i höstas var klart vassare...)

Cornas 1999

Vår första Cornas var Chapoutiers årgång 1990 inköpt till ”nedsatt pris” på SB i Skärholmen ca år 1995. Sedan dess har vi köpt flera årgångar och för det mesta druckit dem med ganska lång lagring, så även kvällens vin som är den andra 1999an som får sätta livet till. Färgen är ganska ”svart i mitten” och tydligt orange-brun i kanten. Doften är medelstor, komplex, mogen med ganska typisk nord-Rhonsk Syrah-toner av bla tjärpastill, viol, charkuterier och mörk, röd frukt. Smaken är mycket god, med fortfarande ganska höga syror medan tanninerna håller sig i bakgrunden. Det mesta av frukten är mognat och vi finner mognadstoner som lite multna löv, en aning tobak och faktiskt lite apelsin och en gnutta choklad. Inget vin som förändrar världen, men mycket gott och helt i vår smak, även om någon tidigare flaska (var det 1998 eller 1995?) kanske var ännu bättre.

Under veckan som gick har vi även druckit d’Arenbergs The Stump Jump 2006, en GSM-blend från olika gårdar och vinlotter som d’Arenberg på olika sätt får tag på. Vi drack vinet på konferens i våras och det gav mersmak. Nu har vi druckit ett par flaskor under sommaren och intrycken är ganska likformiga: ett intressant vin som smakar som man förväntar sig av en ”budget-C9dP-wannabee-from-downunder”. Ganska stor doft, en aningen fläskig men både smak och doft är klart bra efter en timme eller två i glas.

En 1999 Tenute Marchese Antinori, Chianti Classico Riserva fick även farfar att bevekas; ”inte så dumt faktiskt...” Helt mogen, med brunröd kant, medelstor italiensk mogen doft och en ganska lång, slank, mogen smak med tydlig Chianti-karaktär. Gott och dags att korka upp.

3 91+ 120

Vad betyder sifferkombinationen?

Ganska ovanligt för ett vin en måndagkväll i juli:

• Topp 3 för 2008 (Leoville-Poyferre 1998 och SQN är klart före)
• 91+ poäng (även om vi sällan använder poängskalor)
• 120 SEK inköpspris på SB (gissningsvis år 2002).

Kvällens vin är altså 1998 Chateau Canon-de-Brem, från det inte så berömda distriktet Canon-Fronsac i Bordeaux. Vi köpte 6 flaskor och detta är den sista, även den vi drack förra sommaren (bla m farfar, se förra posten) var mycket god. Färgen är djupröd med fin tegel-orange kant. Doften efter bara 15-20 min i karaffen är helt enkelt supergod: mogen, komplex Merlot-frukt med många olika nyanser; bla kaffe, tobak, multna löv och fin frukt. Smaken är lika god, lång och komplex med sammetstanniner. Här kompletterar även lite lakrits som ofta finns i högra-stranden-viner. Precis så här vill vi ha vår Bordeaux, fenomenalt gott för bara 120 SEK! Tyvärr lär man knappast finna vin av denna kvalitet för dessa pengar längre. Slottet såldes 2000 till Jean Halley (Carrefour) och det lär ha gjorts investeringar som gör vinet mycket dyrare. Om ni har några flaskor 1998 är det dags att öppna och njuta av vinet nu!

Semesterviner

På semestern dricker de flesta mer vin än till vardags... Ofta blir det ganska avslappnade viner till mat utomhus. Vi tillbringar denna del av semesterna ganska mycket på landet hos farmor och farfar och med syster, svåger och lill-kusinen R (15 månader). R gillar storkusinerna E (3 år) och G (5 år) och för det mesta sitter alla vid matbordet samtidigt en liten stund iallafall! Vi turas om att laga mat, men oftast är det vi som står för vinet. Farfar föredrar mogen Bordeaux i alla lägen, så det blir några medelklass-Bordeauxer, tex 2000 Chateau Paradis, Grand Cru St Emilion (inköpt på flygplats för en tre-fyra år sedan, ca 150-170 SEK). Färgen är röd med tegelkant, doften medelstor med ganska tydliga multna toner. Smaken relativt lång, slank och typisk mogen St Emilion utan större åthävor. Farfars favoritvin.

På hemmaplan blir det en halva Mont-Redon 2003 som verkligen levererar! Fin, klar röd färg, god komplex doft, och en lång, lagom kraftig komplex smak från det röda laget! Tillbaka på landet grillar vi när farfar och farmor är borta en kväll och tar då fram en gammal grillfavorit, 2003 Joostenberg Bakermat från Paarl i Sydafrika. Bakermat är Joostenbergs topp-vin och en blandning av Merlot (42%), Cabernet Sauvignon (35%) och Shiraz (23%) i denna årgång. Vi drack det första gången på restaurant J i Nacka för några år sedan och och ordnade sedan ett antal flaskor från importören Sharabu. Vinet har nu mognat och är inte lika ”tätt” som första gången, nu drar färgen lite grand åt orange-tegel... Doften är stor och komplex, smaken fyllig, mogen med typiska svarta vinbär och även lite röd frukt. En aning rökighet, men inte alls störande, och ingen syltighet alls. Jättegott tycker samtliga närvarande!

Vi hinner även med en flaska 2004 Domaine Le Clos de Caveau, Vacqueyras. Ett av ”Le Francophiles” favoritviner under förra året. Vi hade köpt två buteljer och tänkt lagra några år, men efter att ha läst Le Fs hyllningar (se http://frankofilen.blogspot.com/search?q=caveau+vacqueyras) så ville vi prova. Vinet är klarrött, doften medelstor och god, smaken är fin, med rätt tydlig Syrah-karaktär. Vi får dock en känsla av att Le F har rätt i att antingen skulle man druckit vinet ”i sin ungdom” dvs under 2007; eller vänta lite längre. Just nu är det lite varken ”ungt, fruktigt och charmigt” eller ”moget, komplext och intressant”. Farfar muttrar något om att ”Bordeauxerna är lite vassare va?”



Till sist, 2003 Chianti Classico Riserva San Leonino från Tenimenti Angelini
Vi dricker inte så mycket vin från Chianti, men ikväll provar vi detta eftersom vi har goda erfarenheter från Tenimenti Angelini och deras “Monsenese”. Kvällens vin finns på SB för 138 SEK med nummer 2332. Färgen är röd, ganska tät, kanske en liten tegelnyans. Doften är ganska stor, utvecklad med fatton, körsbär, vanilj och lite kryddor. Smaken är ganska fyllig och rätt så typisk Chianti men lite ”amerikansk” där faten och det varma året slår igenom. Dock ett mycket gott vin och känns väl värt sina 138 SEK med tanke på vad bra Chianti annars kostar idag.

2001 Domäne Wachau Singerridl Riesling

Vi gillar Riesling, men har egentligen druckit alldeles för lite för att ha någon bredare erfarenhetsbas att jämföra med. Det mesta vi druckit är dessutom relativt unga viner av god standardkvalitet (tex Breuers Sauvage). Ikväll blir det dock en flaska av högre kvalitet (iallafall på pappret) och med större mognad. 2001 Domäne Wachau Singerridl Riesling släpptes på SB i våras och fick goda omdömen, men ingen allmän fyndstämpel, priset var 149 SEK (om vi minns rätt). Vi köpte en flaska för att prova, av olika skäl så dröjde det altså ett par månader innan vi drog korken... det var synd. Vinet har en gyllengul fin färg, en synnerligen god och komplex doft med både ”Riesling-mognads-petroleum” och fin frukt. Smaken är lika god, med fin längd och utmärkt balanserad syra. Jättegott helt enkelt! Fanns det fler flaskor skulle vi gärna köpa fler.

2000 Clement-Pichon, Haut Medoc

En av Clément Fayats egendomar i Bordeaux, (Château La Dominique, St. Emilion Grand Cru Classé är kanske mest känd) omnämnd i diverse böcker och webforum, men oftast som ett ”hyfsat” vin (ibland mediokert). Vi provar iallafall den goda årgången 2000 och efter en för oss ganska lång karaffering (en dryg timme) så blir omdömet:
En ganska mörk, tät röd färg med relativt tydlig mörkbrun kant. Doften är medelstor, god och med flera typiska Haut-Medoc-komponenter såsom svarta vinbär, tobak och en liten ekton. Smaken är medelfyllig och välbalanserad. Ett mycket gott matvin som är klart bättre än ”hyfsat”. Vi kan även jämföra med andra Bordeaux 2000 som vi druckit den senaste tiden och då är tex Divinus (toppcuveen från Andre Lurton på Chateau Bonnet) lite mjukare och mer Merlot-fruktigt; Château des Annereaux, Lalande de Pomerol, också lite mjukare och lite mindre komplext. Chateau Tayac, Margaux har vissa likheter, men är kanske något mindre ”Bordeaux-typiskt”, inte lika tydlig tobak och svarta vinbär som Clement-Pichon. Chateau Camensac 2001 är dock lite ”bättre” i vår bok med lite mer kraft och komplexitet. Slutsatsen blir ändå att Clement-Pichon 2000 är ett mycket gott vin särskilt för den som gillar vänstra stranden i Bordeaux som passar fint att dricka nu.

2003 Vergelegen Cabernet Sauvignon

Kvällens vin skall passa till välkryddade revbenspjäll och färskpotatis i ugn. Vi väljer en 2003 Vergelegen Cabernet Sauvignon. 2003 var ett generellt varmt och bra år i Sydafrika, även om vissa viner kanske blivit lite väl svulstiga. Vi har provat några olika de senaste åren men detta är första smakprovet från Vergelegen. Vi köpte vinet för något år sedan på SB, nu finns årgång 2004 i BS för 225 SEK och årgång 2005 i vanliga sortimentet för 195 SEK.

Färgen är ganska tät och mörkt röd med en varm, aningen brun ton. Doften direkt ur karaff och glas är stor och mycket god! En ganska utvecklad doft med fatkaraktär, svarta vinbär, lite ceder och tobak. Smaken är finfin, lite stram, men väl utvecklad, fruktig smak med fatkaraktär, svarta och röda vinbär och en fin komplexitet och mjuka tanniner. Faktiskt mer "det röda laget" än det svarta. Vi tycker det är Supergott! Några invändningar då? En aaaaaning rökigt, men inte alls besvärande och det balanserar kryddningen i spjällen fint. Ingen som helst syltighet – bra! En aning hög alkohol (14,5% anges, det känns i underkant...)

Om vinet kommit från Pessac-Leognan (det påminner lite om vissa viner härifrån) hade det kostat minst det tredubbla...

Lagrad Bordeaux & Bourgogne i midsommartid

Midsommar är ju traditionellt en tid för öl och snaps snarare än vin. Den som följt bloggen vet att lagrade Bordeaux-viner är mer i vintresserads smak. Vi börjar med grillspett med hängmörad entrecote och rökt sidfläsk, rödvinssås och en ljummen sallad med bla ugnsbakad lök, morot och stora vita bönor. Till det dricker vi 2000 Chateau Siaurac, Lalande-de-Pomerol. Inget märkvärdigt vin (ca 150 SEK på SB för en 4-5 år sedan) men synnerligen gott nu åtta år gammalt. En lagom mogen Merlot-dominerad Bordeaux med balans, komplexitet, mognad och längd. Rekommenderas varmt!
På midsommardagen blir det sedan ugnsbakad lax med gräddkokt lök och till det 2004 Louis Jadot Couvent des Jacobins, en enkel bas-Bourgogne som med två år på rygg utvecklats fint. Balanserad gamla-världen chardonnay och lite smör och ekfat. Inte superkomplext, men klart drick- och matvänligare än tex Torricella 2006 för liknande pengar.

En innehållsrik vecka...

Veckan börjar med utgång med gamla kompisar på måndagen. Vi hamnar på ”Kungsholmens ponton”, ett ställe i Melker Anderssons krogimperium. ”Oxrygg” från träkolsgrillen smakar bra. Börjar med ett glas ”Graham Beck, 2003 The Coffeestone Cabernet Sauvignon”. Alldeles för varmt och därmed svårbedömt. Vi tar in en flaska australiensisk Syrah från producenten Plantagenet – Omrah och ställer den i en ishink. Klart bättre!

På torsdag är det vinprovning med jobbet ”3 x Cabernet Sauvignon”:

Dourthe “La Grand Cuvée 2005”, Bordeaux (SB 99319)
60% Cabernet Sauvignon, 40% Merlot
Mörkröd färg. Stor, förvånansvärt god utvecklad doft med lite rostad fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, lite röd frukt och ceder. En relativt stram smak med rostad fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, kaffe, och kanske lite choklad. Synnerligen god Bordeaux för 100 SEK!

2005 Peter Lehmann The Barossa Cabernet Sauvignon, Australien (120 SEK SB 16477)
100% Cabernet Sauvignon
Mörk, röd färg. Fruktig, utvecklad doft med rostad fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, eukalyptus och kokos. Mycket fruktigt, utvecklat vin med rostad fatkaraktär. Ganska typisk ”aussie”, inte riktigt vår påse, men helt OK för den som gillar stilen. Några var mycket positiva!

Max 2004, Sydafrika, Stellenbosch (189 SEK SB 98803)
En blandning av huvudsakligen Cabernet Sauvignon och Merlot från ett litet “Boutique winery – Miles Mossop Wines”. Mörk, tät röd-blå färg. Stor, god ganska komplext fruktig doft. Mycket god och lång smak med mörk frukt, balanserad fatkaraktär och viss komplexitet. Kvällens favorit för de flesta (men långt ifrån alla). Rekommenderas till alla som gillar Cabernet-baserade viner från varma jordar, men som inte riktigt fördrar rökigheten som finns hos många viner från Sydafrika, eller den lite speciella aussie-mint-svartvinbärs-fat kombinationen som ibland återfinns i Australien.

Fredag var Bröllopsdag och finmiddag på restaurant Leijontornet. De har en vinlista med imponerande bredd och djup, utom just Saint-Julien (som råkar vara mitt favoritdistrikt). Menyn är en 5-rätters (förrätt, varmrätt och efterrätt samt två mellanrätter). Alla rätterna är mycket arbetade med komplexa råvarukombinationer, och kräver utan tvekan stor skicklighet i köket. De fokuserar en del på närproducerat (eller åtminstone på ursprunget) i råvarorna. Ganska knepigt att välja ett eller möjligen två viner som passar till allt. Vi väljer därför vinpaketen, även om en Ch Clerc-Milon 2000 ser lockande ut. Priserna är generellt höga eller mycket höga, men det finns några undantag. Vi får dricka mogen Bordeaux hemma istället. Vinpaketen visar sig vara ett gott val, inte så märkvärdiga viner men samtliga passar väldigt bra till maträtterna och skapar harmoni. En kväll att minnas.

Lördagmiddag med svärföräldrarna. Vi börjar med en Ch Camensac 2001, Haut-Medoc (SB 96080) från juni-släppet. Färgen är tät mörkröd med lite blåa toner. Doften är lovande med fin mörk frukt, lite fat, kaffe och en del tobak. Smaken känns däremot lite knuten och en aning kärv. Inget ”fördrinksvin”. Förmodligen kommer lagring i ett par år att göra susen. Söndag kväll är doften ännu lite bättre, och smaken något bättre, men inte lika fräsch som kvällen innan. Rekommenderas, men främst för Bordeaux-tokar. Sedan kommer veckans (kanske?) vinhöjdpunkt: 1995 Chateau Magdeleine, Premier Grand Cru Classe, Saint-Emilion. Detta är tredje och sista flaskan som inköptes på SB för snart 10 år sedan. Vinet får 30 min i karaffen. Färgen är rödbrun och primärdoften innehåller både en liten unkenhet och lite starkvinston, är vinet redan över kanten? Smaken är helt OK, ganska slank och man identifierar lätt ”mogen Bordeaux”, men borde det inte vara bättre än så här? Vi äter upp maten och vinet smakar bra till den marinerade kycklingen. Det sista halva glaset är absolut bäst; här kommer både längd och komplexitet fram mycket bättre. Lite orientaliska kryddor och något som både doftar och smakar jättegott lite tryffelaktigt! Så här ska det smaka. Nedrans att man inte hade mer kvar. Nåväl, en sällsynt innehållsrik vecka blev det iallafall.

Poujeaux x 2

Solen skiner i Malmö. Vi är på besök hos vännerna P&C med barn. P&C kan laga mat... med besked. P har dessutom nu ordnat en vinkällare, trevligt! Idag har vi kollat in Västra Hamnen i Malmö och ätit lunch på Salt&Brygga (gott&trevligt) samt badat i Falsterbo - en riktig semesterdag. Igår fick vi grillad lax med Chablis 1er Cru - mkt gott! Ikväll är det grillat lamm och Ch Poujeaux 1999 samt andra vinet 2001 La Salle de Poujeaux. Båda är utmärkt mogna, och vi är möjligen lite påverkade av det allmänt synnerligen trevliga bemötandet - men maten smakar jättebra (som alltid hos P&C) och vinerna är jättegoda; precis lagom mogna! Lite ost "Prima Donna Röd" passar också bra till! En jättehärlig försommardag och kväll!

2005 Domaine La Barroche, Reserve

1994 besökte vi Chateauneuf du Pape, i september och med en brännande sol större delen av tiden. Vi köpte några flaskor på måfå hos ett par ”Domaines” som hade öppet. De kostade ca 50 FFR (ca 60-70 SEK). Vinerna var goda, och det var i början av vinintresset. Sedan dess har vi faktiskt varken köpt eller druckit så många flaskor C9dP, några enstaka flaskor Mont-Redon. Det är ju en vinby med mycket lång historia, den lär sträcka sig tillbaka till 1000-talet. 2005 Domaine La Barroche, Reserve, har fått mycket goda omdömen av tex F&V, så vi ville gärna prova. Historien om domänen och dess unge vinmakare Julien Barrot finns bla att läsa på
http://www.chateauneuf.dk/cdp14.htm

Färgen är purpurröd och ganska tät, men ändå genomskinlig. Doften är medelstor och ganska tät, en aning knuten. Det kräver mer luft och tid. Första intrycket är att vi är alldeles för tidigt ute. Efter en stund öppnar sig vinet ganska rejält och både doft och smak innehåller liknande komponenter av: likör, kirsch, mandelmassa, fina tanniner, röd frukt, bra längd och en ganska rejäl eldighet (15% alkohol). Vi sparar lite grand och dricker dag 2, intrycken kvarstår, och även nu smakar det betydligt bättre efter 30-60 min i ett stort glas. Dag 2 hittar vi även lite mer orientaliska kryddor. Det är utan tvekan ett formidabelt vin, som går att dricka nu men som sannolikt även klarar ganska lång lagring. Kanske inte 100% vår påse, men likväl ett imponerande vin och en intressant och lärorik återkomst till Chateauneuf du Pape.

1997 Leoville-Poyferre, Saint Julien

Vi gillar vänstra stranden, alldeles särskilt gillar vi Saint-Julien. Varför det? En mycket bra fråga faktiskt... har funderat lite kring det och det bästa svaret verkar vara att det handlar om balans mellan flera, för oss prioriterade komponenter: svartvinbärsfrukt, aromer av cederträ och rostat kaffe, blyerts, multna löv / stallighet, mjuka tanniner och oftast en lång och mycket matvänlig smak. Kvällens vin är från ett bra (men tidigare ojämnt) slott, Leoville-Poyferre. Vi har druckit 1997an för ett par år sedan och ur minnet var det ett OK vin, men lite knutet och varken signifikant svartvinbärsfrukt eller rostat kaffe, utan mer ett gott matvin från Medoc med viss Bordeaux-typicitet och längd, men inte mer. Det senaste året har vi druckit 1998, 1999 och 2001, alla med stor behållning. Korken ur och vinet i karaffen, dock ingen omedelbar doftsensation. Färgen i glasen är mörkröd med relativt tydlig tegelkant. Doften kommer ganska snabbt igång (ca 15 min) och utvecklas finfint – lite mer tobak och stallighet, lite mindre svartavinbär än 1998. 1997 är en lättare årgång och bör därmed vara mer utvecklad, så det stämmer gott. Smaken är utmärkt; lång, god och med sammetstanniner och en jättegod kompott av ovan nämnda smaker. Balans, längd och komplexitet är helt enkelt utmärkta för årgång 1997. Om du/ni har några flaskor kan jag varmt rekommendera att öppna och dricka nu. Vinet blir lite bättre med mer tid i karaffen, men vi upplever att det är ”på topp” redan efter någon timme. Ett vin på vår topplista 2008 så här långt!

PS. På slottets hemsida rekommenderas karaffering i 12 timmar för årgång 1997, det låter alldeles för mycket tycker vi. DS.

2006 Torricella

Dricka vin en torsdag? Ja, ett glas var iallafall! Vi häller upp sådär 30 cl i karaffen och försluter resten till helgen. Till ugnsbakad lax med hollandaise, potatis och morötter provar vi sedan en chardonnay från Toscana och huset Ricasoli som länge stått på "att prova listan". Färgen är ganska gul... men inte "tjock-gul" som vissa varianter från varmare klimat. Doften är finfin, en vinös doft med flera fruktkomponenter avrundat med lite smörkola från fatlagring. Smaken är också bra, med bra syra och god längd... men är det inte lite väl eldigt? Jo, det tycker vi nog. 14% står det på etiketten och det känns i underkant. Vi föredrar nog vår chardonnay omkring 13%. Vinet smakar bra till maten, men eldigheten (särskilt på slutet) är inte helt optimal. Vi får se hur vinet utvecklas till helgen.

7179 Torricella 125.00

Provning hos Divine

Under veckan ordnade importören Divine en provning av 12 nyheter för våren. Vi har varit på någon av deras provningar tidigare, och det brukar vara goda, intressanta och personliga viner i den högre skolan. Vi inledde med ett glas

96040 MEDITERRA WINERY KOTSIFALI & MANDILARIA ROSÉ 2007. Druvorna kommer från kalkhaltiga jordar och utvalda vingårdar från Kreta. Ovanligt gott rosevin med både balans, kraft och vinös smak – ingen saftkänsla alls. Bra matvin för sommarens lättare grillmat eller smakrika sallader.

Divine hade även en gäst; Steve Smith, som är vinmakare och delägare från Craggy Range på Nya Zeeland. Steve pratade förstås mest om Craggy Range och deras filosofi, kommenterade sina egna viner men även lite om de andra. Ett trevligt inslag tyckte vi!

Flight 1
98634 CRAGGY RANGE TE MUNA ROAD SAUVIGNON BLANC 2007
Ljus, nästan vattenklar färg. Doften innehåller fläder, grönt äpple och lite nektarin efter en stund. Syran är ganska hög, men balanserad och smaken är rätt lång. Gott vin!

97611 SAINTSBURY CARNEROS CHARDONNAY 2006
Carneros är en kall del i södra Napa valley där man traditionellt odlat mycket chardonnay och pinot. Vinet är ljusgult med en god, lite fet doft av gräddkola. I smaken finns även en lite nötig ton. Mycket gott om man gillar stilen (som ändå är ganska städad för att vara en chardonnay från USA). Lär bli ännu lite bättre när den fått lugna ned sig i ngt år i källaren.

74271 ANTICA TERRA WILLIAMETTE VALLEY PINOT NOIR 2006
Vinet har en ljus, röd färg och en medelstor doft. Smaken är lång och syrarik. Några vid bordet är mycket positiva, och vinet är helt OK, men inte riktigt min påse.

Flight 2
97569 HAVENS WINE CELLARS NAPA MERLOT 2004
Även här kommer en del av frukten från det kalla Carneros (vilket lär vara ganska ovanligt för Merlot-viner). Merlot är förresten inte särskilt vanlig alls i Californien (i alla fall inte framträdande på etiketten... Sideways-effekt?). Vinet har en klarröd färg och en ganska stor och lite söt doft. God smak med lite läder och tobak. Roligt att prova och helt OK.

97047 HAVENS WINE CELLARS BOURRIQUOT 2004
Förebilden är Cheval Blanc med en druvsammansättning av 70 % Cabernet Franc och 30 % Merlot, en bra och intresseväckande förebild! Vinet är klart mörkare och komplexare än Merlot-vinet. En viss druvkärne-kärvhet i smaken. Vinet utvecklas bra under de kanske 15-20 minuter vi provar. Kan nog ha en bra framtid. Gunnar (från Divine) hävdar att 1997an just nu är på topp för den som gillar mogna viner. Min bordsgranne gillar vinet. Intressant och personligt.

98569 CRAGGY RANGE SOFIA 2005
Ett av Steve Smiths favoritviner. Han berättar bla om den ”gravel” altså små-mellanstora stenar, som finns vid en gammal flodbädd där druvorna till detta vin odlas (Gimblett Gravels på Nordön). Steve berättar vidare att 2005 var en mycket bra årgång (fast det brukar ju alla vinmakare säga om årgången de för tillfället säljerJ). Färgen är mörkt röd-blå, doften är medelstor med ganska många komponenter, plommonfrukt, lite kryddor, lite tobak. Smaken är lång, god och balanserad. Bäst hittills! Håller 15 år enl. Steve Smith.


Flight 3

97175 HAVENS WINE CELLARS NAPA SYRAH 2004
Havens gjorde sin första Syrah 1991. Ska ha vissa likheter med en Cornas, men där är vi inte riktigt med på noterna... Vinet är helt OK, bättre än Merloten tycker de flesta runt vårt bord med en fyllighet som bättre balanserar fruktsötman.

81407 ANDREW WILL CHAMPOUX 2005, Washington State
Vinrankorna är 25 år gamla och vinet består av 45% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot, 20% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot. En klassisk Bordeaux-blend från ett relativt kallt distrikt. Färgen är blåröd och doften innehåller en syrlig komponent (röda vinbär eller lingon?) som dominerar lite grand. Även här utvecklas vinet ganska mycket med 15-20 min i glaset. Bra längd, ganska ”slank” känsla. Sannolikt ett bra matvin, men kanske ett lite högt pris (499 kr).

96659 FORMAN CABERNET SAUVIGNON 2005
Ric Forman är en nestor i Napa, han har som mål att göra sin version av Haut Brion och Ausone. Färgen är mörkt röd med en aning blå/lila ton. Doften är klassisk cab-sauv med fin cassis, smaken är lång, balanserad, komplex och helt enkelt jättegod! Som en bra Pauillac / St Julien i vår smak.


Flight 4

Inleds med två viner från ”kultproducenten” Ojai (uttalas O´Haj om vi uppfattade rätt...) som ägs av Adam och Helen Tolmach. De gör ca 6000 lådor av ett femtontal viner från olika lägen inom Central Coast of California; tex Santa Rita Hills och Santa Maria Valley. Ikväll provar i två av deras Syrah viner:

97016 OJAI BIEN NACIDO SYRAH 2003
Ganska ”tjock” eller opak, mörk röd-blå färg. Stor doft, med lite söt likörton, en aning nypon. God, fyllig smak.

98849 OJAI MELVILLE VINEYARD SYRAH 2003
Lite kallare område i Santa Rita Hills där 2000 var första årgången som Ojai gjorde. En röd färg, ganska stor doft, lite peppar och lakrits, viol, tjära i smaken – här känns som vi kommer närmare Rhone-dalen. Mycket gott, en favorit i ”det svarta laget”. Skulle nästan kunna vara en modern Cornas eller kanske Cote-Rotie.

Så kommer vi till vinet alla sett fram emot, men ganska få smakat, det mytomspunna:
SINE QUA NON ATLANTIS SYRAH 2005
Ett vin från den lilla vinfirman ”Sine Qua Non” som drivs av Manfred Krankl, en egensinnig man från Österrike. Hans viner är idag kultklassade av (minst) följande skäl:
- De är svåra att få tag på eftersom de görs i små kvantiteter
- De är dyra (Atlantis ca 1400 kr och det är instegsvinet om jag har rätt info)
- De får höga poäng av Robert Parker
- Märkliga namn (varierar mellan år) och etiketter

Första intrycket är ”whats all the fuzz about?” En ganska tät färg, medelstor god doft, och en mycket välbalanserad smak... men sedan händer det saker... trots små ISO-glas och bara 15 minuter. Allt växer (ja, inte själva glaset altså:-) men doften och framförallt smaken; för att använda en klyscha – en järnhand i silkesvante; suverän kraft och balans och ändå mjukt och jättegott? Mina associationer gick till en super-Chateauneuf; medan bordsgrannens hamnade i en riktigt bra Bourgogne. Ett avslutningsvin att minnas.

Många viner blir det ibland...

Veckan som gått har det faktiskt blivit en hel del vin av olika sort och smak. Det började bra med en enkel provning av tre röda viner: Ch Noillac 2000 (Medoc, på magnumbutelj), Tollot-Beaut Chorey-les-Beaune 2005 och Ataraxia Serenity 2005 från Western Cape i Sydafrika. Ch Noillac behöver nog ingen närmare presentation; en ovanlig kombination av drickfärdig och prisvärd Bordeaux. Ingen överraskning: röd-tegelfärg, medelstor Bordeaux-doft med lite stall och multna löv, en lång medelfyllig smak med örter och fat, mycket matvänlig. Dock kändes frukten på väg att tyna bort. De flesta gillade vinet, men få hade det som favorit.

Tollot-Beaut Chorey-les-Beaune 2005 är ngt helt annat; blå-röd färg och en ganska häftig doftkombination av hallon, jordgubbar, lite kaffe och en hel gummifabrik. Många rynkade på näsan till att börja med, men efter någon timme i glaset och till maten smakade det fint. Doften är dock tveksam... kanske blir bättre med några år i källaren. Ngn annan som provat?

Ataraxia Serenity 2005 från Western Cape i Sydafrika. Vi provade detta på Vinordic, var det lika bra nu? Färgen är klarröd och doften är Mycket Stor och Långlivad, den berömda ”kvasten ur glaset”. Kvasten innehåller en blandning av röda och svarta vinbär och en rejäl dos rostade fat med vanilj. Inte Rioja-dill-vanilj utan mer ”ren” vanilj. Supergott om man gillar kvasten, annars inte. Smaken är i samma stil, ren och penetrerande frukt&fat. Doften är lika kraftig efter flera timmar. Inte så elegant kanske, men jättegott! Ingen rökighet heller – vilket vi uppskattar! Kan nog bli några flaskor till... vore kul om även Ataraxias Mountain Vineyard Chardonnay hittar hit, den är ”Highly Recommended” i Platters South African Wines 2008.

I mitten av veckan var det sedan först ganska enkla, vita viner, bla en ekad ”South Australia” som var felfri, men inget alls att skriva om. Dock hittade vi en kväll en Wynns Coonawarra ”John Riddoch Cab.Sauv” 1998 som vi fick loss till ett rimligt pris. Det var mycket gott! Hade nog stått lite varmt (och kanske lite länge i restaurangen...) men den djupa svartvinbärsfrukten var likafullt mycket lång och god. Som en händelse fick jag även prova en Wynns ”Michael Shiraz” kvällen efter, och den var kanske ännu ngt lite vassare, men det kan bero på bättre förhållanden. Senare i veckan blev det en Wynns Coonawarra Cab.Sauv 1999 (altså den vanliga Cab.Sauv) och visst är den bra med sin fina svartvinbärsfrukt och mogna tobakstoner. Dock så är John Riddoch ett eller kanske två ”snäpp” bättre. Synd att inte V&S verkar importera dem längre.

Mot slutet av veckan var det dags för fin avslutningsmiddag med fin (men för ung) Chablis och en Ch Suidiraut 2003 till efterrätten som var bra, men kanske inte så bra som jag hoppats (eller så var det lite väl små glas). Till varmrätten serverades en 1999 Gevrey-Chambertin 1er Cru, Domaine Trapet, och det var en upplevelse. Djup, mörk färg med tegelkant; medelstor komplex doft och en utmärkt lång smak med fin komplexitet och balans.

Avslutning på hemmaplan en varm eftermiddag&kväll och då tog vi fram ett av släppen från maj som vi hoppades skulle passa till en okomplicerad (barnvänlig) köttfärsrätt:

Allegrini Pallazo Della Torre 2004, IGT Veronese
Ganska mörk röd färg. Medelstor doft med tydlig fat- och körbärston. Smaken till en början lite italienskt kärv, lite alkoholstinn och ganska slank. Inte så imponerande. Efter några timmar kommer trevligare, lite runda toner med mörk choklad och en god körsbärsfrukt med en aning likörton. Dock ingen sötma eller Amarone-ton. Inte lika bra som den halva låda 1997or som vi drack för ett antal år sedan, men helt OK. F&V verkar gilla detta... lite svartvinbär hittar de... och de har (som vanligt) god koll. SB säger ”kryddigt, örtigt vin med fatkaraktär. Inslag av mörka körsbär, plommon, vanilj och choklad”. Om det är plommon eller svartvinbär kan man säkert diskutera... Slutsats: Gott vin som vi tror utvecklas fint några år, men ingen sensation.