Cheval och Cos på Trettondagen

Bordeaux-mannen och hans fru fick en liten son i början på hösten, så vinprovandet har av naturliga skäl varit lite på undantag för hans del. På Trettondagen fick vi ändå möjlighet att samlas tillsammans med fam. H och dels gulla med lille Adam (nu drygt tre månader och en ovanligt välartad liten gosse - åtminstone på kvällstid... nätterna är alltid inte lika välartade); dels äta god mat och dricka ett par Bordeauxer. Vi hade delat ut lite arbetsuppgifter i förväg, bla en röd blindpava per familj... konstigt nog blev det iallafall bara vin från Sydvästra Frankrike!

Inledning med en 2002 P. Gimonnet Special Club och diverse goda, varma tilltugg från fam H. Champagnen har jag läst goda omdömen om, men inte provat förut. Det är ett gott, verkligt fräscht (tänk hur det doftar och känns en tidig morgon i maj med lite dagg och solen på väg upp sedan någon timme). Lagom syrliga gröna äpplen med fin syra. Perfekt aptitretare, enda invädningen skulle kunna vara ett den 2002 Deutz som vi drack på nyår (med just fam H.) hade lite mer djup och komplexitet.

Sedan var det Bordeaux-mannens två blinda glas. De hade fått ganska mycket luft, men utvecklade sig ändå rejält i glaset - särskilt glas nummer 1. Initialt föredrog jag glas 2 - som hade en väldigt trevlig och typiskt utvecklad Bdx-näsa med stall och multna löv, fast lite lättare i munnen. Min gissning landade på en bra Pomerol från omkring 1996 (95-99). Det visade sig vara Beau-Sejour-Becot från det annars ganska svaga 1997, dessutom öppnad kvällen före! Förvånansvärt uthållig. Glas 1 hade mer av allt, och utvecklades otroligt bra nästan hela kvällen. Mer frukt, kraft och framförallt längd. Vi letar oss fram till en bättre StEmilion (lakrits, gräs och lite stall) - också från någon av årgångarna 95-99. Då avslöjar B. att det är årgång 1995. Jag gissar då på Cheval Blanc (en kombination av att jag vet att den fanns i hans källare, med kraften och utvecklingen under kvällen). Det verkligt roliga kommer dock senare - efter ca 2 tim i glaset då en distinkt doft av kafferost och smörkola stiger från glas 1, ca 6-7 timmar från det flaskan öppnades och slogs på karaff - Cheval Blanc har en lång utvecklingskurva. Sorgligt, men detta är kanske sista gången man fick dricka Cheval - det har helt enkelt blivit alltför dyrt.

Sedan häller jag och P. varsitt glas. Glas 3 är (lite) yngre och modernare, och B. är ett tag inne på USA, eller en garagiste. Inga tydliga vänstra- eller högra-stranden vibbar bör leda till Pessac. Det är mitt vin (och P. och A. kan inte låta bli att gissa på StJulien, vilket är fel.) Det är 2004 Smith-Haut-Lafite, som vi inte druckit ordentligt förut utan endast provat på mässa. Det är en snygg och ganska modern Bdx - men jag upplever inte att faten eller extraktion tar överhand, utan fin balans med bra frukt och utvecklas också hela kvällen. Är i början av ett trevligt drickfönster, står upp väl mot Glas 1 och 4, även om de förstås är bättre.

Glas 4 är initialt gott och Bordeaux-typiskt - men inte heller här några tydliga indikationer på vänster eller höger strand. B. gissar lite håglöst på "en bättre Fronsac" då han hittar lite hallon. Jag är inne på StEmilion då vinet känns ganska "snällt" och inga Medoc-markörer. P. (som hällt) vinet säger bara att vi har fel.
- Då är det väl Medoc då?
- Just det säger P.
- Men då är det en snäll Medoc, Margaux eller liknande?
- Nix, säger P - det är Saint-Estephe.
Vi gissar då vidare bland de bättre normala slotten där, och till slut säger B: Är det Cos?
Det är altså 2001 Château Cos d'Estournel, ett av de två bästa, och "tuffaste" vinerna från den Cabernet-dominerade kommunen Saint-Estèphe. Intressant, och visar hur svårt det är med blint. Till vårt försvar får man väl säga att vi druckit Cos vid färre än fem tillfällen sammanlagt tidigare. Framförallt så händer det saker även i det glaset under kvällen - efter ett par timmar så framträder ett mycket större djup och längd. Vi får även sandelträ och de där orientaliska kryddorna som Cos är känt för. Det känns som att detta vin bara är i början av en lång utveckling, trots att det är 10 år gammalt. Väldigt roligt att få prova den ordentligt! Maten till var klassisk helstekt oxfile, gratäng, sparris och bea - mycket gott.

Till efterrätt blir det päron- och valnötspaj som A. gjort (alldeles utmärkt tyckte jag!) och till det en halva 1995 Taylors Quinta Vargellas. Det smakar också fint, men rödvinerna är utan tvekan huvudnumret denna trettondagskväll.

Stort tack till Bordeaux-mannen med familj!