Mat&Vin bland stjärnorna

Så var det dags för en utsvävning i mat&vin igen. Efter ett sedvanlig intensivt mejlande om datum så kom vi i januari fram till ett datum i slutet av mars. Veckorna går - alla funderar på vilka viner de skall ta med, undertecknad och Patrik på mat, planering och upplägg. Till slut så sitter vi där igen, åtta vingalningar och ett större antal buteljer som är maskerade på olika sätt. Här följer korta noter om viner och något om gissningarna:

Flight A - champagne med lite utveckling (salta lantchips och skagenmacka på levain)
Glas 1: En härligt lysande gul färg, en stor, god och ganska rostad doft, gult plommonfruktig smak med citrus (lite söt), vaniljkola, finfin krämig mousse och en lång balanserad (lagom krispig) syra. Väldigt gott och relativt utvecklat idag - ändå tror vi att det finns en del mer att ge under de närmaste 6-10 åren. 1999 Comtes de Champagne, Taittinger.

Kuriosa:
Namnet Comtes de Champagne är länkat till champagnegrevarnas residens som i dag ägs av familjen Taittinger nära katedralen i Reims. Comtes de Champagne är förstås en mönster-blanc de blancs från de främsta byarna i Côte de Blancs. Supereleganta Cramant, Avize, Oger, Mesnil, Chouilly blandas med druvor från firmans mycket gamla vinstockar i Pierry som ger cuvéen en extra tyngd och fyllighet.

Glas 2: Ännu gulare och mer utvecklat, en aning bokna gula äpplen, nougat, lite bröd och jäst. Moussen är finkornigare än glas 1, fast kanske lite i dalande? Också mycket gott, fast några tycker detta är i utförsbacken (även R. som annars gillar 80-tals-skumpa). Gissningarna landar på ett bra hus i en svagare 90-talsårgång. Facit: 1996 Bruno Paillard. Som sagt mycket gott, men bör nog drickas inom de närmaste åren och syran är inte lika hög som en del andra nittiosexor.

Glas 3: Ger ett betydligt yngre och fruktigare intryck, fast bra på alla sätt utan att sticka ut. Också mycket god - flera runt bordet har svårt att välja favorit mellan denna och glas 1. R. gissar att det är en NV som fått ett par års lagring - och det stämmer fint! NV Leclerc-Briant, Cuvée Reserve, inköpt på plats 2004 (så innehåller gissningsvis en blandning av årgångar mellan 1999 och 2002), och sedan lagrad svalt.

Glas 4: Har en svagt rosa ton, och en märklig doft, nästan defekt. Smaken är inte ett dugg bättre med en obalanserad kombination av viss sötma och en ganska grov beska. Jag gissar att detta är en av L. egenhändigt inköpt ryss-champagne... och det stämmer. Intressant, men jag häller ut.

Flight B - Yngre röda (blandade charkuterier)
Glas 5: God och välbalanserad doft, ganska ungt. Rödfruktig, tät ganska modern smak men inga särskilt tydliga varken druv- eller geografimarkörer. Mycket gott. Vi enas om att det nog är nya världen, en gnutta rökighet får oss att gissa på Shiraz från Sydafrika. R. som tagit med flaskan säger att det är 80% Shiraz, och 20% något annat - men inte Sydafrika och inte Aussie och inte USA. Jag är lite inne på italien för jag hittar lite tomatpure. R. avslöjar att det är 20% Sangiovese och att vinet kommer från HuaHin i Thailand! Det var kvällens mest överraskande och svårgissade vin tror jag. Vi hade kunnat gissa till gryningen utan att hamna rätt. Man kanske bör tillägga att det var gårdens prestigecuvée och en italiensk vinmakerska. Kul!

Glas 6: Ganska stor skillnad mot glas 1 med en rejäl, maffig frukt, tannin och syra. Ett powervin som ändå har en viss utveckling och balans. Frukten är kryddiga björnbär och en ganska ordentlig dos ek. På slutet så stramar tanninerna och syran upp helheten och det hela hänger ihop riktigt fint. Gissningarna haglar över hela nya världen och till slut landar de i Spanien och Ribera del Duero. 2004 Astrales - mycket gott. Kan sparas ett tag till för den som vill.

Glas 7: Opak mörkblå-lila färg, purung, supergod perfekt mogen frukt (viss likhet med Ch9 2007 för två år sedan, och även vissa Bdx 2009). Utmärkt balans och bra tryck i den täta, mörka frukten med viss kryddighet. Ganska modernt uttryck - och ändå inte, känns som gamla världen (mörka bär, mörk choklad och lite espresso). Vi gissar på en ung portugis av bästa märke, kanske den nysläppta 2009 Quinta Vale Dona Maria (SB 98028) från Lemos & Van Zeller? Det stämmer säger M.

Kuriosa:
Druvblandningen känns som en fieldblend: Rufete, sousão, tinta amarela, tinta barroca, tinta roriz, touriga francesa och touriga nacional.
Vingården Quinta do Vale Dona Maria ligger i Douros centrala del, Cima Corgo, några kilometer sydost om byn Pinhão. Vinet har lagrats ca 20 månader på franska Allier-ek, varav 75 procent nya.
Vinet har inte filtrerats innan buteljering. Vinmakare är kända (och mycket duktiga) Sandra Tavares da Silva.

Glas 8: Mer transparent färg och klart brunstick i kanten, doften är betydligt mer utvecklad med viss komplexitet. Smaken är ganska hög syra och tanniner, men välbalanserad. Jag får klara Italien och nebba-vibbar (nypon) men tanninerna är inte så markerade. Ra. som tagit med vinet säger då att det är en blend med minst tre druvsorter (beror på årgång) och att Italien är korrekt. Vi gissar vidare men missar att huvuddruvan är Barbera! Jag har nog inte druckit en så pass utveckad och komplex Barbera vad jag kan minnas. Vinet är 2003 Rosso della Boemia från Liedholms vingård i Piemonte. Kul och gott att prova. Det har fått en hel del ek, men den har gått in fint i vinet.

Flight C - röda med utveckling (oxfile, potatis&jordärtskockskaka, tryffelsmör, portvinssky och harrisar)
Här får vi en liten paus först då Patrik ordnar med varmrätten och undertecknad försöker få upp en gammal kork - den är tyvärr inte i bästa skick och går av flera gånger, men det ordnar sig. De övriga vinerna är öppnade men ska ändå "fixas till lite".

Glas 9: Jag häller detta försiktig. Vinet har en klassisk mörkröd-svart färg med brunstick. Doften är "jordig", smaken innehåller en hel del: jord, järn, tanniner och syra. Ett par runt bordet säger ganska snart "korkdefekt". Jag och någon till är inte helt övertygade (kan vara sentimentala skäl eftersom det är min flaska från en i övrigt särdeles god årgång) utan låter vinet stå i glaset resten av kvällen och provar en slurk emellanåt. Jag tycker att det är drickbart och intressant, men motsvarar förstås inte alls förväntningarna på en 1966 Ch Montrose, St Estephe (buteljerat av A. Barriere & Freres), trist.

Glas 10: Snygg, elegant, stram och mycket god. Lite "bläckig frukt" - men aningen återhållen (särskilt jämfört med nästa fyra glas). 1999 Carruades de Lafite, Pauillac. Altså andravinet från Ch Lafite som idag betingar närmast fantasipriser (1999 kostar mellan 2 och 3000 kr enl. wine-searcher) - kul att dricka och skönt att inte ha betalat mer än 1/5!

Glas 11: Ett synnerligen koncentrerat vin, med en mycket god - men svåridentifierad frukt. Jag hittar främst koncentrerade blåbär och gissar därför på en topp-Merlot, det är helt fel. Efter en stund i glaset diverse felaktiga gissningar och lite diskussioner hamnar vi i Sydafrika och S. avslöjar att det är huvudsakligen Syrah kompletterat med Mourvedre så säger någon "Eben Sadie" och då avtäcker S. flaskan med 2001 Columella. Kalasgott och kul att få prova en Columella med utveckling. Skulle vara kul att hälla parallellt med några riktigt bra Aussies (tänker främst på Kaeslers Old Bastard).

Glas 12: En stor, öppen, tillgänglig väldigt god doft, kanske kvällens mest publikfriande. Det doftar Bordeaux - fast ändå inte, det är varmare, frukten mognare och lite mer vanilj. Smaken följer doften fint med en skönt varmfruktig bordeaux-blend. Rättframt och hedonistiskt. Om det inte hade varit L. som hällde vinet så hade vi gissat på Napa... då fumlar L. fram en flaska 95 Cheval Blanc... fast han är lurig, vinet kommer från en 2000 Pahlmeyer (som stämmer mycket bättre med intrycken). Kul att detta vin fick upprättelse efter korkuppvisningen på The Judgement of Lidingö.

Glas 13 och 14 hälls båda av den erkänt lurige R. så alla gör sitt bästa för att avslöja vad han hittat på denna gång. Det går sådär.
Glas 13 är min favorit från början till slut, förmodligen det vin jag tycker är allra bäst denna kväll. Anteckningen är kort: "Good shit!!!!" i perfekt balans och drickbarhet. Tar slut alldeles för fort. Visar sig vara 2001 Dominus.

Glas 14 är tuffare med framförallt mer tanniner men även mer syra. Ännu inte i samma balans som Glas 13. Den gemensamma nämnaren visar sig vara årgången, för detta är 2001 Cheval Blanc! L. har suttit och gjort antydningar åt det hållet... medan jag blev förförd av glas 13 så att jag trodde det var en Bordeaux. Verkligt kul vinpar att avsluta flighten med!

Sedan tar diskussion och vindrickande över en stund medan vi dukar ut och tar fram ostar och tillbehör. Vi häller även två viner till ostarna:
Glas 15: Ganska mogen och utvecklad, sammetsmjuk, grenache-kirschig. Örter och lakrits. Klart typisk och jättegod (tycker jag) Ch9. 2006 Reserve Sixtine från Vatican. Funkar klockrent till de (lagom) salta ostarna (tycker jag), flera andra runt bordet är inte lika övertygade.

Glas 16. Ett moget och utvecklat sött vitt med viss botrytis. Färgen är åt det röda hållet och det lurar mig bort från Sauternes, medan andra (med mer erfarenhet av utvecklad Sauternes) säger att nog kan vara det. Ett varmt år - 1990 - tydlig saffranston i vinet och R. säger "Suduiraut"? Och det stämmer. Mycket gott och kul att prova.

Efter att vi avslutat några glas så återvänder jag till 1966 Montrose och jag upplever att den är lite bättre nu, vilket för mig inte tyder på kork... men så var det sentimentaliteten (och en klart begynnande förkylning) som hämmar både doft och analysförmågan. Så var det dags att promenera hem genom marsnatten efter en verkligt minnesvärd kväll - ett alldeles väldigt stort tack till vår värd Patrik (och till hans familj som stod ut med de åtta galningarna). Förhoppningsvis ses vi snart igen!