2005 Ch La Fleur, St Emilion

Efter bla Vinordic i stor avsaknad av bättre Bordeaux så är det dags för en provtitt på en nollfemma. Ännu så länge så har de flesta provtittar resulterat i ett enkelt "lagra längre" (utom trevliga Doyenne som Bristly plockat hem, den är i finfin form!). Till kvällens lågtempade lammrostbiff med örtkräm så drar vi korken ur 2005 Ch La Fleur, Grand Cru St Emilion. Ch La Fleur har vi druckit ett par årgångar av förr (åtminstone 1999 och 2000) och det brukar vara en habil St Emilion med rätt tidig utveckling. Nollfemman är dock ett annat djur. Färgen är mörkrödsvart ändå ut i kanten, doften är närmast mörkt mullrande Merlot (om det finns något sådant! mörka plommon och korinter). Smaken är kassaskåpstät och potent som bara den. Espresso och mörk choklad, samtidigt som frukt och tannin äter ekfat till frukost innan de ger sig på något mer substantiellt. Dj-igt gott idag för den med läggning åt ung-tannin-Bordeaux-hållet, alla andra bör nog vänta ett par år till - men då väntar något riktigt bra tror vi! 91 pinnar idag, och potential för minst 93.

Vinordic 2012

Vinordic 2012 är en klart mindre mässa än förr om åren, mindre yta, färre utställare och färre besökare. De flesta verkar vara här för att i första hand gå på GastroNord ute i stora A-hallen, och sedan ta en sväng och ett glas eller två på hemvägen hos Vinordic. Jag pratade med ett par erfarna branschrävar som befarade att detta var sista Vinordic i denna skepnad. Något som däremot verkar vara på frammarsch är tävlingen Vinordic Wine Challenge; det lär ha varit både välbesökt och en del snack. De olika medaljerna som delas ut används även flitigt i marknadsföringssammanhang (vilket förstås är avsikten). Emellanåt lite tveksamt – som att använda två år gamla ”Silvermedaljer”, kanske bör tävlingsreglerna skärpas lite.

Så över till väsentligheterna. Det blev ett par längre besök hos importörer och några korta stopp, här följer några intryck.

WineList

Många fina producenter finns i portföljen. Jag provade bla Champagne Thienot som presenterades av en prydlig fransman, här var 2004 Millesime ett bra val med komplexitet, frukt och fräschör i fin balans. Gerard Perse från Bordeaux är kanske mest känd för sin investering i Ch Pavie och det tydliga kvalitetslyftet som skett, tyvärr finns ingen Ch Pavie att prova utan två lite enklare slott från Vignobles Perse: 2005 Ch Sainte-Colombe från Castillon som kanske inte riktigt imponerar, 2005 Clos Lunelles från samma område smakar klart bättre med typisk tät Merlot-frukt och snygga fat i modern stil, mycket gott!

Här finns Weingut Wollenweider från Mosel som ägs och sköts noggrant av schweizaren Daniel  Wollenweider, han gör sina viner från den lilla vingården Wolfer Goldgrube. Klassisk Mosel i olika tappningar från torrt till ganska sött. Bra mineralitet (skiffer i vingården), och ”mellanklassen”  var bäst. Flera viner från 2011 som verkar bli en bra årgång.

Vidare till Piemonte och Albino Rocca, här stod 2006 Ronchi Riserva ut som en verkligt högklassig Barbaresco med stor potential, ett av mässans bästa viner. Avslutar med G. Mascarello som visar fyra viner från 2006, Barberan är riktigt trevlig, två bra vingårds-Barolo och till slut Monprivato som utan tvekan har riktigt stor potential, balansen är fenomenal.

Jakobsson & Söderström

J&S är baserade i Malmö och har fokus på hotell och restaurant, vilket är synd för de har ett stort antal riktigt bra viner. Inledning med två champagner: NV Foliage från Ch. Avize (40% Chard, 30% var av Pinot) som är eko-certifierad – gott och välbalanserat. Sedan upptäcker jag en Agrapart på hyllan och frågar om det går att prova, trevliga Malin bakom disken går och hämtar en 2004 Venus (Blanc de Blanc) som är ett vin att minnas med rik, gul chardonnay-frukt som balanseras av en fin syrastruktur och en härlig komplexitet (nötter, lite rostade toner, mandlar mm). Smakar sannolikt ännu bättre om fyra-fem år. Två Rieslingar från Albert Mann följer på det, 2009 Cuvée Albert är torr, tillgänglig och klart bra. 2010 Schlossberg är lite knuten och svår att bedöma, men fin citrussaft mot slutet antyder god potential. 2009 Chablis VV från Roland Lavantureux är riktigt bra, återigen är det mineraler och komplexitet som imponerar.

På den röda sidan häller vi 2009 Valpolicella Campo Ciotoli från firman I Campi och producenten Flavio Prà. Ovanligt bra Valpolicella med snygg och ren körsbärssyrlig frukt, med lätta snyggt balanserad fat. Skulle sitta som en tight italiensk sportkeps till kyckling med rosmarin. 2010 Piovene Fra i Boli är också bra, i en lite liknande stil med en ännu generösare frukt och lite Merlot-plommon bland körsbären.

2006 Donnatella Brunello gör inte heller bort sig – vi får en arketypisk Brunello med frukt, fat och karatäristisk piptobak och tomatpure - allt i harmoni. Hamnar dock en aning i bakvattnet av 2005 Poggio di Sotto, Brunello som är mer dansant och med många fler nyanser. Dock en matchande hög prislapp. Avslutar i Piemonte där 2007 Rivetto Barolo Serralunga smakar som den ska med  nebba-nypon-frukt, tjära och rediga tanniner.

Hos Kalifornien-specialisten Vinopia häller gemytlige Zvonko en hel radda viner med både personlighet och ursprungstypicitet. Han har sin bakgrund som kökschef på landets toppkrogar under  många år, sedan vinintresset tagit över satsas all kraft och kunskap på de nästan 40 firmorna som de jobbar med. 2007 Jordan Cabernet är en klassisk Cali Cab som åldras väl, smakar bra idag också. 2007 Deering Sonoma Cabernet är lite intressantare idag upplever jag, med mer mineral och komplexitet. Även lilla producenten Black Sheep Finds i Santa Barbara med sin 2008 Genuine Risk (40% Cab, 26 % Petit Verdot resten Merlot och Cab Franc) är riktigt spännande med skön frukt parad med lite kryddighet (gissningsvis bidrar den höga andelen PV). Dessutom till vettigt pris. 2009 Morada Zinfandel från Lodi är förvånansvärt god med sedvanlig yppig Zin-frukt och en del struktur som ser till att bygget inte kantrar, klar grillvarning. Vidare till tre Syrah-viner där jag sätter 2009 Donkey & Goat ”The Recluse” främst, den är lite slankare, Syrah-typisk (peppar och chark) och mer struktur än 2009 Hocus Pocus (Black Sheep Finds) och 2008 Wrath från Monterey (serverades f.ö på Munskänkarnas Diner Vinicole häromveckan – Michel J är en gammal kompis). Vinopia importerar också en del kaliforniska kultviner (Screaming Eagle mfl) med hisnande prislappar, man kan ju alltid drömma om att prova dem framöver.

En annan lite mindre importör är Vinoliv med fokus på toppviner från Italien, här häller man generöst tre viner från kända Le Macchiole: Scrio (100% Syrah) som är en tät, koncentrerad och häftig Syrah i internationell stil med lite italiensk twist. Paleo gjord på 100% Cabernet Franc och verkligt elegant med ovanligt tät och fin struktur. Skulle vara rolig att hälla parallellt med något Cabernet Franc-dominerat från högra stranden. Till sist – Messorio (100% Merlot), flaggskeppet som är oerhört tätt och 120% koncentration med mörka bär och en fast struktur. Ett vin som (egentligen) kräver tid: på rygg, i karaff, samt i glaset för att veckla ut alla nyanser.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig dag med många goda vinupplevelser. Frånvaron av många stora och medelstora importörerna väcker dock frågan vad som händer i framtiden. Detta känns som ett mellanläge – inte tillräckligt stort och brett för att locka en bred konsumentpublik (och då bör man nog använda minst en dag på helgen), och HoReCa branschen kanske får sitt vid andra tillfällen? Samtidigt som intresset för vin aldrig varit större i Sverige, så det bör ju verkligen finnas utrymme för en större mässa med både djup och bredd?

"21" eller "Intensiv"

Den gångna veckan har varit intensiv. Start med Champagnedagen, sedan en provning hemma hos G&C med blint, rött tema. Åtta personer runt bordet och 8 glas. Första intrycken är att alla viner är från Frankrike, goda matviner, ett par av vinerna har ganska låga tanniner, rödfruktiga, örtiga och aning eldiga. Borde inte vara så svårt att hamna rätt i analysen då? Jodå, det gissas en hel del fel. Till vårt försvar får man väl säga att temat var dubbelt - båda Norra och Södra Rhone - och det förvirrar en del. Mitt andra försvar var att det inte var några Ch9 2007 med - och huvuddelen av de Ch9 jag druckit de senaste två åren har varit just nollsjuor med sin närmast patenterade kirschiga, hallonpastilliga Grenachefrukt. Väldigt trevlig och kul var det iallafall! 2009 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet var extra kul att prova, den utvecklades (förstås) hela tiden under kvällen. Det är ett litet vulkanutbrott av "darkness":  mörkbärig Grenache, viol, garrigue och lakrits och en rätt tydlig eldighet. Inte helt i balans ännu, men häftigt!

På fredagen var det Diner Vinicole med Munskänkarna på Villa Källhagen tillsammans med goda vänner. Michel J har (som vanligt) ordnat fina matchningar mellan mat och vin, och särskilt lammläggen med supereleganta 2007 La Chapelle de la Mission Haut-Brion stod ut lite extra. 2007 är ju en årgång (likt 87 och 97) som (oftast) går att dricka tidigt.

Den intensiva veckan fortsätter med mat och dryck genom ett knytkalas-arrangemang med matkunniga grannarna EL och A. Här landade alla vinerna riktigt bra:
2004 Gaston Chiquet, Dizy
Fin, ganska ljusgul färg. Verkligt fräsch och elegant doft av med äpplen och blommor, en lagom rik, lång och mineralfylld smak. DG i september 2011, smakar sannolikt ännu bättre om något år eller två.

Kräftsoppa och 2006 Chassagne-Montrachet Champgains, 1er Cru (F&L Pillot)
Kanske veckans allra bästa matchning - EL&As soppa var sublim, och den rika, precis lagom ekade (i detta sammanhang) vita bourgognen var helt enkel ljuvlig till.

Rostas med potatis-och jordärtskocksgratäng fick sällskap av två olika viner:
1999 Ch Giscours, Margaux
Giscours är ett känt Margaux-slott som lyft kvaliteten de senaste 15 åren. Detta var (tyvärr) sista flaskan - eftersom den var alldeles, alldeles utmärkt! Så här ska ett väl utvecklat Medoc-vin smaka! Som vanligt så är mångfalden av dofter och smaker i fin harmoni (komplexiteten) det som utmärker riktigt bra viner. Veckans vinupplevelse!

I glaset bredvid finns 2005 Marcien, Robert Sinskey i Napa / Carneros. Vi har provat vid ett par tillfällen, men inte tidigare på hemmaplan i lugn och ro. Vi upplever att det är ett ganska Napa-typiskt vin med stor, tät och lite söt frukt, och en del fat. Syra och tanniner i balans (men inte så mycket mineral). Det finns även en del början till utvecklade toner (piptobak) - men i jämförelse med 99 Giscours så känns det lite endimensionellt. Gott ändå!

Lite ostar, en mogen Morbier funkar (som väntat) fint med Giscours.

Till sist en maffig chokladstinn kaka med valnöt och hallon. Här är vi väldigt mätta och nöjda, men ett litet glas 1997 Colheita från Burmester slinker ändå ned.

Sammanlagt 21 viner (utöver champagnerna) som både provats, spottats och druckits med stort nöje under denna intensiva vinvecka!

Tankar om förra flaskan 1999 Giscours:
http://vintresserad.blogspot.se/2008/12/1999-ch-giscours-margaux.html

Champagnedagen 2012

Festligt, fullspikat och (bransch)-folkligt - så kan champagnedagen mycket kortfattat beskrivas. Lokalerna på Grand Hotel är lika magnifika som alltid, den bubblande drycken hälls bakom varje bord och även om det provas&spottas en del, så dricks det (minst) lika mycket. Lite av en restaurang- och dryckesbranschens firmafest, särskilt då evenemanget pågått ett par timmar. Det är ändå en ynnest att få möjlighet att prova nya och gamla favoriter, NV, årgångar, Blanc-de-Blanc och Blanc-de-Noirs ifrån många producenter på en och samma eftermiddag. Som alltid hinner man inte med allt, och ofta är de intressantaste stoppen vid de bord där man hinner prata lite mer med en producent som kan sina saker. Här följer ett urval av intressanta viner, och jag börjar med "mest bang-for-the-swedish-buck":

2000 Palmer Millesime på Magnum (SB 7867, 649 kr). Jag har provat Palmers årgångsskumpa ett flertal gånger förut, och det brukar alltid vara ett relativt välbalanserat och givande glas med frukt, syra och viss utveckling. Årgång 2000 ur magnum var klart bättre än så med en rikare mässingsgul frukt, och en riktigt fint utvecklad komplexitet. Verkligen gott - stark rekommendation!

En rolig ny upptäckt var Prestige de Sacres som producerar ett flertal cuvéer med lång historik från ett 30-tal vingårdar med över 300 ha . De var fräscha, relativt lätta och trevliga - framförallt Cuvée Dynastie - Blanc de Blancs.

Jag hann med att prova Philipponats sortiment: Non Dosé var ganska trevligt knastertorr, medan standardcuvéen inte var så spännande. Däremot Grand Blanc och Cuvée 1522 (baserad på den fina årgången 2002) var alldeles utmärkta med fin elegant blanc-de-blanc karaktär och en lätt rostad ton. 2000 Clos des Goisses var förstås ändå lite bättre, framförallt längre och ännu finare mousse.

Vve Fourny är en gammal favorit, och de smakade utmärkt även i år, som vanligt gillade jag Blanc de Blanc och Millesime (2005). Cuvée R var kanske lite "over the top" med extra allt, och tyvärr hade de slut på toppvinerna Les Rougemonts och Clos Notre Dame 2002, hade varit roligt att prova.

Johan Lidby häller som brukligt Delamotte, och denna gång bascuvéen "Brut" ur magnum och huvudsakligen baserad på det fina året 2006 (och med viss höjd ambition) - det märks. Detta var en av de allra bästa standardskumpor jag provade, kanske den bästa. Den nya NV Blanc de blanc (också ur magnum, huvudsakligen 2004) var förstås ännu lite elegantare (definition av fräschör står i min anteckning) men inte nödvändigtvis så mycket bättre. Vintage 2002 (standardflaska) var betydligt mer utvecklad, likaväl mycket god. Tyvärr lyckade jag inte få tag på några droppar Salon...

Hos Fondberg var det extra trångt att komma fram, men en av gentlemennen bakom baren kommer försynt gående med flaska med känd form emot ett par välkända, erfarna vinskribenter; och på hans väg tillbaka lyckas jag vigga en slurk med 2000 Comtes de Champagne, det smakar förstås alldeles utmärkt med den rika, lite rostade gula frukten som är så lätt att både gilla och känna igen.

Jag provar även den lilla, exklusiva "Selosse-lärjungen" Egly-Ouriet hos Oenoforos. Har provat dem tidigare, men då upplevt stilen som lite väl oxiderad, denna gång funkar det mycket bättre och både Brut Tradition, men framförallt Grand Cru Millesime 2000 är riktigt bra med en synnerligen komplex (och god!) champagneupplevelse.

Ett intressant bord var Pernod Ricard som hällde: Mumm 2004, bra och rik frukt, skön mousse; Blanc de Blancs de Cramant - finare mousse och skön chardonnay-frukt (men rätt kostsam...) samt prestigecuvéen R. Lalou 1999 som var häftig och utvecklad. Perrier-Jouet Grand Brut var också fullt drickbar med lite klassisk nougat och Belle Epoque 2004 i en lite rikare, "prestige-cuvée-stil", ändå lätt att gilla redan idag. Det är svårt att dra så några enkla slutsatser av sådana här massprovningar, ändå kul att både upptäcka nya saker och igenkännandets glädje när gamla bekantingar levererar. Sammanfattningsvis en riktigt hygglig måndag i april!

2006 Nonna Concetta, Etna

Till en italiensk köttgryta med pasta, gremolata och lite parmesan ska vi förstås ha en klassisk italienare. Efter viss beslutsvånda bestämmer vi oss för att dra korken ur en 2006 Nonna Concetta från Calabretta uppe på 700 möh på Etnas sluttningar. 100 Nerello Mascalese, stora botti, låga skördeuttag, ingen filtrering - det borde finnas förutsättningar för en riktigt bra traditionell italiensk upplevelse.

Färgen är ganska mörkt röd med tydliga drag av mörkt tegel. Doften är medelstor - men inte så givande som jag hoppats, det doftar moget rödvin och solbakade russin. Smaken är rejäl och det är ingen tvekan om att frukten var mogen när den skördades! Det är nästan lite russintoner även här, och lite starkvinstoner. Samtidigt finns det rejält med finmaskiga tanniner (som vanligt far tankarna norrut till Piemonte och Nebbiolo). 14,5% märks från den första klunken, vinet är faktiskt en aning tungfotat. Inte lika elegant som 2001 Etna Rosso från samma producent. Gott och intressant, särskilt till maten funkar det helt OK, men ändå inte så bra som vi hoppats.

2005 Quercecchio

Fredag kväll och snabbmat (fylld lövbiff), till det ett vin som numera är nästan stapelvara: Quercecchios Brunello i mellanårgången 2005. Vinet får en vända i karaffen och sedan i glasen. Skön, nästan briljant transparent granatröd färg. Medelstor, rätt komplex doft av röd Sangiovesefrukt (körsbär, tomatpuré, violer) och diverse mognadstoner (skog, undervegetation, lite tobak, läder och starkvin). Smaken följer upp bra med lagom slank och välbalanserad frukt och fin längd. Inga överdrivna toner av torrt trä eller annat trist. Enda randanmärkningen är en viss, liten eldighet mot slutet. Mycket gott före, under och efter maten, en skön inledning på helgen.

Syrafest med Theresa

Visst är det en aning tvetydig rubrik, men för alla oss som var med och provade årgång 2010 från Rheingau med Theresa Breuer från Weingut Georg Breuer så är ekvationen enkel - 2010 är väldigt rik på syra - och idag så är det inte alldeles enkelt att se igenom den massiva vägg av syra och mineral som vinerna erbjuder. Här följer (som vanligt) korta noter om vinerna:

Vi inleder med 2011 Sauvage (som kommer ut i butik när 2010 är slutsåld). Jag har bara provat 2010 enstaka gånger och har upplevt den som ganska asketisk. 2011 är betydligt snällare (rikare, bredare, fruktigare) och en riktigt god och rättfram bas-Riesling - rekommenderas!

Sedan en mycket intresssant vertikal med Breuers "Montosa" vin, som kan ses som ett andravin och innehåller vin från alla vingårdslägena, samt en något högre sockernivå.

2009: Ung, lite knuten, ganska lätt och elegant idag. Blir nog bra om 4-5 år.
2008: I en lite avvaktande fas idag, inte helt säker var denna tar vägen.
2004: Ett stort kliv upp med syra, utveckling och fortfarande en skönt frukt med både grape och gråpäron. Tydligen en inte okomplicerad årgång som utvecklats klart bättre än väntat.
2001: Min favorit i denna vertikal med precis lagom mycket utveckling för min smak!
1997: Också väldigt trevlig med en urtypisk Rieslingdoft av petroleum och skiffer. Mogen, söt frukt.

Det roliga är att alla Montosa-vinerna utvecklades väldigt fint i glaset, det är verkligen viner som vinner på lagring, luft och lite högre temperatur. Utomordentliga matviner som är tillräckligt rika i frukten (den lite högre sötman) för att hantera många olika maträtter (serverades med tre härliga vita sparrisar, skinka och hollandaise - gott!)

Vidare till en Breuer-specialitet:
2010 Orleans
Det görs 400 fl varje år, från en liten, ganska varm jordplätt nära floden. Druvan är gammal och har funnits i Rheingau längre än Riesling. Ger ett ganska annorlunda vin med en speciell, svårfångad lite blommig doft och en god och välbalanserad smak. Roligt att få prova, men visst är det Riesling-vinerna vi är här för att prova.

Över till vingårdsinvinerna från den inte helt enkla årgången 2010 (kall, lång växtsäsong,klen blomning och allmänt knepig). Alla vinerna är initialt väldigt knutna - så jag snurrar, och väntar en god stund innan jag provar.

Berg Roseneck
Jag brukar gilla Roseneck för dess lite lättare, fruktigare och blommigare intryck. 2010 är god (efter en ganska lång stund) - men jag upplever ändå att de andra vinerna är aningen mer givande idag.

Berg Rottland
Det vin som lättar lite på förlåten först och visar upp en ren och klassisk Riesling med vita hyacinter i doften och grape och gråpäron i smaken. Lång, ren och klingande hög syra.

Berg Schlossberg
Som väntat det vin som behöver mest tid (+30 min i glaset) men sedan sätter det fart! En verklig sten- och mineralbensin för äkta Riesling-skallar! Oerhört ren syra samtidigt som frukten (mer grape och päron) har klart mest tryck. Längd och balans är oklanderliga.

Berg Nonnenberg
Ger ett lite annorlunda intryck med ännu mognare, rikare och mer grape (grapezest?) och mindre päron. Riktigt gott idag (särskilt med mat och viss syratillvänjning).

Stort tack till Theresa Breuer och Cattis & Co på VinUnic för en härligt lärorik provning! 

2002 Ch Lagrange, St Julien

Påskveckan har bla bjudit på en segdragen förkylning - och därmed inte så mycket god mat och vin som tänkt, men några lammracks med chevrekräm och andra goda tillbehör blir det iallafall. Till det ett klassiskt vin från lättare årgång som levererat mestadels sk klassiska viner (dvs ofta en ganska hög syra, lite lättare frukt och i sämsta fall obalanserade tanniner), 2002 Ch Lagrange från hemmakommunen Saint-Julien. Slottets nutida historia är nog relativt välkänd när japanska dryckesjätten Suntory tog över 1983 och en kraftig upprustning av allt efter det. Sedan mitten på nittiotalet håller vinet en jämn och hög kvalitet, ofta faktiskt med en relativt sett lite bättre kvalitet i de lite svagare årgångarna (tex så lär 2008 vara nästan lika bra som 2009 och 2005).  För mer info, se gärna vindoktorns informativa profil:
http://www.thewinedoctor.com/tastingsprofile/lagrange.shtml

Kvällens vin är mörkt rött utan tydliga brunstick, doften är medelstor och rätt Saint-Julien typisk med lite citrus och cigarrlåda som kompletterar frukten (som innehåller båda mörka och röda bär). Smaken bärs upp av frukt, syra och en del tanniner - och en helhet i fin balans. Detta är inget Grand Vin och tex 2004 Branaire är kanske både lite elegantare och komplexare - men Ch Lagrange bjuder likväl på en god vinupplevelse och (förvånansvärt) mycket ooomph i den lätta årgången. Kan säkert lagras fem år till för den som vill, men jag skulle ändå rekommendera att prova en flaska nu ifall du har ett par i källaren.

Mat&Vin bland stjärnorna

Så var det dags för en utsvävning i mat&vin igen. Efter ett sedvanlig intensivt mejlande om datum så kom vi i januari fram till ett datum i slutet av mars. Veckorna går - alla funderar på vilka viner de skall ta med, undertecknad och Patrik på mat, planering och upplägg. Till slut så sitter vi där igen, åtta vingalningar och ett större antal buteljer som är maskerade på olika sätt. Här följer korta noter om viner och något om gissningarna:

Flight A - champagne med lite utveckling (salta lantchips och skagenmacka på levain)
Glas 1: En härligt lysande gul färg, en stor, god och ganska rostad doft, gult plommonfruktig smak med citrus (lite söt), vaniljkola, finfin krämig mousse och en lång balanserad (lagom krispig) syra. Väldigt gott och relativt utvecklat idag - ändå tror vi att det finns en del mer att ge under de närmaste 6-10 åren. 1999 Comtes de Champagne, Taittinger.

Kuriosa:
Namnet Comtes de Champagne är länkat till champagnegrevarnas residens som i dag ägs av familjen Taittinger nära katedralen i Reims. Comtes de Champagne är förstås en mönster-blanc de blancs från de främsta byarna i Côte de Blancs. Supereleganta Cramant, Avize, Oger, Mesnil, Chouilly blandas med druvor från firmans mycket gamla vinstockar i Pierry som ger cuvéen en extra tyngd och fyllighet.

Glas 2: Ännu gulare och mer utvecklat, en aning bokna gula äpplen, nougat, lite bröd och jäst. Moussen är finkornigare än glas 1, fast kanske lite i dalande? Också mycket gott, fast några tycker detta är i utförsbacken (även R. som annars gillar 80-tals-skumpa). Gissningarna landar på ett bra hus i en svagare 90-talsårgång. Facit: 1996 Bruno Paillard. Som sagt mycket gott, men bör nog drickas inom de närmaste åren och syran är inte lika hög som en del andra nittiosexor.

Glas 3: Ger ett betydligt yngre och fruktigare intryck, fast bra på alla sätt utan att sticka ut. Också mycket god - flera runt bordet har svårt att välja favorit mellan denna och glas 1. R. gissar att det är en NV som fått ett par års lagring - och det stämmer fint! NV Leclerc-Briant, Cuvée Reserve, inköpt på plats 2004 (så innehåller gissningsvis en blandning av årgångar mellan 1999 och 2002), och sedan lagrad svalt.

Glas 4: Har en svagt rosa ton, och en märklig doft, nästan defekt. Smaken är inte ett dugg bättre med en obalanserad kombination av viss sötma och en ganska grov beska. Jag gissar att detta är en av L. egenhändigt inköpt ryss-champagne... och det stämmer. Intressant, men jag häller ut.

Flight B - Yngre röda (blandade charkuterier)
Glas 5: God och välbalanserad doft, ganska ungt. Rödfruktig, tät ganska modern smak men inga särskilt tydliga varken druv- eller geografimarkörer. Mycket gott. Vi enas om att det nog är nya världen, en gnutta rökighet får oss att gissa på Shiraz från Sydafrika. R. som tagit med flaskan säger att det är 80% Shiraz, och 20% något annat - men inte Sydafrika och inte Aussie och inte USA. Jag är lite inne på italien för jag hittar lite tomatpure. R. avslöjar att det är 20% Sangiovese och att vinet kommer från HuaHin i Thailand! Det var kvällens mest överraskande och svårgissade vin tror jag. Vi hade kunnat gissa till gryningen utan att hamna rätt. Man kanske bör tillägga att det var gårdens prestigecuvée och en italiensk vinmakerska. Kul!

Glas 6: Ganska stor skillnad mot glas 1 med en rejäl, maffig frukt, tannin och syra. Ett powervin som ändå har en viss utveckling och balans. Frukten är kryddiga björnbär och en ganska ordentlig dos ek. På slutet så stramar tanninerna och syran upp helheten och det hela hänger ihop riktigt fint. Gissningarna haglar över hela nya världen och till slut landar de i Spanien och Ribera del Duero. 2004 Astrales - mycket gott. Kan sparas ett tag till för den som vill.

Glas 7: Opak mörkblå-lila färg, purung, supergod perfekt mogen frukt (viss likhet med Ch9 2007 för två år sedan, och även vissa Bdx 2009). Utmärkt balans och bra tryck i den täta, mörka frukten med viss kryddighet. Ganska modernt uttryck - och ändå inte, känns som gamla världen (mörka bär, mörk choklad och lite espresso). Vi gissar på en ung portugis av bästa märke, kanske den nysläppta 2009 Quinta Vale Dona Maria (SB 98028) från Lemos & Van Zeller? Det stämmer säger M.

Kuriosa:
Druvblandningen känns som en fieldblend: Rufete, sousão, tinta amarela, tinta barroca, tinta roriz, touriga francesa och touriga nacional.
Vingården Quinta do Vale Dona Maria ligger i Douros centrala del, Cima Corgo, några kilometer sydost om byn Pinhão. Vinet har lagrats ca 20 månader på franska Allier-ek, varav 75 procent nya.
Vinet har inte filtrerats innan buteljering. Vinmakare är kända (och mycket duktiga) Sandra Tavares da Silva.

Glas 8: Mer transparent färg och klart brunstick i kanten, doften är betydligt mer utvecklad med viss komplexitet. Smaken är ganska hög syra och tanniner, men välbalanserad. Jag får klara Italien och nebba-vibbar (nypon) men tanninerna är inte så markerade. Ra. som tagit med vinet säger då att det är en blend med minst tre druvsorter (beror på årgång) och att Italien är korrekt. Vi gissar vidare men missar att huvuddruvan är Barbera! Jag har nog inte druckit en så pass utveckad och komplex Barbera vad jag kan minnas. Vinet är 2003 Rosso della Boemia från Liedholms vingård i Piemonte. Kul och gott att prova. Det har fått en hel del ek, men den har gått in fint i vinet.

Flight C - röda med utveckling (oxfile, potatis&jordärtskockskaka, tryffelsmör, portvinssky och harrisar)
Här får vi en liten paus först då Patrik ordnar med varmrätten och undertecknad försöker få upp en gammal kork - den är tyvärr inte i bästa skick och går av flera gånger, men det ordnar sig. De övriga vinerna är öppnade men ska ändå "fixas till lite".

Glas 9: Jag häller detta försiktig. Vinet har en klassisk mörkröd-svart färg med brunstick. Doften är "jordig", smaken innehåller en hel del: jord, järn, tanniner och syra. Ett par runt bordet säger ganska snart "korkdefekt". Jag och någon till är inte helt övertygade (kan vara sentimentala skäl eftersom det är min flaska från en i övrigt särdeles god årgång) utan låter vinet stå i glaset resten av kvällen och provar en slurk emellanåt. Jag tycker att det är drickbart och intressant, men motsvarar förstås inte alls förväntningarna på en 1966 Ch Montrose, St Estephe (buteljerat av A. Barriere & Freres), trist.

Glas 10: Snygg, elegant, stram och mycket god. Lite "bläckig frukt" - men aningen återhållen (särskilt jämfört med nästa fyra glas). 1999 Carruades de Lafite, Pauillac. Altså andravinet från Ch Lafite som idag betingar närmast fantasipriser (1999 kostar mellan 2 och 3000 kr enl. wine-searcher) - kul att dricka och skönt att inte ha betalat mer än 1/5!

Glas 11: Ett synnerligen koncentrerat vin, med en mycket god - men svåridentifierad frukt. Jag hittar främst koncentrerade blåbär och gissar därför på en topp-Merlot, det är helt fel. Efter en stund i glaset diverse felaktiga gissningar och lite diskussioner hamnar vi i Sydafrika och S. avslöjar att det är huvudsakligen Syrah kompletterat med Mourvedre så säger någon "Eben Sadie" och då avtäcker S. flaskan med 2001 Columella. Kalasgott och kul att få prova en Columella med utveckling. Skulle vara kul att hälla parallellt med några riktigt bra Aussies (tänker främst på Kaeslers Old Bastard).

Glas 12: En stor, öppen, tillgänglig väldigt god doft, kanske kvällens mest publikfriande. Det doftar Bordeaux - fast ändå inte, det är varmare, frukten mognare och lite mer vanilj. Smaken följer doften fint med en skönt varmfruktig bordeaux-blend. Rättframt och hedonistiskt. Om det inte hade varit L. som hällde vinet så hade vi gissat på Napa... då fumlar L. fram en flaska 95 Cheval Blanc... fast han är lurig, vinet kommer från en 2000 Pahlmeyer (som stämmer mycket bättre med intrycken). Kul att detta vin fick upprättelse efter korkuppvisningen på The Judgement of Lidingö.

Glas 13 och 14 hälls båda av den erkänt lurige R. så alla gör sitt bästa för att avslöja vad han hittat på denna gång. Det går sådär.
Glas 13 är min favorit från början till slut, förmodligen det vin jag tycker är allra bäst denna kväll. Anteckningen är kort: "Good shit!!!!" i perfekt balans och drickbarhet. Tar slut alldeles för fort. Visar sig vara 2001 Dominus.

Glas 14 är tuffare med framförallt mer tanniner men även mer syra. Ännu inte i samma balans som Glas 13. Den gemensamma nämnaren visar sig vara årgången, för detta är 2001 Cheval Blanc! L. har suttit och gjort antydningar åt det hållet... medan jag blev förförd av glas 13 så att jag trodde det var en Bordeaux. Verkligt kul vinpar att avsluta flighten med!

Sedan tar diskussion och vindrickande över en stund medan vi dukar ut och tar fram ostar och tillbehör. Vi häller även två viner till ostarna:
Glas 15: Ganska mogen och utvecklad, sammetsmjuk, grenache-kirschig. Örter och lakrits. Klart typisk och jättegod (tycker jag) Ch9. 2006 Reserve Sixtine från Vatican. Funkar klockrent till de (lagom) salta ostarna (tycker jag), flera andra runt bordet är inte lika övertygade.

Glas 16. Ett moget och utvecklat sött vitt med viss botrytis. Färgen är åt det röda hållet och det lurar mig bort från Sauternes, medan andra (med mer erfarenhet av utvecklad Sauternes) säger att nog kan vara det. Ett varmt år - 1990 - tydlig saffranston i vinet och R. säger "Suduiraut"? Och det stämmer. Mycket gott och kul att prova.

Efter att vi avslutat några glas så återvänder jag till 1966 Montrose och jag upplever att den är lite bättre nu, vilket för mig inte tyder på kork... men så var det sentimentaliteten (och en klart begynnande förkylning) som hämmar både doft och analysförmågan. Så var det dags att promenera hem genom marsnatten efter en verkligt minnesvärd kväll - ett alldeles väldigt stort tack till vår värd Patrik (och till hans familj som stod ut med de åtta galningarna). Förhoppningsvis ses vi snart igen!