2000 Sarget Gruaud Larose

En annan tid, ett annat vin - och ändå finns en del likheter med Genuine Risk. Sarget är ju ett vin med varierande leverans. Emellanåt bra, emellanåt tveksamt. Kvällens flaska börjar tveksamt - och slutar bra, fast kanske inte så bra som man kan förvänta sig av andravinet från ett (nästan) toppslott i en toppårgång. Näsan är rätt komplex med läder, stall, citrus och en del brettig funk. Smaken är slank hyfsat lång och rik på syra. Gör sig utan tvekan bäst till mat - och för inbitna Medocister.

2008 Genuine Risk

Även om Bordeaux (och Saint-Julien) ligger oss varmt om hjärtat, så är Cali Cab en definitiv favorit. Särskilt när man hittar viner som har kombinationen av skön cali frukt, bra struktur, och helst lite mineral - allra helst från bergslägena. De kostar dock ofta lite mer än man egentligen vill betala för ett hyggligt fredagsvin. Altså fortsätter vi att prova och leta efter sådana viner utanför de vanliga områdena. Ett exempel är Mt Edens Saratoga (där vi dock hade otur med kork förra flaskan). Kvällens vin kommer från den lilla producenten Black Sheep Finds som hämtar druvorna från Santa Ynes Valley. Det är en verklig blend med 40% CabSauv, 26% Petit Verdot, 18% Merlot och 16% CabFranc. Importeras till Sverige av USA-specialisten Vinopia. Jag provade första gången på Vinordic i våras och gillade skarpt, men som alla vet, det kan vara en annan sak hemma i köket till mat och över en kväll. Så här gick det:
Färgen är tät röd-blå-svart (som väntat), doften är riktigt skön cali bdx-blend med härligt yppig sötmogen frukt och mandelmassa. Smaken är en kombination av färgen (tät och fyllig), doften (mogen cali-frukt), söta maraschino-körsbär och ganska lyxiga fat (fin kafferost, espresso). Nivån i flaskan sjunker fort, detta är en seriöst god cali blend för hanterbara pengar (BS 74126, 261 SEK). Visst kan man invända att frukten är lite större än strukturen, och det är varken lika elegant eller lika fina mineraler som tex i en Dunn Howell Mountain - men då pratar vi helt andra pengar. Det blir nog fler flaskor!

PS. En verkligt kul kontrast till förra helgens übertraditionella och slanka Barolo från Burlotto! DS

2006 G.B Burlotto, Monvigliero, Barolo

Efter att det första vinet (2006 Mt Eden Saratoga Cab) uppvisar en ovanlig "nästan korkdefekt" bittersyrlighet så hämtas snabbt en räddare från förråden. Det blir en ultratraditionell Barolo från det fina året 2006: Comm. G.B Burlotto, Vigneto Monvigliero i kommunen Verduno i de norra delarna av Barolo-området. Färgen är ljust granatröd och nästan skimrande. Doften är (redan efter en snabb vända i karaffen) med på noterna med många fina nyanser i det ljusare doftspektrat: ljusa nyponblommor, apelsin och fint te. Sen finns det en tydlig, men svårdefinierad doftton (lite åt mandelmassa... och ändå inte) hursomhelst en väldigt skön sniff! Smaken fortsätter i en harmonisk, ljust rödfruktig (nypon, röda vinbär, jordgubbar) nästan eteriskt lätt stil med eleganta syror och fina tanniner. Förvånansvärt tillgängligt och lättdrucket - och sannolikt en utmärkt Barolo för nästan alla; oavsett om man annars dricker Bourgogne eller Bordeaux!
Fler som provat:
http://vinare.blogspot.se/2012/03/2006-comm-g-b-burlotto-barolo.html

2003 Schiavenza Perno, Barolo

Ahhh - doften är bra nära världsklass! Mogna nypon, rosor och bara så urskön nebba-nos!

Färgen är "a classic" precis på gränsen till transparent i mitten (mörkt röd) och sedan gradvis ljusare och mera åt orange tegel i kanten. Jag skickar ned näsan ännu en gång (stora Riedel Vitis Nebbiolo/Pinot glas) med glaset stilla, på bordet och bara andas in och njuter. Att snurra vinet och se färgskiftningarna ger en antydan om vad som komma skall.

Så, en djup klunk och smaken är utsökt: tät, söt, utvecklad och mogen nebba-frukt (nypon, körsbär och citrus) precis lagom sandiga tanniner och en väl integrerad syra. Lite espresso (inga nyrostade fat såvitt jag vet), längden är oklanderlig. Hettan i årgången 2003 märker inte vi. Varför i hela friden köpte vi inte fler flaskor?

Mer info finns här (läs gärna även kommentarerna, tex för mer info om "plotspotters"):
http://italienska-viner.blogspot.se/2010/04/barolo-perno-2003-schiavenza.html

2009 Fourcas-Hosten, Listrac

Nu har 2009orna börjat lanseras på SB och vi är förstås nyfikna efter de första positiva smakproven tidigare. Fourcas-Hosten är ett slott som gjort ett kvalitetslyft de senaste åren (åtminstone from årgång 2008) så 2009an borde vara bra. Priset har inte gått upp så mycket (SB 96051, 175 kr) trots att årgång 2009 på många håll är både 30 och 50% dyrare än 2008. Vi korkar upp till lammfärsbiffar med ugnsgrillade grönsaker. Färgen är purpurröd och medeltät. Doften är en aning spretig, ungfruktig och lite rostad. Inte så spännande så här långt. Smaken är däremot finfin med skön och rent klingande frukt (hallonpastill!), bra syror och snälla tanniner som ger en ryggrad och ändå tillgänglighet. Egentligen alldeles för ungt, ändå redigt gott idag. Kommer kanske inte att bli storartat, men jag funderar redan på att handla fler flaskor...

Argentina vs. Bordeaux

Denna kväll en match mellan två viner som har visst familjeintresse:

Argentina representeras av: 2004 Catena Alta, Cabernet Sauvignon
Detta är riktigt bra med tät röd färg och man kan börja ana tegel i kanten. Doften är skönt Cabernet-typisk med mogna, söta svarta vinbär, lite gräs och början till mognadstoner. Smaken är rik och välbalanserad med bra tryck i frukten och lite steniga mineraler från vingårdarna på hög höjd (strax över 1000 m). Frukten är både söt och samtidigt rimligt sval (borde inte gå egentligen...) Syror och tanniner ger en lagom struktur, men det är frukten som står ut. Blint hade jag nog satt detta som ett bergsvin från Napa av god (men inte absolut toppkvalitet). Som väntat är det C&Ts favorit (de har bott i Argentina ett par år). Även farfar (annars ganska svårflörtad) gillar detta, kan bero på att även han bodde ett antal år i Buenos Aires i början av sextiotalet.

I ringhörnan för Bordeaux finns en gammal bekanting: 2005 Le Doyenne, Premieres Cotes de Bordeaux
Färgen är mer transparent med tydlig tegel i kanten; doften är torr och komplex; och smaken följer doften på ett harmoniskt sätt med mogna, mörka plommon, korinter, en gnutta lakrits och en rejäl dos lagom sandiga tanniner som ger både struktur och ursprungstypicitet. Lika gott som föregående flaskor (sammanlagt har vi nog handlat en 18 flaskor Le Doyenne, även om en del gått åt som presenter och liknande). Farfar, A och undertecknad tycker att båda vinerna är lika goda till kvällens kyckling med fänkål och lite ädelost. Matchen slutar ganska jämnt altså!

2001 Cantemerle + 2007 St Cosme CdR

C&T ordnar smarrig lammfilé med rosmarin och oliver, vilket osökt leder vintankarna mot södra Rhône. Samtidigt så gillar ju både undertecknad och farfar mogen Medoc... så det blir en av varje. En ojämn kamp kan tyckas. Vi börjar med 2007 Saint Cosme Cotes-du-Rhone som ger både årgångs- och druvtypiska intryck: tät mörk röd-blå färg, en doft med mörka björnbär, rått kött och svartpeppar (faktiskt nästan extremt Syrah-typisk) och en lite fruktsöt, nollsjue-rik smak av mest Syrah men även lite eldig Grenache som ger snällare tanniner. C&T själva tycker att denna är lite godare både till lammet och glaset efter maten. Synnerligen väl värt sina 110 SEK i BS (nr 88908, årgång 2010 - sannolikt minst lika bra som 2007).

2001 Ch Cantemerle (5e GC) Haut-Medoc är förstås en helt annan vinupplevelse. Färgen är röd med tydliga tegeltoner. Doften är typiskt utvecklad Medoc med rostat kaffe, korinter, vinbär och lite ceder. Smaken är ännu mer Medoc-typisk: medelfyllig, lite torra tanniner och väldigt goda sekundäraromer av den där svårbeskrivbara Medoc-karaktären (söt Cabernetfrukt, apelsin, läder, aning stallighet). Faktiskt den allra bästa Cantemerle jag provat. Farfars, A:s och undertecknads favorit. Sammantaget en riktigt skön tisdagsmiddag!

2003 Mont-Redon (magnum)

Så var det dags att dra korken ur en ensam 2003 Ch Mont-Redon, Chateauneuf-de-Pape magnum. Det passar bra då vi är sex vuxna som gärna vill ha ett glas vin eller två. Provade årgången första gången på Vinbaren vid Slussen för ett flertal år sedan och gillade vinet då (detta var innan 2007 Ch9 hajpen). Denna kväll serveras vinet till en mustig kyckling med massor av grönsaker (inkl. vitlök) och lite bacon i såsen. Kombinationen fungerar bra. Vinet är en röd- och sötfruktig Grenache-dominerad ganska traditionell Ch9 (lite anis, lite garrigue, ingen kirsch) som uppskattas mycket av alla kring bordet (även den dokumenterat Ch9-skeptiska A. tycker det är gott och inte för spritigt). Längd och syra är utmärkta. Det finns även en del toner av komplexitet men vinet lever främst på sin söta Grenache-frukt och trevliga balans. Ett bra vin med lagom utveckling (ej stort) och den stora flaskan tar slut och det är ju ett så gott betyg som något.

99 Chasse-Spleen, Moulis

Efter en fin dag på sjön så lagar farmor middag och jag plockar fram en mogen Bordeaux (ni kanske minns att farfar gillar dem). 1999 Ch Chasse-Spleen, från inlandskommunen Moulis en Medoc inköptes på SB för ganska länge sedan... gissningsvis omkring 2002 eller så och har sedan vilat i förråden. Det får en liten kylning ned mot 17-18 grader, och korken drar vi en knapp timma innan servering. Färgen är (förvånansvärt) tät och röd, doften är helklassisk Medoc med vinbär, korinter och lite starkvin. Smaken är fyllig med tät och fin frukt (lite söt), lagom uppstramande tanniner och finfin längd. Sällsamt gott. Alkoholen anges till 12.8%. Chasse-Spleen gör (åtminstone har gjort) traditionella Medoc-viner som verkligen vinner på lagring. Vi drack en 2006a på halvflaska här:
http://vintresserad.blogspot.se/2011/12/2006-chasse-spleen-moulis.html

Och förra 99an här:
http://vintresserad.blogspot.se/2008/02/chasse-spleen-99-rubicon-01-och-ltdb-04.html

Sammanfattningsvis - om du har tid och gillar klassisk, tradionell Medoc, men inte vill betala "an arm and a leg" - så är Chasse-Spleen ett alldeles utmärkt val. Farfar ger tummen upp!

2004 Côte de Nuits-Villages, Dom Gille

Middag på landet hos G&Es farfar och farmor, och till klassisk köttfärslimpa letar jag fram en lätt och mogen Bourgogne, 2004 Côte de Nuits-Villages från Domain Gille. Vi får en pinot-typiskt granatröd transparent färg; en skönt utvecklad doft med hallon, orientaliska kryddor och lite utveckling (skog!). Smaken är också ganska lätt, sirlig och utvecklad. Syran och helheten är fint balanserad. Börjar kanske närma sig början på utförsbacken, men är precis det vi söker denna kväll och funkar alldeles utmärkt till maten.

Senast provad här (liknande intryck):
http://vintresserad.blogspot.se/2010/11/2005-langhe-nebbiolo.html