Söndag kväll och kyckling i ugnen. Letar efter ett gott rödvin efter fredagens tacos och skogsbrandskadade 2003 Waterford Cabernet. Det blir en 2000 Petit Fombrauge, Saint Emilion Grand Cru. Detta är en ganska liten egendom och vi träffade ägaren sommaren 1999 på en "Jurade" vinmässa i St.Emilion. Han var en aning egensinnig, men tydligt kvalitetsinriktad person. Hans 1997 var klart bättre än den 1996 som tidigare ägare hade presterat. Årgång 2000 är ju generellt lovordad i Bordeaux och jag har en del förväntningar på denna flaska (även om den inte var särskilt kostsam vid inköp i Frankrike år 2007 - ca 25 EUR vill jag minnas). Det är en ganska tät uppenbarelse i glaset, med brunröd kant som hintar om utveckling. Vi har öppnat och luftat ca 1 tim innan servering.
Doften är liten till medelstor, men inte så avslöjande. Smaken är betydligt bättre med en söt Merlot-frukt (mörka plommon, korinter). Det intressanta med så här pass utvecklade viner är ju att alla komponenterna liksom smälter ihop till en helhet som är större än delarna. Det finns en hel del tertiära smaker (läder, starkvin, sötlakrits). Ett mycket gott och utvecklat matvin; där balansen, fruktkvalitéen, utvecklingen och helheten är det som skapar vinupplevelsen.
söndag 29 januari 2012
lördag 28 januari 2012
Brumont
Alain Brumont och hans viner från Madiran, huvudsakligen gjorda på Tannat-druvan är välkända för de allra flesta vinvänner i Sverige. De har funnits på Systembolaget i många årgångar. Jag har mest provat Ch Bouscassé samt den enkla vita La Gascogne Gros Manseng-Sauvignon Blanc. Båda goda, korrekta och habila viner, utan att göra ett större eller djupare intryck. När så chansen bjuds att prova ett större antal viner från Brumont, krönt med en vertikal av prestige-cuvéen La Tyre så är det bara att skapa utrymme i kalendern och boka in sig omgående. Vi inleder med ett glas La Gascogne Rosé, som erbjuder en god instegs-rosé med fräschör och hallonbärighet. Smakar nog ännu bättre på sommarverandan utan några större vinambitioner. Sedan två vita, först kändisen 2010 La Gascogne Gros Manseng-Sauvignon Blanc som håller sedvanligt god kvalitet, ren och fräsch med tydliga Sauvignon-krusbär. Inget stort vin, men gott och korrekt. 2008 Ch Montus Blanc är flera nummer större med en fyllig, gul plommon-frukt, honung och en aning vax i doften. I smaken så förvånar syran som är både högre och uthålligare än man först tror. Riktigt bra och intressant vin, faktiskt ett av eftermiddagens mest intresseväckande viner!
Den första röda flighten innehåller fyra viner från 2009:
Bouscassé Vieilles Vignes: först kommer lite babyfet lila frukt, och sedan en massiv bredsida med tanniner. 120% kraft och struktur. Tokungt och en aning kantigt idag, men kommer sannolikt att smaka riktigt bra om en fem-tio år.
Perron Segondine Haut Lieu: lite rundare, fruktigare och snällare intryck, bara 105% kraft. Gott idag - och sannolikt ännu bättre bortemot 2015 och framåt.
Montus: detta är intressant, jag upplever att tanninerna i Montus är en aning mer polerade än i kusinen Bouscassé och helheten lite bättre i balans, medan grannarna tycker tvärtom! Detta gillar jag redan idag. Synd att det bara finns i RS.
Montus Cuvée Prestige: här märks faten lite mer än i vanliga Montus, men frukten klarar det bra (upplever jag). Det finns även något lager till med komplexitet som förhöjer både upplevelsen idag och framtidspotentialen. Detta kan bli riktigt bra tror jag! Skulle gärna ha en låda eller så i källaren (lutar åt privatimport...).
Sedan till La Tyre-vertikalen. Här är det mellan 140 och 200% kraft hela vägen. Tannat-tanninerna är inte att leka med (och jag är ändå relativt tannin-tålig). Samtliga viner skulle ha behövt minst en timme på karaff, och några (2007, 2008 och 2009) hellre tre-fyra timmar. Det är ändå ganska lätt att uppfatta potentialen. För att ta till ett bildspråk från sagan - det är sju rejäla, vänligt sinnade drakar som inte släpper någon över ån utan ett rejält nappatag med sina tanniner. Jag upplever att 2009 faktiskt är bäst, sedan 2001 och 2005. 2002 är lite svårbedömd (även om KF Reuter från Brumont anser att 2002 är en utmärkt årgång). 2006 är lite lättare och rödsyrligare (vissa likheter med en Syrah från Norra Rhone). 2007 och 2008 är knutna och svårtrugade idag. En häftig upplevelse av tannin och frukt!
Sista vinet är (utan större tvekan) eftermiddagens vinupplevelse: 1996 Ch Montus XL. XL-cuvéen görs bara de allra bästa årgångarna, och får 40 månader på fat! Dessa fat märks knappt, däremot en elegans och balans som inget av de andra vinerna. Det handlar framförallt om tid och lagring, XL ligger mellan Montus Prestige och La Tyre i pris. Blint hade jag satt detta i Medoc (St Estephe) 99 gånger av 100. Detta vin hade inte gjort bort sig i en flight med Cos, Montrose mfl tungviktare från vänstra stranden. Kanske inte Margaux-elegant, eller St Julien-komplext - men alldeles utmärkt gott, mångfacetterat och välbalanserat. Ett vin som verkligen visar mig att Tannat är en druva att räkna in bland de som gör världens stora viner. Det krävs bara tålamod och en viss tannin-tålighet. Stort tack till Cattis & VinUnic för denna utomordentliga utbildning i Tannat och familjen Brumonts vinmakeri!
Den första röda flighten innehåller fyra viner från 2009:
Bouscassé Vieilles Vignes: först kommer lite babyfet lila frukt, och sedan en massiv bredsida med tanniner. 120% kraft och struktur. Tokungt och en aning kantigt idag, men kommer sannolikt att smaka riktigt bra om en fem-tio år.
Perron Segondine Haut Lieu: lite rundare, fruktigare och snällare intryck, bara 105% kraft. Gott idag - och sannolikt ännu bättre bortemot 2015 och framåt.
Montus: detta är intressant, jag upplever att tanninerna i Montus är en aning mer polerade än i kusinen Bouscassé och helheten lite bättre i balans, medan grannarna tycker tvärtom! Detta gillar jag redan idag. Synd att det bara finns i RS.
Montus Cuvée Prestige: här märks faten lite mer än i vanliga Montus, men frukten klarar det bra (upplever jag). Det finns även något lager till med komplexitet som förhöjer både upplevelsen idag och framtidspotentialen. Detta kan bli riktigt bra tror jag! Skulle gärna ha en låda eller så i källaren (lutar åt privatimport...).
Sedan till La Tyre-vertikalen. Här är det mellan 140 och 200% kraft hela vägen. Tannat-tanninerna är inte att leka med (och jag är ändå relativt tannin-tålig). Samtliga viner skulle ha behövt minst en timme på karaff, och några (2007, 2008 och 2009) hellre tre-fyra timmar. Det är ändå ganska lätt att uppfatta potentialen. För att ta till ett bildspråk från sagan - det är sju rejäla, vänligt sinnade drakar som inte släpper någon över ån utan ett rejält nappatag med sina tanniner. Jag upplever att 2009 faktiskt är bäst, sedan 2001 och 2005. 2002 är lite svårbedömd (även om KF Reuter från Brumont anser att 2002 är en utmärkt årgång). 2006 är lite lättare och rödsyrligare (vissa likheter med en Syrah från Norra Rhone). 2007 och 2008 är knutna och svårtrugade idag. En häftig upplevelse av tannin och frukt!
Sista vinet är (utan större tvekan) eftermiddagens vinupplevelse: 1996 Ch Montus XL. XL-cuvéen görs bara de allra bästa årgångarna, och får 40 månader på fat! Dessa fat märks knappt, däremot en elegans och balans som inget av de andra vinerna. Det handlar framförallt om tid och lagring, XL ligger mellan Montus Prestige och La Tyre i pris. Blint hade jag satt detta i Medoc (St Estephe) 99 gånger av 100. Detta vin hade inte gjort bort sig i en flight med Cos, Montrose mfl tungviktare från vänstra stranden. Kanske inte Margaux-elegant, eller St Julien-komplext - men alldeles utmärkt gott, mångfacetterat och välbalanserat. Ett vin som verkligen visar mig att Tannat är en druva att räkna in bland de som gör världens stora viner. Det krävs bara tålamod och en viss tannin-tålighet. Stort tack till Cattis & VinUnic för denna utomordentliga utbildning i Tannat och familjen Brumonts vinmakeri!
söndag 22 januari 2012
Söndagsvin - 2004 Tour de By
Helgen har varit innehållsrik med barnfri, välsmakande middag på Brasserie Bobonne (Guigals 2007 Gigondas smakade bra med rejält örtig lakrits och Fernet Branca); skridskoåkning på insjön i förorten och kyckling till lördagmiddag. Där blev det en flaska 2004 Penfolds Bin 407 Cabernet, bla. därför att svågern gillar nya världen cabbe med kvalitet och viss stringens. Den smakade bra, men bör nog inte lagras längre.
Söndagmiddag är en långstekt karré som får sällskap av den sista halvan av "the mother of all bruks-Bordeaux" iallafall som lanserats på SB de senaste åren - 2004 Ch La Tour de By, Medoc. Vinet hyllades unisont när det släpptes; god och drickbar bruks-Bordeaux med mycket Medoc-karaktär för ytterst rimliga ca 140 kr - och dessutom på halvflaska för dryga 70 kr. Numer är det årgång 2007 som ännu inte riktigt övertygat, men förhoppningsvis kommer 2009 så småningom, den har fått goda omdömen i England. Hur smakar då 2004an på halva? Jotack, alldeles utmärkt! Skön, sval svartvinbärsfrukt med en hel del fin komplexitet av järn, mineral, gröna örter i doften. Tanninerna är utmognande och längd och balans är bra. Riktigt matvänligt och gott ikväll! Drick nu - kommer nog inte att bli så mycket bättre.
Söndagmiddag är en långstekt karré som får sällskap av den sista halvan av "the mother of all bruks-Bordeaux" iallafall som lanserats på SB de senaste åren - 2004 Ch La Tour de By, Medoc. Vinet hyllades unisont när det släpptes; god och drickbar bruks-Bordeaux med mycket Medoc-karaktär för ytterst rimliga ca 140 kr - och dessutom på halvflaska för dryga 70 kr. Numer är det årgång 2007 som ännu inte riktigt övertygat, men förhoppningsvis kommer 2009 så småningom, den har fått goda omdömen i England. Hur smakar då 2004an på halva? Jotack, alldeles utmärkt! Skön, sval svartvinbärsfrukt med en hel del fin komplexitet av järn, mineral, gröna örter i doften. Tanninerna är utmognande och längd och balans är bra. Riktigt matvänligt och gott ikväll! Drick nu - kommer nog inte att bli så mycket bättre.
söndag 15 januari 2012
2004 Vaulorent
Söndag igen, och efter en dag med flera barnaktiviteter (kalas, skridskor mm) så skulle det kanske varit skönt med en enkel söndagmiddag. På menyn står dock en lite krångligare dillpanerad spätta, pressad potatis och lite annat smått och gott - så A. sätter igång och ordnar medan jag dels får en (välbehövlig) dusch, dels letar rätt på en god flaska att dricka till. Det blir en 2004 Vaulorent, Chablis 1er Cru från La Chablisienne. 2004 är ett erkänt bra år, och ett fint 1er cru läge (ganska litet), strax bredvid Les Preuses, så det saknas inte förutsättningar. Det blir pop'n'pour och färgen är relativt ljust gul (åt det vattenklara hållet) - lite förvånande med tanke på dryga sju år sedan skörd och viss lagring på ekfat. Doften är väldigt god och mycket ursprungstypisk med musselskal, sten och citrus. Smaken är (förstås) mineralisk, lång och elegant (nästan aristrokratisk i brist på bättre adjektiv). En gnutta rök adderar komplexitet. Seriöst gott, och närmast larvigt prisvärt för 199 kr. Ett fåtal buteljer kvar ute i landet.
Fler som provat:
http://konjaren.blogspot.com/2011/09/2004-la-chablisienne-chablis-1er-cru.html
Fler som provat:
http://konjaren.blogspot.com/2011/09/2004-la-chablisienne-chablis-1er-cru.html
torsdag 12 januari 2012
California
Provning med munskänksgänget hemma. Temat bestämde jag i höstas, och har sedan dess både letat flaskor, och provat några okända buteljer. Tanken är att få till en bred översikt över Cabernet Sauvignon från Kalifornien med olika vingårdar, geologi, ålder och prisläge. Det blir sammanlagt nio viner i två flighter. Maten till är en långkokt burgundisk gryta, kanske inte så ursprungstypisk Kalifornier - men det funkar både matlogistiskt och till vinerna. Den första flighten serverades blint, i den andra var två av fem blinda. Här är korta noteringar om vinerna:
A1 Louis Martini, Napa 2007
En tät, rödblå färg, ganska yppig doft med vinbär och lite piptobak efter en stund. Smaken är klockren svartvinbärssaft och lite björnbärssylt. Lite lakrits och fatvanilj. En aning eldig svans. Detta är gott, men behöver stramas upp en hel del för att riktigt passa oss, och hamnar näst sist (före en korkskada) ikväll.
A2 Mount Eden Saratoga, Santa Cruz Mountains 2006
En rödare färg och mer utveckling. Lite bärigare, elegant, med fina bergsmineraler och lite mandelmassa (bittermandel säger någon). Jag tycker detta är kalasgott i en mer balanserad Cali-stil.
A3 Robert Craig Affinity, Napa 2005
Klart stramare än A1, men också yppigare än A2. Rätt mycket av allt: frukt (svarta vinbär, blåbär, slånbär), mineral, men börjar också utveckla en del intresseväckande komplexitet (skön&söt grön paprika, piptobak, läder). Gott och bra, har även mer potential.
A4 Laurel Glen, Sonoma Mountain 2004
Ännu ett bergsvin som jag först provat hos Divine för drygt ett år sedan. Jag gillade det då, och gillar det idag. Mycket av allt, ännu tätare än de övriga vinerna i denna flight (hade stått lika bra i Flight B). Mogen, snygg bergsfrukt, mer struktur och tannin, mer mineral, lite (snygg) bittermandel. Utvecklas hela kvällen. Enda lilla anmärkningen är en gnutta eldighet mot slutet. Min favorit i flighten med en väldigt liten marginal. Borde köpt fler...
Så häller vi Flight B och hämtar vi maten. Alla är rätt hungriga, men vi enas ganska snabbt om att vin B2 är korkskadad. Det är mest källare och våt wellpapp i doften, och de som smakar ställer glaset åt sidan, trist.
B1 Trefethen, Napa Oak Knoll 2005
Ett klassiskt Napa-vin som även smakar som urtypen för en Napa-Cab: fyllig svartvinbärsfrukt med viss struktur, lång god smak. Mycket bra - fast ändå minst intressant i denna flight.
B2 Karl Lawrence, Napa 2006
Kork (:-
B3 Ritchie Creek, Spring Mountain District 2000
Denna är rätt kul, Ritchie Creek är en gammal producent som arbetar med stor respekt för traditionella metoder och gör ovanligt långlivade viner med en ganska modest prislapp. Första gången jag provar; och det är ett gott prov! Lite mer utvecklat än de övriga vinerna, väldigt skönt rödfruktig med utveckling (lite läder) och fin balans (viss likhet med Mt Eden Saratoga). Elegant och gott - några höll detta som kvällens bästa vin.
B4 Dunn Howell Mountain 2005
Är väl ett ganska känt vin i den svenska bloggosfären nu. Denna flaska beter sig faktiskt en aning underligt (har fått två timmar på karaff till skillnad från övriga viner som bara öppnats två timmar i förväg). Alla upplever att vinet är gott, men ingen plockar upp bergsmineralerna (och de är inte så tydliga som de brukar vara) - och vinet känns först förledande lättdrucket. Den sista timmen så kickar dock en växel till in och jag hittar framförallt en större komplexitet nu med mineraler, lite rök och mörkare toner. Längden är hela tiden underbart fin (kvällens längsta vin tror jag).
B5 Dominus, Napa 2002
Inte riktigt en kult Napa-Cab, men nästan. Årgång 2002 är en av advokatens Dominus-favoriter som skriver:
"... the 2002 boasts an extraordinary perfume of roasted coffee intermixed with black currants, cherries, cocoa, cedar, cigar smoke, and new saddle leather. A classic, full-bodied palate possesses great structure, tremendous depth, loads of tannin, and a multilayered, concentrated yet elegant finish. It is difficult to predict when this beauty will plateau in terms of maturity. My best guess is it needs 3-5 years of bottle age, and should last for 25 years."
Jag upplever inte att doften är "extraordinär" - men visst är det väldigt gott - och en verkligt komplex upplevelse, ändå mycket Napa-typisk med den yppiga, lite söta svartvinbärsfrukten (inte alls lika tydlig svartvinbär som A1 förstås), sedan tillkommer tre dimensioner: längd och djup i smaken; komplexitet; och en balans, elegans och sällsynt "likeability" - kvällens allra godaste vin. Sådär en 94-95 poäng om man vill använda den skalan. Om A1 får 88 poäng - så ligger de andra däremellan. Dessa borde man definitivt köpt fler!
A1 Louis Martini, Napa 2007
En tät, rödblå färg, ganska yppig doft med vinbär och lite piptobak efter en stund. Smaken är klockren svartvinbärssaft och lite björnbärssylt. Lite lakrits och fatvanilj. En aning eldig svans. Detta är gott, men behöver stramas upp en hel del för att riktigt passa oss, och hamnar näst sist (före en korkskada) ikväll.
A2 Mount Eden Saratoga, Santa Cruz Mountains 2006
En rödare färg och mer utveckling. Lite bärigare, elegant, med fina bergsmineraler och lite mandelmassa (bittermandel säger någon). Jag tycker detta är kalasgott i en mer balanserad Cali-stil.
A3 Robert Craig Affinity, Napa 2005
Klart stramare än A1, men också yppigare än A2. Rätt mycket av allt: frukt (svarta vinbär, blåbär, slånbär), mineral, men börjar också utveckla en del intresseväckande komplexitet (skön&söt grön paprika, piptobak, läder). Gott och bra, har även mer potential.
A4 Laurel Glen, Sonoma Mountain 2004
Ännu ett bergsvin som jag först provat hos Divine för drygt ett år sedan. Jag gillade det då, och gillar det idag. Mycket av allt, ännu tätare än de övriga vinerna i denna flight (hade stått lika bra i Flight B). Mogen, snygg bergsfrukt, mer struktur och tannin, mer mineral, lite (snygg) bittermandel. Utvecklas hela kvällen. Enda lilla anmärkningen är en gnutta eldighet mot slutet. Min favorit i flighten med en väldigt liten marginal. Borde köpt fler...
Så häller vi Flight B och hämtar vi maten. Alla är rätt hungriga, men vi enas ganska snabbt om att vin B2 är korkskadad. Det är mest källare och våt wellpapp i doften, och de som smakar ställer glaset åt sidan, trist.
B1 Trefethen, Napa Oak Knoll 2005
Ett klassiskt Napa-vin som även smakar som urtypen för en Napa-Cab: fyllig svartvinbärsfrukt med viss struktur, lång god smak. Mycket bra - fast ändå minst intressant i denna flight.
B2 Karl Lawrence, Napa 2006
Kork (:-
B3 Ritchie Creek, Spring Mountain District 2000
Denna är rätt kul, Ritchie Creek är en gammal producent som arbetar med stor respekt för traditionella metoder och gör ovanligt långlivade viner med en ganska modest prislapp. Första gången jag provar; och det är ett gott prov! Lite mer utvecklat än de övriga vinerna, väldigt skönt rödfruktig med utveckling (lite läder) och fin balans (viss likhet med Mt Eden Saratoga). Elegant och gott - några höll detta som kvällens bästa vin.
B4 Dunn Howell Mountain 2005
Är väl ett ganska känt vin i den svenska bloggosfären nu. Denna flaska beter sig faktiskt en aning underligt (har fått två timmar på karaff till skillnad från övriga viner som bara öppnats två timmar i förväg). Alla upplever att vinet är gott, men ingen plockar upp bergsmineralerna (och de är inte så tydliga som de brukar vara) - och vinet känns först förledande lättdrucket. Den sista timmen så kickar dock en växel till in och jag hittar framförallt en större komplexitet nu med mineraler, lite rök och mörkare toner. Längden är hela tiden underbart fin (kvällens längsta vin tror jag).
B5 Dominus, Napa 2002
Inte riktigt en kult Napa-Cab, men nästan. Årgång 2002 är en av advokatens Dominus-favoriter som skriver:
"... the 2002 boasts an extraordinary perfume of roasted coffee intermixed with black currants, cherries, cocoa, cedar, cigar smoke, and new saddle leather. A classic, full-bodied palate possesses great structure, tremendous depth, loads of tannin, and a multilayered, concentrated yet elegant finish. It is difficult to predict when this beauty will plateau in terms of maturity. My best guess is it needs 3-5 years of bottle age, and should last for 25 years."
Jag upplever inte att doften är "extraordinär" - men visst är det väldigt gott - och en verkligt komplex upplevelse, ändå mycket Napa-typisk med den yppiga, lite söta svartvinbärsfrukten (inte alls lika tydlig svartvinbär som A1 förstås), sedan tillkommer tre dimensioner: längd och djup i smaken; komplexitet; och en balans, elegans och sällsynt "likeability" - kvällens allra godaste vin. Sådär en 94-95 poäng om man vill använda den skalan. Om A1 får 88 poäng - så ligger de andra däremellan. Dessa borde man definitivt köpt fler!
lördag 7 januari 2012
Cheval och Cos på Trettondagen
Bordeaux-mannen och hans fru fick en liten son i början på hösten, så vinprovandet har av naturliga skäl varit lite på undantag för hans del. På Trettondagen fick vi ändå möjlighet att samlas tillsammans med fam. H och dels gulla med lille Adam (nu drygt tre månader och en ovanligt välartad liten gosse - åtminstone på kvällstid... nätterna är alltid inte lika välartade); dels äta god mat och dricka ett par Bordeauxer. Vi hade delat ut lite arbetsuppgifter i förväg, bla en röd blindpava per familj... konstigt nog blev det iallafall bara vin från Sydvästra Frankrike!
Inledning med en 2002 P. Gimonnet Special Club och diverse goda, varma tilltugg från fam H. Champagnen har jag läst goda omdömen om, men inte provat förut. Det är ett gott, verkligt fräscht (tänk hur det doftar och känns en tidig morgon i maj med lite dagg och solen på väg upp sedan någon timme). Lagom syrliga gröna äpplen med fin syra. Perfekt aptitretare, enda invädningen skulle kunna vara ett den 2002 Deutz som vi drack på nyår (med just fam H.) hade lite mer djup och komplexitet.
Sedan var det Bordeaux-mannens två blinda glas. De hade fått ganska mycket luft, men utvecklade sig ändå rejält i glaset - särskilt glas nummer 1. Initialt föredrog jag glas 2 - som hade en väldigt trevlig och typiskt utvecklad Bdx-näsa med stall och multna löv, fast lite lättare i munnen. Min gissning landade på en bra Pomerol från omkring 1996 (95-99). Det visade sig vara Beau-Sejour-Becot från det annars ganska svaga 1997, dessutom öppnad kvällen före! Förvånansvärt uthållig. Glas 1 hade mer av allt, och utvecklades otroligt bra nästan hela kvällen. Mer frukt, kraft och framförallt längd. Vi letar oss fram till en bättre StEmilion (lakrits, gräs och lite stall) - också från någon av årgångarna 95-99. Då avslöjar B. att det är årgång 1995. Jag gissar då på Cheval Blanc (en kombination av att jag vet att den fanns i hans källare, med kraften och utvecklingen under kvällen). Det verkligt roliga kommer dock senare - efter ca 2 tim i glaset då en distinkt doft av kafferost och smörkola stiger från glas 1, ca 6-7 timmar från det flaskan öppnades och slogs på karaff - Cheval Blanc har en lång utvecklingskurva. Sorgligt, men detta är kanske sista gången man fick dricka Cheval - det har helt enkelt blivit alltför dyrt.
Sedan häller jag och P. varsitt glas. Glas 3 är (lite) yngre och modernare, och B. är ett tag inne på USA, eller en garagiste. Inga tydliga vänstra- eller högra-stranden vibbar bör leda till Pessac. Det är mitt vin (och P. och A. kan inte låta bli att gissa på StJulien, vilket är fel.) Det är 2004 Smith-Haut-Lafite, som vi inte druckit ordentligt förut utan endast provat på mässa. Det är en snygg och ganska modern Bdx - men jag upplever inte att faten eller extraktion tar överhand, utan fin balans med bra frukt och utvecklas också hela kvällen. Är i början av ett trevligt drickfönster, står upp väl mot Glas 1 och 4, även om de förstås är bättre.
Glas 4 är initialt gott och Bordeaux-typiskt - men inte heller här några tydliga indikationer på vänster eller höger strand. B. gissar lite håglöst på "en bättre Fronsac" då han hittar lite hallon. Jag är inne på StEmilion då vinet känns ganska "snällt" och inga Medoc-markörer. P. (som hällt) vinet säger bara att vi har fel.
- Då är det väl Medoc då?
- Just det säger P.
- Men då är det en snäll Medoc, Margaux eller liknande?
- Nix, säger P - det är Saint-Estephe.
Vi gissar då vidare bland de bättre normala slotten där, och till slut säger B: Är det Cos?
Det är altså 2001 Château Cos d'Estournel, ett av de två bästa, och "tuffaste" vinerna från den Cabernet-dominerade kommunen Saint-Estèphe. Intressant, och visar hur svårt det är med blint. Till vårt försvar får man väl säga att vi druckit Cos vid färre än fem tillfällen sammanlagt tidigare. Framförallt så händer det saker även i det glaset under kvällen - efter ett par timmar så framträder ett mycket större djup och längd. Vi får även sandelträ och de där orientaliska kryddorna som Cos är känt för. Det känns som att detta vin bara är i början av en lång utveckling, trots att det är 10 år gammalt. Väldigt roligt att få prova den ordentligt! Maten till var klassisk helstekt oxfile, gratäng, sparris och bea - mycket gott.
Till efterrätt blir det päron- och valnötspaj som A. gjort (alldeles utmärkt tyckte jag!) och till det en halva 1995 Taylors Quinta Vargellas. Det smakar också fint, men rödvinerna är utan tvekan huvudnumret denna trettondagskväll.
Stort tack till Bordeaux-mannen med familj!
Inledning med en 2002 P. Gimonnet Special Club och diverse goda, varma tilltugg från fam H. Champagnen har jag läst goda omdömen om, men inte provat förut. Det är ett gott, verkligt fräscht (tänk hur det doftar och känns en tidig morgon i maj med lite dagg och solen på väg upp sedan någon timme). Lagom syrliga gröna äpplen med fin syra. Perfekt aptitretare, enda invädningen skulle kunna vara ett den 2002 Deutz som vi drack på nyår (med just fam H.) hade lite mer djup och komplexitet.
Sedan var det Bordeaux-mannens två blinda glas. De hade fått ganska mycket luft, men utvecklade sig ändå rejält i glaset - särskilt glas nummer 1. Initialt föredrog jag glas 2 - som hade en väldigt trevlig och typiskt utvecklad Bdx-näsa med stall och multna löv, fast lite lättare i munnen. Min gissning landade på en bra Pomerol från omkring 1996 (95-99). Det visade sig vara Beau-Sejour-Becot från det annars ganska svaga 1997, dessutom öppnad kvällen före! Förvånansvärt uthållig. Glas 1 hade mer av allt, och utvecklades otroligt bra nästan hela kvällen. Mer frukt, kraft och framförallt längd. Vi letar oss fram till en bättre StEmilion (lakrits, gräs och lite stall) - också från någon av årgångarna 95-99. Då avslöjar B. att det är årgång 1995. Jag gissar då på Cheval Blanc (en kombination av att jag vet att den fanns i hans källare, med kraften och utvecklingen under kvällen). Det verkligt roliga kommer dock senare - efter ca 2 tim i glaset då en distinkt doft av kafferost och smörkola stiger från glas 1, ca 6-7 timmar från det flaskan öppnades och slogs på karaff - Cheval Blanc har en lång utvecklingskurva. Sorgligt, men detta är kanske sista gången man fick dricka Cheval - det har helt enkelt blivit alltför dyrt.
Sedan häller jag och P. varsitt glas. Glas 3 är (lite) yngre och modernare, och B. är ett tag inne på USA, eller en garagiste. Inga tydliga vänstra- eller högra-stranden vibbar bör leda till Pessac. Det är mitt vin (och P. och A. kan inte låta bli att gissa på StJulien, vilket är fel.) Det är 2004 Smith-Haut-Lafite, som vi inte druckit ordentligt förut utan endast provat på mässa. Det är en snygg och ganska modern Bdx - men jag upplever inte att faten eller extraktion tar överhand, utan fin balans med bra frukt och utvecklas också hela kvällen. Är i början av ett trevligt drickfönster, står upp väl mot Glas 1 och 4, även om de förstås är bättre.
Glas 4 är initialt gott och Bordeaux-typiskt - men inte heller här några tydliga indikationer på vänster eller höger strand. B. gissar lite håglöst på "en bättre Fronsac" då han hittar lite hallon. Jag är inne på StEmilion då vinet känns ganska "snällt" och inga Medoc-markörer. P. (som hällt) vinet säger bara att vi har fel.
- Då är det väl Medoc då?
- Just det säger P.
- Men då är det en snäll Medoc, Margaux eller liknande?
- Nix, säger P - det är Saint-Estephe.
Vi gissar då vidare bland de bättre normala slotten där, och till slut säger B: Är det Cos?
Det är altså 2001 Château Cos d'Estournel, ett av de två bästa, och "tuffaste" vinerna från den Cabernet-dominerade kommunen Saint-Estèphe. Intressant, och visar hur svårt det är med blint. Till vårt försvar får man väl säga att vi druckit Cos vid färre än fem tillfällen sammanlagt tidigare. Framförallt så händer det saker även i det glaset under kvällen - efter ett par timmar så framträder ett mycket större djup och längd. Vi får även sandelträ och de där orientaliska kryddorna som Cos är känt för. Det känns som att detta vin bara är i början av en lång utveckling, trots att det är 10 år gammalt. Väldigt roligt att få prova den ordentligt! Maten till var klassisk helstekt oxfile, gratäng, sparris och bea - mycket gott.
Till efterrätt blir det päron- och valnötspaj som A. gjort (alldeles utmärkt tyckte jag!) och till det en halva 1995 Taylors Quinta Vargellas. Det smakar också fint, men rödvinerna är utan tvekan huvudnumret denna trettondagskväll.
Stort tack till Bordeaux-mannen med familj!
torsdag 5 januari 2012
En tankeställare om "för billigt vin?"
Kvällens vin är premiär på (minst) två sätt; det är bla. första gången vi dricker vin gjort på druvan Refosco. Det hela börjar med ett mail från den gode Carlo med ämnet "En tankeställare". Det handlar om att många viner är för billiga och därmed seglar undrar radarn både på bloggare och många andra vinskribenter. Carlo erbjuder altså en gratis testflaska "no strings attached" - och det är ju alltid intressant. Vinet görs av Giorgio Zaglia, i Friulien: Riserva 2008 REFOSCO DAL PEDUNCOLO ROSSO DOC. Efter en snabb vända i karaffen häller vi och provar.
I glaset får vi en rätt tät, svart-röd färg och en häftig doft som domineras av svartpeppar, riktigt mörka bär och några surkörsbär. Smaken är till en början lite oborstad och A. tycker "sådär". Till maten smakar det (förstås) mycket bättre med bra tryck i syra och frukt, och balansen känns genast mycket bättre. Frukten och körsbären är sötare i smaken nu, och peppartonen finns kvar, även om det inte smakar Nord-Rhonsk Syrah-peppar. Längden är fullt godkänd och efter maten så tycker A. att det var ett gott och hederligt italienskt matvin, och hon vill ha ett glas till - ett betyg så gott som något! Tror även att det kommer att smaka ännu bättre om ett eller ett par år. Det blir (minst) ett par flaskor till vid nästa beställning från Carlo.
Friuli-vännerna på Billigt Vin har förstås redan provat:
http://billigtvin.blogspot.com/2011/12/2006-zaglia-refosco-dal-peduncolo-rosso.html
PS. Finns då inget jämförbart på vårt gamla Systembolag? Jag kommer att tänka på två viner som finns, eller har funnits: 2007 Gratena Chianti - men den hade inte samma frukt; och Terredora Aglianico, men har inte provat den senare på ett tag...
PPS. Priset då? Carlo vill ha 73,50 DKK/SEK plus frakt. Synnerligen rimligt pris för en flaska gott "bruksvin".
PPPS. Ett annat italienskt bruksvin är 2010 Rosso di Montalcino, Quercecchio, också från Carlo (betald). Här tyckte vi inledningsvis att vinet inte var i balans och med en nästan TCA-liknande beska (dock ingen TCA i doften). Så vi korkade igen och provade igen ett par dagar senare. Då är det mycket bättre, och nu - på dag fyra smakar det riktigt bra med en rödlätt, tomatpure, traditionell Montalcino-frukt och riktigt skön näsa. Rekommenderas också, men kom ihåg att öppna flaskan minst en dag innan servering. DS
I glaset får vi en rätt tät, svart-röd färg och en häftig doft som domineras av svartpeppar, riktigt mörka bär och några surkörsbär. Smaken är till en början lite oborstad och A. tycker "sådär". Till maten smakar det (förstås) mycket bättre med bra tryck i syra och frukt, och balansen känns genast mycket bättre. Frukten och körsbären är sötare i smaken nu, och peppartonen finns kvar, även om det inte smakar Nord-Rhonsk Syrah-peppar. Längden är fullt godkänd och efter maten så tycker A. att det var ett gott och hederligt italienskt matvin, och hon vill ha ett glas till - ett betyg så gott som något! Tror även att det kommer att smaka ännu bättre om ett eller ett par år. Det blir (minst) ett par flaskor till vid nästa beställning från Carlo.
Friuli-vännerna på Billigt Vin har förstås redan provat:
http://billigtvin.blogspot.com/2011/12/2006-zaglia-refosco-dal-peduncolo-rosso.html
PS. Finns då inget jämförbart på vårt gamla Systembolag? Jag kommer att tänka på två viner som finns, eller har funnits: 2007 Gratena Chianti - men den hade inte samma frukt; och Terredora Aglianico, men har inte provat den senare på ett tag...
PPS. Priset då? Carlo vill ha 73,50 DKK/SEK plus frakt. Synnerligen rimligt pris för en flaska gott "bruksvin".
PPPS. Ett annat italienskt bruksvin är 2010 Rosso di Montalcino, Quercecchio, också från Carlo (betald). Här tyckte vi inledningsvis att vinet inte var i balans och med en nästan TCA-liknande beska (dock ingen TCA i doften). Så vi korkade igen och provade igen ett par dagar senare. Då är det mycket bättre, och nu - på dag fyra smakar det riktigt bra med en rödlätt, tomatpure, traditionell Montalcino-frukt och riktigt skön näsa. Rekommenderas också, men kom ihåg att öppna flaskan minst en dag innan servering. DS
söndag 1 januari 2012
2012
...börjar nu. Med en kort redovisning av nyårsviner och mat:
Aperitif (serrano, fetaostsnurror, tunnbrödssnittar m rom)
2002 Deutz Millesime
Suveränt gott och aptitretande med mogna gröna, syrliga äpplen, elegans, fräschör och längd. Allas favorit.
NV Camille Saves, Carte d'Or
Mässingsgul färg, rik och bred (Pinot-dominerad) smak. Också god - men lite grövre mousse än Deutz.
Förrätt (pilgrimsmussla sauterad m tre sorters lök)
2007 Puligny-Montrachet, Rodet
En rik och precis lagom ekad vit bourgogne matchar (förstås) musslorna utmärkt!
Varmrätt (oxfile, tryffelsmör, potatis- och jordärtsskockegratäng)
2008 Ch Maucaillou, Moulis
En varmt fruktig vänstra-stranden-doft, mycket gott och förvånande tillgänglig. Lite samma trevligt balanserade stil som 2008 Fourcas-Hosten, fast med mer djup. Öppen inbjudande frukt och Bordeaux-komplexitet (blyertspenna och lakrits). Den relativt lättvävda frukten ger tidig drickbarhet, 2012-2018 skulle jag gissa.
1998 Ch d'Armailhac, Pauillac
Väl lagrat vin från P. kalla källare. Utvecklat och väldigt gott, urtypisk Pauillac med svartavinbär, blyerts, stall och läder. Den bästa flaska av detta vin som jag provat, förmodligen tack vare den svala lagringen (källaren håller mellan 6 och 10 grader året runt).
1998 Ch Rauzan-Segla, Margaux
Lite tätare färg än de övriga rödvinerna, både doft och smak är initialt knutna. Efter en halvtimme så kommer vinet loss med tvinnad frukt (rätt Margaux-typisk med vinbär och viol), även en del tobak och lakrits. Väldans gott, kommer att bli ännu bättre. Borde ha fått en timme i karaff och stora Riedelkupor hade inte varit fel.
Nu är vi rejält mätta och belåtna, och avvaktar en stund med efterrätten:
Efterrätt (Torta di Verona)
1975 Burmester Colheita
Lika bra som föregående flaskor med stor intensitet, syra, komplexitet och längd.
Nu är alla verkligen mätta och belåtna, och klockan närmar sig midnatt... Ett nytt år tar sin början.
Stort tack till P&P och alla som var med för en kalastrevlig kväll!
Aperitif (serrano, fetaostsnurror, tunnbrödssnittar m rom)
2002 Deutz Millesime
Suveränt gott och aptitretande med mogna gröna, syrliga äpplen, elegans, fräschör och längd. Allas favorit.
NV Camille Saves, Carte d'Or
Mässingsgul färg, rik och bred (Pinot-dominerad) smak. Också god - men lite grövre mousse än Deutz.
Förrätt (pilgrimsmussla sauterad m tre sorters lök)
2007 Puligny-Montrachet, Rodet
En rik och precis lagom ekad vit bourgogne matchar (förstås) musslorna utmärkt!
Varmrätt (oxfile, tryffelsmör, potatis- och jordärtsskockegratäng)
2008 Ch Maucaillou, Moulis
En varmt fruktig vänstra-stranden-doft, mycket gott och förvånande tillgänglig. Lite samma trevligt balanserade stil som 2008 Fourcas-Hosten, fast med mer djup. Öppen inbjudande frukt och Bordeaux-komplexitet (blyertspenna och lakrits). Den relativt lättvävda frukten ger tidig drickbarhet, 2012-2018 skulle jag gissa.
1998 Ch d'Armailhac, Pauillac
Väl lagrat vin från P. kalla källare. Utvecklat och väldigt gott, urtypisk Pauillac med svartavinbär, blyerts, stall och läder. Den bästa flaska av detta vin som jag provat, förmodligen tack vare den svala lagringen (källaren håller mellan 6 och 10 grader året runt).
1998 Ch Rauzan-Segla, Margaux
Lite tätare färg än de övriga rödvinerna, både doft och smak är initialt knutna. Efter en halvtimme så kommer vinet loss med tvinnad frukt (rätt Margaux-typisk med vinbär och viol), även en del tobak och lakrits. Väldans gott, kommer att bli ännu bättre. Borde ha fått en timme i karaff och stora Riedelkupor hade inte varit fel.
Nu är vi rejält mätta och belåtna, och avvaktar en stund med efterrätten:
Efterrätt (Torta di Verona)
1975 Burmester Colheita
Lika bra som föregående flaskor med stor intensitet, syra, komplexitet och längd.
Nu är alla verkligen mätta och belåtna, och klockan närmar sig midnatt... Ett nytt år tar sin början.
Stort tack till P&P och alla som var med för en kalastrevlig kväll!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
