2011 G de Guiraud

Söndagsfisken får sällskap av en ung, vit, torr Bordeaux - kanske inte det vanligast förekommande vitvinet här hemma. Vi har läst en del gott om vinet de senaste månaderna, och faktiskt även varit på väg att beställa från utlandet. När Winefinder släpper 6 pack för klart rimliga 140 SEK/flaska slår vi snabbt till. Alla intryck av vinet är mycket ungdomliga: färgen är ljust gulgrön, doften domineras av intensiva, unga nästan sprittande Sauvignon-krusbär. Smaken har också god intensitet - här får krusbären samsas med lite tropisk frukt och även om syran är framträdande och hög, så finns en viss fetma och rondör som kan härledas ur de 20% Semillon. Helheten smakar bra, om än lite ungt och spretigt idag. Blir kul att smaka om ett år eller så!

2005 Fay, Stags Leap Wine Cellars

Vi kör en favorit i repris - köttfondue med potatiskroketter och ett par olika såser, bla en "bea-inspirerad" som blev riktigt lyckat (ja, de vuxna gillade den skarpt - barnen vill bara ha lätt-senap och creme fraiche eller chilisås och creme fraiche). Hursomhelst - alla gillade maten! Till detta dricker vi ett huvudvin: 2005 Fay, från Warren Winiarskis Stag´s Leap Wine Cellars, inte oväntat från Stags Leap District i Napa. Vi provade detta vin första gången på Decanter Fine Wine Encounter i London november 2007 - och har sedan dess köpt en eller flera buteljer av de årgångar som svenska importören (Ward Wines i dagsläget) köpt in. Vi karafferar och häller sedan i de största Riedel-kuporna. Leveransen är som förväntat: tät mörkröd färg; skön, lite inställsam doft av Napa Cabernet och fat (vanilj, exotiska träslag, kryddor); redigt yppig smak med mycket av allt: frukt (svarta vinbär och maraschino-körsbär) fat (snygga!), kryddor, syror och alkohol (14,5% på etiketten - i verkligheten nog närmare 15%). Alldeles väldans gott (minst 94p) för alla som gillar stilen! Känns ganska lagom utvecklat - så prova gärna en flaska om du har flera hemma.

PS. I glaset bredvid finns 2009 Ch Corbin, St Emilion GCC från förra helgen, i liknande modern stil med mycket frukt och fat, ändå en omisskännlig Bordeaux. Klarar sig rätt bra - särskilt om man tar i betänkande att prislappen är ca hälften av Napa-kusinen och att flaskan varit öppnad sex dygn. Känns bra att ha nästan ett sexpack kvar av denna! DS

8 x bdx09

Det är ju ingen hemlighet att jag och några av vinkompisarna gillar Bordeaux. Följaktligen blir väl ingen förvånad över att vi ställde upp 8 viner från Bordeaux 2009 häromkvällen för att se om årgången lever upp till hajpen, och förstås även om det finns några viner som man borde handla mer av. Bordeaux-mannen häller första flighten med fyra halvblinda glas.

1. Ganska mörk färg, ändå relativt tillgänglig. Doften är inte så stor, men smaken är bra, ganska rund med täta mörka plommon och lite mörk choklad. Högra stranden?
Facit: Château les Roches Gaby, Fronsac (SB 3071, 139 kr). Väldigt mycket vin för ganska liten peng.

2. Lite mer utveckling (stall, läder) kola och örter i doften tillsammans med hallon och vinbär. Faten är ganska tydliga (choklad, espresso). Mycket bra - kanske allra mest tillgänglig och rakt av "god!" idag.
Facit: Château Haut-Chaigneau, Lalande-de-Pomerol (SB 95131, 163 kr). Det vin jag skulle rekommendera för konsumtion nu.

3. Mörkare stil med tydliga fat, faktiskt väldigt tydliga fat och lite "nya världen stil". Det finns dock även en Bordeaux-struktur under vaniljen och espresson. För alla som gillar modern Napa eller Bolgheri. Gott - men kanske inte så elegant...
Facit: Château Lilian Ladoys, St Estephe

4. Mörkare och mer klassisk i stilen med blyerts, mörka vinbär och lite ceder. Tight struktur, men bra. Kräver tålighet för tanniner, syra och struktur; bra potential.
Facit: Château Tronquoy De Sainte Anne, Saint-Estèphe (andravinet från Château Tronquoy Lalande)

Sedan äter vi en synnerligen välsmakande Osso Buco som P&P långkokat under dagen. Alla vinerna funkar bra till grytan (även om ett italienskt vin kanske är den vanligaste rekommendationen till Osso Buco så upplever vi att Bordeaux funkar bra).

Nästa flight följer ganska snabbt då Bordeaux-mannens 13 månaders son börjar tycka det är dags att åka hem och sova.

5. Ett ganska typiskt Haut-Medoc vin med blyerts, vinbär och lite ceder. En aningen grön ton av piptobak. Bör nog lagras ett tag. Château Lamothe-Cissac, Haut-Medoc (inköpt i Danmark för ca 120 DKK).

6. Likheter med vin 5, men lite rundare och snällare idag, förmodligen mer Merlot. Château Patache d'Aux, Medoc (också inköpt i Danmark för ca 100 DKK). Är idag lite godare än Lamothe-Cissac, har gissningsvis en snabbare utvecklingskurva.

7. Lite tydligare frukt i detta glas - med lite röda bär (krossade hallon tex) bland alla de mörka frukterna, vilket ger ett tillgängligare intryck; samtidigt så är längd och balans riktigt bra - ett utmärkt gott glas i lagom modern stil, rekommenderas. Château Maucaillou, Moulis.

8. Mörkare och tätare, med frukten hårdare tvinnad. Faten är ganska tydliga och väl integrerade. Mörka plommon, korinter, hallon, kakao, lite kafferost, lakrits. Svårspottat - min favorit denna kväll, som också har mycket goda framtidsutsikter. Château Corbin, St Emilion Grand Cru.

Frågan är då om årgång 2009 lever upp till hajpen? Svaret blir faktiskt ett "Ja - det gör den". När så här många viner på instegsnivå är så här bra med ovanligt tät och skön frukt, så tycker jag att hajpen är befogad. Vi provade en liknande uppställning 2005or för fyra år sedan, och det var en stramare och mer strukturerad upplevelse. Dock så upplever jag att flera av de Cabernet-baserade vinerna nu börjar sluta sig lite grand (provade ett par i somras) och den där flödande, nästan Ch9iga purpur-frukten har lagt sig. För konsumtion i närtid så skulle jag titta på högra stranden, eller åtminstone bland Merlot-dominerade viner.

Madeira från 1826 och framåt

Historisk Madeira provning med Munskänkarna och "vulkanmannen" Niklas. Det var enkelt att prioritera och klämma in i kalendern. Niklas är en passionerad och synnerligen kunnig Madeira-fantast med goda kontakter på ön, så chansen att få prova verkliga rariteter är förstås också ett dragplåster. Niklas inleder med att ställa fram ett sjunde glas som vi kan smutta på under presentationen. Det är en yngling i sammanhanget: 1971 Terrantez Vintage producerad av d’Oliveiras. Den är skönt häftig med stor intensitet och komplexitet (nötter, citrus, syra, tallbarr) och finfin längd och elegans. Ett sällsynt bra inledningsvin!

Niklas berättar sedan om historien (lång!), om produktionsmetoder, svårodlade druvsorter som nu nästan försvunnit. Om Solera (som också nästan försvunnit), om Colheitas och förstås Vintage Madeira. Oidium, vinlus, konkurser och andra kriser. Visar fina bilder. Alla runt bordet är nu mycket nyfikna på de sex glasen framför oss.

1860 Sercial Solera, Leacocks
I snitt 65 år på fat (och resten på damejanne och flaska)
Grumligt brunt med gröna stick
Doften är komplex som bara den. Smaken är intensiv, klassiskt komplex (bla lite målarlåda) och elegant Madeira med osannolikt intakt och frisk syra (betänk åldern)!

1940 Sercial Vintage, Justinos
Tappad på flaska 2011, altså 71 år på fat.
Superfin mörk bärnsten. Ung! fräsch, närmast druvig. Blommig och floral. Syran är hög, intensiv och lång som en decembernatt. Ett verkligt läckert och elegant vin, skördat i början av andra världskriget, en av mina favoriter ikväll.

Sedan en trio Verdelho Vintages från d'Oliveiras. Det finns klara likheter mellan dessa tre Verdelho-viner: de är mörkare, tyngre, sötare (sockerrör el. mörkt muscovado) och kryddigare (kanel, muskot) än de andra vinerna denna kväll.

1966
Buteljerad 2007
Häftig! Mörkare med mer kola, kaffe, rostade nötter.

1850
130 år på fat, tappad på flaska 2011 (och damejanne däremellan)
"Out-of-this-world!", så bra är detta med mörk, mullrande frukt (mer harmonisk och integrerad kaffe, kola och rostade nötter). Citrus-syran är faktiskt tydligare i denna än i 1966, ändå upplever jag helheten som rundare, finare och närmast perfekt balans. Oerhört gott - tänk att sitta framför brasan med ett (lagom) stort glas av detta elixir. Sedan kan man långsamt somna in... Ett topp-5 alla kategorier vin (och kvällens glas för undertecknad).

1912 (knappt 100 år på fat, buteljerat i våras)
Och här drar ett "wow" runt bordet. En större intensitet, och mer sötma än 1850. Lite intensivare frukt. Niklas berättar att man sannolikt använt sockerrörs-sprit vid fortifieringen, och det kan man nästan känna - mer av allt jämfört med 1850 - men 1850 upplever jag som lite bättre integrerad och balanserad.

Kvällen sista vin började sin bana långt före vinlusen och 1855-klassifieringen i Bordeaux, långt före det mesta som vi kallar livets nödtorft idag.

1826 Boal Solera, Blandy’s
Solera * på Madeira är normalt en blandning av upp till 10 årgångar, och gjordes för att jämna ut kvaliteten och kunna upprätthålla försäljning av ett bra vin även efter dåliga år. Idag görs nästan ingen Solera alls. Detta vin innehåller sannolikt bara vin som skördats under 1800-talet.

Komplex och elegant till max är den enkla sammanfattningen! En mer vinös, lätt, elegant, nästan eterisk stil. Oerhört gott, min andra favorit denna kväll.

Sammanfattning: en otrolig historielektion med fantastiska viner. Min allra starkaste rekommendation att prova dessa skatter om du får möjlighet. Har du dessutom turen att få höra Niklas berätta, så är lyckan dubbel!


* Maximalt 10% får tas från Soleran årligen.
Ska ersättas med vin av samma kvalitet och stil.
Proceduren får upprepas 10 gånger varvid allt ska buteljeras vid sista tillfället.
Startåret ska anges och vinet ska registreras.

2010 Künstler Stielweg

Efter sommarens besök i Rüdesheim är intresset för bättre torr Rheingau-Riesling ännu större. Därför kändes det extra intressant när 2010 Künstler Stielweg Riesling Old Vines Trocken (SB 95248) lanserades efter sommaren. Gamla stockar (ca 60 år), bra läge med bra solexponering, lågt skördeuttag (38 hl/ha) och årgång 2010 som generellt gett både koncentration och syra. Vi ger vinet en halvtimme på karaff och sedan provar vi: härlig ljusgul färg med lite gröna reflexer. Stor, öppen doft med gröna äpplen, lime, krossad gråskiffer och tydlig karaktär av ung Riesling. Smaken fortsätter i samma stil med påtagligt hög och frisk syra och en lite druvig och grapeig smak. I eftersmaken är det främst syran som märks idag, den närmast ringer. Väldigt gott, om än en aning syra-spretigt och ungt idag. Blir nog ännu bättre med ett till ett par år på rygg. Priset på 169 kr känns högst rimligt för alla som gillar syra-driven Riesling. Skulle vara kul att hälla i parallella glas med några av de stora kanonerna från Breuer och Leitz.

Världsklass för 200 kr?

Hösten och mörket är nu tydligt och påtagligt här. Det går inte att komma runt det, man kan tänka positivt hur mycket som helst, kl 16 är det mörkt. Då behövs mat, tända ljus, god musik, goda vänner och inte minst ett riktigt gott vin. Ett par av de gångna helgerna har det varit fester av olika slag, då är det lätt att skjuta ångesten framför sig. Denna helg är det ingen fest, och då krävs det tyngre (vin)-grejer. Kvällens vin är dock ganska lätt, eller precis lagom tungt faktiskt. Färgen är mörkt röd med lite bruna stick. Doften är djup, komplex och helt enkelt störtskön med röd frukt och en massa fina utvecklingskomponenter (lakrits, läder, skog, violer, tryffel). Smaken har den där balansen som man alltid söker med frukt, utveckling, syra och tanniner - allt i utsökt harmoni. Längden är oklanderlig, men det som gör att jag upplever detta som ett världsklassvin är framförallt den där oemotståndligt intresseväckande doften med sin komplexitet. Smakar (förstås) allra bäst till mat, men gör inte bort sig efter maten heller. Vinet är 2001 Cornas, M. Chapoutier. Vi har druckit ganska många Cornas-årgångar från Chapoutier sedan 1990, denna är nog den bästa. Perfekt utvecklad elva år efter skörd. Man kan bara hoppas att de Cornas 2009 som nu finns att handla blir lika bra år 2020.

2004 Lagrange

Efter (ännu) en intensiv höstvecka med en massa jobb och en synnerligen trevlig födelsedagsfest på slott i Sörmland (tack till J&P!) så blir det klassisk söndagmiddag med kött (helstekt biff), potatis (i ugnen) och gräddsås (lite grädde och mest fond, vin, lök, rotselleri och timjan). Nu kan den sluge läsaren räkna ut att det vankas klassiskt vin, närmare bestämt 2004 Ch Lagrange, Saint-Julien. För en gångs skull är vi ute i tid med karaffen, men alltid kul med ett första smakprov också. Det är kallt, slankt och ganska intetsägande. En knapp timme på karaff ger metamorfos. Till maten sitter vinet som en fransk sportkeps (dvs med skön passform!): färgen är lagom mörkröd, doften medelstor och klassisk vänstra-stranden Bordeaux med lite mörka bär och uppstramande "Bordeaux-känsla". Smaken är som gjuten till maten - vinets syra och utmärkt avrundade tanniner spjälkar och läskar på precis rätt sätt. Man vill ha en tugga mat till, och en slurk vin, så en tugga mat, sen en klunk vin  och "ahhh - vad gott"! Utan mat är det fortfarande gott, men inte samma upplevelse. Utvecklingsmässigt känns denna 2004a lite mer "backwards" än tex Branaire-Ducru, och frukt och tanniner är lite tätare. Branaire är kanske lite mer aromatisk och elegant. Det börjar kanske dra ihop sig till den där 2004 horisontalen...