Valborgsviner

Valborg är lite kylslaget (som oftast) men vi inleder med en ganska lätt sommarartad aperitif-champagne, 2002 de Saint Gall Blanc de Blancs Premier Cru. Färgen är ganska ljust gul, doften typisk "champagne" med friska gula äpplen, lite brioche och nötter. Smaken har en ordentligt uppfriskande syra och fin harmoni med doften. Denna flaska smakar bra idag, men klarar säkert flera års lagring till utan problem.

Till ugnskyckling, grönsaker, merguez, fetaost och pasta kanske man borde ha haft en mogen italienare - men vi väljer en matvänlig Haut-Medoc: 2000 Ch d'Agassac. Det är (som väntat) vår egen bakgata med sköna, utvecklade svarta vinbär, piptobak och ceder i doften. Smaken är lång, mjuk, och med samma mjuka piptobak och vinbär som i doften. Enda minustecknet i protokollet är en aning kort, besk och lite metallisk eftersmak. Kanske är det någon komponent i maten som inte är optimal. Till en liten bit lagrad comté är det väldigt gott och så nära "bulls eye-Saint-Julien" man kommer utanför hemmakommunen. Blint hade det tveklöst varit en bättre Haut-Medoc eller någon av de finare kommunerna (St Estephe, Pauillac, St Julien eller kanske Margaux - Ch du Tertre har vissa likheter).

Vi har även öppnat en 2006 Syrah Le Pousseur från Bonny Doon (Randahl Grahm), Central Coast, California. Vi har tidigare smakat ett par av hans viner inspirerade från Rhone-dalen, nästan alltid med gott utfall. Kvällens extravin är inget undantag - vi får en skön, Syrah-doft med röda frukter, lite animalisk ton och en balanserad pepprighet. Smaken är nästan lika bra men kanske en aning tunnare än doften antyder. Ändå en rätt bra balans och längd. Ett par av gästerna föredrar denna framför Ch d'Agassac - men för Vintresserad är det förstås en promenadseger för Haut-Medoc-vinet. En bra Valborg trots att påskförkylningen sätter stopp för majbrasor och dylikt.

2006 Vacqueyras Cuvée Sirius, Domaine Burle

Påskförkylningen har inte gett sig helt, men lite vin till fredagmiddag blir det ändå. Vi tar en 2006 Vacqueyras Cuvée Sirius från Domain Burle. Det är en liten/medelstor familjeegendom som finns i Gigondas men man har även mark i Vacqueyras. Cuvée Sirius kommer från de bästa (äldsta) rankorna (om vi uppfattat saken rätt). En vända i karaffen och 20 min senare servering. Skön röd färg, medelstor god balanserad doft med både Grenache (viol och kirsch) och Syrah (animaliska röda bär). Inga vanilj- eller gräddkola antyder en ekfri uppfostran (fast kan ju vara gamla foudres... vem vet). Smaken är både läskande och givande med bra syra, snygg mitt och framförallt den där balansen (som ibland saknas). Ingen överdriven eldighet alls. Det sitter ihop riktigt fint och känns helt lagom att dricka nu. Man tar gärna en klunk till. Inget grand vin men mycket bra bruks-södra-rhonare. Vi gillar Vacqueyras, kanske för att det ofta är lite svalare och lite mer Syrah än i Ch9? Rekommenderas varmt. Liknande intryck som i oktober:
http://vintresserad.blogspot.com/2010/10/2006-vacqueyras-burle-sirius.html

2005 Ch Phelan-Segur, St Estephe

Planerna för påskhelgen har ändrats pga förkylning i familjen, vilket innebär att vi är på hemmaplan. Påskdagens middag blir en inte helt traditionell köttfondue och vi öppnar en nyligen levererad låda med 2005 Phelan-Segur från Saint-Estephe, för att se hur det smakar idag och skaffa oss en egen uppfattning om utveckling och potential. En snabb runda på internet ger lite blandade, men mest goda omdömen - även om Parkers 89 p inte är så högt en årgång som 2005. Neal Martin och Jane Anson (www.newbordeaux.com) är dock klart positiva. Vi öppnar och häller varsitt glas en knapp timme innan varmrätten är klar. Till förrätt blir det enkel avocado med god räkröra och ett glas aussie-Riesling - ingen dum start alls. Phelan-Segur startar lite stängt som man kan vänta sig, men ger redan från början en elegant och nästan silkig munkänsla dock med bra grepp och stabil frukt. Efter ett par timmar i glas och öppnad flaska så har det börjat utvecklas och ger nu en mycket elegant, silkig Saint-Estephe med blyerts och svarta vinbär, även ceder, lite jordkällare, sötlakrits, undervegetation, stall och annat skoj som man kan hitta i ett vin från Medoc som är på väg åt rätt håll! Detta är klart bra, och elegantare än 2004 Camensac, med ungefär samma utvecklingsnivå - dvs går fint att dricka idag - särskilt med ett par timmars luftning och till mat. Är sannolikt på topp 2013-2015, och kommer nog att leva bortåt 2020. Stark rekommendation för Medoc-junkies.

2004 Camensac, Haut-Medoc

Vi har ett extra gott öga till kommunen Saint-Julien på vänstra stranden i Bordeaux. Strax utanför kommungränsen (egentligen appelationsgränsen) ligger ett par slott som ofta gör bra viner till ett lite trevligare pris, ett av dessa slott är Ch Camensac som är klassat som 5e cru och altså Haut-Medoc. Vi har tidigare provat 1999, 2001 och 2003 och de flesta gånger tyckt att vinet leverar väl med bra frukt och en hel del intressant (vissa skulle säga skitig) komplexitet, fast kanske inte det elegantaste vinet som står att finna i Haut-Medoc. 2004 har en mörkröd färg och en medelstor doft med svarta vinbär och även lite jordgubbar, lite jord och rätt tydlig kafferost (sannolikt från faten). Dessa återfinns även i smaken som är lagom fyllig och klart innehållsrik med komplexitet i form av jordgubbar, järn, mineral och mörk choklad utöver de typiska vinbären och cedertonen. Det finns även en viss eldighet och tanninerna (aningen torra9) har fortfarande ett ganska fast grepp om munkänslan i den långa eftersmaken. Vinet smakar allra bäst efter en 3-4 timmar i öppnad flaska. Sammanfattningsvis så är vi nog lite tidigt ute, det smakar utmärkt till påskaftonens förnämliga lammracks, men kommer att vara än bättre om ett år eller två.

PS. Och om man har möjlighet att inhandla för under 200 SEK, vilket ofta är fallet i Europa eller En Primeur - så är det ett utmärkt budget-alternativ till en Saint-Julien. På SB fanns vinet för 325 kr i höstas... och det känns i mesta laget. DS

Champagne & Claret

Helgen bjöd på väldigt fint aprilväder med en sol som bara sken, solstolarna på terassen fick avnjutas iallafall under delar av en eftermiddag. Vidare så bjöd helgen två middagar med Champagne & Claret. Den ena middagen åts hemma tillsammans med familjen J, sammanlagt 4 vuxna och 5 barn som provåt i nya köket (som ju faktiskt varit i stort sett klart ett antal veckor nu...). Vi fick plats och alla gillade den lätt improviserade fläskfile i ugn med massa grönsaker, lite korv och halloumi ovanpå. Först så fick de vuxna smaka på Camille Savés Cuvée Prestige NV en blandning av 65% Chard och 35% Pinot från Bouzy. Gott, utvecklat, moget och rätt krämigt. Till maten bjöds en mogen och utvecklad Ch Lafleur-Gazin, Pomerol från toppåret 1998. Sammetsmjuka tanniner, mogna (fortfarande ganska mörka) plommon och korinter och ett långt balanserat avslut - riktigt skön claret! Den andra middagen stod de mycket mat-intresserade grannarna A och EL för. Vi bidrog med vin. Kortfattat kan man säga att maten var helt i förväntad toppklass: gåslever (äpple, valnöt, levain); ostron i två serveringar (naturell med champagne och gräslök; gratinerad med vitlök och persilja); rådjursfile, spetskål med tryffel, ugnspotatis ala hasselbacken; bärsurprise. En middag att minnas! Till detta drack vi: Andre Clouet NV: gyllengul, god, rik och ganska bred. 2004 Camille Savés Millesime: elegant fruktig Chard-dominerad med suverän längd och balans. Faktiskt godare än Cuvée Prestige och sällsynt bra skumpa! Stark rekommendation. Till rådjuret blev det två olika röda. 2000 Ch Beychevelle, Saint-Julien Stor och yppig doft med vinbär, ceder och blyerts. Smaken är stor, lång och hänger ihop perfekt. Harmonin med doften är utmärkt - här finner vi även lite Saint-Julien komplexitet och elegans. Helgens vin för undertecknad (ca 93-94). Förmodligen ganska nära sin mognadstopp nu - även om den säkert håller ganska många år till. 2002 Geyserville, Ridge Ett vin jag sparat till denna middag eftersom jag vet att EL föredrar Zin framför Bdx (fast hon gillade även Beychevelle). Här får vi en fokuserad vinbärsfrukt med sällsynt snygg balans och elegans. Ingen som helst syltighet, utmärkt utvecklad idag (ca 92-93). Båda vinerna smakar alldeles utmärkt till rådjuret, det är bara en smaksak vilket man föredrar, Geyserville tar slut något före Beychevelle. En härlig vårhelg med Champagne & Claret! ¨ PS. Vill även sekondera Frankos utmärkta inlägg om Reclaim the claret

2005 Rollan de By, Medoc

Jean Guyons skapelse Rollan de By med systerslotten/etiketterna Haut-Condissas och Tour Seran är relativt omskriven. Man startade i liten skala för bara 20 år sedan och det har sedan sedan växt betydligt till dagens över 85 ha. Jean gillar viner som går att dricka relativt unga, och har därför 60-70% Merlot. Frågan är då hur vinerna smakar? Vi fick ett rejält smakprov i höstas (tacknämligt ordnat av importören Bibendum och AuZone) och det gav mersmak. Ett antal flaskor inhandlades sedan och ikväll provar vi 2005an på hemmaplan till en okomplicerad fredagskyckling med lite champinjoner, gräddsås och fetaost. Fetaosten har en (ibland) lite skarp salt-syrlighet som inte är 100% vinvänlig, men det upplevs inte som ett problem alls ikväll. Vinet är som maten - mycket gott och inte alltför komplicerat. Vi får en fruktig doft med viss utveckling (snygg grön paprika och piptobak), en mjuk och fyllig rödfruktig smak med bra längd och viss komplexitet (choklad, kaffe, samma snygg grön paprika och lite tobak). Det smakar helt enkelt mycket bra, utan att ha riktigt samma elegans eller djup som några av förra helgens Bordeauxfest. Det ser lovande ut med fler Rollan de By i förråden!

Om katter, hermeliner och vertikaler

Under en tid har undertecknad och Bordeaux-mannen (B. nedan) planerat en bättre sittning med ett lite luddigt tema kring kommuner och vertikaler. Vi samlar därför sju "vingrabbar" till en helkväll hemma hos B. Här följer en kort redogörelse av kvällen! Undertecknad och P. anländer knappa två timmar i förväg för att öppna, dofta och lufta och maskera vinerna i flight A och B; samt allmänt hjälpa till med maten. Efter ca 1 tim anländer M. med en redig ostbricka och B's barndomvän K. med ett spännande bidrag till flight C som omgående åker i en karaff. J. kommer med sitt bidrag och till sist R. med två intressanta saker till den avslutande blinda "BYOB" i flight C. Sedan åker korken på en Robert Moncuit NV, Bl-d-Bl från Le Mesnil. Den är ganska stram och elegant, med fin syra och en utmärkt start för att tända alla cylindrar och sinnen hos vinnörden. Flight A Första glaset har en fin röd färg, en skön och Saint-Julien typisk komplex "orange" doft med vinbär, apelsin, ceder och lite kafferost. Smaken är medelfyllig och aningen vaniljig, och aningen ekbesk... eller... med mer luft så börjar onda aningar sprida sig. Är den faktiskt korkad? Vid genomgången sedan visar sig tre provare ha precis samma åsikt, och det blir bara värre under en god stund för att sedan plana ut på en "ganska" korkad nivå. Trist, det var en 2004 Branaire-Ducru. Andra glaset känns större och yvigare, med en klart opulent doft av mörka vinbär och Medoc-frukt. Mer av allt - frukt, fat och tannin. Inte helt i balans än, men god framtid hos en 2006 Leoville-Poyferre. Glas tre utvecklas med luften till en snygg, och ganska modern helhet som alla (visar det sig) klart gillar, en mycket god och drickbar 2004 Leoville-Poyferre. Sista glaset i flighten börjar lite anonymt, en ger det klart mognaste intrycket där frukten lagt sig och sekundäraromerna börjat utvecklas och tanninerna är klart snällare. Vi hittar många olika saker: vinbär, skog, svamp, mentol, eneträ och lite snygg cigarrlåda. Jag provar även senare på kvällen och det utvecklas under minst 5 timmar, apgott! 2001 Leoville-Poyferre. Innan vinerna avslöjats diskuterar vi en del kring vad det kan vara, och varför. Här kommer B's citat om "Vilket vin är en katt bland hermeliner?" Normalt innebär det en icke-Bordeaux bland 3-5 Bdx-viner. Det dröjer faktiskt ett bra tag innan gänget fått fram ett det är en vertikal med ett udda slott från samma kommun (även om korken förstås försvårar en del). Jag upplevde alla viner som ganska Saint-Julien typiska, och att det fanns likheter mellan glas 2,3, och 4 - men att utvecklingen skiljer sig rätt mycket mellan årgångarna. En superflight för en Saint-Julien-junkie. Sedan häller vi de tre vinerna i flight B, och tar ett snabbt doft- och smakprov, och sedan härlig lågtempad oxfile i stora lass, med gratäng och portvinssås, kalasgott! B1 har en stor och tydligt fruktig doft av svarta vinbär och Cabernet. I smaken är det riktigt snyggt balanserat, och faktiskt lagom slankt och elegant. Yngsta vinet i flighten och de flestas favorit (iallafall initialt och utan mat). Arketypisk Pauillac levereras av 2004 Pontet-Canet. B2 är rödare och syran och strukturen framträder mer, inte alls lika direkt tilltalande - även om det är ett bra vin. Blir klart bättre med luft och till mat. Jag gissar att det är 2002an och det stämmer fint - 2002 Pontet-Canet. B3 är det mest utvecklade vinet och i en lite torrare stil, ändå väldigt gott och svårspottat. Kanske det allra bästa till maten. Jag provar senare under kvällen och det är riktigt bra! 2001 Pontet-Canet. Tanken och temat här var förstås att hitta två högkvalititativa kommuntypiska viner och få till vertikaler med liknande årgångar. Det lyckades hyggligt och iallafall tyckte jag att (utöver att alla var riktigt goda viner) dessa bidrog till min kunskap och känsla för att identifiera kommuner... fast det kan ju mycket väl bero på att flighterna bara var halvblinda för mig :-) När vi nästan ätit färdigt så hämtar R. sina två viner och säger att det passar nog bra att hälla dessa parallellt: R1 är redan vid första sniffen uppenbart en kalasgod Bordeaux av bättre snitt från ett toppår med alla hönsen hemma. Frukt, fat, utveckling, tanninstruktur, komplexitet och syra - allt i suverän balans. Jag gissar lite tafatt på diverse goda slott och att vinet är från 2000, men lyckas inte hitta att det är 2000 Pontet-Canet! Verkligt kul att detta är ett "Grand Vin" medan 2001, 2002 och 2004 bara nästan är Grand. Jag provar sedan 2001, 2000 och 2004 parallellt och alla vinerna skiner ikapp med 2000 längst fram. R2 är initialt lite knepigare med en massiv vägg av mörk frukt (blåbär, svarta vinbär, björnbär), superhäftig men inte helt i balans ännu. De flesta säger "inte Bordeaux" rätt så omgående, men det finns ju en del garagister som gör viner som inte smakar som traditionell Bdx. Jag gissar Napa, och det stämmer, men jag har ingen bra gissning på producent (Ovid? fast jag har aldrig provat), det visar sig vara 2006 Blankiet Estate (som jag faktiskt har provat annan årgång hos Divine). Mycket gott och superkul att få prova, dessutom smakar varje klunk bara bättre och bättre. Till slut dags för de sista medhavda blindgångarna: C1 ger en snygg och modern doft av kalljäst frukt och fint rostade fat. Men druva och region känns svårare? Jag får lite "La Peira" vibbar och hugger till med en Syrah eller GSM blend från Languedoc av högsta moderna kvalitet? Det var fel. Någon tycker det känns som en modern supertoskanare utan surkörsbär, det är också fel. Sedan gissar någon Rhone-dalen och då börjar J. nicka. Det visar sig vara en 2006 Hermitage, Les Miaux från Maison Ferraton. Riktigt gott och snyggt, men inte så många typiska markörer för Syrah från Norra Rhone, även om man kan hitta lite kött och chark när man vet vad det är. C2 kommer ur K's karaff och jag doftar länge och väl och det är bara så himla gott att sniffa på. Ett suveränt utvecklat Medocvin av allra finaste sort med ett sällsynt djup i doften. Svår-beskrivbart. Min favorit ikväll trots stenhård konkurrens. Jag gissar att det är en Premier Cru från 1995, gissningsvis Margaux (utveckling och balans) eller Mouton (det finns exotisk ton av orientaliska kryddor), fast jag aldrig druckit dem tidigare. Man skulle gått på elegansen - det är 1998 Lafite (oh-sweet-lord vilket vin). C3 är kvällens sista vin och detta borde jag verkligen tagit. B. har varit nere i källaren och snabbluftat. Första intrycken är "bra Bordeaux med viss utveckling, fin viol- och vinbärsfrukt". Det ska altså komma från Margaux, men jag bara dum-chansar med Lynch-Bages (analysförmågan var väl inte på topp vid det här laget även om jag spottat en del...), det är förstås 2000 Pavillion Rouge de Margaux. Denna flaska är både mer spännande och vitalare än den vi drack i november 2010, trots att de köpts samtidigt och lagrats bredvid varandra tom september 2010. Sedan tar ostarna, samtalet och att dricka vinerna vid. Vi gör en snabb gemensam ranking där 2000 Pontet vinner (min tvåa); sedan 1998 Lafite (min etta) före 2006 Blankiet, 2001 Leoville (min trea) och därefter 2001 och 2004 Pontet. En fantastiskt trevlig kväll på alla sätt och vis - stort tack till Lars för värdskap, mat och att vi fick till det hela - vi ses snart igen!

2005 Barolo Cerrati

Fredag kväll och kyckling till middag efter en intensiv vecka. Vi vill ha ett gott och gärna lite intressant vin, som klarar en pop'n'pour. Läge att prova nollfemman av Cascina Cuccos vingårdsbarolo Cerrati (förstås inhandlad från Carlo M förra sommaren). Färgen är helt perfekt rubinröd, och doften är riktigt skön sniffar-nebba med framträdande rosor, mogna körsbär och en aning spearmint. Smaken är inte riktigt lika bra med en viss dissonans mellan det rejäla tanninrivet och frukten. Tanninerna är verkligen framträdande Barolo-tanniner som påminner oss om varför vi ofta föredrar Barbaresco (fast egentligen är det nog mycket en fråga om vingård och producent). Ändå ett både gott och intressant fredagsvin, fast doften är bättre än smaken. PS. Till godnattsaga för dottern läste vi den hejdlöst roliga "Fastrar och fullriggare", där bla de supersköna utropen "Tyfoner och torpeder!" eller "Blixtar och brigantiner!" förekommer flitigt bland gubbarna. Klar Kapten Haddock-klass och stark rekommendation till alla föräldrar med barn mellan ca 4 och 7. DS