hör inte direkt till vanligheterna vid bordet i kataloghuset av trä i förorten. Faktum är att detta kan vara första gången vi öppnar en flaska hemma i lugn och ro. Flaskan är en 2004 Corton, Clos de Maréchaudes från huset Albert Bichot. Inte den bästa av årgångar, eller det bästa huset, men en hygglig producent och ett hyggligt år och därmed kanske en rimlig startpunkt att börja lära sig lite mer om varför alla riktiga vinnördar slutar som Bourgogne-eller Pinot-junkees.
Maten är baconlindade kalvfärsbiffar som bör matcha. Vinet får en halvtimme i karaff (för lite!) och vi får sedan en klar, röd färg med drag åt tegel. Doften är lite knuten, men ganska lovande med antydningar om både röd Pinot-frukt och orientaliska kryddor. Smaken ger ifrån sig ett ganska bra tryck i frukten (särskilt för en Pinot) och lingonsyrlig röd frukt (men vi hittar varken hallon eller jordgubbar), piptobak, nästan tjära, hög syra, orientaliska kryddor, och en rejäl syradriven längd. Vinet passar avgjort bäst till mat, och är inte varken så elegant eller insmickrande som jag trodde en Bourgogne på denna nivå skulle vara. Oväntat nog funkar vår Corton bra till en mycket smakrik (långlagrad) hårdost (liknande Gruyere), där syran och frukten matchar osten. Sedan får vinet stå medan vi plockar undan och lägger barnen. Efter dryga tre timmar i glaset så har vinet utvecklat en nästan aggresiv kombination av syra, trä och piptobak! Efter ytterligare två timmar så får vi lite mer harmoni och frukt, men fortfarande känns vinet relativt ungt. Nästa flaska får allt vänta ett par år. Sammantaget ett fascinerande vin, men inget som omvänder oss till Bourgogne-die-hards.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar