Helgdryck

De gångna helgdagarna har vi konsumerat (snarare än provat) en del vin (utöver öl och mumma på julafton). Här följer korta noteringar.

2000 Ch Cantemerle, Haut-Medoc
Vi har druckit ett par årgångar av Cantemerle, men aldrig blivit riktigt begeistrade. Engelsmännen talar ofta om Cantemerle som ”good value” och att det tom borde uppgraderas från 5e till 4e eller 3e Cru. Vi dricker en (ensam) halvflaska och ser vad vi tycker. Rätt trevligt vin... fin färg, medelstor Medoc-doft, bra och rätt mogen smak... men fortfarande inte begeistrade. Vi får väl se om 2005orna kan övertyga längre fram.

2007 La Bastide Blanche, Bandol (SB 2262)
Ny årgång av en klassiker på systemet, egendomen är planterad med 70% mourvèdre, 25% grenache, 3% cinsault och 2% carignan. Vi tyckte att 2005an var lovande, men ”backwards”, ”tanninmonster” och ”minst 6 år på rygg”.

http://vintresserad.blogspot.com/2008/09/la-bastide-blanche-2005-bandol.html

Vi provade aldrig 2006, och nu är det redan dags för 2007. Synintrycket är ganska likt tidigare årgångar, svartbläckig och reflexer av purpur. Inte riktigt lika tät dock... doften är ganska öppen och doftar ”söt kirschfrukt och mandelmassa = Grenache från södra Rhone 2007”! Ett betydligt tillgängligare vin än 2005an. Smaken upplever vi som god och driven av Grenache-frukten, inte alls ”backwards” utan ganska okomplicerad och drickbar nu. Vi misstänker två saker: dels att andelen Grenache är betydligt högre än 25%, dels att producenten kanske tagit ut lite mycket vin från markerna. Gott iallafall, men lagringspotentialen är osäker. Någon annan som provat? Vore kul att ställa denna mot andra syd-rhonare från 2007.

2001 Ch Ferrand, Pomerol
På juldagen hos G&Es farmor och farfar bjuds god kalvfile och då plockar vi fram en mogen Bordeaux (sånt som farfar gillar). Detta är andra (och sista) flaskan av en budget-Pomerol (under 200 kr på SB för ett par år sedan). Fin röd färg, mogen doft, rätt bra smak med bra röd frukt (lite burgundiskt elegant) och klassiska mognadsmarkörer läder och starkvin. Bra längd. Mycket gott tycker alla, särskilt farfar!

1997 Dr Loosen, Wehlener Sonnenuhr Kabinett
Väl mogen halvtorr Mosel-Riesling med gul färg, doft av petroleum och fin smak med lite tropisk frukt, gott!

2000 Ch Caronne St Gemme, Haut-Medoc
Ännu en Bordeaux av den utmärkta årgången 2000 får sätta livet till! Denna är klart bra (men inte exceptionell) med fin doft av ceder, svartvinbärsfrukt, tobak och cigarrlåda. Smaken följer doften fint och går fint med en långkokt gryta.

2000 Ch La Dauphine, Fronsac
Helgens kanske godaste vin med en knapp marginal, lite mer utvecklad än kusinen från Haut-Medoc.

Så var det dags att förbereda firande av 2010, Gott Slut tillönskas alla läsare!

2004 Terra Montosa

Efter julmat och olika sorters juldryck lagar vi frisk limekyckling med nudlar och funderar lite på vilket vin som kan passa till. Valet faller på en ensam 2004 Terra Montosa från Georg Breuer i Rheingau. Vinet doftar förföriskt med sin kombination av mineral, frisk äppel- och citrusfrukt och lite lagom Rheingau-petroleum. Smaken är lika bra med utmärkt syra (inte fräsande, men nästan!) och härlig balans mellan frukt och mineral, dessutom med verkligt bra längd. Ett av årets Rieslingviner (även om Hirsch Heiligenstein är bättre med mer komplexitet). 2004 är ett bra Rieslingår i Tyskland och Österrike, att döma av våra (för få) smakprov. Trist att vi inte har fler buteljer.

2a sortering

Vännerna L&S har bjudit in till middag och lite vindrickande. Det brukar betyda Bordeaux av god klass, så förväntan är hög. Medan barnen äter så får de vuxna champagne, blandade tilltugg och blandad konversation som sträcker sig från bristande kundservice (nej, inte systembolagets denna gång) till resedrömmar till sydvästra Frankrike. Sedan har L. hällt upp:

Vi börjar dofta och prova och det är (som vanligt) helblint, gissningarna far runt. För ungefär ett år sedan var det en Lafleur-Petrus-vertikal, så den systematiskt lagde säger ”horisantal”, vilket är helt fel. Men det är väl Bordeauxer? Alla utom en säger L då. Efter en liten stund i glasen så hittar flera att vin nr 4 har annorlunda doft, men ingen lyckas ens gissa att det är en 2000 Fontanafredda Barolo. Gott, men ohjälpligt efter i kväll ska det visa sig. Vin 2 har lite blommiga, parfymerade drag och någon säger ”Margaux?” och L. säger ingenting. Vi är även helt överens att vin 5 är mest utvecklat och sannolikt äldst. V gissar på ca 1995 medan P tror det är äldre än så. Så småningom så avtäcker L Vin 2 som är en 1995 Pavillon Rouge (Ch Margaux andravin). Vi provar och pratar och L indikerar att det finns ett tema. V påstår då att temat är 2a viner till Premier Grand Cru och att Vin 5 skulle vara 1990 Les Forts de Latour (som han vet finns i Ls källare). För en gångs skull gissar V rätt! Vin 3 har lite mer högra stranden karaktär (lite mer smörkola, lite snällare tanniner, mindre ceder och blyerts) och därmed blir gissningen på Le Petit Cheval ganska uppenbar (1999). Sedan är bara frågan om vi har en Bahans Haut Brion eller Carruades de Lafite i det första glaset... det visar sig vara en 2000 Carruades. Alla vinerna smakade mycket bra, särskilt Les Forts de Latour som var i utmärkt form med härlig mognad och komplexitet (läder, tobak, ceder – arketypisk Pauillac) samt ändå rätt mycket svartvinbärsfrukt i gott behåll. Sedan var det ganska jämnt mellan 1995 Pavillon Rouge (likaså arketypisk Margaux med svarta vinbär, blyerts och skön viol-Margaux-parfym) och 1999 Le Petit Cheval. Carruades-vinet var mycket bra med lite mörk plommonfrukt och fin Bordeaux-karaktär, men mår kanske ännu bättre efter ett par år till på rygg.

Mycket trevligt och gott, stort tack till L&S!

Bourgogne Grand Cru...

hör inte direkt till vanligheterna vid bordet i kataloghuset av trä i förorten. Faktum är att detta kan vara första gången vi öppnar en flaska hemma i lugn och ro. Flaskan är en 2004 Corton, Clos de Maréchaudes från huset Albert Bichot. Inte den bästa av årgångar, eller det bästa huset, men en hygglig producent och ett hyggligt år och därmed kanske en rimlig startpunkt att börja lära sig lite mer om varför alla riktiga vinnördar slutar som Bourgogne-eller Pinot-junkees.

Maten är baconlindade kalvfärsbiffar som bör matcha. Vinet får en halvtimme i karaff (för lite!) och vi får sedan en klar, röd färg med drag åt tegel. Doften är lite knuten, men ganska lovande med antydningar om både röd Pinot-frukt och orientaliska kryddor. Smaken ger ifrån sig ett ganska bra tryck i frukten (särskilt för en Pinot) och lingonsyrlig röd frukt (men vi hittar varken hallon eller jordgubbar), piptobak, nästan tjära, hög syra, orientaliska kryddor, och en rejäl syradriven längd. Vinet passar avgjort bäst till mat, och är inte varken så elegant eller insmickrande som jag trodde en Bourgogne på denna nivå skulle vara. Oväntat nog funkar vår Corton bra till en mycket smakrik (långlagrad) hårdost (liknande Gruyere), där syran och frukten matchar osten. Sedan får vinet stå medan vi plockar undan och lägger barnen. Efter dryga tre timmar i glaset så har vinet utvecklat en nästan aggresiv kombination av syra, trä och piptobak! Efter ytterligare två timmar så får vi lite mer harmoni och frukt, men fortfarande känns vinet relativt ungt. Nästa flaska får allt vänta ett par år. Sammantaget ett fascinerande vin, men inget som omvänder oss till Bourgogne-die-hards.

2007 Vacqueyras

Ny årgång, ny etikett och kanske även lite nya druvor. Vinet kallas numer Collection du Rhone vilket kanske inte känns helt rättvisande (förr Les Hauts du Castellas 2006) men är i alla fall från kooperativet Les Vignerons de Caractere i Vacqueyras (för mer info, se tex sid 114 i tidningen Världens Viner nr 5, 2009).

Hursomhelst; södra Rhonedalen, årgång 2007 och GSM-druvor är ju en lovande startpunkt. Vinet har en fin klar röd färg som drar åt purpur, en bra medelstor doft med tydliga drag från den söta Grenache-frukten och kirsch. Smaken är riktigt bra med samma söta frukt, fin lakrits, och kompletterad med lite struktur från Syrah och Mourvedre. Inga kärva tanniner, inga vassa hörn, ingen (liten) alkoholhetta (bara 14%) och utmärkt drickbarhet och balans redan idag (men tål säkert ett par år på rygg). Detta kommer att bli husets röda ett tag framöver, kanske inte lika yppigt, charmigt och sötfruktigt som Vaticans CdR, men lite mer struktur och balans som vi verkligen gillar. Stark rekommendation för 119 kr.

2005 La Spinetta Langhe Nebbiolo

Här är ett ganska omskrivet vin, nämligen den uppskrivna producenten La Spinettas "bas-Nebbiolo" från unga stockar i den (utmärkta) vingården Starderi i Barbaresco-området. Vi provar 2005 (aktuell årgång är 2007, som det av okänd anledning inte varit slagsmål om, även om det mesta försvunnit hastigt från SBs hyllor).

Vinet har en klar, transparent röd färg. Doften är fin efter en timme i karaff och glas med röd frukt (nypon och röda vinbär) och lite mandelmassa från faten. Smaken är ett par snäpp bättre faktiskt med slank fin röd frukt, och en härlig komplexitet av mandelmassa och lakrits. Helt enkelt "Jättegott!" som Mat-Tina skulle sagt. Dag 2 är vinet fortfarande bra, men de unga stockarna gör sannolikt att vinet smakar bäst Dag 1. Vi tror dock att vinet håller flera år till, eftersom alla komponenterna finns på plats med frukt, syra och alkohol. Tanninerna är snälla, särskilt för ett Nebbiolo-vin. Däremot skulle vi inte spara detta 10 år som producenten anger, drickfönstret är nog snarare 3-8 år från skörd.

Côte Rôtie från Delas och Jamet

Vinvännen Håkan har vänligheten att bjuda in till en provning av tre årgångar (1997, 1998 och 1999) av Côte Rôtie från de förstklassiga producenterna Jamet och Delas. Jag har inte druckit särskilt mycket Côte Rôtie: några årgångar av Guigals Brune et Blonde, en årgång JM Gerin (1997, bra men rätt mycket ek), 2000 Chapoutiers Les Bécasses (nja...) och 2005 Jasmin (rätt bra men ung) så detta var ett mycket välkommet tillfälle att lära sig mer om detta relativt lilla kvalitetsdistrikt i norra Rhone, strax söder om staden Vienne. Någon gång hoppas jag även kunna resa längs Rhone, från Lyon söderut ned till medelhavet vore inte dumt!

Över till väsentligheterna, färgen är ganska likartad på alla sex viner, en relativt tät mörkröd färg med lite transparent kant, en aning brunt här och var och lite svartröd på andra ställen, lovande.

Vin 1:
Först en knuten doft (trots en stund i karaff), sedan lite mer utveckling. Bra, ganska sträv smak med typiska Syrah-markörer som peppar, chark och viol. Känns fint balanserad och mycket typisk. Efter ett ganska bra tag i glaset (en dryg timme) så utvecklas framförallt doften en hel del och det blir en bra och elegant Syrah-harmoni, gott!
Facit: Delas 1998

Vin 2:
Lite öppnare doft direkt med viss pepprighet. Gott, ganska tillgänglighet redan från början, lite mörkare, mer kraft och en aning rustikare, mer animaliskt än Vin 1.
Facit: Jamet 1998

Vin 3:
Lite mer av allt än de föregående, bra tryck i frukt, syra och tanniner. Mycket bra längd. Lite pepprighet, viol, chark, mörk frukt. Mycket gott!
Facit: Delas 1999.

Vin 4:
Här får vi en än mer komplex doft och smak med mörkröd frukt, lite pepprighet, chark men även läder, tobak, och en gnutta starkvin. Verkligt bra syra, komplexitet, balans och jättefin längd. Kvällens glas (men marginalen är inte stor – alla vinerna är mycket bra!). Detta skulle jag gärna haft ett par flaskor av. Ett vin för mat, ost eller kontemplation. Riktigt bra saker.
Facit: Jamet 1999

Vin 5:
Här finns återigen lite mer utveckling och komplexitet. En gnutta ”funk”. Mer mognad och tanninerna är i bakgrunden. Mycket gott och kul att dricka. Ger det mest utvecklade intrycket. Sjunker ihop något efter en tre-fyra timmar.
Facit: Delas 1997

Vin 6:
Oj! En liten kvast av (god) rök och stekt bacon stiger upp ur glaset. Häftigt! Några av provarna håller detta som klar favorit just för att det är så häftigt och personligt, alla tycker att det är gott. Det finns förstås även bra, utvecklad frukt, bra syra och längd också. Håller hela kvällen utan problem.
Facit: Jamet 1997

Sedan hämtar Håkan 2005orna också. Det är (uppenbart) mycket yngre viner, med ett fint uttryck av ung Syrah, men absolut drickbart idag också. Sammanfattningsvis mycket goda viner (allihop) säg mellan ca 90 och 94-95 poäng. 1999orna var bäst tyckte jag. Och mycket trevligt och lärorikt vinsnack med en samling garvade provare.

Extraviner:
Först en öppen vit 1966 Clos Vougeot (inte helt vanligt i karaffen chez Vintresserad :-) som smakade bra, men förstås klart mogen. Både frukt och syra levde kvar, men även viss oxidation. Väldigt kul att få prova, tack till M. som öppnade denna raritet!

Sedan kommer Håkan med en karaff med lite mindre i, en ganska ljusgulgrön klar vätska. Första doften ger omedelbart att detta är en frisk söting (gissningsvis från Tyskland-Österrike). En Auslese eller en Beerenauslese? Mosel? Nahe? Här börjar rävarna runt bordet gissa och jag lyssnar mest. Nördfaktorn är lätt extrem. Flera säger att det är 2003 pga den låga syran, det kan jag hålla med om, vinet är likväl jättegott!
Facit: 2003 Eitelsbacher Karthäuserhofberg Riesling Auslese, Nr 33. Den närmsta gissningen var på det vinet fast Nr. 38!

God rosmarinskinka, tryffel- och fänkålssalami samt en härligt mogen Beaufort-ost i magnumformat kompletterade utmärkt! Stort tack till Håkan för givande och lärorik provning med verkligt goda, klassiska och ursprungstypiska viner.