1999 d'Armailhac och 2000 Vieux Larmande

Ikväll har vi samlat vinprovargänget som A. lärde känna under studietiden (som är ganska många år sedan vid det här laget). Det brukar vara jättetrevliga kvällar med lite mer fokus på maten än vinet... Ikväll lagar vi marinerat lamminnanlår i ugn, med blomkålspure, rödvinskokta linser och timjanpotatis. Lamm = Bordeaux hos vintresserad! Vi tog också med en argentinare, El Portillo Cab Sauv Reserve 2005 som brukar erbjuda en god balans mellan nya och gamla
världen för bara ca 90 kronor. Provningen är blind för alla utom värden. Att hitta den unga, varma argentinaren är lätt. Någon gissar på Sydafrika, ngn annan på Sydamerika. Färgen är röd, med liten blåton. Doften är ganska stor, god, vinös, med lite svartvinbär och liten fruktsötma. Smaken är i god balans mellan (ganska lätta) syror, mjuka tanniner och en trevlig mörk frukt. Alla gillar vinet!

2000 Vieux Larmande finns i glas nr.2. Färgen har en tydlig tegelfärgad kant, doften är medelstor och det gissas ganska vilt på olika områden i Europa. Men alla vet vår preferens för Bordeaux och det stämmer ju bra. Doften är ganska komplex, med lite blåbär, lakrits och lite stalltoner. Smaken är god, medelfyllig (lättare än El Portillo) och trevligt mogen. Helt OK St Emilion, men jag hade nog väntat mig lite mer från det fina året 2000.

Färgen på 1999 d'Armailhac är någonstans emellan vin1 och vin2; mogen men inte lika tydlig tegelkant som Vieux Larmande. Doften är medelstor och ganska typisk vänstra stranden med svartvinbär, ceder, lite blyerts och en lagom dos multna löv. Smaken liknar doften, med ett litet tillskott kaffe. Jättegott, för den som gillar mogen Bordeaux från Medoc.

Till efterrätten (en krämig chokladmousse med passionsfrukt) blir det (inte heller oväntat) en Grahams LBV 2000 - en god och trevlig LBV för rimliga pengar.

2004 Ingwe

Alain Mouiex som kommer från högra stranden i Bordeaux köpte egendomen i Stellenbosch 1997. Druvblandningen är 56% merlot, 34% cabernet sauvignon och 10% cabernet franc. 18 mån franska ekfat. Lördagen bjuder altså ännu ett vin från april-släppet som skall finnas tillgängligt minst ett år framåt. Intressant att prova en flaska tyckte vi. Ned i karaffen och så får vi se... färgen är röd med liten ljus kant, inte lika opak / blåröd som Ch Cissac igår. Doften är stor och god, utvecklad, lite kaffe, plommon och blandade röda och mörka bär. Smaken är bra, inte alls "sötsliskig" som vissa varmjordsviner, faktiskt ganska Pomerol-lik, med ett litet rökigt tillägg. Godare än Ch Cissac enl. A. Helt klart mer lätttillgängligt och drickfärdigt. Efter några timmar i karaff och glas har tyvärr röken tilltagit, inte så att den dominerar för mkt, men lite mer än vi skulle önska. Hursom - ett bra vin både till sommarens grillkvällar och för den som vill ha ett ganska Bordeaux-likt, drickfärdigt vin och som inte har alltför svårt med den lite rökiga tonen.

Ch Cissac 2005

Fredagen är efterlängtad. Efter en lång vecka med massor av jobb vill man komma hemma, starta en enkel, men god, middag, krama om familjen och korka upp en flaska intressant vin. Ikväll är det ett "april-släpp" som egentligen är väl ungt som hamnar i karaffen, Ch Cissac Haut-Medoc 2005 (SB 3991). Färgen är ganska djup, mörk blåröd. Doften är till en början klart knuten, men öppnar upp till en medelfyllig kombination av mörka bär, lite fat, något tobak och lakrits.
Smaken är god, medelfyllig och samstämmig med doften - god mörk frukt, lite fat och liten aning mörk choklad. Tanninerna märks tydligt, och de är lite torra, fast ändå mjuka. Eftersmaken är ganska lång. Trots karaff och luftning i snart 3 timmar känns vinet mycket ungt och ganska ofärdigt, men man kan absolut dricka det om man gillar ung Bordeaux. Wine Spectator ger vinet 87 poäng och det är nog rimligt. Eftersom vi gillar mogen Bordeaux från vänstra stranden så kommer vi nog att lagra några flaskor ett antal år (2011-2015?). För många månar sedan, i mitten av 90-talet drack vi några flaskor Ch Cissac 1989 (eller om det var 1988), och det (vaga) minnet är att de vinerna var goda, hyggligt mogna Bordeauxer. Kvällens vin upplever vi vara lite mindre komplext, men rent och fräscht. Den som lagrar får smaka... (så småningom).

Moulin de la Rose 1996

Fredag em, det piper till i telefonen "Dina varor finns i Systembolagets butik..." "Yes!" Jamets Cote-Rotie till det facila priset av 391 SEK per butelj är säkrad. Än en gång har man gått på "blint inköp i pluralis" som F&V uttryckte det pricksäkert. Nåja, det blir säkert gott...

Ikväll är det dags för ett vin från Fylke (inte Mordor). En gammal favorit, tyvärr sista flaskan, Ch Moulin de la Rose, Cru Bourgeois St Julien 1996, firma G. Delon och hans söner. Vi har tidigare druckit några 1993or som var bra, men inte anmärkningsvärda. 1996orna har däremot varit alldeles utmärkta. Den senaste för ngt år sedan, redan då helt mogen. Är denna "over the top"? Färgen är mörkröd med tegelkant. Doften är medelstor och så klassisk St Julien, the definition of claret, som rostbiffarna utttrycker det. I doften hittar vi flertalet typiska markörer: lite svartvinbär, multna löv/gräs, stall, en gnutta ceder, kola och kaffe. Smaken är ännu bättre, här finns även lite hallon, apelsin, betydligt mer rostat kaffe och en lång, balanserad lagom komplex smak. Kalasgott! Det är helt enkelt så här vi vill att Bordeaux skall smaka! Maten till är enkel, men passar bra: rosa bitar av rostasfile med örtkryddning, rödvinssky, örtkryddade potatisklyftor från ugnen och lite tzatziki som rundar av. Okomplicerat, men vi kommer att sakna Moulin de la Rose, det finns sällan några viner från St Julien till överkomligt i Sverige...

Påskalamm med passande viner!

På påskafton får vi besök av P&P med barn. Barnen får köttfärsås&pasta medan vi lagar färdigt lamm, blomkålspure, rödvinskokta linser och lite rosmarin- och parmesanpotatis. Vi öppnar en Billecart-Salmon Cuvee N.F 1996 under tiden. Färgen är härligt gul, men den första doften är väl brödig/jästig. Efter en liten stund är doften bättre, men fortfarande lite dominerad av bröd. Smaken är fyllig och god, dock inte så elegant som vi hoppats. Det är en god, fyllig och smakrik champagne, men tveksamt prisvärde för motsv. 600 SEK/helbutelj. När barnen ätit och parkerats framför TVn så får vi ett första kort fönster av lugn att äta och smaka på rödvinerna. De är (inte helt oväntat) två Bordeauxer:

• Fourcas-Dupre, Listrac 2000


• Leoville-Poyferre, St Julien 1998

Båda vinerna har fått knappt två timmar i karaff. Vi börjar med Listrac-vinet som har en tät, röd färg med lite blåstick (trots åldern). Doften är ganska typisk Listrac, medelstor men ganska knuten, lite mörk frukt och lite Bordeaux-karaktär. Smaken är djup, lång och tanninerna fortfarande ganska framträdande utan att vara kärva. Ett gott matvin, utan att briljera. Vi har
tidigare druckit Fourcas-Dupre 1997 och det krävdes förvånansvärt lång lagring (8-10 år) givet den lätta årgången innan tanninerna helt gav vika. 2000 är ju en mycket bättre årgång, så vi sparar nog resterande flaskor ett tag till, även om vinet som sagt går fint till mat även nu.

St Julien är att av våra absoluta favoritvindistrikt, så förväntningarna är höga på Leoville-Poyferre. Färgen är djupröd, varken mer eller mindre. Doften är stor och mycket god! Svarta vinbär och rostat kaffe primärt, lite cederträ, blyerts och lite stalliga mognadstoner i bakgrunden. Smaken är alldeles utmärkt, en lång jättegod kombination av creme de cassis, nyrostat kaffe och lite kola. Tanninerna och syran är i utmärkt balans. Årets vin för Vintresserad så här långt.

Efter ett par timmar är båda vinerna lite bättre, men inga stora skillnader. Vi avslutar måltiden med en fyllig och krämig chokladmousse med cognacstouch, passionsfrukt och en liten klick cremefraiche (det höll på att bli tzatsiki - förpackningarna var ganska lika:-). Ett litet glas Quinta di Crasto LBV 2000 smakade bra till.

Rabl Riesling, Paveil de Luze & Lafleur-Gazin 1999

Långfredagsmiddag med delar av närmaste släkten. Vi inleder med tunnbrödsrullar med ägg (det är ju påsk!) sardellröra och lite rom ovanpå. Till det en Rabl Riesling Steinhaus 2006 (nr 99563, 99 SEK). Färgen är ljus med en ton av både gult och grönt. Doften är ganska stor, frisk, fräsch, gröna äpplen och lite aromatisk. Smaken är utmärkt, mycket frisk, de gröna äpplena kommer igen men kanske även lite pärpn? Syran är utmärkt balanserad och matchar tilltugget fint. Kanske inte en Riesling för "the long haul", men jag skulle gärna köpt några
flaskor till.
Varmrätten är en kyckling med örter, fänkål, paprika och en lite gräddig sås med smulad "Blu Alp" ovanpå. Ganska så vinvänligt. Farfar gillar mogna franska viner så vi har letat fram två Bordeauxer som borde kunna passa både mat och gäster:

• Paveil de Luze, Margaux


• Lafleur-Gazin, Pomerol


• båda ifrån mellanåret 1999.

Tyvärr missade vi att karaffera vinerna... Vi börjar med Margaux eftersom det av erfarenhet är en ganska lätt Margaux. Färgen är ganska klarröd med oranga kanter, doften är medelstor med frukt, multna löv, stalltoner och en liten trevlig parfymton. Smaken är likaså medelstor och rätt så lång. Balansen är finfin, vi har nog hittat ett bra fönster att dricka vinet. Pomerolen är lite mörkare genomgående, i färgen som är mera mörkröd, doften har mindre stalltoner och mer plommon och mörk frukt. Smaken är även fruktigare, och lite fylligare, men ungefär lika lång.
Båda vinerna är mycket goda för oss som verkligen gillar mogen Bordeaux. Tanninerna är väl avrundade av lagringen, och längd och komplexitet är så bra man kan vänta sig för dessa pengar. De passar dessutom finfint till maten. Efter några timmar i glasen så har vinet från Margaux blivit ännu lite bättre, ännu fler trevliga mognadstoner (framförallt i doften), medan Pomerolen är fortsatt ungefär lika bra. Inget av vinerna skulle få över 90 poäng, men båda är nära 90, och Paveil de Luze nog närmast efter några timmar i glaset. Inte illa för en Bordeaux köpt på Kastrup för ca 150 DKK.

Vi avslutar middagen med en mkt god mandel+kaffekrämstårta och ett glas enkelt portvin (Fonseca Terra Prima). Tårtan vinner den matchen, men portvinet överlever.

Peppoli Chianti Classico 2001

På skärtorsdagen serveras en barnvänlig rätt; italienska frikadeller i tomatsås och pasta.
Vi korkar då upp en Peppoli Chianti Classico 2001 (Antinori). Vi har druckit vinet vid ett
par tillfällen tidigare och gillat det, men det var något (några?) år sedan. Doften ur
karaffen är fin, men lite fatdominerad... Färgen är ganska tät och röd, lovande. Doften är
till en början mycket knuten. Efter en 20-30 min börjar doften öppna upp, men faten
dominerar fortfarande. Smaken är i detta skede OK, men inte bättre. Efter en timme blir det
lite bättre, och till en bit Taleggio så både smakar och doftar vinet "bra", men vi undrar
om vi antingen är för sent ute - det finns inte så mkt frukt kvar; eller om vi fångat vinet
i en tunnelliknande fas? Inget fel på vinet: lite platt, frukten är diskret och faten
har lite övertag, men doften är trevligt mogen. Någon annan som provat och har några ideer?