1983 Sassicaia

Morbror S bjuder på vällagrat toppvin, nämligen en Sassicaia från 1983.  Verkligt kul att få prova! Vi är lite tveksamma om vinet är vid liv. S drar korken försiktigt och varligt, och den ger sig långsamt. Vinet får en kort tur i karaffen och sedan i glasen. Färgen är tydligt mogen tegel. Doften är med elstor och rätt komplex, smaken är förvånansvärt vital med frukt och bra längd. Tanninerna är i stort sett helt utmognande. Det smakar utomordentligt bra till lammfile, svamp, rotselleri och gräddsås. En lite kul vinhistorik är att flaskan anskaffades av A under resa i Italien 1987, i Rom, och har sedan flyttat med fam R över halva jorden!

2006 Cuvée Sextant

Middag med svärmor är en anledning så god som någon att plocka en flaska ur förråden. Valet denna kväll faller på en okänd sydfransos: 2006 Cuvée Sextant från kooperativet Celliers d'Orfee i Corbieres. Vinet är gjort på 50% Syrah och 50% Carignan, från kalkstensjordar och har fått 12 månades på nya fat. Färgen är tät och röd. Doften är innehållsrik, första intrycket är olivpasta! sedan kommer allehanda Syrah-komponenter med mörka björnbär, vitpeppar, garrigue och lite snygg mörk espresso från faten (faktiskt lite SQN-vibbar... kanske används samma lyx-fat?). Smaken följer doften väl med tät, ganska modern frukt och här märks Carignan lite mer med öppen rödfrukt. Bygget är väl sammansatt, om än kanske inte i perfekt harmoni och balans. Svårt att säga vad som saknas faktiskt, det smakar klart bra!

Fler som smakat (och besökt):
http://lessrof.blogspot.se/2012/11/2006-cuvee-sextant-celliers-dorfee.html

1998 Rauzan-Segla, Margaux

Födelsedag i familjen och vi plockar fram en klassisk butelj till den lika klassiska söndagsmiddagen (helstekt nötkött, svampsås, rotsaker i ugn). 1998 Ch Rauzan-Segla från Margaux får en dryg timme i karaff innan vi provar. Färgen är fortfarande tät och mörkt röd. Doften är medelstor och lagom parfymerad, det är i munnen det verkligen händer. En sammetsmjuk upplevelse - åenasidan rik på frukt (svarta vinbär och "violer"), en fint läskande syra, en komplexitet med tobak, violer, en gnutta lakrits, lite fat och eneträ. Åandrasidan en sällsam lätthet och balans. Verklig elegans i ett glas, och en av höstens vinupplevelser på hemmaplan (i någotsånär) lugn och ro (95+p).

2004 Destieux, St Emilion

Så var man där igen, ute i förrådet och letar efter något att dricka. Alldeles för sent en fredag kväll (dvs 20 min innan maten är klar)... Rycker en flaska 2004 Ch Destieux, Saint-Emilion Grand Cru, och sen blir det pop'n'pour med en snabb mellanlandning i karaffen. Första intrycket är inget vidare - kallt, ingen doft och lätt oharmonisk smak med alltför tydlig struktur. Till lammrostbiff, blomkål och pasta funkar det ändå hyggligt. Till osten, en god stund senare smakar det alldeles utmärkt bra! Färgen är tät mörkröd med svarta stick, doften utvecklad och komplex (röda bär, mörka plommon, snygga fat, lite espresso) - ahh, en skön sniff. Smaken har vecklat ut sig i flera dimensioner med en skönt jordig och skogig underton, tät frukt, lite lakrits och tobaksnoter på toppen. Har provat flera årgångar av detta vin, dels på hemmaplan - men framförallt på årliga Bordeaux-provningarna och Christian Dauriac brukar vänligt hälla upp en liten slurk till av Destieux, eftersom vi nästan alltid tycker att det är ett av provningens godare viner och definitivt ett av de mer prisvärda. Rekommenderas varmt till alla som gillar en fyllig och komplex StEmilion (och som tål en del fat).

2005 Lalande-Borie, St Julien

Så var det söndag igen, och kvällens kyckling och potatis&jordärtskocksgratäng får sällskap av ett vin från favoritkommunen Saint-Julien, 2005 Ch Lalande-Borie som ägs av familjen Borie, mest kända för att de äger och driver Ducru-Beaucaillou. Lalande-Borie är ett enklare slott, men ändå med vingårdar som gränsar till Talbot och Lagrange. Efter en stund i karaff så får vi ett vin med mörkröd färg och viss transparens; en typisk medelstor rätt komplex doft med jord, ceder och vinbär. Smaken är skönt Saint-Julien karakteristisk med bra syra, ceder, cigarrlåda, piptobak, lite blyertspenna och en utmärkt svalkande och läskande helhet. Lagom utvecklat idag, elegant och gör sig (som väntat) bäst till mat. Ska man invända mot något så är det att frukten inte är riktigt så framträdande som man skulle kunna hoppas på. Har du några flaskor så är det dags att poppa en nu!

2004 Ioppa, Ghemme

Vi trotsar förkylningen med en halva 2004 Ioppa DOCG från distriktet Ghemme i norra Piemonte (80% Nebbiolo och 20% Vespolina). Maten är klassisk fredagsmat: fylld lövbiffar och ugnspotatis. Vinet får en dryg halvtimme i karaffen. Färgen är ganska nebba-typisk: transparent mörkröd med lite slöjor. Doften är intresseväckande med nypon, körsbär och målarlåda (även lite volatila syror). I munnen en helt torr och italienskt traditionell upplevelse med samma nypon, målarlåda och lite tjära. Tanninerna (finpulvriga) ger ett gott grepp och tar hand om maten tillsammans med syran. Gott och intressant - men kanske mest till maten och för nebbiolo-fantasten. Carlo Merolli pushar för synnerligen rimliga 58 MUK plus frakt!

25 år före sin tid?

Piggar upp en förkylningsfredag!

Trevlig vinhelg och andra advent!
// Vintresserad