2002 Ch Kirwan, Margaux

Till söndagens kyckling öppnas ytterligare en 2002a, nämligen välkända Margaux-slottet Chateau Kirwan. Vinet får ca 1 timme i karaff, och utvecklas hela kvällen. Färgen är modernt mörkröd och med någon transparens. Doften är fruktig med precis lagom syrliga vinbär uppblandat med ett eller annat körsbär. Tobak och viol kompletterar. Smaken är uppfriskande, samtidigt rik och rätt komplex, med söt frukt och fin tobak i olika lager. Tanninerna är finkorniga och har just lagom grepp. Längden är OK, särskilt för en 2002a, utan att vara anmärkningsvärd. Jag reflekterar över om detta är quintessential Margaux men det vore nog att ta till överord. Riktigt gott matvin och en bra 2002a hursomhelst. Rekommenderas om du har flaskor att prova.

Bordeaux ala Jean Guyon

Importören Bibendum ordnar en provning främst för vinklubbarna AuZone och CVP med M. Jean Guyon, en entreprenör i inrednings- och fastighetsbranchen som älskar vin och därför köpte sina första 2 ha 1990. Idag är egendomen Rollan de By i norra Medoc (Begadan) omkring 90 ha och han producerar ca 500 000 flaskor årligen, varav ca 350 000 Rollan de By. Han gillar Merlot - så alla vinerna innehåller 65-70% Merlot, och sedan ungefär lika delar CabSauv och CabFranc och en del Petit Verdot för att öka komplexiteten. 12 månader (18 för prestige-cuveén Haut-Condissas) på nya franska fat. Noggrannt arbete i vingård, men inga extremlåga skördeuttag (han är uppenbart även en god affärsman). Vinerna får genomgående goda betyg av tex Grand Jury European (GJE, med allas vår Andreas L.) M. Guyon vill göra viner som är njutbara relativt unga, men som klarar en del lagring. Sympatiskt nog är det ändå årgångarna 2000-2005 som vi provar.

Vi inleder med:
2002 Tour Seran som har en mycket utvecklad näsa med tobak, lite blyertspenna, kafferost och läder. En klart bra, relativt fyllig smak med balans, om än inte så väldigt lång. 2002 var ju ett svårt år, och detta vin är klart bättre än väntat. M. Guyon förklarar med att det handlade om att våga vänta med Merlot-skörden tills druvorna faktiskt mognat.

2004 Rollan de By
Har lite mer struktur och tryck i frukten, bättre längd och elegans, men inte samma uttrycksfulla näsa. Inte heller lika mycket Bordeaux! Gott hursomhelst.

2005 Rollan de By
Har ännu mer av det som 2004an har, framförallt tanninstruktur, och är även ganska knutet i dagsläget, framtidspotentialen är dock fin.

Sedan övergår vi till Haut-Condissas-flighten:

2000
Mycket bra med utveckling och en skön, nästan söt kärna av frukt. Mycket bra balans och harmoni idag (bäst idag). Detta vin skulle man lätt kunna ha en låda av...

2001
Också riktigt bra med en lite slankare balans, ändå ett rikt, fylligt vin med begynnande mognad och komplexitet.

2003
Lite annorlunda pga det varma året med lite sötare, tillgängligare frukt. Mycket fyllig och lättgillad.

2005
Faktiskt upplever jag denna som mer tillgänglig än Rollan de By 2005 idag. Vinet har en tät kärna av svartvinsbärfrukt och mörka (Merlot)-plommon. Strukturen är alldeles utmärkt, detta kommer att bli kalasgott.

Jaha, inga invändningar undrar då någon? Jo, främst två:
a) Jag upplever att vinerna kanske är lite väl polerade och moderna. De är väldigt goda, men har kanske inte den tydligaste Bordeaux-identiteten.
b) Haut-Condissas kostar ca 700 kr flaskan i Sverige. Det finns faktiskt en del annan Bordeaux (och tex Napa Cab som ligger rätt nära att jämföra med) för de pengarna, tex får man hyfsade årgångar av Pontet-Canet, Leoville-Poyferre, Montrose (knappt) eller Lynch-Bages för liknande pengar. Eller en Forman från Napa. Importören berättar att hon provat Haut-Condissas blint mot diverse storheter som Haut-Brion mfl och svårligen lyckas identifera vilket vin som är vilket. I det perspektivet är förstås 700 kr inte så farligt. I min vinekonomi är det dock fortfarande ett ganska sällsynt inslag.

Slutligen stort tack till M.Guyon, Bibendum och Lena T för mycket trevlig och god provning!

PS. Fler intryck här:
http://auzine.wordpress.com/2010/10/27/provning-med-jean-guyon/
DS

Intensiv vinvecka

Den gångna veckan var intensiv:
Tisdag:
"Ett steg till med Vinosapien" hos Munskänkarna i Stockholm. Mycket bra, kul och lärorik provning med åtta spännande viner. Min favorit var 2001 Ego från firma Bressan (IGT på en blandning av Schioppettino & Cabernet Franc), ett häftigt vin med tydlig identitet och ändå stor drickbarhet.

Torsdag:
Tillsammans med kollega G. så höll jag i provningen "Sauvignon Blanc och Chenin Blanc - likheter och olikheter" för vinklubben på jobbet. Lärorikt och kul, även en del logistik att få alla viner på plats, kylda och öppnade i tid. Här var favoriterna två: 2008 Pouilly Fume, P Jolivet med bra balans och utvecklades fint i glaset under kvällen; och den söta 2005 Cuveé Le Paon från Domaine des Baumard, med renaste frukt parad med stringent syra!

Fredag:
Provning av fem hyfsat mogna Bordeauxer (samt en "ringer" från Clare Valley) hemma tillsammans med Munskänks-kurs-vänner. 1999 Leoville-Poyferre gick bra även denna kväll, alla vinerna utvecklades hela kvällen och smakade mycket bra ca 4-6 timmar efter flaskorna öppnats. Även en nyhemtagen (ständigt denne Carlo M!) 1996 Ioppa Ghemme öppnades - ett spännande vin som jag upplevde som bra och fortfarande rätt vitalt, framförallt syran.

Lördag:
2006 Calabretta Carricante, ett intressant och ganska utvecklat vitt vin från Sicilien gjort på mest Carricante-druvan (första gången jag provar såvitt jag minns). Matinriktat, rätt komplext och givande.

Söndag:
Middag hos G&Es farmor och farfar som vill ha hjälp att välja ett vin från den jämna födelsedagen i våras, det blir en 2003 Certan de May, Pomerol, som smakar mycket bra med fin och ganska komplex plommon-Merlot-frukt, även som syran kanske är lite låg pga det varma året.

Puh, nästan skönt med en vinfri måndag efter en sådan intensiv vinvecka!

Lärdomar

Vi har vinmiddag med studiekompisar till A som träffas lite då och då, numer mer mat än vinorienterat. De brukar vara lite njuggt inställda till mina buteljer från sydvästra Frankrike. "Surt, kärvt, besvärligt etc". Min tanke var därför att leta fram lite utvecklade viner, för att se om det får dem mer positivt inställda. Vi inleder med en 2002 Franck Bonville, BdB som jag tycker (lite förvånad) är perfekt mogen att dricka nu med fin balans mellan den fräscha chardonnay-frukten och dess syra; men ändå lite avrundat och viss komplexitet med lite torkad frukt och rondör. Sitter som en sportkeps som aperitif till lite salta lantchips och serrano. Maten är fin höstmat: älgfile med potatis- och kantarellgratäng. Vi provar då (halvblint för mig)

1. Lite lättare och mer utvecklat med viol och cassis, ganska snälla tanniner, en aning filmjölk. Hyfsad längd. Borde vara 2000 Paveil Luze, Margaux och det stämmer. Sista slatten smakar ännu bättre kvällen efter.

2. Bättre, djupare vin med en förvånansvärd kraft i frukten. Plommon och lakrits antyder högra stranden. Utvecklas hela kvällen i glaset. Är det 2005an? Nixpix - facit: 1998 Ch Laroze, StEmilion GCC. Att detta var 12 år gammalt förvånade mig rejält. Det var (för mig) utan tvekan kvällens vin, 92+ på den skalan. Sista dropparna (ca 7-8 timmar efter att flaskan öppnats) smakade allra bäst då doften och komplexiteten kom fram ordentligt.

3. Varmjordsvin med aningen brända toner och rikare frukt. Svarta vinbär & Co, mycket gott. Detta måste vara 2001 Meerlust Rubicon. Flera runt bordet tycker detta är bästa vinet. En liten slatt på söndag kväll smakar också mycket bra, inte ens antydan att vika ned sig - vilket väl visar på ett riktigt bra råmaterial för ett nio år gammal vin från varma jordar. 90+ om man gillar stilen, 75-79 annars.

4. Lite mer anonymt, men med rätt bra drag i tanninerna. Är det 2005an? Ja, det är 2005 Ch Daugay StEmilion GC. Ett bra vin från ett bra år, och även här är det två (eller kanske tre) av åtta runt bordet som har detta som sin favorit. Inget kvar i flaskan efter maten talar sitt språk.

Sedan blir det en spännande dessert som A svängt ihop under eftermiddagen som egentligen inte är så vinvänlig, men stämningen är hög och flera vill gärna ha ett glas port - så snabbt fiskar vi fram och dekanterar en 1997 Burmester Vintage. Det är riktigt gott med bra tryck i frukten och bra komplexitet med torkad dito, russin, läder osv.

Söndag kväll provas diverse överblivet och man kan lätt konstatera att bra vin klarar en tid i kylen med förslutning, medan mindre bra vin inte gör det. En annan lärdom är att bra Bordeaux (och bra Stellenbosch) klarar lagring mycket mer än jag trodde, 1998 Ch Laroze upplevs som ett max 6 år gammalt vin. Vi skulle ha öppnat och karafferat rödvinerna. Nåväl, trevligt, gott och lärorikt!

2004 Zonchera, Ceretto, Barolo

Kvällens vin är Cerettos standard-Barolo, gjord på köpta druvor verkr det som (min italienska lämnar en del övrigt att önska...). Året är utmärkta 2004, men frågan är om vi har hittat en bra utvecklingspunkt hos vinet? Flera bedömar på nätet säger "early drinking..." skulle vi redan druckit detta? Eller är det i en liten tunnel? Eller... karaffen får luftas och sköljas med en liten skvätt vin. Sedan i glasen. Färgen är verkligen grann och inbjudande med en tät (men transparent) rubinröd kärna som övergår i en lite glesare kant i orange-brunt. Doften blir knappt medelstor efter dryga två timmar i öppnad flaska och karaff åtminstone en timme. Den är ändå rätt bra med fin komplexitet och nebba-karaktär av rosor, nypon, och lite jordgubbar. Det är mer drag i smaken med precis lagom grepp i tanninerna och en skön komplex smak med lite söt frukt i mitten (katrinplommon, jordgubbar, nypon), fin balans och i avslutningen lite kafferost (barriquer läste jag någonstans... någon som vet?) och det där avslutande snörpet från nebba-tanninerna. Vi gillar vinet, men någonstans i bakhuvudet så kan man inte låta bli att tänka att man borde få lite mer Piemonte-nebba-magi för dryga 300 SEK... eller hur?

Som vanligt välskrivna noteringar här:
http://vinare.blogspot.com/2009/06/2004-ceretto-barolo-zonchera.html

2004 Castello di Fonterutoli

Trots en viss höstförkylning korkar vi upp ett vin som vi är nyfikna på, men på halvflaska. Det är ju också bra för att bedöma hur långt vinet hunnit i sin utveckling. 2004 Castello di Fonterutoli är mörkrött och relativt tätt. Doften är medelstor och bra, med lite mörkchoklad och kafferost från faten; men framförallt skön mörk körsbärsfrukt och viss komplexitet. Gott att sniffa på! Smaken är relativt stram och harmoniserar bra med doften, visst finns där lite julkryddor och en antydan till julmust - men ändå den bästa Castello di F vi provat på ett tag. Skulle gissa att helflaskan smakar bra i vår och nästa sommar. Någon annan som provat 2004an?

2006 Vacqueyras, Burle, Sirius

Söndag kväll och vi korkar upp en flaska från The Wine Company, 2006 Cuveé Sirius, Domain Burle, Vacqueyras. 2006 är väl ett mellanår mellan de strukturerade 2005orna och den yppiga frukten i 2007orna. Vi har inte provat något vin från domänen förut, och efter en dag på stan med barnen blir det i stort sett pop'n'pour till en helstekt entrecote med rotsaker och lite annat smått&gott. Färgen är mörkröd, varken mer eller mindre; doften är svalt grenachefruktig och fin, smaken är till en början lite spretig och burdus, men efter sådär två timmar i öppnad flaska smakar det riktigt bra med en skönt balanserad frukt, lite lakrits och en hel del garrigue. Enligt www.chateauneuf.dk så håller bröderna Burle till i Gigondas, men äger lite mark med gamla Grenache- och Syrah-rankor i Vacqueyras. Gott söndagsvin!

2006 Hiedler, Heiligenstein

Heiligenstein är ett av de bättre lägena i Kamptal i norra Österrike, och Hiedler är en av de ledande producenterna. 2006 var ett relativt varmt år, med många bra viner - men vissa rapporter finns om viss obalans, osnygg bitterhet och för låg syra. Vi dricker till stekt spätta och det är en bra matchning. Vinet har en skön, grön-gul färg, relativt ungdomlig. Doften är stor och rik, ganska typisk Riesling från Österrike med gul frukt, mineral och en syra som på något sätt går ända upp i doften! Smaken går i samma spår med en mycket rik gul frukt (glittrande på något vis...) en kraftfull syra och en mycket bra längd. Ett häftigt och gott vitvin, enda lilla randanmärkningen är en viss bitterhet, som märks mest när vinet börjar komma upp emot rumstemperatur efter en lång stund i glaset.

Vi drack "lillebror" i januari 2009 med gott resultat:
http://vintresserad.blogspot.com/2009/01/riesling-och-bordeaux.html