2005 Domaine La Barroche, Reserve

1994 besökte vi Chateauneuf du Pape, i september och med en brännande sol större delen av tiden. Vi köpte några flaskor på måfå hos ett par ”Domaines” som hade öppet. De kostade ca 50 FFR (ca 60-70 SEK). Vinerna var goda, och det var i början av vinintresset. Sedan dess har vi faktiskt varken köpt eller druckit så många flaskor C9dP, några enstaka flaskor Mont-Redon. Det är ju en vinby med mycket lång historia, den lär sträcka sig tillbaka till 1000-talet. 2005 Domaine La Barroche, Reserve, har fått mycket goda omdömen av tex F&V, så vi ville gärna prova. Historien om domänen och dess unge vinmakare Julien Barrot finns bla att läsa på
http://www.chateauneuf.dk/cdp14.htm

Färgen är purpurröd och ganska tät, men ändå genomskinlig. Doften är medelstor och ganska tät, en aning knuten. Det kräver mer luft och tid. Första intrycket är att vi är alldeles för tidigt ute. Efter en stund öppnar sig vinet ganska rejält och både doft och smak innehåller liknande komponenter av: likör, kirsch, mandelmassa, fina tanniner, röd frukt, bra längd och en ganska rejäl eldighet (15% alkohol). Vi sparar lite grand och dricker dag 2, intrycken kvarstår, och även nu smakar det betydligt bättre efter 30-60 min i ett stort glas. Dag 2 hittar vi även lite mer orientaliska kryddor. Det är utan tvekan ett formidabelt vin, som går att dricka nu men som sannolikt även klarar ganska lång lagring. Kanske inte 100% vår påse, men likväl ett imponerande vin och en intressant och lärorik återkomst till Chateauneuf du Pape.

1997 Leoville-Poyferre, Saint Julien

Vi gillar vänstra stranden, alldeles särskilt gillar vi Saint-Julien. Varför det? En mycket bra fråga faktiskt... har funderat lite kring det och det bästa svaret verkar vara att det handlar om balans mellan flera, för oss prioriterade komponenter: svartvinbärsfrukt, aromer av cederträ och rostat kaffe, blyerts, multna löv / stallighet, mjuka tanniner och oftast en lång och mycket matvänlig smak. Kvällens vin är från ett bra (men tidigare ojämnt) slott, Leoville-Poyferre. Vi har druckit 1997an för ett par år sedan och ur minnet var det ett OK vin, men lite knutet och varken signifikant svartvinbärsfrukt eller rostat kaffe, utan mer ett gott matvin från Medoc med viss Bordeaux-typicitet och längd, men inte mer. Det senaste året har vi druckit 1998, 1999 och 2001, alla med stor behållning. Korken ur och vinet i karaffen, dock ingen omedelbar doftsensation. Färgen i glasen är mörkröd med relativt tydlig tegelkant. Doften kommer ganska snabbt igång (ca 15 min) och utvecklas finfint – lite mer tobak och stallighet, lite mindre svartavinbär än 1998. 1997 är en lättare årgång och bör därmed vara mer utvecklad, så det stämmer gott. Smaken är utmärkt; lång, god och med sammetstanniner och en jättegod kompott av ovan nämnda smaker. Balans, längd och komplexitet är helt enkelt utmärkta för årgång 1997. Om du/ni har några flaskor kan jag varmt rekommendera att öppna och dricka nu. Vinet blir lite bättre med mer tid i karaffen, men vi upplever att det är ”på topp” redan efter någon timme. Ett vin på vår topplista 2008 så här långt!

PS. På slottets hemsida rekommenderas karaffering i 12 timmar för årgång 1997, det låter alldeles för mycket tycker vi. DS.

2006 Torricella

Dricka vin en torsdag? Ja, ett glas var iallafall! Vi häller upp sådär 30 cl i karaffen och försluter resten till helgen. Till ugnsbakad lax med hollandaise, potatis och morötter provar vi sedan en chardonnay från Toscana och huset Ricasoli som länge stått på "att prova listan". Färgen är ganska gul... men inte "tjock-gul" som vissa varianter från varmare klimat. Doften är finfin, en vinös doft med flera fruktkomponenter avrundat med lite smörkola från fatlagring. Smaken är också bra, med bra syra och god längd... men är det inte lite väl eldigt? Jo, det tycker vi nog. 14% står det på etiketten och det känns i underkant. Vi föredrar nog vår chardonnay omkring 13%. Vinet smakar bra till maten, men eldigheten (särskilt på slutet) är inte helt optimal. Vi får se hur vinet utvecklas till helgen.

7179 Torricella 125.00

Provning hos Divine

Under veckan ordnade importören Divine en provning av 12 nyheter för våren. Vi har varit på någon av deras provningar tidigare, och det brukar vara goda, intressanta och personliga viner i den högre skolan. Vi inledde med ett glas

96040 MEDITERRA WINERY KOTSIFALI & MANDILARIA ROSÉ 2007. Druvorna kommer från kalkhaltiga jordar och utvalda vingårdar från Kreta. Ovanligt gott rosevin med både balans, kraft och vinös smak – ingen saftkänsla alls. Bra matvin för sommarens lättare grillmat eller smakrika sallader.

Divine hade även en gäst; Steve Smith, som är vinmakare och delägare från Craggy Range på Nya Zeeland. Steve pratade förstås mest om Craggy Range och deras filosofi, kommenterade sina egna viner men även lite om de andra. Ett trevligt inslag tyckte vi!

Flight 1
98634 CRAGGY RANGE TE MUNA ROAD SAUVIGNON BLANC 2007
Ljus, nästan vattenklar färg. Doften innehåller fläder, grönt äpple och lite nektarin efter en stund. Syran är ganska hög, men balanserad och smaken är rätt lång. Gott vin!

97611 SAINTSBURY CARNEROS CHARDONNAY 2006
Carneros är en kall del i södra Napa valley där man traditionellt odlat mycket chardonnay och pinot. Vinet är ljusgult med en god, lite fet doft av gräddkola. I smaken finns även en lite nötig ton. Mycket gott om man gillar stilen (som ändå är ganska städad för att vara en chardonnay från USA). Lär bli ännu lite bättre när den fått lugna ned sig i ngt år i källaren.

74271 ANTICA TERRA WILLIAMETTE VALLEY PINOT NOIR 2006
Vinet har en ljus, röd färg och en medelstor doft. Smaken är lång och syrarik. Några vid bordet är mycket positiva, och vinet är helt OK, men inte riktigt min påse.

Flight 2
97569 HAVENS WINE CELLARS NAPA MERLOT 2004
Även här kommer en del av frukten från det kalla Carneros (vilket lär vara ganska ovanligt för Merlot-viner). Merlot är förresten inte särskilt vanlig alls i Californien (i alla fall inte framträdande på etiketten... Sideways-effekt?). Vinet har en klarröd färg och en ganska stor och lite söt doft. God smak med lite läder och tobak. Roligt att prova och helt OK.

97047 HAVENS WINE CELLARS BOURRIQUOT 2004
Förebilden är Cheval Blanc med en druvsammansättning av 70 % Cabernet Franc och 30 % Merlot, en bra och intresseväckande förebild! Vinet är klart mörkare och komplexare än Merlot-vinet. En viss druvkärne-kärvhet i smaken. Vinet utvecklas bra under de kanske 15-20 minuter vi provar. Kan nog ha en bra framtid. Gunnar (från Divine) hävdar att 1997an just nu är på topp för den som gillar mogna viner. Min bordsgranne gillar vinet. Intressant och personligt.

98569 CRAGGY RANGE SOFIA 2005
Ett av Steve Smiths favoritviner. Han berättar bla om den ”gravel” altså små-mellanstora stenar, som finns vid en gammal flodbädd där druvorna till detta vin odlas (Gimblett Gravels på Nordön). Steve berättar vidare att 2005 var en mycket bra årgång (fast det brukar ju alla vinmakare säga om årgången de för tillfället säljerJ). Färgen är mörkt röd-blå, doften är medelstor med ganska många komponenter, plommonfrukt, lite kryddor, lite tobak. Smaken är lång, god och balanserad. Bäst hittills! Håller 15 år enl. Steve Smith.


Flight 3

97175 HAVENS WINE CELLARS NAPA SYRAH 2004
Havens gjorde sin första Syrah 1991. Ska ha vissa likheter med en Cornas, men där är vi inte riktigt med på noterna... Vinet är helt OK, bättre än Merloten tycker de flesta runt vårt bord med en fyllighet som bättre balanserar fruktsötman.

81407 ANDREW WILL CHAMPOUX 2005, Washington State
Vinrankorna är 25 år gamla och vinet består av 45% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot, 20% Cabernet Franc och 5% Petit Verdot. En klassisk Bordeaux-blend från ett relativt kallt distrikt. Färgen är blåröd och doften innehåller en syrlig komponent (röda vinbär eller lingon?) som dominerar lite grand. Även här utvecklas vinet ganska mycket med 15-20 min i glaset. Bra längd, ganska ”slank” känsla. Sannolikt ett bra matvin, men kanske ett lite högt pris (499 kr).

96659 FORMAN CABERNET SAUVIGNON 2005
Ric Forman är en nestor i Napa, han har som mål att göra sin version av Haut Brion och Ausone. Färgen är mörkt röd med en aning blå/lila ton. Doften är klassisk cab-sauv med fin cassis, smaken är lång, balanserad, komplex och helt enkelt jättegod! Som en bra Pauillac / St Julien i vår smak.


Flight 4

Inleds med två viner från ”kultproducenten” Ojai (uttalas O´Haj om vi uppfattade rätt...) som ägs av Adam och Helen Tolmach. De gör ca 6000 lådor av ett femtontal viner från olika lägen inom Central Coast of California; tex Santa Rita Hills och Santa Maria Valley. Ikväll provar i två av deras Syrah viner:

97016 OJAI BIEN NACIDO SYRAH 2003
Ganska ”tjock” eller opak, mörk röd-blå färg. Stor doft, med lite söt likörton, en aning nypon. God, fyllig smak.

98849 OJAI MELVILLE VINEYARD SYRAH 2003
Lite kallare område i Santa Rita Hills där 2000 var första årgången som Ojai gjorde. En röd färg, ganska stor doft, lite peppar och lakrits, viol, tjära i smaken – här känns som vi kommer närmare Rhone-dalen. Mycket gott, en favorit i ”det svarta laget”. Skulle nästan kunna vara en modern Cornas eller kanske Cote-Rotie.

Så kommer vi till vinet alla sett fram emot, men ganska få smakat, det mytomspunna:
SINE QUA NON ATLANTIS SYRAH 2005
Ett vin från den lilla vinfirman ”Sine Qua Non” som drivs av Manfred Krankl, en egensinnig man från Österrike. Hans viner är idag kultklassade av (minst) följande skäl:
- De är svåra att få tag på eftersom de görs i små kvantiteter
- De är dyra (Atlantis ca 1400 kr och det är instegsvinet om jag har rätt info)
- De får höga poäng av Robert Parker
- Märkliga namn (varierar mellan år) och etiketter

Första intrycket är ”whats all the fuzz about?” En ganska tät färg, medelstor god doft, och en mycket välbalanserad smak... men sedan händer det saker... trots små ISO-glas och bara 15 minuter. Allt växer (ja, inte själva glaset altså:-) men doften och framförallt smaken; för att använda en klyscha – en järnhand i silkesvante; suverän kraft och balans och ändå mjukt och jättegott? Mina associationer gick till en super-Chateauneuf; medan bordsgrannens hamnade i en riktigt bra Bourgogne. Ett avslutningsvin att minnas.

Många viner blir det ibland...

Veckan som gått har det faktiskt blivit en hel del vin av olika sort och smak. Det började bra med en enkel provning av tre röda viner: Ch Noillac 2000 (Medoc, på magnumbutelj), Tollot-Beaut Chorey-les-Beaune 2005 och Ataraxia Serenity 2005 från Western Cape i Sydafrika. Ch Noillac behöver nog ingen närmare presentation; en ovanlig kombination av drickfärdig och prisvärd Bordeaux. Ingen överraskning: röd-tegelfärg, medelstor Bordeaux-doft med lite stall och multna löv, en lång medelfyllig smak med örter och fat, mycket matvänlig. Dock kändes frukten på väg att tyna bort. De flesta gillade vinet, men få hade det som favorit.

Tollot-Beaut Chorey-les-Beaune 2005 är ngt helt annat; blå-röd färg och en ganska häftig doftkombination av hallon, jordgubbar, lite kaffe och en hel gummifabrik. Många rynkade på näsan till att börja med, men efter någon timme i glaset och till maten smakade det fint. Doften är dock tveksam... kanske blir bättre med några år i källaren. Ngn annan som provat?

Ataraxia Serenity 2005 från Western Cape i Sydafrika. Vi provade detta på Vinordic, var det lika bra nu? Färgen är klarröd och doften är Mycket Stor och Långlivad, den berömda ”kvasten ur glaset”. Kvasten innehåller en blandning av röda och svarta vinbär och en rejäl dos rostade fat med vanilj. Inte Rioja-dill-vanilj utan mer ”ren” vanilj. Supergott om man gillar kvasten, annars inte. Smaken är i samma stil, ren och penetrerande frukt&fat. Doften är lika kraftig efter flera timmar. Inte så elegant kanske, men jättegott! Ingen rökighet heller – vilket vi uppskattar! Kan nog bli några flaskor till... vore kul om även Ataraxias Mountain Vineyard Chardonnay hittar hit, den är ”Highly Recommended” i Platters South African Wines 2008.

I mitten av veckan var det sedan först ganska enkla, vita viner, bla en ekad ”South Australia” som var felfri, men inget alls att skriva om. Dock hittade vi en kväll en Wynns Coonawarra ”John Riddoch Cab.Sauv” 1998 som vi fick loss till ett rimligt pris. Det var mycket gott! Hade nog stått lite varmt (och kanske lite länge i restaurangen...) men den djupa svartvinbärsfrukten var likafullt mycket lång och god. Som en händelse fick jag även prova en Wynns ”Michael Shiraz” kvällen efter, och den var kanske ännu ngt lite vassare, men det kan bero på bättre förhållanden. Senare i veckan blev det en Wynns Coonawarra Cab.Sauv 1999 (altså den vanliga Cab.Sauv) och visst är den bra med sin fina svartvinbärsfrukt och mogna tobakstoner. Dock så är John Riddoch ett eller kanske två ”snäpp” bättre. Synd att inte V&S verkar importera dem längre.

Mot slutet av veckan var det dags för fin avslutningsmiddag med fin (men för ung) Chablis och en Ch Suidiraut 2003 till efterrätten som var bra, men kanske inte så bra som jag hoppats (eller så var det lite väl små glas). Till varmrätten serverades en 1999 Gevrey-Chambertin 1er Cru, Domaine Trapet, och det var en upplevelse. Djup, mörk färg med tegelkant; medelstor komplex doft och en utmärkt lång smak med fin komplexitet och balans.

Avslutning på hemmaplan en varm eftermiddag&kväll och då tog vi fram ett av släppen från maj som vi hoppades skulle passa till en okomplicerad (barnvänlig) köttfärsrätt:

Allegrini Pallazo Della Torre 2004, IGT Veronese
Ganska mörk röd färg. Medelstor doft med tydlig fat- och körbärston. Smaken till en början lite italienskt kärv, lite alkoholstinn och ganska slank. Inte så imponerande. Efter några timmar kommer trevligare, lite runda toner med mörk choklad och en god körsbärsfrukt med en aning likörton. Dock ingen sötma eller Amarone-ton. Inte lika bra som den halva låda 1997or som vi drack för ett antal år sedan, men helt OK. F&V verkar gilla detta... lite svartvinbär hittar de... och de har (som vanligt) god koll. SB säger ”kryddigt, örtigt vin med fatkaraktär. Inslag av mörka körsbär, plommon, vanilj och choklad”. Om det är plommon eller svartvinbär kan man säkert diskutera... Slutsats: Gott vin som vi tror utvecklas fint några år, men ingen sensation.

2003 Dornier Donatus, Stellenbosch

Lite ovanlig blandning av druvor: 43% cabernet franc, 37% merlot och 20% cabernet sauvignon. Ganska ung producent i Sydafrika, egendomen köptes 1995 och första årgången av Donatus var 2002, Christoph Dornier Wines. Donatus är deras prestige cuvee och man vinifierar varje druvsort för sig och blandar sedan respektive årgång för att uppnå rätt balans. Tex har årgång 2004 70% cabernet franc, 30% merlot och ingen cabernet sauvignon. Intressant att dricka ett vin med cabernet franc som huvudingrediens.

Färgen är mörkröd (rubin). Vinet har en god, ganska stor doft av mörka bär (björnbär och mogna körsbär), och en tydlig tobakston. Medellång, god smak med lagom fyllig munkänsla, mjuka tanniner och en fin balans. Ingen (eller iallafall mkt liten) rökighet. Den söta frukten är trevlig och lättdrucken utan att bli alltför söt. De allra flesta skulle nog gilla vinet, även om det kanske inte är ”spännande”. Hela flaskan går åt, trots en ganska potent alkohol (angivet 14%, vi gissar på mer än så, men det smakar inte alkohol-hetta). Den rostade ektonen är tydlig, men inte övertydlig. Vinet är utmärkt drickbart idag – kanske blir det något bättre med lite mer tid, men inget att vänta på egentligen. Vi saknar kanske lite komplexitet eller ngt som gör vinet lite mer intressant, men det är som sagt var utmärkt gott, drickvänligt och balanserat idag.

SB: 99007 Dornier Donatus 2003, 193.00 SEK.

2001 Sarget de Gruaud-Larose

Deklarationstider är inga roliga tider... man blir påmind om sina administrativa brister och dessutom slutar det (ofta) med att man skall betala in mer skatt av en eller annan konstig anledning. Då får man tröst-dricka ngt intressant; kvällens vin är 2001 Sarget de Gruaud-Larose. Det är andravinet från St Julien Cru Classe vinet Chateau Gruaud-Larose.
Druvblandning varierar mellan årgångar, men vingården är planterad med ca 57% Cab.Sauvignon, 30% Merlot och resten Cab.Franc, Petit Verdot och lite Malbec. Det finns varierande uppgifter om total areal, årlig produktion och snittålder på rankor, men ett enkelt genomsnitt är att hela Gruaud-Larose är ca 82 hektar, åldern på rankorna är mellan 10 och 60 år och vinet från de yngsta rankorna hamnar i Sarget. Produktionen verkar vara ca 20-25 000 lådor per år av förstavinet och 14-20 000 lådor av Sarget. En ganska omfattande vinproduktion helt enkelt! Det är med viss bävan jag drar korken ur flaskan och häller ned i karaffen. Bävan härstammar dels från F&V och Frankofilens inte helt positiva omdömen från en Munskänksprovning i vintras (se Frankofilen torsdag, januari 31 ”Bordeauxprovning hos Munskänkarna”). Dels av att GL har ett rykte att vara ojämn; tex lär 2000 vara mkt bra, medan andra årgångar har mer tannin än frukt. Parker är inte odelat positiv.
Nåväl, varje butelj är ju sin egen upplevelse... så vi får väl se. Färgen ser helt OK ut, doften ur karaffen är liten. Första intrycket i glaset är också en liten, lite svårdefinierad doft av ”medelklass-Bordeaux med lite av varje och inget som står ut”. Smaken är till att börja med likadan, en helt OK, men inte alls speciell Bordeaux. Jag skulle nog gissat på en Listrac (tex Fourcas-Dupre) ganska knuten och kompakt. Efter någon timme i karaff och glas blir det bättre, färgen är nu mörkt röd med en opak ”kärna” och lite lätt tegel i kanten. Doften är iallafall medelstor och ganska komplex. Lite svartvinbär, kaffe och en animalisk ton. Smaken är nu lång och god, särskilt till mat, med en komplex och balanserad kombination av svartvinbär, rostat kaffe, kött , järn och en viss stallighet. Inte alls lika ”publikfriande” som tex Leoville Poyferre 1998 som vi drack i påskas. Sannolikt kommer vinet att bli lite bättre med ngt år eller två till i källaren, och klara än längre lagring för den som är på det humöret. Vi tar nog nästa flaska i höst eller så, det är klart ingen brådska att dricka upp. 2001 Sarget de Gruaud-Larose är nog inte ett vin för alla, men för den som gillar denna lite råare stil på Bordeaux / St Julien är det gott!

PS. Faktiskt kan man nog säga att det finns vissa liknande drag m 2004 Ch La Tour de By i kombinationen av kött, järn och en viss råhet. Fast LTDB är light-varianten... Vore intressant att höra ngn annan som provat? Nettare – kanske ett vin i din smak? DS