Henschke

Familjen Henschke odlar vin i 5:e generationen i Barossa och Eden Valley. De äldsta rankorna är ca. 140 år gamla. Man håller till strax norr om den lilla staden Keyneton, i det lite svalare Eden Valley. Denna lunch är det Liz Schoen som presenterar vinerna tillsammans med svenska importören VinUnic. Vi börjar med två vita: Tilly's Vineyard 2006 och 2007. En blandning av Semillon, Chardonnay och Sauvignon Blanc från Eden Valley. Båda smakar förvånande bra med mycket fräsch frukt, bra syra och en intressant och för mig ovanlig komplexitet (vita blommor, lime och lite symaskinsolja!). Ståltank och skruvkork bidrar till fräschören och avsaknad av "feta nya världen-vibbar".

Sedan följer tre årgångar av Julius Eden Valley Riesling: 2002, 2004 och 2009. Här behövs luft, och enligt vinmakaren Stephen Henschke så kan dessa hålla i upp till fyrtio år (med skruvkork). 2002an utvecklas bra i glaset och ger ett ganska utvecklat intryck med typisk Aussie-Riesling (lime, mineral och tät frukt). 2004an är min favorit med ännu större fräschör. 2009an är också bra med yngre toner av blommor, fast behöver nog lite tid för att bli helt harmonisk.

Över till de röda: 2005 Keyneton Estate Euphonium, en blandning av Shiraz & Cab, ganska häftig och lite mintig, yppig frukt och röd söt frukt. Snygg, relativt elegant och lagom utvecklad idag. Mycket gott, men en aning alkohol-eldig. 2005 Lenswood Abbots Prayer (Merlot, Cab) från Adelaide Hills och vingården Lenswood. Också bra - fast lite tuffare idag.

Vidare till tre årgångar Mount Edelstone Shiraz: 2002, 2004 och 2006. 90-åriga stockar, har buteljerats som "single vineyard" sedan 1952. Här är 2004 och 2006 fortfarande ganska primärfruktiga (tät, bra och relativt Aussie-typisk med lite eukalyptus). 2002 är däremot annorlunda med en superskön och utvecklad doft, härligt mogen röd frukt och Syrah-markörer som chark och svartpeppar, osedvanligt gott och eftermiddagens godaste vin! Drick om ni har möjlighet.

Avslutningsvis tre röda från Yalumba: The Signature 2006 (Cab+Shiraz), bra och ren Aussie-typisk söt frukt med svarta vinbär, björnbär och lite mint. The Menzies 2005 (Coonawarra Cab) som är lite rundare, en aning salt och med en komplex mörkbärig frukt. Sitter fint ihop, harmonisk och balanserad. Väldigt gott!

Sista vinet är Yalumbas prestige - 2006 The Octavius Shiraz, som delvis lagras på extrasmå (90 l) ekfat då frukten är ovanligt kompakt. En "super-premium-Aussie-Shiraz" som förstås är mycket tät och rik, om än inte lika elegant som Mount Edelstone. Sammanfattningsvis intressant, lärorikt,gott och trevligt. Intrycket är definitivt att Henschke gör ovanligt eleganta och lagringsdugliga viner med verkligt hög kvalité på frukten. Stort tack till VinUnic för möjligheten att vara med och prova (maten var dessutom alldeles utomordentlig!)

Sunday soul

3e dagen...

så smakar både 2008 Fourcas-Hosten och 2005 Vigna Cerbaia faktiskt bättre än någon av de två föregående. Fourcas-Hosten är mjukare, öppnare och mer balanserad efter ett dygn i halvöppen flaska i förrådet, A ger tummen upp. Vigna Cerbaia är inte lika tuff längre, utan också mer harmonisk och bättre balanserad - ja helt enkelt godare! Det kan ju påverkas av att maten är klart vinvänlig med gräddstuvade trattisar, blomkålskräm (med en del fett!), stekt kyckling och ugnspotatis. Hursomhelst får båda vinerna en klar rekommendation ikväll.

2008 Fourcas-Hosten, Listrac

Ikväll är det dags att prova en av höstens lägre prissatta Bdx 2008or, Fourcas-Hosten från inlandskommunen Listrac. Vi har tidigare mest druckit grannen Fourcas-Ducre, och oftast fått ett gott och rätt vänstra-stranden typiskt vin - men man kommer inte ifrån att Listrac-vinerna ofta är lite rustika och även kräver rätt lång tids lagring innan de är njutbara. Det finns dock flera skäl att anta att Fourcas-Hosten börjar slå in på en annan väg. Slottet såldes 2006 till familjen Momméja (möjligen kända som ägare av modehuset Hermès). Sedan 2008 har man vidtagit omfattande renoveringar i vingården, utrustning och chais samt själva slottet. Årgång 2008 har dock inte fått advokatens välsignelse (bara ca 80 p) - och det går att hitta ute Europa för sådär 11-15 EUR, eller på SB (95585) för 169 kr.

Hur smakar då detta?
Jotack, rätt bra faktiskt (trots de njugga tongångarna från Robban P). Visst är det en aning stramt, men inte alls så rustikt som man kan förvänta sig av en ung Listrac. Doften är medelstor och med vinbär och fat-kafferost, smaken är relativt primärfruktig med vinbär och plommon (45% var av CabSauv och Merlot) och även en liten hallonpastill som lättar upp intrycket. Ceder och örter kompletterar. Vinet är medelfylligt, har förstås både en del tannin och syra - helhetsintrycket är ändå klart balanserat, ja nästan lättsamt och uppsluppet! Låga 12,5% alkohol är inte fel. Jag tror inte att detta är for the long haul, utan drickfönstret är klart öppet idag - och en 5-6 år till, men längre skulle jag nog inte spara. Kan mycket väl bli ett par flaskor till... En bra 2008a att börja med.

PS. 2005 Vigna Cerbaia uppför sig ungefär som igår - ett innehållsrikt glas med klart prominenta tanniner. Inget charmtroll, men blir intressant att följa ett par år framöver. DS

2005 Vigna Cerbaia, Brunello

Till en fredagspizza korkas ännu en Merolli-Brunello upp - vingårdsversionen från (lilla) Azienda Cerbaia - 2005 Vigna Cerbaia. Det är en ganska tät och mörkröd-brun uppenbarelse. Färgen antyder (lång) utveckling på fat. Doften likaså, med starkvinstoner och komplexitet framför snarare än bakom frukten. Smaken är kraftig och tanninerna (fortfarande) ganska dominerande. Vinet behöver luft för att utvecklas, men blir med en timme eller så fullt drickbart - men fortfarande rätt så "tufft och råbarkat". Quercecchios 2005a var lättare, charmigare och tillgängligare idag - helt enkelt godare för mindre pengar. Vigna Cerbaia kommer dock sannolikt att leva längre - och kommer alltid att vara ett tuffare vin, passar snarare en bistecca än en pizza.

PS. Var på en intressant provning i veckan som gick - fem par viner, varje par innehöll ett äldre och ett yngre vin, i övrigt så lika som det att få fram. Intressant förstås att se vad ungefär 10 års utveckling gör med vinet, men den (aningen oroväckande) lärdomen var att jag i fem fall av fem möjliga föredrog det yngre vinet. Vad ska man då med ett antal lådor i förråd och hos Bdx-mannen till? DS

2005 Quercecchio, Brunello

Hämtade upp en ganska omfattande sändning med mestadels Quercecchios Brunello från 2005 i veckan, och distribuerade sedan till hugade kollegor. Vi provade 2004an förra året och ångrade att vi inte köpt mer. 2005an korkas upp och får en knapp timme i karaff. Färgen är transparent röd med tydliga brunstick som antyder mognad och utveckling. Doften är skönt komplex med örter och piptobak mitt i den utvecklade Sangiovese-doften. Frukten är inte lika kraftfull som i vissa andra Brunelli, men åandrasidan klart mer både mat och drickvänlig. Röd tomatpure-Sangiovese, örter, tobak, läder och lite starkvinston. Hygglig längd och bra balans. Flaskan tar slut fort. Sitter som en smäck till mat idag och säkert ett par år framåt, men bortom 2013 lär nog frukten vekna.

Pinot från Otago

Ett mail dimper ned en sen kväll med en "... vi har fått några platser över - är du intresserad?" till en Masterclass - Pinot Noir from Central Otago. Jag är ju ingen Pinot-fantast, men det låter kul och intressant, och just den kvällen denna vecka kan hustrun vara hemma och ta hand om barnen. Det blir först bildvisning och inledande snack från Rudi Bauer (vinmakare på Quartz Reef bla) assisterad av Jan Petersén och Caroline Gelinder. Sammanfattningsvis kan man väl säga att Central Otago är ett ungt vindistrikt med ganska kallt klimat och tydligt fokus på Pinot. En ovanlig omständighet verkar vara att alla vinmakare och odlare träffas ganska regelbundet för att gemensamt prova och lära sig av varandra, ingen hård konkurrens verkar det som. Sköna bilder av ett vackert landskap också, precis väster om Sydöns ganska höga alpliknande bergskedja.

Vinerna var alla av mycket god kvalitet, möjligen lite unga (2008 och 2009) och var valda för att visa på de olika distrikten (bla Alexandra, Bannockburn, Cromwell, Pisa, Bendigo och Gibbston). Det var mycket gott och lärorikt att prova, även om man nog behöver prova en del mer av dessa viner för att kunna mejsla ut distrikten ordentligt. Jag upplevde vinerna som lite likartade med snygg och ren, ganska tät (jmf med Bourgogne) Pinot-frukt. Ibland lite söta, men oftast med bra kombination av röda bär, orientalisk kryddlåda och en balanserad ryggrad. Några var lite tyngre med antydan till likör-kirschighet. Min favorit blev det "yvigaste" vinet - 2009 Mitre Rocks som jag upplevde även hade mycket bra koncentration, djup och potential. Tyvärr verkar det inte gå att uppbringa annat än på plats. 2009 Felton Road Calvert, 2008 Three Miners, 2008 Quartz Reef och 2008 Rippon var andra favoriter.

2007 Würzburger Stein, Riesling Kabinett, Juliusspital

Första helgen i september går mot sitt slut, det har varit fint väder med mycket aktivitet utomhus, men även ganska många "måsten" och lite för lite sömn flera i familjen, så det är bitvis lite grumpy stämning inför maten. Vi serverar barnvänlig ugnsbakad lax med lime, och jag letar fram en medelklass-Riesling från det utmärkta året 2007 - Würzburger Stein, Riesling Kabinett Trocken från Juliusspital i sin karakteristiska bocksbeutel som A. tycker ger tydliga 70-tals-plonk-vibbar... Innehållet är dock allt annat än plonk, vi möts av en grön-gul-skimrande färg som är mycket lovande, en skön medelrik, ren och ganska utvecklad Riesling-doft. Smaken är väldigt givande med bra tryck i frukten (gråpäron, mandarin, Riesling-druva), mineral, och en perfekt avvägd syra. Oavsett stämningsläget så bara måste mungiporna åka upp med ett vin som detta i glasen - och A. tycker att det är riktigt gott! Passar också som hand-i-handske till lime-laxen.  

1998 d'Armailhac

Vi har handlat färska, fina lammkotletter, och hittat en fin Karl-Johan under eftermiddagens promenad, så middagen känns mycket vinvänlig och en Bordeaux är ju aldrig fel till lamm & svamp!

Barnen tycker det är spännande att äta svamp som vi plockat - och vill egentligen att vi skall steka allt som vi plockat, men A. tycker att "Karl-Johan ska man inte förstöra genom att blanda ut med annan svamp" - så det blir den och en liten smörsopp till lammet. Gräddstuvad spetskål med lite lök och zucchini passar också bra till. Vinet blir en 1998 Ch d'Armailhac. Det är en mogen medelklass-Pauillac från ett mellanår. Inget stort vin, men med rätt bra utveckling och viss komplexitet. Fortfarande ganska tät färg, doften är elegant och ger lite tobak och andra sekundäraromer. Smaken är relativt slank och mycket läskande - ett typiskt matvin - med frukten lätt i bakgrunden och läder, stall, tobak, torkad frukt tillsammans med bra syra och bra längd (dock en aning torra tanniner) bidrar till en homogen och balanserad helhetsupplevelse. Inte lika bra som 1998 Montrose häromdagen, likväl mycket givande med en ordentligt utvecklad vänstra-stranden Bordeaux! Drick nu ifall du har flaskor kvar. 

PS. Sista glaset är förstås godast - både frukten och tobaken är lite sötare nu. Dekantering rekas följdaktligen. DS

Bordeaux 2010

Så var det dags för den stora mönstringen av Bordeaux årgång 2010. Ungefär samma upplägg och medverkande slott som förr om åren, men ny arrangör (WineFinder istf. Tryffelsvinet) och ny lokal (Berns istf. Nordiska Museet). För en Bordeaux-nörd är detta givetvis ett arrangemang att rista in i kalendern med sten, så undertecknad var där så tidigt det bara gick. I början lugnt, men efterhand ganska så trångt mellan borden. Är då årgång 2010 så bra som alla skriverier efter primörprovningarna i april? Det förenklade svaret är "Ja, 2010 har liknande tät och mogen frukt, och nästan samma opulens som 2009, och lite bättre struktur." Särskilt verkar detta gälla slotten på vänstra stranden. Högra stranden övertygar inte lika mycket, även om flertalet viner här också var bra.

Favoriterna från 2010:

• Montrose - går från klarhet till klarhet, dock så tycker jag att 2010 är alltför dyr
• Pontet-Canet- svartbläckig ärke-Pauillac, koncentration och balans. Enorm längd. Amazing på utrikiska.
• Grand-Puy-Lacoste - silkig munkänsla, ändå verklig fruktkoncentration och längd.
• Leoville-Poyferre - alltid bra, kanske ändå en noslängd efter Montrose (Montrose är dock flera noslängder dyrare)
• Domaine Chevalier Blanc - bästa torra vita (som vanligt) med en tropisk Sauvignon-frukt, balans och längd som få.

Viner från 2010 som är värda att handla är en helt annan fråga. Här är det förstås upp till var och ens plånbok, men Grand-Puy-Lacoste är verkligt bra och kostade många, men inte orimligt många, sekiner i våras (hittar inget aktuellt pris just nu). Haut-Bages-Liberal och Ferriere är två "underdogs" som presterar bra 2010. Branaire-Ducru var också mycket bra, och kostar bara en dryg tredjedel av Monrose. Camensac har lyft sig med nya ägare och är snyggare och renare from 2005. Cantemerle var förvånande bra. Le Clemence (Pomerol) och Destieux (St Emilion) är två egendomar som båda ägs och drivs av fam Dauriac med mycket lyckat resultat.

I mina anteckningar hittar jag kommentaren "proffsjobb" om framförallt tre viner: Smith-Haut-Lafite, Lascombes och Haut-Bailly. Alla är utmärkt bra viner med närmast perfekt vinifikation och ekhantering, men höga prislappar och inte lika tydlig ursprungskänsla och identitet. Eller så är jag bara gnällig om prislapparna...

Slotten hade med sig referensviner från tidigare årgångar (som ibland även fanns att beställa), det är väldigt givande att prova samma slott från olika årgångar. Om man vill generalisera (vilket åenasidan är praktiskt, åandrasidan lite dumdristigt förenklande) så är mitt intryck:
2008 - en blandad årgång med en del hyggliga viner i vardande, fast de bleknar lite bredvid 2010
2007 - de flesta viner är (faktiskt) färdiga att dricka, helt ok mat&restaurantviner, men på egen hand blir flertalet lite lättviktiga (Leoville-Poyferre, Grand-Puy-Lacoste, Haut-Bailly undantagna)
2006 - flera viner som är ganska drickfärdiga och helt OK Bordeaux utan att glänsa på något sätt
2005 - något enstaka vin med - årgången är det dock inget fel på!
2004 - flera bra och drickfärdiga viner. Prova gärna om du har i förråden.
2002 - en lätt och ibland lite grön årgång, drick snart (med undantag - Troplong Mondot var utmärkt)
2001 - bara ett vin - Petit Village (Pomerol) utmärkt utvecklat med fina sekundäraromer. 2001 är ofta bra på högra stranden.

Till sist - två av tungviktarna hade med sig bra, utvecklade årgångar. Frågan är då om 2000 Pontet-Canet eller 1998 Montrose var allra bäst idag? Min röst faller nog ändå på 1998 Montrose, underbart utvecklad vänstra stranden Bdx med alla delar på rätt plats. Även 2004 Pichon Baron, 2001 Petit Village och 2004 Le Clemence var klart med i denna match.

Dags att rista nästa års kalender med stenen... så kul är det!

PS. Här finns fler intryck från motsvarande provning i Köpenhamn: http://piu-rosso.blogspot.com/2011/09/bordeaux-primeur-2010-brsen.html
DS