Fin de Siècle – Bordeaux 1999

Under en tid har jag tänkt att det vore kul att prova 1999or från Bordeaux, eftersom de flaskor vi druckit så här långt ofta smakat betydligt bättre än årgångens halvdana rykte. Vi letar igenom förråden och finner en del flaskor med rätt årtal och lite olika distrikt.

Vi inleder med lite jamon serrano, fänkålssalami, varma smördegsrullar och lite annat småplock och till det 1999 Legras & Haas, Blanc de Blancs, Grand Cru Chouilly champagne. Mycket gott och ganska lagom moget. Sedan sätter vi oss och efter en del funderande om katter och hermeliner (det är alltid kul att försöka lura Bordeaux-mannen L.) och annat så ser startfältet ut så här:

Alla vinerna öppnades ett par timmar i förväg, men ingen karaffering.

Vin1: Bourgneuf, Pomerol
Ganska tät färg och öppen doft med lite multnad, grus, lite jord och en rätt tydlig rökighet som får flera att associera till Graves eller Pessac-Leognan. Med mer tid så är Merlot-frukten klart trevlig med fin mognad och balans. Gott!

Vin2: Fombrauge, St Emilion
Mer transparens i glaset, och en lite mindre och otydligare doft. Smaken är helt OK med bra balans och rätt trevlig frukt, men lite kort och ingen tydlig karaktär.

Vin3: Malleret, Haut-Medoc
Oj! Väldigt tydlig torr-trä-kork-defekt i första doften, men det mesta försvinner efter en 30 min luftande, och smaken är helt OK. De flesta upplever att detta vinet (oavsett kork eller ej) är i en lätt nedförsbacke, syror och tanniner är nästan borta. Det finns dock en rätt intressant komplexitet med kryddlåda och olika frukter (bla citrus) som några upplever som rätt bra.


Sedan uppstår lite pyssel då jag hade tänkt att använda tre glas per person, men ingen har druckit ur den första flighten utan vi enas om att använda en uppsättning glas till, dock lite enklare. Det blir en väldig massa glas på bordet, och efter lite hällande så har vi nu även vin 4-6 framför oss.

Vin4: Giscours, Margaux
Tät fin mörkröd färg, men ganska stängd både doft och smak (inte defekt på något vis). Efter en stund kommer en fin Margaux-parfym med blommor (viol?) balanserad mörk frukt. Bra balanserad frukt, syra och _lite_ sammetstanniner. Vinet utvecklas hela kvällen i glaset.

Vin5: Leoville-Poyferre, St Julien
Färgen är mycket lik Giscours, men doften innehåller mer klassisk Medoc med svarta vinbär och ceder. Smaken är harmonisk med även lite blyertspenna och lite bättre längd än Giscours. Jättegott!

Vin6: Clerc-Milon, Pauillac
När jag öppnar denna flaska ser jag att det läckt lite vin innanför folien, men korken är f.ö i bra skick, så lite misstänksamma är vi. Vinet är dock felfritt och (faktiskt) lite lättare än både Giscours och Leovillen, fin mogen Medoc, utan att vara så väldigt Pauillac-typisk.

Efter en del diskuterande (och en de ledtrådar) sätter L. flera distrikt och även några slott. Provarna resonerar sig fram till det korrekta 1999. Inga katter bland hermelinerna denna gång (men kanske nästa!).

Vi försökte oss på några slutsatser:
* Alla vinerna utom Malleret smakade bra eller mycket bra idag
* De flesta föredrog Leoville-Poyferre (med en liten marginal) som kvällens bästa vin
* Giscours och L-P har viss framtid, de andra är det dags att dricka upp
* Årgången 1999 är lättare och inte så lagringsduglig som tex 2000, men det är ju egentligen ingen nackdel att de flesta vinerna är mogna efter 7-10 år (Malleret var sannolikt på topp sommaren 2007 när vi drack förra flaskan).

Det blir även två ”special”:
1999 Calvet Reserve, ett årgångsbetecknat negociant-vin (som har den allra tyngsta flaskan!). Vinet är korrekt och ännu inte helt utför backen, men inte så spännande jämfört med de övriga.

1994 Figeac, St Emilion GCC
Figeac är ett favoritslott som vi dock dricker väldigt sällan pga pris och ett lite varierande rykte de senaste åren. 1994 är heller ingen kanonårgång i St Emilion. Vinet har en fin färg med ganska tydlig brun kant, doften innehåller en liten korkton, och smaken är bra, utan att vara överväldigande. Alla föredrar L-P 99an. Intressant att notera är att dag2 finns en del Figeac94a kvar och det smakar bättre dag 2, då korktonen vädrats ur. Man borde altså ha karafferat...

Till efterrätten (varm körsbärskompott, mandelmassesmul och vaniljglass) slinker det även ned en 2000 Churchill LBV som är riktigt bra med fin frukt och lite mognad.

PS. Maten då kanske någon undrar: Honung- och korianderkalvstek med rotfrukts-bulgur och sedan en osttallrik med bla en jättegod Appenzeller från Österkvists i Hötorgshallen. DS