Weingut Georg Breuer

Den svenska importören VinUnic ordnar provning av ett urval av Weingut Georg Breuers viner. Breuer anses vara en av de bästa producenterna i Rheingau och producerar torra, strama och eleganta viner av Rieslingdruvan. Företaget, familjen och vinerna presenteras av Theresa Breuer som är dotter till Bernhard Breuer som tillsammans med sin bror Heinrich under många år framgångsrikt ledde företaget. Efter Bernhards hastiga bortgång för ett par år sedan har nu Theresa tagit över.

Vi inleder med 2007 GB Sauvage Riesling (SB 5899), instegsvinet som görs på ståltank och med skruvkork. Ljusgul färg, ung doft med lite gröna äpplen, citrus och mineral. Elegant, ung, relativt grönfruktig smak med bra syra och hyfsad längd. Lite mineral och ”blöt sten” finns där.

2007 Roseneck (vinifiering på gamla stora ekliggare och naturkork för alla viner utom Sauvage om jag uppfattade det hela rätt) följer med liknande ljusgul färg, doften är till att börja med ganska stängd, men öppnar upp efter en stund, men blir inte lika direkt charmig som Sauvage. I smaken finns mer av allt, frukt, citrus, mineral och syra. Roseneck är även klart längre. Trots allt redan fin balans, mycket gott.

Sedan kommer tre årgångar av Nonnenberg som ligger i Rauenthal, ca 20 km öster om Rüdesheim (där vinfirman och övriga vinparceller finns).
2007 Nonnenberg har liknade färg och doft som Roseneck, men vi upplever ännu högre syra och fyllighet, men kanske inte lika elegant och balanserat idag. Bordsgrannen föredrar Nonnenberg medan jag lutar något åt Roseneck idag.

2006 Nonnenberg är mycket öppnare i doften med tydlig, god petroleumton. Smaken är bra, men de flesta upplever 2007an som ett rikare vin.

Sedan bärs en 3-liters flaska med 1996 Nonnenberg in och hälls försiktigt upp. Här är färgen klart utvecklad till en skinande gul. Doften är mogen och verkligt häftig. Smaken är föredömligt torr med fin persika, en dämpad syra och utmärkt balans och längd. Jättegott! Till sist en dubbelmagnum med 1987 Schlossberg som är förvånande ung både i doft och i smak, med lite mer frukt än 1996 Nonnenberg, men även en gnutta unkenhet som gör att jag föredrar 1996 Nonnenberg.

En mycket givande provning med verkligt goda viner, intressant vertikal av Nonnenberg och trevligt runt bordet, stort tack till Christian & Co på VinUnic som ordnade!

Fin de Siècle – Bordeaux 1999

Under en tid har jag tänkt att det vore kul att prova 1999or från Bordeaux, eftersom de flaskor vi druckit så här långt ofta smakat betydligt bättre än årgångens halvdana rykte. Vi letar igenom förråden och finner en del flaskor med rätt årtal och lite olika distrikt.

Vi inleder med lite jamon serrano, fänkålssalami, varma smördegsrullar och lite annat småplock och till det 1999 Legras & Haas, Blanc de Blancs, Grand Cru Chouilly champagne. Mycket gott och ganska lagom moget. Sedan sätter vi oss och efter en del funderande om katter och hermeliner (det är alltid kul att försöka lura Bordeaux-mannen L.) och annat så ser startfältet ut så här:

Alla vinerna öppnades ett par timmar i förväg, men ingen karaffering.

Vin1: Bourgneuf, Pomerol
Ganska tät färg och öppen doft med lite multnad, grus, lite jord och en rätt tydlig rökighet som får flera att associera till Graves eller Pessac-Leognan. Med mer tid så är Merlot-frukten klart trevlig med fin mognad och balans. Gott!

Vin2: Fombrauge, St Emilion
Mer transparens i glaset, och en lite mindre och otydligare doft. Smaken är helt OK med bra balans och rätt trevlig frukt, men lite kort och ingen tydlig karaktär.

Vin3: Malleret, Haut-Medoc
Oj! Väldigt tydlig torr-trä-kork-defekt i första doften, men det mesta försvinner efter en 30 min luftande, och smaken är helt OK. De flesta upplever att detta vinet (oavsett kork eller ej) är i en lätt nedförsbacke, syror och tanniner är nästan borta. Det finns dock en rätt intressant komplexitet med kryddlåda och olika frukter (bla citrus) som några upplever som rätt bra.


Sedan uppstår lite pyssel då jag hade tänkt att använda tre glas per person, men ingen har druckit ur den första flighten utan vi enas om att använda en uppsättning glas till, dock lite enklare. Det blir en väldig massa glas på bordet, och efter lite hällande så har vi nu även vin 4-6 framför oss.

Vin4: Giscours, Margaux
Tät fin mörkröd färg, men ganska stängd både doft och smak (inte defekt på något vis). Efter en stund kommer en fin Margaux-parfym med blommor (viol?) balanserad mörk frukt. Bra balanserad frukt, syra och _lite_ sammetstanniner. Vinet utvecklas hela kvällen i glaset.

Vin5: Leoville-Poyferre, St Julien
Färgen är mycket lik Giscours, men doften innehåller mer klassisk Medoc med svarta vinbär och ceder. Smaken är harmonisk med även lite blyertspenna och lite bättre längd än Giscours. Jättegott!

Vin6: Clerc-Milon, Pauillac
När jag öppnar denna flaska ser jag att det läckt lite vin innanför folien, men korken är f.ö i bra skick, så lite misstänksamma är vi. Vinet är dock felfritt och (faktiskt) lite lättare än både Giscours och Leovillen, fin mogen Medoc, utan att vara så väldigt Pauillac-typisk.

Efter en del diskuterande (och en de ledtrådar) sätter L. flera distrikt och även några slott. Provarna resonerar sig fram till det korrekta 1999. Inga katter bland hermelinerna denna gång (men kanske nästa!).

Vi försökte oss på några slutsatser:
* Alla vinerna utom Malleret smakade bra eller mycket bra idag
* De flesta föredrog Leoville-Poyferre (med en liten marginal) som kvällens bästa vin
* Giscours och L-P har viss framtid, de andra är det dags att dricka upp
* Årgången 1999 är lättare och inte så lagringsduglig som tex 2000, men det är ju egentligen ingen nackdel att de flesta vinerna är mogna efter 7-10 år (Malleret var sannolikt på topp sommaren 2007 när vi drack förra flaskan).

Det blir även två ”special”:
1999 Calvet Reserve, ett årgångsbetecknat negociant-vin (som har den allra tyngsta flaskan!). Vinet är korrekt och ännu inte helt utför backen, men inte så spännande jämfört med de övriga.

1994 Figeac, St Emilion GCC
Figeac är ett favoritslott som vi dock dricker väldigt sällan pga pris och ett lite varierande rykte de senaste åren. 1994 är heller ingen kanonårgång i St Emilion. Vinet har en fin färg med ganska tydlig brun kant, doften innehåller en liten korkton, och smaken är bra, utan att vara överväldigande. Alla föredrar L-P 99an. Intressant att notera är att dag2 finns en del Figeac94a kvar och det smakar bättre dag 2, då korktonen vädrats ur. Man borde altså ha karafferat...

Till efterrätten (varm körsbärskompott, mandelmassesmul och vaniljglass) slinker det även ned en 2000 Churchill LBV som är riktigt bra med fin frukt och lite mognad.

PS. Maten då kanske någon undrar: Honung- och korianderkalvstek med rotfrukts-bulgur och sedan en osttallrik med bla en jättegod Appenzeller från Österkvists i Hötorgshallen. DS

2003 Sandalford Shiraz ”Special Selection”, Margaret River

Vi har läst en del om Margaret Rivers förträfflighet som vindistrikt och ibland blivit klart imponerade (tex Vasse Felix Heytesbury) men då ofta med matchande prislapp. Ibland händer dock oväntade saker, t.ex. igår öppnade vi denna Shiraz från Margaret River utan några större förväntningar. Den inköptes för flera år sedan på chans för ca 150 kr och har sedan blivit liggande. Maten till är barnvänliga men inte så vinvänliga tacos…

Vinet har en fin, tät mörkröd färg med stråk av mörk purpur. Doften är stor, utvecklad och inbjudande med fin kryddlåda. Smaken är helt enkelt utmärkt! Jättefin mörk frukt med björnbär och svarta vinbär, balanserad syra, integrerade mjuka tanniner, lite mognadstoner och en ovanligt bra balans. Ingen söt vaniljkladdighet alls. Rekommenderas varmt om du råkar ha flaskor hemma, sällsynt mycket vinupplevelse för bara ca 150 kr.

Costers del Siurana på Primewinebar

Primewinebar har ibland provningar med producenter. Ikväll var det en sittande provning med 16 platser och de hade bjudit in Francisco "Paco" Cabrera som varit agent för vinerna från Costers del Siurana sedan början på 90-talet I Sverige. Paco inledde med en trevlig genomgång av det ganska lilla och bergiga distriktet Priorat, för att sedan övergå till att berätta lite mer om vinerna under provningen.

Producenten
450 meter över havet kring byn Gratallopps klättrar sig Costers de Siuranas vingårdar i branta sluttningar (Costers = sluttning). Vinrankorna växer mer eller mindre direkt i skiffer-stenen! Paret Carles Pastrana och Mariona Jarques som står bakom Costers de Siurana tillhör dem som fått distriktet Priorat på vinkartan.

Kvällens provning börjar med det vita 2005 Kyrie (ca 450 kr), en blandning av flera druvor bla Garnacha Blanca. Vinet har en fin gul färg, ganska stor doft med nöt, mineral och lite torr frukt. Paco berättar att detta är ett vitt lagringsvin som egentligen borde fått 1 eller 2 tim på karaff. Bra, karaktärsfull smak med en aning (positiv) oxiderad ton, medprovare ger viner från Jura som referens och det känns rimligt.

Sedan smakar vi på röda 2005 Usatges (ca 210 kr), som kan beskrivas ungefär som ett andravin. Garnacha, Tempranillo, Carinena och Cabernet i denna årgång. Röd transparent färg, ganska elegant medelfyllig vinös doft. Bra, och elegant matvin.

2004 Miserere (ca 450 kr) är klart tätare, och mörkare röd färg med blå-svarta toner. Frukten är tydligare, en fin rätt komplex doft med lite orientaliska kryddor (kanel) såväl som grusväg från mineralerna. Sandiga fina tanniner och en gnutta körsbärskärne-bitterhet (men långt från Italien). Ingen fruktbomb och ingen sötma. Fortfarande ungt, ett mycket gott matvin.

2004 Clos de l'Obac (ca 500-550 kr) är Costers de Siuranas mest kända vin och har lite mer Cabernet än Miserere. Det är skilda vingårdar (ca 20 min by tractor emellan), men vinmakning är likadan. Här finns lite mer av det mesta; framförallt frukt, kraft och tanniner. Helt nya franska fat används, men det märks knappt. Ett vin med en lång framtid.

Sedan kommer två bonusar: 2000 Miserere med mer mognad, längd och lite torkad frukt. Fortfarande bra syra. Lite orange citrus. Mycket bra längd och väldans gott. Kvällens godaste tyckte vi. Sedan en slurk 2002 Clos de l'Obac, bra men fortfarande inte så utvecklat. Lite lättare årgång och en medprovare säger ”rönnbärsgele” och det tycker vi stämmer fint.

Till sist provar vi 2004 Dolc de l'Obac (ca 600-700 kr / 50 cl), ett vin som görs från en liten vingård med ovanligt bra läge och gamla stockar, ca 80% Garnacha. Druvorna plockas sent med hög mognad och sedan jäser man till 15-16% och sedan avbryts jäsningen med kyla. Då blir det ca 80 gr restsocker. Vinet är häftigt, elegantare än de flesta fortifierade viner (Port, Banyuls) och inte lika sött men jättefin frukt och längd. Inget vin man dricker några stora mängder av, men roligt att prova och passar nog fint till desserter där ett portvin är för kraftigt och eldigt.

Stort tack till Primewinebar och Paco Cabrera för en lärorik, trevlig provning med mycket goda viner!

3 x mid-price Bordeaux

I helgen dricker vi tre olika viner från Bordeaux som alla på sitt skulle kunna kallas ”mid-price”. Först ut är ett av systemets mars-släpp:

2006 Chateau Pont Saint-Martin (SB 96860) från Pessac-Léognan.
Vinet är gjort på en blandning av 90% merlot och 10% cabernet sauvignon.
Färgen är ganska tät och mörkt blåröd. Doften är relativt stor och rätt så dominerad av fint rostade fat, men även lite mörk frukt med bla svarta vinbär och plommon. Kaffet är tydligt. I munnen smakar vinet ett nummer mindre än doften, men ändå ”helt OK”. Tanninerna är klart märkbara och frukten är i bakgrunden, inte helt i balans ännu. Dag 2 har vinet förändrats och fått en tydlig ton av Kirsch och jag undrar om vi hamnat i Chateauneuf? Dag 3 är vinet betydligt mer alldagligt, men drickbart. Sammanfattningsvis en OK Bordeaux för 195 kr som nog vinner på 2-3 år på rygg, men det är inget långlagringsobjekt. Vore kul att läsa om någon annan smakat!

Dag2 öppnar vi:
2000 Ch Caronne Ste Gemme, Cru Bourgeois, Haut-Medoc
Ett klassiskt ”mid-price” slott från mellersta Medoc, i närheten av Ch Camensac, Belgrave, och La Tour Carnet, och även ganska nära gränsen till St Julien med en stor andel Cabernet (60-80% beroende på årgång). Borde passa oss som handsken! Tyvärr finns dessa viner sällan att köpa på SB (även om Tryffelsvinen tagit in ett par årgångar Camensac och 2005 La Tour Carnet fanns att köpa några minuter den 15 oktober...)

Vinet är mörkt rött och doften efter 30 min i karaff är helt sluten. Smaken är dock bra redan från början med fin frukt, hygglig komplexitet och balans. Det är dock inte så bra att man misstar sig för en bra St Julien, därtill saknas den tydliga cedern, svartvinbär och längden. Doften kommer så småningom igång och efter ett par timmar är vinet mycket gott till mat, ost (Gruyere) och även att kontemplera över. Dag 3 är vinet från Haut-Medoc gott och rätt utvecklat, men man märker även en viss nedgång i frukt och oxidation, som ofta när man sparar en halvmogen Bordeaux ett dygn.

Dag 3 öppnar vi även 2003 Ch de Reignac, Bordeaux Supérieur. Vinet är andravinet till modernisterna Yves och Stephanie Vatelots Reignac, och görs på 70% Merlot, 25% Cabernet Sauvignon och 5% Cabernet Franc. Inköpt på SB för ett par år sedan. Vi har provat Reignac för ett par år sedan och upplevde att det var en god, modern Bordeaux. Kvällens vin har en transparent röd färg, en fruktig (jordgubbar och annan röd frukt) doft med lite kaffe från faten och en mjuk, snäll, god medellång smak med viss Bordeaux-karaktär. Inte dumt alls, men heller inte så väldans minnesvärt.

Sammanfattning är (som vi sagt förr) – det är inte lätt att hitta bra ”mid-price” Bordeaux, i synnerhet inte på Systemet. Av vinerna denna helg så framstår 2000 Caronne Ste Gemme som bäst, men några skulle säkert föredra 2003 Ch de Reignac som är lättsammare och charmigare. Om man jämför med fjällvinerna för en dryg vecka sedan, sedan så tycker vi att 2004 Ch Haut-Plentey känns som ett bra köp.

För en referens se:
http://frankofilen.blogspot.com/2007/10/2004-chteau-de-reignac.html