Julviner 2008

Julhelgen firas hos svärföräldrarna, det är trevligt och barnen myser och väntar på tomten. Traditionen bjuder öl och starka drycker till julbordet, vi lyckas ändå få med lite annat både kvällarna före och efter själva julafton... och här följer en kort resumé.

2000 Ch d’Agassac, Haut-Medoc
Till svärmors synnerligen goda älggryta korkar vi upp två viner, det första är 2000 Ch d’Agassac från Haut-Medoc. Fin, mörk-röd färg, en doft som börjar ganska slutet men öppnar upp ordentligt med mörk frukt och rostat kaffe, och en ganska lång smak med lite svartvinbärs-dominans, men synnerligen gott och ganska nära mitt-i-prick på vintresserads smakpreferens.

Vi korkar även upp en 2003 Ca’Marcanda Promis, Toscana (Gaja) till älgen. Ett på pappret minst lika bra val. Färgen har mera tegel, doften är öppnare, smaken likaså med en fin kombination av körsbärsfrukt och den lilla kärvheten som skvallrar om ursprunget i Toscana. En rätt god mognadskomponent med lite starkvin finns också med. Samt en hyfsad längd, balans och komplexitet. Ändå föredrar alla vinet från Haut-Medoc.

En annan kväll är det dags för en Argentinare som får fina betyg av Parker, 2004 Mendel Unus (2005an får 94 poäng i senaste utgåvan av ”Wine Buyers Guide”, 2004 har vi ingen uppgift om). Vinet är tätt, mörkt rött med svart-blåa stråk. Doften är medelstor mörk frukt. Smaken är som sammet, med samma mörka frukt, mest åt plommonhållet. Längd och balans är bra, men inte så komplext. Det är ett utmärkt vin, men kanske inte så spännande, Haut-Medoc är fortfarande herre på täppan.

Sedan är det dags för Napa Valley att ge sig in i leken, en 2002 Franciskan Cabernet Sauvignon från Oakville får tjänstgöra till diverse julbordsrester och blandade ostar. Färgen är klart ljusare än kamraten från Argentina och helt genomskinlig, vissa likheter med en Chateauneuf faktiskt. Doften är stor och rätt god, klart dominerad av amerikanska fat. Smaken innehåller även en del fin Cabernet-frukt och viss mognad. Inte alls dumt, men Ch d’Agassac är fortfarande helt ohotad.

När vi sedan kommit hem dricker vi dels en 2001 Künstler Hochheimer Hölle, Riesling Kabinett, Rheingau till rökt och gravad lax. Ett gott vin med fin färg och doft, men lite mer halvsött än halvtorrt (som vi trodde det skulle vara).

Till sist en halva 2004 Ch Mont-Redon, Chateauneuf-de-Pape till en fläskfile med lök, morot, paprika, lite äpple och aprikos (tänkt att vara barnvänligt, men de vuxna åt betydligt bättre...). Vinet får ca 1 timme i karaffen, har en transparent klarröd färg, medelstor doft, och en smak som till att börja med är lite eldig, men integreras efter ett tag till en fin, lätt kirsch-mandelmasse-grenache-frukt och fina, långa balanserade syror. Mycket gott och trevligt att det finns på halvbutelj.

Den som kan SBs prislista har kanske räknat ut att samtliga de röda vinerna har legat prismässigt på 210 SEK +- 20 SEK... och man kan då fråga sig ”vilket var bäst för de pengarna?” Ja, faktiskt 2000 Ch d’Agassac utan några mer omfattande analyser. Trots att Bordeaux ofta anklagas för att göra ”för dyra” viner. I alla fall i vår smak. Och det är ju det som räknas till sist, den egna upplevelsen! På delad andraplats finner vi Mendel Unus och Ch Mont-Redon, två fullständigt olika viner, men ändå mycket njutbara upplevelser och goda matviner.

God fortsättning på helgerna och Gott slut på 2008!

1999 Ch Giscours, Margaux

Vi fortsätter med vintertemat "hyfsat mogen Bordeaux" och öpnnar en 1999 Ch Giscours, Margux. Slottet är relativt stort (ca 80ha) och har haft tydliga upp- och ned-perioder kvalitetsmässigt de senaste 30-40 åren. Vi har tyvärr inte provat några gamla Giscours, men det lär vara så att 70-talet var bra medan 80- och början på 90-talet var mycket ojämna. Kvällens 1999 köptes på SB för en rimlig peng (ca 250 SEK) någon gång 2002-2004. Detta är första flaskan på länge. Vi drar korken men karafferar inte. Första intrycket i glaset är bra, med en medelstor mogen doft. Andra intrycket efter en stund i glaset och lite luftande snurrande är bättre med en fin komplex doft med bla tobak, mörk frukt och mognadstoner av (goda) multna löv. Smaken är ännu bättre, slank och mycket fin komplexitet, vi hittar allt från mörk frukt, via röda vinbär, kaffe, kokos, mycket god piptobak, lite Margaux-viol-parfym till de mognande, lätta starkvinstonerna. Jättegott! Frågan är då om detta är bättre än förra helgens 1995 Phelan-Segur? Ja, det tycker vi nog. Phelan-Segur är ett enklare vin, men från ett bättre år. Giscours är ett bättre vin från ett enklare år och det märks i lättheten i anslaget hos Giscours, men det gör inget alls för den härliga komplexiteten när man hittar nya smaker i varje klunk är så givande. Vi har någon flaska kvar, och den kanske dricks efter nyår, eller om ett år eller två, det går säkert utmärkt vilket som.

2003 Chateau Paloumey, Haut-Medoc

Det har kommit flera oberoende rapporter om att årgång 2003 i Bordeaux är drickbar tidigt, och kanske inte ens skall lagras så länge som många initialt trodde. Vi korkar därför upp en (potentiell) äkta bruksbordeaux 2003 Ch Paloumey, Haut-Medoc (inköpt för 11 EUR i Frankrike) och karafferar. 65% Cabernet Sauvignon och 35% Merlot enligt baksidesetiketten. Färgen är mörkröd med lite toner av blått och lila. Doften domineras initialt av mörk frukt med en hel del svarta vinbär, smaken är inte helt i balans till att börja med, men det går fint till mat både dag 1 och 2. Efter en dryg timme i karaff och glas börjar bitarna falla på plats, doften är nu mer harmonisk med lite rostat kaffe och en aning smörkola, och smaken har en rätt bra balans mellan frukten, syran och rätt så finkorniga tanniner. Eftersmaken är hyggligt lång och lite söt frukt. Vinet går fint att dricka nu, men en tid till på rygg hade nog inte skadat. Hursomhelst gott idag också, och en alldeles utmärkt bruksbordeaux (som vi saknar på SB...)

Perfekt mognad

På luciakvällen öppnar vi 1995 Chateau Phelan-Segur, St Estephe. Vinet är varken stort eller märkvärdigt, och vi funderar om vi är försent ute. Ingen karaffering, utan bara öppning 30 min före maten och en liten provslurk ifall det skulle vara vinäger. Det är det inte, utan bara ”väl moget”. Till maten (en ovanligt lyckad slow-cooked bit ryggbiff med likaledes slow-cooked rödvinssås) är vinet alldeles utmärkt; djuprött med fin tegelkant, medelstor mogen doft med fin komplexitet och en lång, slank perfekt mogen smak där tanninerna inte märks alls. Så långt allt gott, sedan tar vi fram osten, en mogen (nästan morbid enligt A) Morbier inköpt i ett litet stånd i det stora förortscentrumet. Nu har vinet varit öppet i ca 1,5 timme. Osten är den fylligaste, mognaste och helt enkelt godaste Morbier vi ätit. Doften är inte att leka med, full av allehanda nedbrytningsprodukter, smaken är innehållsrik, mjuk och komplex. Kombinationen med vinet är inte mindre än suverän. Det finns en slags mogen tryffelton i både ost och vin som verkligen gör att 1+1=3. I den sista slurken vin finns ett sediment fint som damm, och den allra godaste slurken är det. Om ni råkar ha en flaska 1995 Phelan-Segur kan jag bara å det allra varmaste rekommendera att inhandla en bit mogen Morbier och korka upp nu!

PS. Det som F&V skrev om 1997 Fontalloro:
” Inköpspriset framstår nu som nästan löjligt lågt och ska man sätta poäng bör de hamna uppåt 95. En av årets stora upplevelser. Detta är varför man gör sig omaket att lagra vin!” stämmer fint in på 1995 Phelan-Segur och Morbier. DS

Blandade karameller

Inte så sällan dricker man viner som är goda, och passar fint med mat och sällskap, men kanske ändå inte hinner (prioriterar) att skriva ngt mer om dem. Tänkte iallafall få ned några korta rader om diverse viner (mm) som upplevts den senaste tiden.

2002 La Tense Sassella, Valtellina.
Det här vinet är väl beskrivet i många omgångar i bloggosfären. F&V har kallat det ”systemets mest prisvärda” etc. Vi har druckit flera flaskor av flera årgångar och alltid varit nöjda, utan att vara överväldigade. Det blir vi inte av denna 2002a heller, men den är väldigt god och helt perfekt mogen för vår smak. Dessutom synnerligen elegant! En mycket stark rekommendation att dra korken om du har några 2002or kvar.

2003, A.Voge Cornas
Vi besökte Primewinebar i veckan som gick. Ett mycket trevligt ställe med en lång vinlista, även på glas. Vi drack bla Graham Becks 2003 Blanc-de-Blanc, mycket gott bobbel, samt några röda Graham Beck-viner. Kvällens vin var dock utan större tvekan Alain Voges Cornas VV 2003. En (lite förvånansvärt) ganska klar, ljusröd färg och en härligt stor och innehållsrik doft med röda bär. Återigen ett mycket elegant vin som för tankarna mot de bättre distrikten i Bourgogne (även det lite förvånande).

Vinbloggar-kollega ”Vinös” har redan provat både 2003 och 2005, och jag lånar följande citat från beskrivningen av 2005 som jag tycker passar utmärkt även på 2003:
”I munnen är vinet burgundiskt saftigt och slankt men uppvisar riktigt bra koncentration och härliga syror. Det här är seriös Syrah och förutsättningen för den härliga kombinationen av slankhet och koncentration stavas garanterat lågt uttag.”

Se:
http://vineuse.blogspot.com/2008/11/alain-voge-cornas-les-vieilles-vignes.html

2005, Les Boucauds, Claude Riffault, Sancerre
För ett antal år sedan drack vi en del Sancerre, då syran, frukten och elegansen ofta var tilltalande (särskilt som vi på 90-talet ju drack en del ekade-Aussie-chardonnays som varken hade syra, frukt eller elegansJ). Sedan gick tiden och vi försökte hitta chardonnay med syra, frukt och elegans – ibland lyckades vi, men oftast inte. Nu var det iallafall dags igen för en Sancerre igen efter att ha köpt en halvlåda på Tryffelsvinens entusiasm för denna helt okända (för vår del) producent. Färgen är ljust vit med lite gröna toner. Doften är medelfyllig med syra, grön frukt och viss elegans. Inga svartvinbärsblad, krusbär eller liknande. Smaken är bra med fin mineralitet och hög syra, utan att vara märkvärdig. Rätt bra, men kanske lite endimensionell. Vi sparar nog resterande flaskor till nästa sommar iaf.

Den blommiga klippan...

L&S har bjudit på middag, det brukar bli mycket trevligt med god mat och dammiga, intressanta och goda drycker! Kvällen inleds med att åtta barn äter köttbullar och pasta medan de vuxna äter hemgjorda sconesliknande saker med god fyllning och sippar lite bobbel (Jacobs Creek från Australien tror jag, helt OK utan att vara speciellt). Blickarna går dock mot de öppnade, alu-folierade flaskorna som står en bit bort. När barnen ätit dukar vi snabbt av och ställer upp fyra glas per gäst. Och sedan häller vi, ett par otursamma bilförare får bara lite av varje. Somliga smygsniffar medan L&S gör färdigt vuxenmaten (smarrig kyckling med vitlök och champinjoner mm). När vi sätter oss säger L lite kryptiskt (som vanligt) något om katter och hermeliner och Brasses lattjo-lajban-låda. Tre hör ihop och en ska bort altså. Vinernas färger är ganska lika, mediumröda med mer eller mindre tydlig, klar tegelkant. Vin 1, 2 och 4 doftar till att börja med ganska likartat och fint, men inte stort eller tydligt. Vin 3 däremot har en ganska stor, lite viol-parfymerad doft med mörk, faktiskt lite söt frukt och en aning rök eller piptobak. Inte har väl L ställt in en Sydafrikan tänker vi... Även i första smakproven skiljer sig Vin 3 ut som större och med en ganska tydlig Cabernet-frukt, men också en hel del mognadstoner och närmast obefintliga (extremt väl integrerade) tanniner. En relativt mogen Medoc eller Pessac-Leognan, kanske 1996? Men vad är då de andra?

Facit Vin 3:
1994 Rauzan-Segla, Margaux

Efter en stunds doftande och smuttande avslöjar L att årgångarna på vin 1, 2 och 4 är: 1990, 1995 och 2002. Frågan är vilken som är vilken?
Ganska snart hittar vi att vin 2 är äldst och altså 1990.
P hittar en liten blommighet i doft och smak, medan V hittar lite mjuk plommonfrukt och säger ”Merlot, högra stranden” och börjar gissa på de St Emilion som brukar finnas i källaren hos L. Smaken är fullt mogen med många trevliga mognadstoner. De flesta är överens om att vinet sannolikt inte vinner på ytterligare lagring, och att det är jättegott efter en dryg timme i glaset.

Facit vin 2:
1990 Lafleur-Petrus, Pomerol

Först är vi inte helt överens om vilket av vin 1 eller 4 som är 1995, men V övertygas snabbt att vin 1 är 1995 och därmed vin 4 är 2002. Vin 4 är en förvånansvärt god 2002a med både frukt, balans och lite mognad. Utmärkt gott till maten. Kanske en minimal aning ihåligt i mitten. V gissar på en överpresterande medelklass-St Emilion.

Facit vin 4:
2002 Lafleur-Petrus, Pomerol

Nu börjar alla gissa vartåt det barkar, vin 1 är altså:
1995 Lafleur-Petrus, Pomerol

När all folie är borta, det mesta av maten uppäten (utom V som knappt kan slita sig från glasen) så är alla vinerna utomordentligt goda! Särskilt 1995 L-P är otroligt god med sin fina Merlot-frukt, komplexitet och balans i syran. Tanninerna är knappt märkbara, men ger ändå lite finpolerad struktur. Men även 1994 R-S smakar väldigt bra även sent på kvällen. Stort tack till L&S för en mycket trevlig och välsmakande kväll!