Crozes-Hermitage Les Launes 2005 (Delas)

Kycklingpasta och onsdagskväll, en halva rött vore väl inte fel? Vi tog fram en Crozes som fått många goda omdömen. Vi har tidigare druckit 2000 och ngn mer årgång (från helbutelj) men aldrig blivit helt övertygade. Denna kommer också direkt ifrån "källaren" och är lite för kall (11-12 grader) och inte luftad. Färgen är blåröd och det doftar Syrah med stort S! Mörk, röd frukt, tjärpastill och kanske lite örtkrydda, lovande... De första klunkarna är alldeles för kalla. Vinet får värma på och lufta medan maten går klart och läggs upp. Doften utvecklas och blir lite bättre; smaken likaså, men syran är fortfarande lite väl hög och inte så fina tanniner som jag hoppats på. Lite snipigt helt enkelt. Men helt OK som matvin en onsdag. Efter 3 timmar i glaset kvarstår de flesta intrycken.

Hautes-Côtes-de Nuits 2003 - Remoriquet

Helgens tredje vin är från Bourgogne, inte direkt våra hemtrakter även om en resa förde oss dit för sådär 14 år sedan. Beaune är (var iallafall) en trevlig stad med många bra restauranter mm. Vägen upp till Dijon är mycket trevlig "cellar door hunting". Vinerna från den resan är slut sedan länge, och sedan dess har jag oftast blivit besviken på Bourgogne, källaren innehåller bara enstaka flaskor. På en stor mäss-provning i höstas fick vi prova ett par riktigt goda Gevrey-Chambertin, men de var prisklass 500+ och det är inte direkt viner för varje vecka.

Så anlände Tryffelsvinens nyhetsmail med tips om en bra och prisvärd Bourgogne som "bara" var klassad "Hautes Cotes Nuits" - dvs inte ens med bynamnet. Dessa kan vara de viner med bäst pris/prestanda (om man har tur och en bra producent). Så vi chansade. Resultat är ett vin med relativt bra röd, klar färg. Doften är medelstor och relativt generös för en så enkel Bourgogne. I smak och doft finns flera klassiska Pinot-toner: Hallon, lite balanserade fat, lite kryddor och en relativt rik, fyllig, generös (i motsats till snipigt syrlig) smak. Längden är mer än godkänd givet ursprung och pris. Inte dumt alls! Inget vin som förändrar världen, men som sagt, mer än godkänd Bourgogne för sina pengar (175 SEK/butelj). Jag har dock inte provat SB standardbourgogner på länge, men mitt minne är att de är enklare, tråkigare och allt som oftast just snipiga.

Maten då kanske ngn undrar? En trevlig nötgryta med lite lök, fänkål, annat grönt, fond och några uns apelsin och saffran. Vinet matchade fint.

Sammanfattning: Yering Station Reserve Shiraz-Viogner var helgens klart mest imponerande vin, men de andra var båda mycket goda viner till maten.

Chateau Labegorce Zede 1998 (Margaux)

Helgens andra vin har en röd färg som snarast drar åt blått, inte riktigt drickfärdigt? Doften är ganska knuten till att börja med, smaken likaså. Efter knappa två timmar i glaset blir det bättre: doften öpnnar upp en del, men är fortfarande medelstor med lite svarta vinbär. Smaken är nu god och matvänlig; en ganska typisk Medoc-karaktär med fräschör (trots åldern), svarta vinbär, lite blåbär (eller är det bara gårdagens paj som ger fantomsmaker?) lite blyerts och lite strama/kantiga tanniner. Längden är utmärkt. Vi hittar dock relativt lite av den omtalade "Margaux-parfymen".

Hade vi provat blint hade vi nog landat på en Haut-Medoc från tidigt 2000-tal. Slutsats: Ett gott vin till maten som nog hade mått bra av karaffering. 1998 verkar vara ett lite blandat år på den vänstra stranden, Ch Talbot är tex mer drickfärdigt.

Vår sista flaska Labegorce-Zede 1998 får vänta i källaren ett år eller kanske två.

Yering Station Shiraz Viogner Reserve 2005

Kvällens vin är en ung, australiensisk "Cote Rotie wannabe", prestige cuveen "Reserve" från det utmärkta året 2005 av Yering Stations Shiraz 95% och Viogner 5%. Lagrat 14 månader på fransk ek. Färgen är djupt röd med drag av purpur. Efter en knapp timme i karaff och glas med stor kropp och smal öppning får vi en djup, god, stor doft av shiraz och fin (dyr) ekbehandling. Hade det varit en blindprovning hade jag gissat på en Syrah från Californien. Lite lakrits och viol i doften hittar vi också, kanske även lite rått kött, charkuterier.

Smaken är lång, djup, god med förvånansvärt mjuka (fina?) tanniner. En liten kryddbod finns i både doft och smak. Producenten rekommenderar lagring i minst 5 år och vinet ska "drink well at least 15 years from release" dvs tom 2021. Jag skulle nog inte lagra så länge, men det får framtiden utvisa!

PS. Till F&V - Är vinet syltigt? Nej, det tycker jag inte. Men heller inte alls så stramt som ett motvarande ungt vin från Rhone. DS

Ridge Santa Cruz Mountain 2004 och Caronne St Gemme 1996

Helgen bjöd på två goda viner som dracks över flera kvällar. Först öppnade vi Ridge Santa Cruz Mountains 2004 (SB 99649 299 SEK) blandning av 51 % CabSauv, 47% Merlot, 1% PetVerdot och 1% CabFranc. Vinet är egentligen för ungt att dricka nu, men vi var nyfikna. Färgen är djupröd, med lite dragning åt purpur. Doften är stor, mörkfruktig, ekig och ganska "cabbig" utan att bli svartvinbärssaft. Smaken är lite stramare och mer knuten än doften. Sammanfattning kväll1: Mkt gott, men har nog mer att ge.

Kväll2 öppnar vi Ch Caronne Ste Gemme, Haut-Medoc 1996. 65% CS, 33% Merlot och 2% PetVerdot. Ett vin som i flera år varit både "färg och prim-markerat" i Hugh Johnsons Pocket Guide. Ligger ganska nära St Julien. En bra och relativt billig Cru Bourgeois (köpt i UK för ca 11 GBP, senare årgångar har jag sett i DK för under 180 DKK). Färgen är röd med tydliga tegelinslag. Doften är jättegod för den (som vi) som gillar mogen Bordeaux: stor, komplex, lite svamp, läder och starkvinston. Den som letar hittar lite blyerts och svartvinbär och kanske ngt ceder. Smaken är som doften, ganska lång, mogen, komplex, mjuk. Tanninerna är sammetsmjuka. Mums!

Kväll2 är Ridge SC ett nummer bättre. Även glasen påverkar - nu har vi Orrefors Difference Primeur och den smala öppningen gör att dofterna verkligen fokuseras. Mkt gott!

Kväll3 har Caronne Ste Gemme tappat lite (som väntat) men är fortfarande fullt drickbart. Ridge SC är fortfarande mkt gott och vi föredrar den kväll3.

Sammanfattning: Inte på ngt sätt en rättvis jämförelse (utom möjligen druvblandningen som är likartad), men två mkt goda viner där det är dags att dricka ur Caronne Ste Gemme medan Ridge Santa Cruz får ett par år i källaren.

Chablis St Claire VV 2002

Jag gillar Chablis. Särskilt kombinationen av mineralton, balanserad syra, lite citrus och gult äpple som en bra Chablis ger med ett par år i källaren. Främst dricker vi "bra standard-Chablis" är Brocards St Claire VV är riktmärket, men Drouhin, Dom Malande och förstås Fevre också finns både i källaren och i kassen med urdruckna glas.

2002 passar mig utmärkt - ett bra år som nu uppnått en (för oss) bra balans mellan avrundade syror, längd, frukt och viss komplexitet. Rekommenderas!

A new beginning...

Att starta en blogg känns väl inte så väldigt 2008, men så är jag ju 40+ också!
Tanken är att detta blir samlade tankar främst om vin, men också lite om musik, mat, skidåkning, barn och annat.

Om en stund kommer de första provningsnoteringarna (eller TN, Tasting Notes, om jag fattat rätt!)
// Peter