Briljant från Bourgogne

Pinot Noir är inte direkt hemmaplan för Vintresserad, även om det förstås blivit en och annan genom åren. När då möjligheten dyker upp att både få prova ett antal viner med utveckling och dessutom tillsammans med utmärkt mat så gäller det att passa på. Här följer korta noteringar om vinerna.

2006 Beaune 1er cru Greves, blanc
Medelfyllig och elegant, en söt gulfruktig doft och en helt torr smak med skön frukt och snygga fat. Väldigt gott och köpläge för den som uppskattar enkla nöjen!

2003 Meursault var betydligt tyngre, och en gnutta oxiderad. Häftig, komplex och god.

1998 Puligny-Montrachet 1er cru Les Combettes upplevde jag som allra bäst i flighten med suverän balans och längd.

Nästa vita flight omfattade tre tungviktare:

1997 Chassagne-Montrachet 1er cru Ruchottes
Rik, komplett, nötig, utvecklad, enastående god och i perfekt balans idag, bäst i flighten.

2003 Batard-Montrachet Grand Cru
Otroligt rik och komplex smak, ändå lite märkt av det varma och svåra året.

1978 Corton-Charlemagne Grand Cru
Mycket utvecklad, rik smak med lemoncurd och en gnutta (god) kittost! En av kvällens häftigaste vinupplevelser. Drick upp relativt snart tror både jag och de rutinerade rävarna runt bordet.

Vidare till första röda flighten:

2006 Gevrey-Chambertin, 1er cru Clos Saint-Jacques
Initialt lite knutet, efter en stund så får vi en finfin pinne med den där patenterade kombinationen av rödbärig frukt, kryddor, syra och elegans som bara (?) en bra röd Bourgogne kan erbjuda. Min favorit i flighten.

2003 Beaune Clos des Ursules
Läcker och häftig med utveckling (skogssvamp, undervegetation) och lingonsyrlig frukt. Ändå lite funky och årgångsmärkt.

2001 Latricieres-Chambertin Grand Cru
Tunga saker från en ganska liten skörd. En rikare och tätare smak med betydligt mer struktur. Ganska stram och tanninerna är kanske lite för framstående idag. Kom igen om tio år eller så.

2000 Moulin-a-Vent Clos de Rochegres
Denna var verkligt kul, frukten och strukturen är riktigt bra och står väl uppemot sina kusiner från norröver. Silkig munkänsla, en aning kolaton, skön rödbärig frukt och fin utveckling och balans. Faktiskt det näst godaste vinet i flighten idag!

Så till den sista flighten, med röda tungviktare:

1997 Pommard 1er cru Epenots
Direkt apbra! Ännu ett vin med vidunderlig balans (frukt, syra, utveckling, elegans) och den lite rikare strukturen från Pommard.

1983 Chapelle-Chambertin Grand Cru
Ett fantastiskt moget och utvecklat vin. Bör nog drickas inom en inte alltför avlägsen framtid. Hamnade lite i bakvattnet av nästa vin.

1976 Corton-Pougets Grand Cru (magnum)
Åfytusanjävlars vad bra! (ursäkta språket) - detta måste vara ett av de bästa viner jag provat (1982 Latour är ännu lite bättre, ifall någon undrar) med en härligt utvecklad doft som man kan sitta och sniffa på länge. Söt pinotfrukt inbäddad i sandelträ, orientalisk kryddlåda och en mängd andra subtila noter av utveckling. Smaken är ännu lite bättre med perfekt balans och utmärkt längd.

Maten passade utsökt till varje vinflight. Alla vinerna kom från firma Jadot. En mästerlig och helgjuten mat&vinupplevelse, och dessutom hade vi väldigt trevligt runt bordet! Ett särskilt stort och varmt tack till Cattis&Co på VinUnic som ordnat!

Fler intryck (och mer detaljer)
http://vinare.blogspot.com/2012/02/jacques-lardiere-och-louis-jadot.html

http://caferotsunda.blogspot.com/2012/02/esperanto-den-27-februari.html

1998 Talbot

En av de sista "trotjänarna" ur en dryg halvlåda inköpt för ett tiotals år sedan. Vi drar korken och karafferar ca 30 min före kalvsteken serveras. Det smakar bra, med fin, lite syrlig vänstra stranden-karaktär. Tidigare flaskor har varit en aning kantiga, inte denna. Det är dock inget "grand vin" - utan en bättre bruks-Bordeaux. Som vanligt (höll jag på att skriva...) så börjar det roliga långt efter att maten tagit slut. Vi låter de två sista glasen stå till läggning av barnen är klar - drygt fyra timmar efter korken drogs. Nu är det klart bättre, öppnare och med mer komplexitet (läder, sötlakrits, örter, aning kafferost mm) och alltihop är mer harmoniskt och trivsamt. Fortfarande inget grand vin kanske, men utan tvekan en 89-91 poäng (initialt skulle jag nog sagt 87-89). Att man aldrig lär sig att lufta tillräckligt mycket.

2008 Osterberg Riesling, L. Sipp

Familjen är ännu inte 100% frisk - så det blir en lugn middag hemma med torsk, ägg och persilja. Vi är nyfikna på 2008 Grand Cru Osterberg Riesling, från Louis Sipp. Vi får en lite knuten doft till att börja med, och inser att vi nog är lite tidigt ute. 2008 är en årgång med tight frukt och hög syra. Färgen är ljust gul-grön. Även efter en timme i öppnad flaska och glas är doften fortfarande ganska tillknäppt (lite citrus och grape) smaken har dock kommit igång fint med riktigt höga, fina syror, gröna äpplen, citron och grapebeska och helt utmärkt längd. Riktigt gott för den som går igång på eleganta syraspjut. Skulle gissa att det blir lite mer Alsace-karaktär (kryddighet) med lagring. 2008 lär vara en toppårgång som klarar lång lagring - vi får se hur det utvecklar sig.

PS. I glaset bredvid finns sista slurken av 2009 Leitz Berg Rottland - som är bredare, fruktigare (en aning mer päronsplit, fast på ett bra sätt) men också lite lägre syra och en aning grövre - ändå väldigt bra för de 150 SEK vinet kostade på SB för ngt år sedan om vi minns rätt. DS

En (något) besvärande kväll...

Torsdag kväll och snöglopp. Jobbet är rejält pressat och delar av familjen förkylda... ändå lyckas jag smita iväg till en vinmiddag jag verkligen sett fram emot. G&L på Divine har samlat ihop fyra Napa-cabbar från 1992 och fyra från 2002. Samt två spännande flighter till, dessutom är det KC&N som lagar maten - och när man kliver in i värmen i lokalen och känner förväntan i luften så känns vardagen genast ganska långt borta. Vinerna serveras halvblint och vi inleder med en vit rhone-blend-flight:

A1 En rik, tät och komplex historia. Aning ekbeska lurar mig till USA - men det visar sig vara 2006 Martinelles Hermitage Blanc. Gott och häftigt

A2 Spontant lite godare och bättre balanserat än A1, lite lägre syra? Sannolikt en "äkta" rhonare. Facit: 2009 Giraud Les Gallimardes Blanc, Ch9. Kul att prova!

A3 Ännu lite godare med en rikare frukt och utmärkt balans. Facit: 2010 Denner Theresa
Gruppens favoritvin i flighten.

A4 Lite tungfotad och ganska hårt fatad. Måste vara en amerikan? Facit: 2006 Turley The White Coat.

Alla fyra vinerna utvecklade sig till det bättre i glasen, och var roliga att prova. Min erfarenhet av vita rhone-blends är (vänligt uttryckt) begränsad. Maten till var en perfekt mjäll kalvbräss med citronbönor och lite gräslök - utmärkt matchning till vinerna!

Så över till en av flighterna med Napa-cabbar med utveckling, först ut är tjugoåringarna:

B1 Hmm, denna är faktiskt rätt trött med en lite fadd doft. Drickbar, men klart över kanten. 1992 La Jota Howell Mountain Cabernet Sauvignon, borde kanske varit bättre.

B2 Helt andra saker med en fräsch, bärig och oerhört god doft. Smaken är (ganska) söt och lång, alldeles väldans gott. Min favorit med en mycket liten marginal i flighten. 1992 La Jota Anniversary.

B3 Ett betydligt stramare och komplexare vin, med stor kryddighet och en del piptobak. Lång finish med (fortfarande) rätt tydliga tanniner. Måste vara 1992 Philip Togni. G. berättar att man på denna tid använde rätt mycket pressvin i blenden - och det känns faktiskt!

B4 Först en lite dämpad doft, men smaken är mycket god, utvecklad och komplex. Känns som en typisk Cali Cab. Är (förstås) 1992 Ridge Monte Bello. Gruppens favorit med en liten marginal.

Här fick vi en långbakad kalvsida och märgben till. Mycket bra kombo!

Vi flyttar oss tio år framåt i tiden, och stannar kvar på USAs västkust:
C1 Typisk Napa med väldigt rik, och söt Cabernetfrukt, verkligt bra balans och bra längd. 2002 Ramey Jericho Canyon.

C2 Om möjligt ännu rikare och vinbärigare. Dessutom snygg, elegant och rätt komplex. Oerhört gott, hedonistiskt och svårspottat (pornografi på flaska enligt bordsgrannen E.). Min favorit i denna flight. 2002 Bond St Eden.

C3 Ännu ett vin där min första notering är "rik frukt"... börjar nästan bli lite enahanda det här :-) Det som tillkommer här är även lite björnbär och faten bidrar med mörk choklad. Också oerhört gott. 2002 Abreu Madrona Ranch 2002

C4 Här är doften lite tyngre, och kanske lite parfymerad (doftar mango?) Första intrycket är inte lika snyggt som C2 - men ännu bättre längd. Här finns även toner av espresso (gissningsvis från faten). 2002 Quilceeda Creek från Washington State och 100 RP. Väldigt gott - och gruppens favorit (fast i efterhand var det flera som framhöll Bond St Eden). Maten till var ännu en fullträff med kalvrilette, flankstek, ugnsbakade morötter och en pure på rostade morötter.

Kvällens sista flight flyttar oss "down-under" och super-Shiraz:
D1 God söt Shiraz-frukt, rätt komplex, bra längd. Efter en stund i glaset framträder detta vin som lite lättare (svalare) i stilen och man kan då gissa på 2004 Yarra Yering Underhill Shiraz

D2 Mycket koncentrerat och tätt. Känns som 110% frukt. Yppigt - samtidigt fokuserat och balanserat (hur nu det går ihop?). Otroligt gott (förutsatt att man gillar stilen). Min favorit i flighten (även denna gång med minimal marginal) 2004 Kalleske Johann Georg.

D3 Lite sötare frukt än D2 och D4, och möjligen inte riktigt samma längd - ändå synnerligen hedonistiskt. 2004 Torbreck Descendant.

D4 Klara likheter med D2, kanske en aning bättre balans och en aning mindre koncentration. Utan tvekan oerhört gott och svårspottat. 2004 Old Bastard, Kaesler.

Sista flighten visar för mig att riktigt bra Aussie Shiraz verkligen är ett vin att räkna in bland världens främsta (förutsatt att man gillar stilen). Maten till var en häftig "meat pie", en älggryta med smördegslock - bakat i ugn. Ännu en suveränt god kombination med vinerna.

Så sitter man då där igen, med sexton nya vinupplevelser innanför västen och filosoferar för sig själv - hur ska man kunna gå tillbaka till sina bruks-Bordeauxer efter såna här sittningar? Det är alltid bra att tänja gränserna lite, men det är allt en aning besvärande att dricka så här bra viner och äta så här bra mat... När jag filosoferat färdigt (om ca 15 minuter eller så) så kommer jag säkert fram till att man vill göra det igen! Som vanligt - stort tack till G&L&KC&N för att ni gör det möjligt!

2009 Liversan

Strax innan middagen (före, heter det, säger min fru, som är lite mer språkligt och ordentligt lagd!) uppstår ett snabbt rödvinsbehov, och ut i förrådet och hugga en (alltför sval) nyanländ bruksbordeaux från hypade 2009, Ch Liversan Haut-Medoc. Drygt två år efter skörd är ofta en lite svår tid för Bordeaux, den purunga frukten har lagt sig och ingen utveckling alls har infunnit sig. Tillknäppt är bara förnamnet. Men 2009 har ju rykte om sig att bygga på "sweet, abundant and opulent fruit" eller något i den stilen från ni-vet-vem. Då skall ju även drickbarheten vara tidig och eventuella tunnlar korta. Vi snabbkarafferar och häller små skvättar för kontakt med luft och temperatur. Det går sådär. Vinet är visserligen gott och matvänligt, men det är inte i närheten av en medelstor Bordeaux-upplevelse idag. Då var 2009 Ch Seguin Prestige betydligt roligare häromveckan (om än i en lite väl publikfriande internationell stil med ganska fet frukt & fat). Ikväll får vi en lila-blå, slank, knuten, rödvinbärs-syrlig och medelfyllig uppenbarelse i glaset. Det är ganska lätt att säga "medelklass Haut-Medoc" när man ser etiketten, men utan det är jag rädd att omdömet skulle bli "halvdant rödtjut från gamla världen, förmodligen med lite Cab, kanske med utvecklingspotential". Nu tror jag att detta kommer att bli ett bra och ganska elegant matvin om ett par tre år (inte alldeles olikt en Cambon Pelouse i stilen). Den som lagrar får se. 

2001 Clos Fourtet mm

I helgen firade vi svärmor som nyligen fyllt jämnt, det blev en fin oxfilé med potatis- och jordärtskocksgratäng och till det två flaskor rött:

2000 Ch La Garde, Pessac-Leognan
Utvecklat, lite rustikt vin med viss jordighet. Bra Bordeaux-karaktär. Första intrycket var en gnutta TCA, men det var bara "rustik källardoft" - den vädrades bort och vinet smakade som allra bäst de sista klunkarna. Hamnade lite i skymundan parallellt med:

2001 Clos Fourtet, St Emilion 1GCC
Riktigt bra högra-stranden-vin med både söt, tät plommonfrukt (rätt Merlot-typisk) och en viss utveckling. Tanninerna är i baksätet medan den sammetslena frukten smeker gommen och flaskan tar slut alldeles för fort. G&Es farfar (som är känt kräsen Bdx-drickare) är mycket entusiastisk. Kul!

På söndag besökte jag den årliga HiFi-mässan på Sheraton. Det är kul dels för att man kan lyssna på mycket rolig musik, oftast med en hög kvalitet på återgivningen (eller åtminstone på prislapparna!) och i år fanns det minst fyra rum med anläggningar som betingar sjusiffriga belopp. Jag hann med att lyssna på tre av dem, och det är en häftig upplevelse. Inte minst tyska MBL-uppställningen var klart imponerande. Sedan är det roligt att botanisera bland fonogrammen (det fanns en hel del vinyl till salu, men även förstås olika CD-format och en del Blu-Ray). Det finns också en hel del utrustning till priser som "normala människor" kan anskaffa med ett medeldjupt ingrepp i plånboken. En intressant lösning (MH 800 DSP) kommer från firman XTC som har byggt ett par små högtalare som DSP-korrigeras i datorn (enbart byggda för att spelas från dator) - bra återgivning, små placeringsvänliga högtalare och en låg prislapp (under 5000 sek, dvs mindre än en flaska Bdx Premier Cru-vin).

Till söndagslaxen skruvade vi upp en flaska 2009 Leitz Berg Rottland - som smakade utmärkt bra med rik och grönskimrande Riesling-frukt. Inte lika mycket syra eller mineral som i firmans Alte Reben-viner - likväl mycket gott i sin lite mer tillgängliga stil. Och så var det måndag igen.

PS. Sista glaset 2006 Quercecchio smakade minst lika bra två dagar efter öppning, så det kommer att klara lagring fint - och mår bara bra av mer luft än det fick i fredags. DS

2006 Quercecchio

Vi har uppskattat både årgång 2004 och 2005 av denna Brunello från vår dansk-italienske pusher. Så var det (äntligen) dags att dra korken ur en första 2006a som ju anses var en verklig toppårgång för Brunello. Vi karafferar så länge det går (ca 30 min) och får upp temperaturen till ca 16 grader. Redan den granatröda (eller kanske rubinröda) transparenta färgen är mycket vacker (även G, snart nio år tycker att vinet är vackert i karaffen!) och lovar gott. Doften är härligt komplex (men ännu främst fruktdriven) med en bukett syrliga bär (röda vinbär, lingon, surkörsbär) tillsammans med lite blomnoter allra högst upp. Smaken drivs av flera komponenter: den friska röda frukten, en redig syra och ganska potenta men finmaskiga tanniner. Längden är utmärkt. Det verkligt gott redan idag - och lovar än bättre om ett par år. Det kan nog bli både lite komplexare och lite mer harmoniskt. Något vi framförallt gillar är att vinet bärs av sin frukt, och inga överdrivna toner av ek eller bränt trä. Det känns bra att ha ett betryggande antal flaskor till i förrådet