2002 Haut-Batailley

Efter två veckor på en diet av omväxling mellan kall Singha och kall Chang är suget efter gott, riktigt vin stort så vi trotsar jetlag och diverse krämpor och hugger en klassiker från Pauillac för att återställa vätskebalansen. Familjesemester i Thailand är varmt och skönt, men inget för vinnörden... evt. kommer ett inlägg om de fåtaliga avbrotten i öl&thaimat på stranden.

Kvällens vin är verkligen ett klassiskt vänstra-strandenvin: tät rödsvart färg, tillgänglig och Pauillac-typisk doft med utvecklade svartavinbär och blyertspenna, en relativt komplex smak med mörka bär, lite kafferost, mörk chokladkola, piptobak och en aning skal/druvkärne-beska (som ändå bidrar positivt till helheten). Komponenterna som avslöjar året är de milda tanninerna och en aning grönhet. Drickbarhet och matvänlighet är utmärkta idag. Haut-Batailley känns lite grand som en "over-achieving underdog", det passar oss mycket bra. Ska bli roligt att smaka 2010orna bortåt 2018 eller nåt.

2007 Louviere Blanc

Söndagens lax med täcke av persilja, örter, parmesan och lite bröd får sällskap av 2007 Ch La Louviere Blanc, Pessac-Leognan. Detta är ett av (möjligen det bästa) slottet i Andre Lurtons lilla imperium i Bordeaux. Vi har druckit en del årgångar av det röda, men allmänt anses nog det vita vara snäppet bättre, även om det röda håller ovanligt jämn klass, 1998 var tex alldeles utmärkt. Kvällens relativt unga vita är en blandning av Semillon och Sauvignon med ca 12 månader på fat. Färgen är ännu ganska ljust gul, men ändå med hög intensitet och lyster. Doften är stor med både fat (vanilj och kokos) och gul frukt (gula plommon, sultana-russin). Smaken är rik och passar den smakrika laxen mycket bra. Frukt, fat och syra kanske inte är helt i harmoni ännu; det spretar en aning, men ge vinet ett år till på rygg så kommer det nog att upplevas mer helgjutet - även om det går utmärkt fint att dricka idag också. Man dricker för lite bra vit Bordeaux!

PS. En intressant jmf är 2008 Ch Fieuzal Blanc som vi drack häromveckan, är en aning elegantare och snyggare, och även betydligt kostsammare. DS

1995 Le Petit Mouton

Sommaren 1999 bilade vi till Bordeaux med omnejd och besökte då Ch Mouton Rotschild. De har ett trevligt vinmuseum och är ett av få toppslott som det går fint att besöka, bara man bokar in sig med god framförhållning. Då fick vi prova (en liten slurk) av förstavinet från fat (bör ha varit 1998) som imponerade; men den 1996a som fanns i shopen för närmare 2000 Ffr (ca 2500 SEK vid den tiden om jag minns rätt) fick stå kvar. Vi fick dock med oss ett byte, en flaska 1995 Le Petit Mouton de Mouton Rotschild. Altså andravinet, som det finns olika uppgifter om när det egentligen infördes, men 1993 och 1994 är ofta nämnda som de första officiella årgångarna. Man har ganska säkert deklassifierat vin tidigare än så. Denna flaska har sedan legat i sin trälåda i "förrådet" dryga 12 år, och frågan var om innehållet fortfarande var drickbart?

Vi korkar upp och häller varsin mindre mängd, första intrycket är bra men lite intetsägande, med Pauillac-tanniner i förgrunden. Efter en del bestyr med maten (klassisk helstekt charolais-biff, potatisgratäng med fetaost och portvins&persilje-champinjoner) så har luften gjort sitt - och efter lite mer än en timme och till maten så smakar det alldeles utmärkt: en mogen, utvecklad Pauillac med lite parfymerad doft (ceder, mogna svarta vinbär) och en läskande, elegant och mycket lång smak. Tanninerna har ny flyttat till bakre raderna och mat&vin gör att måltiden blir ett marriage made in heaven.

2000 Cornas, Dom Rochepertuis

Fredag och kyckling, en snabb räd i förrådet efter ett drickbart vin med lite utveckling - och jag hittar denna 2000 Cornas, Domaine de Rochepertuis från firma J. Lionnet. Ett för mig oprovat vin, med möjligen för många år på rygg. Köptes för ganska många år sedan (ca 2003 skulle jag gissa, ca 200-230 kr). Det blir i stort sett pop'n'pour och synen i glaset är rätt lovande med en tät svart-röd färg och lite brun reflexer i kanten. Doften är till en början helt stängd. Denna kamrat har fått för mycket tid på rygg. Efter en trettio minuter så börjar maskineriet veva igång, med en djup, animalisk smak med ganska söt röd frukt. Helheten är väldigt harmonisk och mogen, helgjuten. Tanninerna är fullständigt utmognade och den fortfarande söta frukten (viol, lite peppar) sitter i förarsätet. Det är inget stort vin (framförallt är doften för liten för det) men väldigt gott och matvänligt. Smakar även bra efter maten - vilket ju indikerar både att luften behövs och att Syrah-tanninerna mognat. Drick nu ifall du har flaskor kvar. Någon annan som provat?

Intensiv vinvecka

Veckans första intensivpass var en klassisk "Bordeaux vs. California" battle som jag höll i för vinklubben på jobbet. Det är alltid lite nervöst att se om provningsupplägg, presentationen och förstås vinerna håller måttet. Denna gång gick allt mycket bra - och inte minst de tre förväntade toppvinerna presterade utmärkt bra:

2005 Dunn Howell Mountain var riktigt skön med en tät och balanserad bergsfrukt och där smaken bara "ringde vidare" i munnen. Suveränt gott - och ett vin som övertygade många Bdx-fans att de kan göra riktigt goda viner "over there".

2000 Pontet-Canet
Grand Vin - behöver nog inte skriva så mycket mer. Sammantaget provarnas favorit med en liten marginal. Superklassisk vänstra-stranden Bordeaux med mycket av allt, och i en fin fas nu med frukten nästan intakt och trevliga, komplexa sekundär-aromer.

1997 Ridge Monte Bello
Denna hade vi lyckats anskaffa i Tyskland, och levererades i snygga sexpack av trä. Alla flaskorna hade utmärkt fyllhöjd och såg ut att vara i "mint condition". Det blev inte sämre när vi korkade upp - det doftade och smakade helt enkelt ljuvligt bra! Min favorit (om jag tvingas välja).

De övriga tre vinerna gjorde också sitt jobb bra: 2006 Cambon Pelouse; 2007 Clos du Val Napa och 2007 Troplong-Mondot (som jag dock var en aning besviken på, upplevde att eken stod lite framför frukten idag).

Ett par dagar senare var det dags för Munskänkarna i Stockholms höstliga vinmiddag, Diner Vinicôle. Michel Jamais stod för mat- och vinkompositionerna, och han lyckades alldeles utmärkt!



Krustader med ostron och räkor med sojamajonnäs
Blanc de Blancs Brut, Schramsberg, Napa Valley

Marulk med luftig citrus- och vindoftande soppa, friterad vårrulle fylld med krabba, spetskål och purjolök
1583 Albariño de Fefiñanes, Palacio de Fefiñanes, Rias Baixas
2008 Château de Fieuzal Blanc, Péssac-Léognan
Båda vinerna här var utomordentligt bra, rena, snygga och med tydlig identitet.

Wallenbergare av kyckling, med bondbönor, ärter och svartrot i velouté rårörda tranbär, brynt smör
2009 Morgon Côte de Py, Domaine de la Bonne Tonne, Beaujolais
2009 Spätburgunder Blauschiefer, Weingut Meyer-Näkel, Ahr
Korrekta och goda viner, ändå de minst spännande denna kväll.

Rosastekt lamm, serverad med vitlöksfrästa haricots verts och morötter, mandelpotatiskräm med getost och timjan samt en persiljefond
2005 Marcien, Robert Sinskey Vineyards, Napa Valley, Kalifornien
2008 Clos d'Agon Tinto, Mas Gil, Catalunya, Spanien
Både mat och vin var väldigt mycket i min smak i denna rätt, särskilt Marcien som jag nog håller som kvällens vin, kalasgott!
Savarin med hjortron och jordgubbar med vaniljgrädde
St Stephan's Crown Tokaji Aszú 5 puttonyos, Kövágó Estate, Tokaj, Ungern
Savarinen var en aning tung, men vinmatchningen med hjortronen är inte mindre än klockren.
Enda lilla saken att kommentera är att ISO-glasen inte låter de större vinerna blomma ut ordentligt, de funkade dock riktigt bra till Albarinon och förstås till Tokajern. En supertrevlig och god kväll tillsammans med goda vännerna O&C, och I&P.
 
Sista intensivpasset var Halloween-fest med barn och kompisar i villaområdet - mest öl, bruksvin och lite armagnac - jättekul (tack till M&T som ordnat!). Söndag kväll var ett lugnare avslut på en intensiv vecka.

2006 Pure vs. Old Bastard

Gamla vännerna J, R och Vintresserad brukar ses ett par gånger per år, ibland med familjerna och ibland bara "Kungholms-grabbarna" på krogen. Denna kväll hade vi bokat bord, mat och vin på Rue Pont Nouveau (som tyvärr snart skall stänga) och vi ville därför hjälpa till med både omsättning och vinkällare den sista tiden. Det blev en synnerligen välsmakande trerätters och en duell mellan två tunga kanoner från 2006: Pure (Domain Barroche:s toppvin på 100% Grenache från gamla stockar) och Kaeslers "Old Bastard" likaledes från mycket gamla stockar (planterade i slutet på 1800-talet) men här är druvan Shiraz. Båda vinerna får en stund i snygga karaffer, fint hanterade av vänliga och proffsiga Clara. Old Bastard inleder klart bäst med en sällsam kombination av tät, rik och intensiv Syrah-frukt, faktiskt direkt slösande rik. Samtidigt är vinet väl balanserat och nästan elegant trots sin intensitet. Fenomenalt gott och hedonistiskt! Smakar väldigt bra till "Angus Beef" med tillbehör. Pure är inledningsvis lite knepig med en doft som varken J eller R riktigt gillar ("det doftar som en gammal, instängd plastbåt med torkande gummislangar...") så illa tycker väl inte jag att det är, men denna karaff behöver tid. Kvällen lider och samtalet är mycket uppsluppet och maten börjar så småningom ta slut - då lägger Pure i ett par växlar till och både doftar och smakar mycket bättre. Vi får nu en mörk hallon-kirschig-Grenache-frukt inlindad i tät sötlakrits och garrigue. Pure är nu en komplexare vinupplevelse, medan Old Bastard är lite mer uppenbart hedonistisk. Båda vinerna har en sällsynt täthet och längd (utan tvekan 94-95 poäng), och tillsammans med den alldeles ovanligt utsökta maten blir det hela en minnesvärd gastronomisk upplevelse!

2006 Mount Eden, Saratoga Cabernet

Mount Eden ligger i Santa Cruz Mountains, och vi har läst en del om deras viner men ikväll är första gången vi smakar. Cuvée Saratoga görs av frukt från fem-sex andra bergsvingårdar i närheten av staden Saratoga uppe i Santa Cruz Mountains. Ambitionen är att göra ett vin som är tillgängligt tidigare än deras "Estate". 2006 anses vara ett relativt bra år, utan större konstigheter i vädret. Vi får ett skönt glas med tät färg, ett ovanligt djup i doften (blandade vinbär, mörka körsbär och grusiga mineraler). Frukten har en liten, liten sötma - men vi upplever det som utmärkt välbalanserat idag med samma sköna djup som i doften, och lite tobak, mineral, och lite citrus i syran som för tankarna till St Julien. Helt enkelt ett riktigt gott glas - särskilt för oss som har lite svårt att välja mellan Medoc och Napa.