Monday Funk

Vitt, gös och havskräfta

Vinprovarkväll med A:s studiekamrater och vi inspireras av en kväll för länge sedan på Wreta Gestgifveri där vi åt en superb gös med sås på kräftor och dill; och drack en excellent Chardonnay från Rochioli uppe i Sonoma Valley. Jag har letat efter vinet sedan dess, och fann det för ett knappt år sedan hos KKWine i Charlottenlund i Danmark. Vi bestämmer oss för att prova fyra olika vita till maten:

NV Camille Saves, Cuvée Prestige
En snygg och elegant skumpa med härligt små bubblor och utmärkt balans. Kanske något bättre som aperitif än till maten, men ändå synnerligen god. Jag brukar hålla Millesime 2002 som deras bästa vin, men vete 17 om inte denna flaska levererar på samma nivå.

2008 Rochioli Estate Chardonnay
Stor och arketypisk Cali-chardonnay med mycket frukt: solmogna gula äpplen och plommon blandat med lite ananas. Ekvaniljen är kanske lite väl framträdande, men annars håller bygget ihop fint. Visst finns där lite ekbeska också - men inte så farligt, och det finns både struktur och syra som balanserar. Häftigt vin - även om vi kanske inte är lika imponerade idag som den där kvällen på Wreta för dryga 10 år sedan. Bör serveras till mat och hållas mellan 9 och 14 grader, över det så börjar eken ta överhanden.

2007 Hirsch Heiligenstein Riesling
2004 av detta vin har varit en favorit,  men nu var det ett tag sedan vi drack detta vin (prislappen har gått upp en del). Man har även gått över till biodynamik i vingården. Skillnaderna är inte gigantiska, men vi upplever att 2007 är slankare och mer syradriven än 2004. Vinet är snyggt och med tydliga toner av grape både i doft och smak. Kanske allra godast till maten ikväll.

Det sista vinet är en slurk av matlagningsvinet: 2011 Brumont Gros Manseng-Sauvignon. Doften är klockren Sauvignon med krusbär och fläder. Smaken är bra, frisk och syradriven. Skillnaden mot de första tre vinerna är dels att det slutar mycket fortare och lite abrupt; dels att det de andra tre vinerna är betydligt elegantare.

1995 Barbaresco, Fr. Barale

Det är alltid roligt att korka upp en äldre butelj, särskilt om det finns anledning att tro att innehållet är intressant. Kvällens flaska är inhandlad under våren från allas vår dansk-italienske pusher, för en klart rimlig peng (ca 200 SEK + frakt mm). Etiketten är ultratraditionell, och i perfekt skick vilket får en att tro att flaskan legat länge i producentens källare och etiketterats nyligen. Vi hinner bara med en kort sväng i karaffen. Färgen är typiskt mogen nebba (orange-brun-röd) och doften är till en början sluten, efter en liten stund blir det lite starkvin, målarlåda och lite terpentin. Det finns även lite rosor och nypon därbakom. Smaken är übertraditionell med massor av tannin och syra, en hel del utveckling (tjära, läder, starkvin mm) men frukten är inte så tydlig. Ett spännande och intressant vin, men faktum är att inte mer än halva flaskan går åt - sedan har vi fått nog av tannin och syra för en kväll.

Intensiv vinvecka

Veckan började med sortimentsprovning hos kalifornien-specialisten Vinopia. Här finns många godsaker för den som gillar stilen med stor, yppig och tät frukt. Nästan allt är väldigt gott, och (inte oväntat) är de moderna cabbarna från bergslägen de allra intressantaste. Några viner är verkliga uppenbarelser, så bra att man blir mörkrädd! 2009 Au Sommet (Atlas Peak), 2009 Buccela, 2009 Peter Michaels "Les Pavots", 2006 Elivette Spring Mountain, 2008 Ovid, och även 2008 Sinatra Estates är förföriskt bra. Vinerna i lite mer normal prisklass som provades på Vinordic var alla bra även denna dag (bla. 2008 Genuine Risk, 2009 Recluse Donkey&Goat, 2007 Deering Cab). De vita är möjligen inte lika jämna i min smak, men tex 2009 Savoy från Radio Coteau och 2009 Brosseay Donkey&Goat har en balans mellan frukt, fat, syra och mineral som gillas!
Vidare mot ett snabbt stopp på Argentinadagen. Här finner vi många goda och fruktiga unga Malbec-viner som smakar bra, men förstås lite enkla jämfört med Vinopias tungviktskalifornier.
Munskänkarnas champagneprovning var trevlig, god och lärorik. Se gärna:
http://vinare.blogspot.se/2012/05/champagne-med-munskankarna.html
för mer info.

Någon dag senare var det dags att gräva ett riktigt djupt hål i plånboken av lärdomsslantar, på VinUnics DRC-middag. Sammanlagt sju DRC 2009 provades under andakt. Kortfattat kan man säga att de smakade mycket bra idag med en härligt intensiv rödbärig pinotfrukt, sköna mineraler och fina orientaliska kryddor. Naturligtvis är dessa viner tokunga, och kanske inte riktigt motiverar sina fyrsiffriga prislappar idag, förhoppningsvis får man möjlighet att prova något av dem om 15 år - då får vi se! Verkligt trevlig (och förvånansvärt tillgänglig) var 2004 Roederer Cristal, som serverades till ett antal små och mycket smarriga tilltugg på verandan medan solen sken över Stockholms vatten.

Långhelgen tillbringade vi på Västkusten hos släkten och med en försvarlig mängd flaskor packade på olika ställen i bilen. De skulle räcka till dryga tre middagar. Bla provade&drack vi: NV Vilmart Grande Reserve (magnum) - synnerligen trevlig aperitifskumpa, även om de finare cuvéerna är betydligt komplexare. 2000 Crozes Hermitage (magnum) från B.Chave - mogen rödfruktig och utvecklad, uppskattades mycket av alla gästerna, 2000 Ch d'Agassac, Haut-Medoc - god och rättfram Haut-Medoc i modernt fruktdriven stil. 2004 Cerbaia Brunello - klassisk piptobaks-brunello. 2005 Ch Le Doyenne - alltid rätt. 2005 Glaetzer Bishop - svågern gillar bra Aussie-shiraz så denna tog slut fort! På den vita sidan så provade vi bla. 2010 Pouilly-Fuissé, Georges Burrier (SB 2756) som gav mersmak med fin balans mellan frukt och fat, fräscha gula frukter (plommon, äpple, aprikos) samt bra syra och längd. Klart bättre än de flesta vita standard-bourgogner (även om Vincent Girardins Cuvée Saint-Vincent för nästan exakt samma pengar spelar i samma liga). Ett bra slut på en intensiv vecka!

2001 Haut Condissas

Till kvällens lammfilé korkar vi upp 2001 Ch Haut Condissas, Jean Guyons prestigecuvée ifrån ägorna runt byn Begadan i Medoc. Jag har provat och skrivit lite om historien förut:
http://vintresserad.blogspot.se/2010/10/bordeaux-ala-jean-guyon.html

Vinet är tätt som natten, särskilt sista halvan av flaskan som har en hel del, mycket finkornig fällning - verkar inte vara varken klarnat eller filtrerat. Doften är stor och innehållsrik med primärnoter av frukt (svarta vinbär, mörka plommon) och en del sekundärnoter med olika mognadstoner (läder, starkvin och plommonkompott). Smaken är harmonisk och här tillkommer lite lakrits och ceder. Upplevelsen och känslan i munnen är sammetsmjuk och "lyxig" (i brist på bättre beskrivning). Jean Guyons ambitioner avspeglas tydligt: vinet är klart tillgängligt och Merlot-dominansen märks. vinet är fylligt och med fin "rondör" och tanninerna är snälla. Blint hade jag famlat mellan en modern StEmilion och en (snäll) Napa Bdx-blend. Likväl är det väldigt gott och flaskan tar slut ovanligt fort. Gott tjut helt enkelt!

1990 Branaire, St Julien

Ett favoritslott i en toppårgång och förväntningarna blir rätt höga, samtidigt har Patrick Maroteaux då bara ägt slottet sedan 1988; och den jämna kvalitet vi ser idag hade knappats uppnåtts redan 1990. Vi öppnar flaskan ett par timmar innan servering och häller upp de första glasen ca 1 timme innan maten serveras för att åstadkomma en försiktigt luftning. Det fungerar fint och vinet känns på topp en bit in i måltiden. Vi får en klart mogen färg med tydliga tegeltoner även om kärnan är mörkt röd. Det är ett tydligt moget vin även i doften med mest olika sköna former av mognad och multnad. Smaken biter ifrån lite mer och det finns vissa aningen torra tanniner kvar - även om det främst är syra och alkohol (13% gav det varma året) som ger strukturen. Frukten är mycket mogen med viss antydan till starkvin. St Julien-karaktären med lite apelsintoner och en komplex smak (snarare än cassis) är fortfarande klart märkbar. Det är ett mycket gott vin till maten, men börjar fall isär lite grand ca 5-6 timmar efter att flaskan öppnats. Verkligt kul med så här pass mogna viner, samtidigt så gillar vi även lite mer frukt, så kanske ska vi hellre dricka Branaire med omkring 15 år på rygg och inte dryga 20.