2002 Haut-Batailley

Efter två veckor på en diet av omväxling mellan kall Singha och kall Chang är suget efter gott, riktigt vin stort så vi trotsar jetlag och diverse krämpor och hugger en klassiker från Pauillac för att återställa vätskebalansen. Familjesemester i Thailand är varmt och skönt, men inget för vinnörden... evt. kommer ett inlägg om de fåtaliga avbrotten i öl&thaimat på stranden.

Kvällens vin är verkligen ett klassiskt vänstra-strandenvin: tät rödsvart färg, tillgänglig och Pauillac-typisk doft med utvecklade svartavinbär och blyertspenna, en relativt komplex smak med mörka bär, lite kafferost, mörk chokladkola, piptobak och en aning skal/druvkärne-beska (som ändå bidrar positivt till helheten). Komponenterna som avslöjar året är de milda tanninerna och en aning grönhet. Drickbarhet och matvänlighet är utmärkta idag. Haut-Batailley känns lite grand som en "over-achieving underdog", det passar oss mycket bra. Ska bli roligt att smaka 2010orna bortåt 2018 eller nåt.

2007 Louviere Blanc

Söndagens lax med täcke av persilja, örter, parmesan och lite bröd får sällskap av 2007 Ch La Louviere Blanc, Pessac-Leognan. Detta är ett av (möjligen det bästa) slottet i Andre Lurtons lilla imperium i Bordeaux. Vi har druckit en del årgångar av det röda, men allmänt anses nog det vita vara snäppet bättre, även om det röda håller ovanligt jämn klass, 1998 var tex alldeles utmärkt. Kvällens relativt unga vita är en blandning av Semillon och Sauvignon med ca 12 månader på fat. Färgen är ännu ganska ljust gul, men ändå med hög intensitet och lyster. Doften är stor med både fat (vanilj och kokos) och gul frukt (gula plommon, sultana-russin). Smaken är rik och passar den smakrika laxen mycket bra. Frukt, fat och syra kanske inte är helt i harmoni ännu; det spretar en aning, men ge vinet ett år till på rygg så kommer det nog att upplevas mer helgjutet - även om det går utmärkt fint att dricka idag också. Man dricker för lite bra vit Bordeaux!

PS. En intressant jmf är 2008 Ch Fieuzal Blanc som vi drack häromveckan, är en aning elegantare och snyggare, och även betydligt kostsammare. DS

1995 Le Petit Mouton

Sommaren 1999 bilade vi till Bordeaux med omnejd och besökte då Ch Mouton Rotschild. De har ett trevligt vinmuseum och är ett av få toppslott som det går fint att besöka, bara man bokar in sig med god framförhållning. Då fick vi prova (en liten slurk) av förstavinet från fat (bör ha varit 1998) som imponerade; men den 1996a som fanns i shopen för närmare 2000 Ffr (ca 2500 SEK vid den tiden om jag minns rätt) fick stå kvar. Vi fick dock med oss ett byte, en flaska 1995 Le Petit Mouton de Mouton Rotschild. Altså andravinet, som det finns olika uppgifter om när det egentligen infördes, men 1993 och 1994 är ofta nämnda som de första officiella årgångarna. Man har ganska säkert deklassifierat vin tidigare än så. Denna flaska har sedan legat i sin trälåda i "förrådet" dryga 12 år, och frågan var om innehållet fortfarande var drickbart?

Vi korkar upp och häller varsin mindre mängd, första intrycket är bra men lite intetsägande, med Pauillac-tanniner i förgrunden. Efter en del bestyr med maten (klassisk helstekt charolais-biff, potatisgratäng med fetaost och portvins&persilje-champinjoner) så har luften gjort sitt - och efter lite mer än en timme och till maten så smakar det alldeles utmärkt: en mogen, utvecklad Pauillac med lite parfymerad doft (ceder, mogna svarta vinbär) och en läskande, elegant och mycket lång smak. Tanninerna har ny flyttat till bakre raderna och mat&vin gör att måltiden blir ett marriage made in heaven.

2000 Cornas, Dom Rochepertuis

Fredag och kyckling, en snabb räd i förrådet efter ett drickbart vin med lite utveckling - och jag hittar denna 2000 Cornas, Domaine de Rochepertuis från firma J. Lionnet. Ett för mig oprovat vin, med möjligen för många år på rygg. Köptes för ganska många år sedan (ca 2003 skulle jag gissa, ca 200-230 kr). Det blir i stort sett pop'n'pour och synen i glaset är rätt lovande med en tät svart-röd färg och lite brun reflexer i kanten. Doften är till en början helt stängd. Denna kamrat har fått för mycket tid på rygg. Efter en trettio minuter så börjar maskineriet veva igång, med en djup, animalisk smak med ganska söt röd frukt. Helheten är väldigt harmonisk och mogen, helgjuten. Tanninerna är fullständigt utmognade och den fortfarande söta frukten (viol, lite peppar) sitter i förarsätet. Det är inget stort vin (framförallt är doften för liten för det) men väldigt gott och matvänligt. Smakar även bra efter maten - vilket ju indikerar både att luften behövs och att Syrah-tanninerna mognat. Drick nu ifall du har flaskor kvar. Någon annan som provat?