2005 Langhe Nebbiolo...

... kan vara rätt olika viner. 2005 Langhe Nebbiolo i version A) är närmast en lingonsyrlig hudkrämskarikatyr; som dessutom smakar ungefär likadant efter en vecka i öppnad flaska. Inte särskilt kul, men oväntad "staying power". Version B) innehåller allt vi vill ha i en ung Nebbiolo med skön utvecklad nyponfrukt, tjära, rosor och sammetstanniner med ett rejält grepp i fin harmoni. Tyvärr smakar det inte alls lika bra dag2 (även om det inte är dåligt).

Facit: version A) Cantina Baricchi, som altså inte alls kan rekommenderas utom för den som verkligen gillar hudkräm och lingon. Första bommen från Carlo M. Version B) levereras av La Spinetta, där vi rekommenderar 30 min i karaff och sedan omedelbar konsumtion.

I helgens avslutning så fick även 2004 Cote de Nuits Villages från Domaine Gille sin revansch. Nu får vi en skön hallon-Pinot med rejäla mängder orientalisk kryddlåda och "gamey smell". Syran och transparensen är hög, tanninerna låga. Kanske är denna på väg över kanten? Hursomhelst kul med mogen Bourgogne.

TGIF late November...

Förra helgen dracks ett par hyfsade viner från gamla världen; först en 2004 Cote de Nuits-Villages från Dom. Gille som tyvärr var korkad. Sedan en 2007 Post Scriptum, Douro, från Prats+Symington. Mycket bra modern och balanserad Douro-blend. Till sist en 2000 Cornas från Chapoutier som var OK, men lite väl rustik och murrig. Inget vin som fick igång bloggar-lågan. Veckan som gick innehöll främst en massa jobb och öroninflammation hos sonen, inte särskilt kul det heller. Veckan innehöll också en trevlig Piemonte-provning med flera goda viner, fast 2004 Ratti Barolo Rocce är ju väl dyr. Även de andra vinerna låg på 350-550 SEK i BS, inget som lyser upp en mörk november det heller. Men så var det fredag, och då var det dags! Dags för 2004 Ch du Tertre, GCC Margaux. Och här går både jag och A. igång på alla cylindrarna - skön mörkröd färg, en doft med svartvinbärsfrukt och djup. Smaken innehåller fin svartvinbärsfrukt, piptobak och en bra komplex avslutning. Visst finns där en del grön paprika (ca 30% Cab Franc) men det passar bra i helheten. Flaskan avverkas i närmast rekordfart. Ingen jättelängd eller ett "Grand Vin" kanske, men verkligen riktigt gott för knappa 230 SEK (hos Winefinder.dk i somras). Tur att det finns ett par flaskor kvar i förrådet, då skall vi nog överleva även november 2010!

Cabernet Bonanza i November

En mörk novemberkväll kan lysas upp ordentligt av god mat och stora vinupplevelser. Vinerna denna kväll introduceras av erfarne vinmakaren Ray Kaufman som bla gör vinerna hos Laurel Glen uppe på Sonoma Mountain. Laurel Glen har i många år gjort långlivade viner från bergsdruvor till relativt överkomliga priser. Kul att prova tre viner med utveckling.Vi inleder med deras viner i

Flight A – "Ray K: Wines who speak for themselves…"

1992 Laurel Glen Estate: Doftar klassisk Bordeaux med röda bär, hög syra och mineral. Tanninerna är klart märkbara, och kanske inte riktigt så finkorniga som man kunde önska. Likväl ett mycket gott, utvecklat och moget vin. Blint hade jag satt denna i Bordeaux 9 dagar av 10. Verkligt kul att prova.

2000 Laurel Glen Estate: Kalasgod doft med precis balans mellan frukt, fat och utvecklade sekundäraromer. Smaken är elegant och balanserad Napa med fortsatt ganska hög syra och tydliga tanniner.

2004 Laurel Glen Estate: Mer frukt och lite rundare, silkigare och snällare tanniner (trots att det är yngre vinet). Ray tror att detta kommer att utvecklas minst lika bra som de äldre vinerna med lagring. Vore kul att prova om 12 år.

2007 Ramey Napa: En blandning av olika lägen i Napa. Ray tyckte det var en naturlig fortsättning med fin frukt, runda tanniner och bra drickbarhet. Det är bara att hålla med: frukten är yngre och yppigare med tydligare söta körsbär, vinet är dock ganska väl stoppat och med hygglig struktur. Inte dumt alls!


Flight B – Continue down towards the Bay Area, still relatively cool...
Arietta Wines i ganska svala Carneros (främst känt som Pinot och Chard terräng).

2007 Arietta Variation1 (ovanliga kombon Syrah & Merlot): Först lite tillbakadragen, men efter en 15-20 min luft i glaset riktigt bra och god med liten charkton. (92-93)

2007 Arietta H-Block (Merlot & CabFranc): Initialt liknar detta vin Variation 1, men lite elegantare. Ingen direkt gräsig ton, ändå god sval frukt. Utvecklas mycket med luft i glaset och blir lite mer harmonisk och elegant. (93)

2007 Gemstone Proprietary Red (huvudsakligen Cab Sauv och lite Petit Verdot, görs av Philippe Melka). Från lite varmare område (16 acre hillside property in Yountville) än Carneros, rikare och tyngre – ändå verkligt bra balans med polerad, rik frukt och riktigt bra längd. Min favorit i flighten (94+)

2007 Blankiet Paradise Hill: Ligger nära Dominus-vingård, perfektionism i vingård och vineri. En rikare, tyngre stil som ändå har riktigt bra elegans i 2007. De som sitter vid bordet har många fler Blankiet-årgångar under västen och tycker att 2007 är ovanligt elegant. Mycket gott, snyggt och hedonistiskt, riktigt bra. Men inte helt gratis... (94+).

Flight C – Ray K The Diversity flight...
2007 Araujo Eisele : Varmt område, men Eisele en relativt sval del, uppe på bergsryggen med svalka från havsbukterna. Riktigt bra frukt med lite orientaliska kryddor. Snygg fatbehandling. Ingen som helst syltighet. Växer ännu mer med luft i glaset. Frukt och elegans i ett glas, supergott (94+).

2007 Quilceda Creek : Washington state, öken, varma dagar/kalla nätter. Mycket tydligare svartvinbär med egen, sval, och bärig ton. Inte riktigt samma ryggrad, struktur och fyllighet som Napa cabbarna. Lite annorlunda, ändå gott och elegant. Många Parker-poäng.

2007 Staglin Estate från Rutherford (impeccable organic farming, alluvial well drained soil) 95% Cab. Upplever den som en typisk Napa-cab med stor och rik frukt, ett koncentrerat vin med cassis och björnbär. Lite mörk choklad. Häftig och väldigt god (även om någon kanske tycker att alkoholen är väl tydlig) (94?)

2007 Ramey Annum “Ray K: A winemakers wine” 98% CabS + 2 %PV från huvudsakligen tre vingårdar uppe på Spring Mountain. Bra och snygg, rätt Cali-typisk Cab. Välbalanserad frukt, fat och struktur – ändå med viss elegans. Mycket gott. (92-93)

Vid det här laget börjar det bli alldeles väldigt svårt att spotta...

Flight D – “Power, somewhat a knock-out flight with deep core of fruit…” inleder Ray med. Jag upplever ändå att det också finns en del elegans och balans.

2006 Pahlmeyer Estate (mainly mountain fruit ca 80% Cab), svårartat gott med massiv svartvinbärs- och björnbärsfrukt, som ändå balanseras snyggt av syra och tanninstruktur.

Till sist tre viner från den lilla ”franska” firman Luc Morlet (som jobbat med många välrenommerade: Newton, John Kongsgaard och Peter Michel)

2007 Luc Morlet Mon Chevalier (Knights Valley, där paret Morlet bor)
Mycket bra!

2007 Luc Morlet Coeur de Vallée (Oakville, frukten från vingården To Kalon, 76% Cabernet Sauvignon & 24% Cabernet Franc)
Ändå lite bättre med lite mer komplexitet. Svartvinbär, björnbär och mörk choklad förstås, lite mörka plommon, piptobak och snygg gräsighet/undervegetation kompletterar. Superb längd och balans. Hade jag gärna haft i källaren (men väl kostsamt).

2007 Luc Morlet Passionement (Oakville)
Utvalda fat. Jag upplever att detta är lika bra som Coeur de Vallée, och kanske en aning bättre, svårt att skilja dem åt ikväll.

Som en extraknorr så kommer generösa R&B med två blinda extrakaraffer:
Det första glaset doftar och smakar Bordeaux på mycket eleganta och välbalanserade stereoider, mycket gott, så min gissning faller åt Napa eller ett toppvin från Margeret River som är i början av sin utveckling, kanske en 2004a? Facit: 2003 Ch Pavie! Glaset försvinner fort. Det andra glaset är mer knutet till att börja med, med luft så tittar både nypon och spearmint fram och gissningen blir en riktigt bra, rätt modern Nebbiolo från ett bra år. Tanninerna är otroligt finkorniga, men ger ett verkligt grepp. Min gissning blir en riktigt bra modernist-Barolo från 2001. Facit: 2004 Cannubi Boschi från L. Sandrone.

Att sammanfatta är inte lätt, flertalet viner (faktiskt nästan alla) ger svårartat ha-begär, men gräver också avgrundsdjupa hål i de flesta vinbudgetar. Verkligt kul att prova, och en väldigt trevligt kväll! Inte alldeles oväntat är det G&L på Divine som står bakom arrangemanget tillsammans med KC och N som ordnat maten på ett alldeles strålande sätt. Stort tack till er alla!

PS. Betald med egen, nu tydligt tunnare plånbok. DS

Fyra decennier Bordeaux

En sommarförmiddag på semestern i Danmark hittar jag en vinhandel som har en hel del mogna viner i ganska dammiga lådor. För det mesta är priserna lite väl höga, givet halvdana årgångar, eller slott som idag har betydligt bättre rykte än de hade på 1970- och 1980-talet. Ändå kan jag inte motstå frestelsen att handla en flaska 1970 Pontet-Canet, Mis en Bouteilles dans Cruse & Fils Freres, dvs tappad på flaska hos negocianten och inte på slottet. Flaskorna ser ”lagom” dammiga ut, och nivån är hög och bra. Pratar lite med vinhandlaren som tycker att dessa håller ihop rätt bra fortfarande, men ska drickas direkt efter att ha urkorkning (pop’n’pour altså :-). Tanken på en Pontet vertikal föds, men jag har lite för få flaskor och årgångar för att det skulle kunna genomföras. Däremot har jag lite 1990-tals Cru Classe som börjar bli dags att dricka, och handlade dessutom en 1985 Leoville-Poyferre hos vinbutiken The Sampler i London i juni. Slutsatsen blir då att sätta ihop tre flighter med fem viner vardera; en 1970-1980-talen; en 1990-talet och en 2000-talet. Samt att samla 10 ”Bordeaux-tokar” som vill tillbringa fredagskvällen med att prova (inte så väldigt svårt faktiskt ;-). Som arrangör blir mina anteckningar ännu mer knapphändiga än vanligt, så redovisningen blir lite ojämn (tex bara poäng på de första 9 vinerna).

Flight A – 1990 talet
En rätt utvecklad doft med lite både röda och svarta vinbär, samt lite andra röda bär och kryddlåda. Ganska bra tryck i tanniner och syra, lite oborstad men bra. Utvecklas mycket i glaset. Jag tror att detta är ett av Medoc-vinerna, utan att veta exakt vilket (89-90).
Facit: 1995 Beausejour-Becot, GCC St Emilion
Redan bortkollrad innan man är ur startgropen. Detta bör nog drickas inom ett par år.

En snällare doft, lite söt med mörka plommon. Smaken är god, modern med lite nougat och fudge. Bra längd och balans. Utmärkt att dricka idag (92-93). Jag gissade först att detta var Beausejouren, men det var det inte och andragissningen var korrekt: 1999 Domaine Chevalier, Pessac-Leognan.

Här får vi en klart mörkare, tätare färg med ett djup redan i doften med lite viol. Inget ”in your face” vin, men smaken är riktigt bra med fin mörk svartvinbärs- och violfrukt, och alldeles utmärkt balans och längd, kalasgott (93-94). Borde vara (och är) 1998 Rauzan-Segla, Margaux. Har ganska många år kvar.

Fjärde vinet öppnar med en klart utvecklad och brettig doft, och en lite tunnare frukt. Någon säger ”grön paprika och stjälkig” och visst kan man hitta det, men också en rätt bra svartvinbär och blyerts. Jag gissar först att detta är 1999 Gruaud-Larose, Saint-Julien pga brettigheten, men det visar sig vara 1994 Grand-Puy-Lacoste, Pauillac (88-89), inget dåligt vin men svagast i flighten.

Sista glaset behöver en del luft för att öppna, väl där finns en skön, god cassis och viol-frukt, lite blommighet (som leder mig fel mot Margaux) och en riktigt bra utvecklingskurva under kvällen. Visst finns där lite brett, likväl kalasgott och är 1999 Gruaud-Larose, Saint-Julien (92-94).

Sedan öppnar vi 1970 Pontet och häller den andra flighten och doftar lite på den. Hämtar maten, en långkokt högrev bourguignon. Alla är hungriga och grytan är kanske lite kraftigare än ett par av vinerna i andra flighten klarar av, så vi äter först och provar sen.

Mycket gott med bra utveckling och Saint-Julien karaktär (92-93). Drick nu. Står upp rätt bra mot vin 4 i flighten. 1985 Leoville-Poyferre, Saint-Julien

Först klart knuten, med en blyg doft, men smaken är bra redan från början. Inte samma utveckling som förra vinet, men större och lite sötare frukt, också mycket gott, håller lite kanske lite till (90-91). 1989 Leoville-Barton, Saint-Julien

Nja, här är doften klart murken och frukten vek, men inte helt slut. En del av den unkna doften vädras bort och efter 15 min är det gott, om än en bit i utförsbacken, skulle ha druckits för ett tag sedan (87-88). 1988 Boyd-Cantenac, Margaux

Doften i fjärde glaset är ren Bordeaux med snygg, mogen cassis och precis lagom utveckling. Det finns en riktig elegans, kvalitet och längd här. Supergott, flaskan töms till sista droppen, kvällens vin för de flesta (94-95). Håller ett tag till. 1985 Latour, Pauillac

Doften i sista glaset är ovanlig, men rätt god. Det doftar söt kolasås med kaffe. Jag har aldrig stött på en sådan doft ur ett vinglas vad jag minns. Det är fascinerande, och rätt gott. Smaken är förvånansvärt OK men visst är nästan all frukt utmognad, och det finns tydliga toner av sherry och oxidation. Syran är ganska intakt, men balansen har varit bättre. Verkligen kul att prova en Pontet från 1970!

Sedan dags för lite ostar och tredje flighten med viner från 2000-talet. Första vinet är verkligt snyggt, gott och med utmärkt bra balans, ändå utan att sådär riktigt imponera. 2000 Pavillon Rouge du Ch Margaux.

Andra glaset är modernt, nästan sötsliskigt ”mid-Atlantic”, har en rejält skön frukt. Rikligt med kola och fudge, viss mineralitet och struktur. Jag gillar detta i sin mycket moderna och ”slampiga” stil, andra runt bordet är inte lika förtjusta (”slapp plyschsoffa utan struktur”) En modernist i en varm årgång, 2003 Domaine Chevalier. Jag kommer att dricka resterande flaskor med nöje de närmaste åren!

Tredje vinet i denna flight är stramare och klart elegantare, med en bra och snygg frukt och balans. Rätt Medoc-typiskt med sval cassis och lite blyerts. 2002 Pontet-Canet, en riktigt bra nolltvåa, knappt alls märkt av det svaga året, ingen grönhet eller tunn frukt.

Här kommer sedan ett glas som alla gillar med utveckling, komplexitet, frukt och struktur. Kalasbra, vi tror att detta är en bra Saint-Julien från 2001, men det visar sig vara 2002 Clos Fourtet, PGCC St Emilion! Rejält sned gissning. Clos Fourtet har ju höjt kvaliteten flera snäpp under 2000-talet och detta var ett av kvällens (många) riktiga höjdare.

Sista (ordinarie) glaset är utmärkt, modern Medoc, fast hamnar lite i skuggan av glas fyra som är yppigare och mer ”in-your-face”. 2001 Leoville-Poyferre smakar riktigt bra idag och säkert ganska många år framåt.

15 flaskor högklassig Bordeaux från 1970 till 2003 sätter ens förmåga att hålla isär vinupplevelser på prov. De mest minnesvärda vinerna för mig var:

• 1985 Latour


• 1998 Rauzan-Segla


• 1999 Gruaud-Larose


• 2002 Clos Fourtet

Jag drar följande slutsatser av provningen:

• Man måste inte vänta 20 år på stor Bordeaux, 10-12 år gamla viner kan ge utmärkt utdelning


• Det görs riktigt bra viner i alla huvudkommunerna i Bordeaux (även om Pomerol och St Estephe inte var med ikväll)


• Det är inte alltid så enkelt att skilja högra och vänstra stranden, och det blir (oftast) inte enklare med mognad


• Kvaliteten i Bordeaux är hela tiden på väg upp. 2000-tals flighten var jämnast (även om 2003 Dom Chevalier stod ut)

En provning att minnas länge för en Bordeaux-tok!

Sedan kommer vinkamraten R. med tre blindgångare... alla tre vinerna känns uppenbart yngre och moderna, med välpackad frukt av hög kvalitet. Första glaset har en väldigt tät och god frukt med lite blåbär (icke-Bordeaux), gissningarna går mot Sydamerika. 2007 Almaviva, gott! Sedan blir det ännu bättre i andra glaset med riktigt snygg modern Bordeaux-blend, den täta och aningen varma frukten gör att flera av oss gissar på Napa – och det är 2005 The Matriarch från Bond. Extremt gott, och den flaska (efter Latour) som töms först till sista droppen. Kvällens sista vin delar gänget lite, några tycker den är ”för mycket kokos, fat och allt”, andra gillar den hypermoderna stilen. Strukturen finns där, och flera säger (dock inte jag) att detta nog är Bordeaux, och det stämmer: 2005 Ch Villhardy, ett garagevin från St Emilion. Puh, vilken kväll, 18 rödviner och 1 vit, härligt!

2004 Chorey-les-Beaune, Dom. Tollot-Beaut

Domaine Tollot-Beaut räknas väl till modernisterna i Bourgogne, och har sin hemvist i just den (ganska lilla) byn Chorey-les-Beaune. Vinet kommer från en "monopol-del" av vingården Chapitre. 2004 är ett hyggligt år som börjar utvecklas nu. Maten är kyckling med kantareller och gräddsåd. Borde altså vara riktigt goda förutsättningar för en bra bourgogne-vin-upplevelse... men nu är ju Bourgogne en vinregion som ganska ofta bjuder på överraskningar, och inte sällan negativa sådana. Kvällens vin har en fin, transparent färg, men redan i doften märks något som bäst kan beskrivas som "knepigt". Det finns en kärvhet, eller beska, redan i den relativt kryddiga doften. Visst finns där även en del pinot-hallon&jordgubb-frukt. Det hela går igen i smaken som är OK med ganska utvecklad, medelstor pinot-frukt och kryddlåda; men en klart störande beska/bitterhet. Det är först till en mogen camembert som vinet smakar bra, kanske för att osten är ännu smakrikare än vinet? På något sätt tar iallafall osten udden av bitterheten och det blir en form av synergi. Intressant och ganska gott, dock inget vin som omvänder en gammal Bourgogne-tvivlare. Någon annan som provat? Är vi helt ute och cyklar vad gäller timing eller matmatchning?

Här är ett par andra intryck av 2006 av samma vin:
http://nettareegioia.wordpress.com/2009/08/27/2006-tollot-beaut-chorey-les-beaune/
http://vinare.blogspot.com/2009/09/domaine-tollot-beaut-2006.html

Back to the 70's

I den mörka Allhelgona-kvällen lagar vi en ganska enkel, retroinspirerad middag, nämligen köttfondue. Vi använder rostas från Argentina och köttbuljong pimpad med rött från Douro (2008 Prazo de Roriz - seriöst bra ungt rött). Barnen har inte provat fondue förut, men det går hem i alla led: "Skriv upp det här högst upp på matlistan!" säger G&E med en mun. Det är förstås ovanligt kul när man är van vid att barnen inte gillar kött. Man bör kanske tillägga att köttet är det bästa vi ätit på rätt lång tid, ibland har man helt enkelt lite tur även med en vaccad bit från ICA. Tillbehören är klassiska: potatiskroketter, champinjoner, röd paprika och bea. Fast E. föredrar "den rosa såsen - gjord på chilisås och cremefraiche", hämtad från 70- och 80-talens Rhode Island-sås, då gärna till räkor och avokado. Det hela blir iallafall osedvanligt gott tycker hela familjen!

Till detta dricker de vuxna en chansning från Carlo Merolli: 2004 Brunello, Quercecchio. Vi karafferar en stund och får sedan en riktigt skön granatröd, transparent färg med lite tegel i kanten. Doften är precis lagom stor med söta nypon och körsbär, och en viss komplexitet. Smaken är ännu lite bättre med riktigt bra balans mellan frukt, syra, tanniner och en bra komplex avslutning! Kalasgod Brunello helt enkelt! Inget murket trä, inga överdrivna tanniner, inga snipiga syror. När Brunello är så här gott så är det min Saint-Julien i Toscana. Perfekt att dricka idag, och säkert inte sämre förrän bortom 2014-2015. Om man dessutom betänker att vinet bara kostar 155 DKK (exkl frakt och svensk alkoholskatt) så är det mycket svårt att inte använda det där tveksamma ordet "fynd". Stark rekommendation - oavsett pris.

Höstmiddag

November är ju ingen kul månad. Denna vardagskväll blev en stark ljuspunkt i mörkret när vinmäklaren WineFinder anordnar en höstmiddag på bättre etablissemang, med viner i utmärkt klass. Vi inleder med en ”champagneduell i baren”:

Cristal 2002, Louis Roederer
Elegant, snygg, stram och syrarik. En aning ”jästig” doft som dock vädras ur glaset relativt snabbt. Ungdomlig och lovande, mycket aptitretande.

Dom Perignon 2002, Moet & Chandon
Ett klart bredare, generösare och rikare vin idag. Doften är utmärkt med lite kaffe och kola ovanpå den rika frukten. Väldigt god och min favorit i duellen.

Sedan sätter vi oss till bords och serveras en mycket god potatissoppa med Pata Negra och tryffel. Till det får vi:

2007 Puligny Montrachet , Domaine Dujac Pere & Fils
Vinet har fått en vända i karaffen och det är skönt öppet med en gång med riktigt rejäl ljusgul Chardonnay-frukt av bästa klass, snyggt inlindat i faten, och med en ryggrad av syra. Seriöst god vit bourgogne.

Varmrätten är en lättrökt renkalv med svampmousseline och smaker från skogen. Här ställer servisen fram två stora kupor som fylls med:

2004 Chateau Lynch-Bages, Pauillac
Bra, ren cassis-frukt. Blyerts och lite lakrits. Uppfriskande, elegant och rätt bra längd. Inget Grand Vin, men utmärkt gott idag ändå.

2004 Chateau Ducru Beaucaillou, Saint-Julien
Ahhh, här är vi tillbaka på min gata! Det märks redan vid första doften, även om vinet behöver luft. Detta är arketypisk claret med den där sköna, lite komplexa Saint-Julien-karaktären som är svår att hitta ord för. Vinet utvecklas hela kvällen i glaset och är min favorit. Mycket gott idag, sannolikt ännu bättre om ytterligare något eller några år, men kanske inget vin att spara en mansålder.

Avslutningsvis en citroncheesecake med sorbet och passionfruktgelé, och till det:
2002 Chateau Rayne Vigneau, Sauternes
2002 är väl inget klassiskt år för botrytisvinerna i Bordeaux (som 1997 och 2001) men hyfsat ändå. Detta vin har nått långt på sin utvecklingskurva och har en mörkare gul färg med bruna reflexer, en doft av aprikos och botrytis och vi får även mandarin, mandel och mandelmassa i smaken. Gott och utvecklat idag, men kanske inte den där wow-känslan som riktigt bra Sauternes kan ge.

På väg hem genom den mörka och lite råkalla Stockholmskvällen undrar jag stilla varför det inte finns fler sådana här ljuspunkter som hjälper en att överleva november?

Stort tack till Robert för utmärkt och stilfullt arrangemang med riktigt goda viner och mat!

PS. Ifall någon skulle undra så bekostades det hela med egen plånbok. DS