Tre helgviner

Vi inleder helgen med Cape Mentelle Trinders Cabernet Sauvignon – Merlot 2002 ifrån Margaret River i Western Australia. Firman tycker att 2002 är en medelårgång som kan sparas fram till 2012. Vi har inte druckit vinet förut, men provat deras rena CabSauv samt Shiraz och det var fylliga viner med ganska tydlig eukalyptus (CS) och ”rök, tobak och lakrits” i Shirazen. Båda var goda och moderna viner, men utan att direkt glänsa eller uppmana till merköp. Trinders CabSauv-Merlot blenden är nog vår favorit hittills med en fin balanserad frukt och ganska komplex smak, även om de svarta vinbären och eukalyptusen är mest framträdande. Även lite citrus i smaken efter ett tag. Färg, doft och smak indikerar alla att vinet är relativt moget redan nu, men håller säkert ett par år till. Inget vin som omvänder en die-hard Bordeuax-fan, men gott och sympatiskt ändå.

Helgvin nummer två är lite grövre kaliber (iaf på pappret), nämligen 1998 Ch Talbot från St Julien (vårt favoritdistrikt i favoritregionen Bordeaux). Hugh Johnson hävdar att Talbot 98 är en lyckad årgång hos slottet. Ganska höga förväntningar altså. 1998 är ett år i Bordeaux som gett mycket bra viner från högra stranden, men vinerna från vänstra stranden kan vara lite kantiga och fruktfattiga. Vi karafferar och får en fin färg, men lite svårbestämd, är den röd eller lite tegel eller... ? Den första doften är mycket liten. Betydligt mindre än vi hoppats. Vi smakar, inget fel på smaken, men inte heller så bra som vi förväntat oss. Frukten är klart i bakgrunden, medan tanniner, syra och en viss träighet är i förgrunden. Ajdå, inte så kul. Till maten är det bättre. Det som smakar allra bäst är den sista tredjedelen av flaskan som inte varit i karaffen. Slutsatsen blir att detta var en ovanligt mogen 98, just lite kantig och med frukten i bakgrunden, som ändå gick bra att dricka till mat och särskilt inte skall passera karaffen! Vi äter en kalvgryta som krävde en hel del jobb, de vuxna tyckte den smakade bra (men inte sensationellt). Barnen var tveksamma, särskilt G. Sedan kom äppelkaka med mandelmassa på bordet, då blev det annat liv i luckan!

Helgens sista vin är en flaska Guigal Crozes-Hermitage 2003 som tas fram utan större eftertanke till en enkel lövbiff och ugnspotatis. Snabbt i karaffen. Färgen är fin, klarröd där man även kan ana lite purpur. Doften är enastående god! Ett riktigt sniff-vin, vad roligt, det hade vi inte väntat oss. Vi hittar en härlig, begynnande mogen Syrah-frukt med (faktiskt) lite syd-Rhonsk kirsch och mandelmassa. Smaken är lite slankare och tanninerna märks tydligt, utmärkt till maten. Efter några timmar i glas och karaff är doften ännu bättre! Som en riktigt bra Ch9dP, och då har även tanninerna lagt sig lite, så det går fint att dofta och smaka efter maten. Helgens vin utan någon som helst tvekan. Vem hade trott det?

A.Palacios Les Terasses 1999, Priorat

Efter en fredag som bla innehöll ett besök på SB Passagen med visst köande, där många var ute efter Krug 1996, som säkert är god men för 1900 SEK får man många flaskor intressanta rödviner (tex Alain Voge Cornas 2005a som låg i vår korg)... så öppnar vi en halvgammal flaska, 1999 Les Terasses från (forne?) kultproducenten Alvario Palacios i Priorat. Gjort på mestadels inköpta druvor, en okänd druvmix (vi gissar att det finns Grenache, Carignan och kanske lite Cabernet och Syrah) och ett modernt sätt att göra vin. Les Terrases är lillebror där mellansyskonet heter Finca Dofi (ibland ansett som hans bästa vin) och den kaxiga storasyrran heter ”L’Ermita”. Tyvärr har vi inte provat något av storasyskonen, men väl druckit Les Terrases i ett par 90-talsårgångar (96, 97 och 98 om minnet inte sviker). Det brukar vara ett gott matvin med fin syra, viss mineralitet och klart befriad från ekig fläskighet. Kvällens vin har vi lagrat betydligt längre än någon annan flaska, och med tanke på att Hugh Johnson anger 2001 som den äldsta årgången i sin Pocket Wine Book 2009 så är vi en aning oroliga att vinet är ”over the hill and way down the slope...” så är det dock inte.

Efter ca 30 min i karaff och vid ca 17-18 grader får vi en fin röd färg med aningen tegel i kanten och lite purpur-blåa reflexer. Ganska tät och mörk kärna. Lite verkligt finkornig fällning. En medelstor, ganska komplex doft med lite vinbär, kaffe, en gnutta kirsch, och mandelmassa. Ganska svårt att bestämma ursprunget om vi provat blint. Smaken är lång, sirlig, och ganska slank med många olika noter: röd frukt (bl a vinbär), tobak, liten starkvinston och ett syrligt avslut. Tanninerna har nästan helt mognat ut, ingen kärvhet eller eldighet. Mineral från de branta terasserna i Priorat. Ett långt slut på ett fullmoget vin. Hade vi provat blint så hade vi nog gissat fel ett par gånger (trots att vi druckit vinet förut). Det är helt enkelt inte så tydliga kännetecken från något område, men vi hade definitivt sagt gamla världen och inslag av Grenache. Hursomhelst mycket gott och ett utmärkt matvin. Den som har flaskor kvar bör nog öppna inom en relativt snar framtid, även om devisen är ”hellre mer mognad...”.

1999 Clerc Milon, Pauillac

Ikväll blir det klassisk husmanskost, kalops och därtill ett klassiskt vin, Chateau Clerc Milon 1999, Pauillac. Vinet görs av Baronessan de Rotschild, och kan betraktas som ett lillasyskon till Mouton-Rotschild. Det är en hyfsat stor vinareal, drygt 100 ha och man gör ca 170 000 buteljer per år. Druvblenden är klassisk Medoc: 46% Cabernet Sauvignon, 39% Merlot, 12% Cabernet Franc och så lite Petit Verdot och Carmenere. Årgången 1999 är en lättare årgång, och vi har druckit flera 1999or från Medoc de senaste åren med god erfarenhet. Ingen toppårgång, men klart bättre och mer drickvänlig än man ofta läser om. Vi har druckit Clerc i andra årgångar tidigare, bla en 1982 som (förstås) var bra, men annars så lär det vara så att slottet gjort mest mediokra viner före 1982, och sedan höjt kvaliten men främst i bra årgångar. Detta är första 1999an som vi provar. Vinet får en timme i karaff och första sniffen ur karaffen lovar gott, svartvinbär! Färgen är klart, mörkt röd med liten tegelkant. Doften är sedan väldigt god! En liten symfoni av svarta vinbär, piptobak och kaffe, typisk Pauillac! Smaken är ännu bättre, en drickvänlig, medelfyllig, komplex och balanserad smak. Tanninerna är nästen helt i bakgrunden och som slät sten. Lite mineralitet, fin mörk svartvinbärsfrukt. Lite choklad och kaffe. Väldigt gott faktiskt... klart in på topp-5 2008! Ett vin att dricka före, till, och efter maten, trots att det är en Medoc. Måste bara sniffa lite till...