2004 Branaire-Ducru mm

Årets eventuellt sista grillmiddag med rena smaker (entrecote, pepparsås, potatis och sallad) ackompanjeras av en bekant favorit, 2004 Branaire-Ducru från Saint-Julien. Vinet har (precis som förr) en mycket typisk Saint-Julien-näsa med en komplex kombination av ceder, vinbär, cigarrlåda, sötlakrits och lite citrus. Smaken är givande, läskande och relativt utvecklad. Det finns mycket komplexitet att fundera över. Faktum är att sekundäraromer och syror har övertaget på frukt och tanniner. Upplevelsen från denna flaska spretar en aning mer än övriga som druckits de senaste 12 månaderna. Möjligen är vinet redan på väg mot utförsbacken, eller så är det bara inne i en aning vresig och oharmonisk period. Vore intressant att läsa om någon annan provat?

Veckan inleddes med en Riesling-provning hemma hos J. Mycket gott och trevligt, faktiskt såpass att det inte blev några anteckningar alls. Nio viner blint, och jag lyckades iallafall rimligt väl med region, årgång och klassificering. Allra bäst var nog 2009 Christmann Mandelgarten med en kombination av kraft, syra, mineral och komplexitet.

Ett annat spännande vin har varit 2009 Mollydooker Two Left Feet. Historien om de vänsterhänta Sarah och Sparky Marquis har berättats tidigare. Vinet är riktigt bra med en skön, intensiv, sammetsmjuk australiensisk fruktmatta och rätt bra balans för övrigt. 16% tjong går förstås inte helt obemärkt förbi, men A som brukar vara känslig för sådant tycker vinet är gott. P. och H. gillar både denna och 2009 Janasse Terre Argile skarpt - sådant är alltid kul.

Ett ovanligt vitt

Söndagsfisken är lax med kantareller, och då borde det passa bra med en hyfsat fatad chardonnay med lite utveckling. Tyvärr finns ingen sådan i kylen, men däremot ett spännande vin: 2008 Innato, Circeo Bianco från producenten Villa Gianna. Vi köpte denna flaska på plats i augusti 2009
http://vintresserad.blogspot.com/2009/08/till-italien.html
och det är alltid kul (eller iaf intressant) att se hur vinet man gillade så mycket på plats, smakar på hemmaplan.

Direkt ur kylen (ca 5 grader) är vinet ganska intetsägande, men efter en 10-15 min luftning och uppåt 8-9 grader smakar det riktigt bra till laxen. Det är inget stort vin, men en trevlig, ganska gul uppenbarelse med gula plommon, lite svampton (passar bra till kantarellsåsen) och en ton av aromatiskt vitt starkvin (druvblenden innehåler Trebbiano, Malvasia och Chardonnay). Syran är väl inte kalashög, men balansen är ok ändå. Frukten är ren och snygg och eken väl integrerad utan ekbeska. Kul, intressant och gott - sådant bör man dricka oftare!

PS. Igår blev det en 2003 Les Ursulines, St Emilion, ett vininköp från Frankrike-semester 2007. Det görs av druvor från en liten plätt i StEmilion, av en ung vinmakare som lärt sig alla vinmakartricks på Smith-Haut-Lafite. Smakar alldeles förträffligt med perfekt balanserad (trots det varma året) Merlot-frukt, snygga fat och lagom sekundäraromer. Skulle köpa en låda om det gick. DS

2003 Barolo, Massolino

Till en italiensk fredagskyckling korkar vi upp en 2006 Barbaresco från Produttori. På undersidag av korken finns ett 1-2 mm tjockt lager med finkorning vinsten (eller likn) och det sitter även inuti halsen på flaskan, vilket får varningsklockor att ringa. Jag häller upp och doftar - ingenting, en helt knuten doft. Smaken är också helt knuten, förutom en lite märklig, överdriven aning kemisk beska mot slutet. Denna flaska känns inte korrekt. Efter att ha varit öppnad ett par timmar så är doften klart bättre, med den nyponsöta nebba-frukten och lite rosor. Smaken är dock bara lite bättre än först, så vi dömer ut vinet som defekt av okänd sort (det smakar inte TCA, iaf inte sådan TCA som jag stött på tidigare). Någon som upplevt något liknande?

En snabb räd i förrådet hittar en 2003 Barolo, Massolino som snabbt får sätta livet till. Det är en brunröd uppenbarelse med väldigt tydlig mognad, och första intrycket är ganska obalanserat och ett kort tag funderar jag på om det behövs en tredje flaska för att få något drickbart i glasen. Efter en halvtimme har vinet lugnat ned sig och doften är nu komplex, men fortfarande aningen övermogen (torkad?) frukt och viss starkvinston. Smaken är bättre med bra snörp i nebba-tanninerna, lite eldig (de 14% känns) och klart matkrävande. Långt ifrån ett "sipp-vin" eller något man bjuder känsliga gäster på. Smakar bäst efter en timme eller två, sedan bär det lite utför. Om du har flaskor kvar så rekommenderas konsumtion relativt snart.

2004 GPL (semesterviner 6 av 6)

Imorgon börjar allvaret, efter ett flertal veckor av skön (och mestadels) bekymmersfri semesterlunk. Det lägger allt en lite grå slöja över tillvaron. De senaste dryga två veckorna har vi tillbringat "on the road" samt i hyrd stuga på Öland. Mycket trevligt och kul att se Öland, fast vinet har mest varit av hygglig bulkkvalitet, även om det blev ett par drickbara bruks-Bdx och även en 2009 Neudorf Chardonnay, Nelson NZ (god och rik frukt, ganska mycket ek, hygglig balans) hos svåger och svägerska.

Första kvällen hemma (och sista semesterkvällen) vill vi ha något riktigt gott till fina bitar rostas och en fräsch sallad. Det blir en 2004 Grand-Puy-Lacoste, Pauillac som får en vända i karaffen till att börja med. Första intrycket är sedan bra och rödfruktig Bdx som verkar lovande. Som väntat utvecklas vinet en hel del under kvällen. Det kikar fram intressanta och olika aromer med tiden: kaffe, choklad, röda vinbär, lakrits, blommor (pelargon?) allt i en fin harmoni och balans och med bra tryck i både doft och smak, verkligen riktigt gott (92+) och en bra avslutning på semestern.