Vintresserad

Mogen St. Emilion

2012-01-29T10:58:00.000-08:00

Söndag kväll och kyckling i ugnen. Letar efter ett gott rödvin efter fredagens tacos och skogsbrandskadade 2003 Waterford Cabernet. Det blir en 2000 Petit Fombrauge, Saint Emilion Grand Cru. Detta är en ganska liten egendom och vi träffade ägaren sommaren 1999 på en "Jurade" vinmässa i St.Emilion. Han var en aning egensinnig, men tydligt kvalitetsinriktad person. Hans 1997 var klart bättre än den 1996 som tidigare ägare hade presterat. Årgång 2000 är ju generellt lovordad i Bordeaux och jag har en del förväntningar på denna flaska (även om den inte var särskilt kostsam vid inköp i Frankrike år 2007 - ca 25 EUR vill jag minnas). Det är en ganska tät uppenbarelse i glaset, med brunröd kant som hintar om utveckling. Vi har öppnat och luftat ca 1 tim innan servering.

Doften är liten till medelstor, men inte så avslöjande. Smaken är betydligt bättre med en söt Merlot-frukt (mörka plommon, korinter). Det intressanta med så här pass utvecklade viner är ju att alla komponenterna liksom smälter ihop till en helhet som är större än delarna. Det finns en hel del tertiära smaker (läder, starkvin, sötlakrits). Ett mycket gott och utvecklat matvin; där balansen, fruktkvalitéen, utvecklingen och helheten är det som skapar vinupplevelsen.

Brumont

2012-01-28T05:10:00.000-08:00

Alain Brumont och hans viner från Madiran, huvudsakligen gjorda på Tannat-druvan är välkända för de allra flesta vinvänner i Sverige. De har funnits på Systembolaget i många årgångar. Jag har mest provat Ch Bouscassé samt den enkla vita La Gascogne Gros Manseng-Sauvignon Blanc. Båda goda, korrekta och habila viner, utan att göra ett större eller djupare intryck. När så chansen bjuds att prova ett större antal viner från Brumont, krönt med en vertikal av prestige-cuvéen La Tyre så är det bara att skapa utrymme i kalendern och boka in sig omgående. Vi inleder med ett glas La Gascogne Rosé, som erbjuder en god instegs-rosé med fräschör och hallonbärighet. Smakar nog ännu bättre på sommarverandan utan några större vinambitioner. Sedan två vita, först kändisen 2010 La Gascogne Gros Manseng-Sauvignon Blanc som håller sedvanligt god kvalitet, ren och fräsch med tydliga Sauvignon-krusbär. Inget stort vin, men gott och korrekt. 2008 Ch Montus Blanc är flera nummer större med en fyllig, gul plommon-frukt, honung och en aning vax i doften. I smaken så förvånar syran som är både högre och uthålligare än man först tror. Riktigt bra och intressant vin, faktiskt ett av eftermiddagens mest intresseväckande viner!

Den första röda flighten innehåller fyra viner från 2009:
Bouscassé Vieilles Vignes: först kommer lite babyfet lila frukt, och sedan en massiv bredsida med tanniner. 120% kraft och struktur. Tokungt och en aning kantigt idag, men kommer sannolikt att smaka riktigt bra om en fem-tio år.

Perron Segondine Haut Lieu: lite rundare, fruktigare och snällare intryck, bara 105% kraft. Gott idag - och sannolikt ännu bättre bortemot 2015 och framåt.

Montus: detta är intressant, jag upplever att tanninerna i Montus är en aning mer polerade än i kusinen Bouscassé och helheten lite bättre i balans, medan grannarna tycker tvärtom! Detta gillar jag redan idag. Synd att det bara finns i RS.

Montus Cuvée Prestige: här märks faten lite mer än i vanliga Montus, men frukten klarar det bra (upplever jag). Det finns även något lager till med komplexitet som förhöjer både upplevelsen idag och framtidspotentialen. Detta kan bli riktigt bra tror jag! Skulle gärna ha en låda eller så i källaren (lutar åt privatimport...).

Sedan till La Tyre-vertikalen. Här är det mellan 140 och 200% kraft hela vägen. Tannat-tanninerna är inte att leka med (och jag är ändå relativt tannin-tålig). Samtliga viner skulle ha behövt minst en timme på karaff, och några (2007, 2008 och 2009) hellre tre-fyra timmar. Det är ändå ganska lätt att uppfatta potentialen. För att ta till ett bildspråk från sagan - det är sju rejäla, vänligt sinnade drakar som inte släpper någon över ån utan ett rejält nappatag med sina tanniner. Jag upplever att 2009 faktiskt är bäst, sedan 2001 och 2005. 2002 är lite svårbedömd (även om KF Reuter från Brumont anser att 2002 är en utmärkt årgång). 2006 är lite lättare och rödsyrligare (vissa likheter med en Syrah från Norra Rhone). 2007 och 2008 är knutna och svårtrugade idag. En häftig upplevelse av tannin och frukt!

Sista vinet är (utan större tvekan) eftermiddagens vinupplevelse: 1996 Ch Montus XL. XL-cuvéen görs bara de allra bästa årgångarna, och får 40 månader på fat! Dessa fat märks knappt, däremot en elegans och balans som inget av de andra vinerna. Det handlar framförallt om tid och lagring, XL ligger mellan Montus Prestige och La Tyre i pris. Blint hade jag satt detta i Medoc (St Estephe) 99 gånger av 100. Detta vin hade inte gjort bort sig i en flight med Cos, Montrose mfl tungviktare från vänstra stranden. Kanske inte Margaux-elegant, eller St Julien-komplext - men alldeles utmärkt gott, mångfacetterat och välbalanserat. Ett vin som verkligen visar mig att Tannat är en druva att räkna in bland de som gör världens stora viner. Det krävs bara tålamod och en viss tannin-tålighet. Stort tack till Cattis & VinUnic för denna utomordentliga utbildning i Tannat och familjen Brumonts vinmakeri!

Söndagsvin - 2004 Tour de By

2012-01-22T12:02:00.000-08:00

Helgen har varit innehållsrik med barnfri, välsmakande middag på Brasserie Bobonne (Guigals 2007 Gigondas smakade bra med rejält örtig lakrits och Fernet Branca); skridskoåkning på insjön i förorten och kyckling till lördagmiddag. Där blev det en flaska 2004 Penfolds Bin 407 Cabernet, bla. därför att svågern gillar nya världen cabbe med kvalitet och viss stringens. Den smakade bra, men bör nog inte lagras längre.

Söndagmiddag är en långstekt karré som får sällskap av den sista halvan av "the mother of all bruks-Bordeaux" iallafall som lanserats på SB de senaste åren - 2004 Ch La Tour de By, Medoc. Vinet hyllades unisont när det släpptes; god och drickbar bruks-Bordeaux med mycket Medoc-karaktär för ytterst rimliga ca 140 kr - och dessutom på halvflaska för dryga 70 kr. Numer är det årgång 2007 som ännu inte riktigt övertygat, men förhoppningsvis kommer 2009 så småningom, den har fått goda omdömen i England. Hur smakar då 2004an på halva? Jotack, alldeles utmärkt! Skön, sval svartvinbärsfrukt med en hel del fin komplexitet av järn, mineral, gröna örter i doften. Tanninerna är utmognande och längd och balans är bra. Riktigt matvänligt och gott ikväll! Drick nu - kommer nog inte att bli så mycket bättre.

2004 Vaulorent

2012-01-15T10:41:00.000-08:00

Söndag igen, och efter en dag med flera barnaktiviteter (kalas, skridskor mm) så skulle det kanske varit skönt med en enkel söndagmiddag. På menyn står dock en lite krångligare dillpanerad spätta, pressad potatis och lite annat smått och gott - så A. sätter igång och ordnar medan jag dels får en (välbehövlig) dusch, dels letar rätt på en god flaska att dricka till. Det blir en 2004 Vaulorent, Chablis 1er Cru från La Chablisienne. 2004 är ett erkänt bra år, och ett fint 1er cru läge (ganska litet), strax bredvid Les Preuses, så det saknas inte förutsättningar. Det blir pop'n'pour och färgen är relativt ljust gul (åt det vattenklara hållet) - lite förvånande med tanke på dryga sju år sedan skörd och viss lagring på ekfat. Doften är väldigt god och mycket ursprungstypisk med musselskal, sten och citrus. Smaken är (förstås) mineralisk, lång och elegant (nästan aristrokratisk i brist på bättre adjektiv). En gnutta rök adderar komplexitet. Seriöst gott, och närmast larvigt prisvärt för 199 kr. Ett fåtal buteljer kvar ute i landet.

Fler som provat:
http://konjaren.blogspot.com/2011/09/2004-la-chablisienne-chablis-1er-cru.html

California

2012-01-12T13:13:00.000-08:00

Provning med munskänksgänget hemma. Temat bestämde jag i höstas, och har sedan dess både letat flaskor, och provat några okända buteljer. Tanken är att få till en bred översikt över Cabernet Sauvignon från Kalifornien med olika vingårdar, geologi, ålder och prisläge. Det blir sammanlagt nio viner i två flighter. Maten till är en långkokt burgundisk gryta, kanske inte så ursprungstypisk Kalifornier - men det funkar både matlogistiskt och till vinerna. Den första flighten serverades blint, i den andra var två av fem blinda. Här är korta noteringar om vinerna:

A1 Louis Martini, Napa 2007
En tät, rödblå färg, ganska yppig doft med vinbär och lite piptobak efter en stund. Smaken är klockren svartvinbärssaft och lite björnbärssylt. Lite lakrits och fatvanilj. En aning eldig svans. Detta är gott, men behöver stramas upp en hel del för att riktigt passa oss, och hamnar näst sist (före en korkskada) ikväll.

A2 Mount Eden Saratoga, Santa Cruz Mountains 2006
En rödare färg och mer utveckling. Lite bärigare, elegant, med fina bergsmineraler och lite mandelmassa (bittermandel säger någon). Jag tycker detta är kalasgott i en mer balanserad Cali-stil.

A3 Robert Craig Affinity, Napa 2005
Klart stramare än A1, men också yppigare än A2. Rätt mycket av allt: frukt (svarta vinbär, blåbär, slånbär), mineral, men börjar också utveckla en del intresseväckande komplexitet (skön&söt grön paprika, piptobak, läder). Gott och bra, har även mer potential.

A4 Laurel Glen, Sonoma Mountain 2004
Ännu ett bergsvin som jag först provat hos Divine för drygt ett år sedan. Jag gillade det då, och gillar det idag. Mycket av allt, ännu tätare än de övriga vinerna i denna flight (hade stått lika bra i Flight B). Mogen, snygg bergsfrukt, mer struktur och tannin, mer mineral, lite (snygg) bittermandel. Utvecklas hela kvällen. Enda lilla anmärkningen är en gnutta eldighet mot slutet. Min favorit i flighten med en väldigt liten marginal. Borde köpt fler...

Så häller vi Flight B och hämtar vi maten. Alla är rätt hungriga, men vi enas ganska snabbt om att vin B2 är korkskadad. Det är mest källare och våt wellpapp i doften, och de som smakar ställer glaset åt sidan, trist.

B1 Trefethen, Napa Oak Knoll 2005
Ett klassiskt Napa-vin som även smakar som urtypen för en Napa-Cab: fyllig svartvinbärsfrukt med viss struktur, lång god smak. Mycket bra - fast ändå minst intressant i denna flight.

B2 Karl Lawrence, Napa 2006
Kork (:-
B3 Ritchie Creek, Spring Mountain District 2000
Denna är rätt kul, Ritchie Creek är en gammal producent som arbetar med stor respekt för traditionella metoder och gör ovanligt långlivade viner med en ganska modest prislapp. Första gången jag provar; och det är ett gott prov! Lite mer utvecklat än de övriga vinerna, väldigt skönt rödfruktig med utveckling (lite läder) och fin balans (viss likhet med Mt Eden Saratoga). Elegant och gott - några höll detta som kvällens bästa vin.

B4 Dunn Howell Mountain 2005
Är väl ett ganska känt vin i den svenska bloggosfären nu. Denna flaska beter sig faktiskt en aning underligt (har fått två timmar på karaff till skillnad från övriga viner som bara öppnats två timmar i förväg). Alla upplever att vinet är gott, men ingen plockar upp bergsmineralerna (och de är inte så tydliga som de brukar vara) - och vinet känns först förledande lättdrucket. Den sista timmen så kickar dock en växel till in och jag hittar framförallt en större komplexitet nu med mineraler, lite rök och mörkare toner. Längden är hela tiden underbart fin (kvällens längsta vin tror jag).
B5 Dominus, Napa 2002
Inte riktigt en kult Napa-Cab, men nästan. Årgång 2002 är en av advokatens Dominus-favoriter som skriver:
"... the 2002 boasts an extraordinary perfume of roasted coffee intermixed with black currants, cherries, cocoa, cedar, cigar smoke, and new saddle leather. A classic, full-bodied palate possesses great structure, tremendous depth, loads of tannin, and a multilayered, concentrated yet elegant finish. It is difficult to predict when this beauty will plateau in terms of maturity. My best guess is it needs 3-5 years of bottle age, and should last for 25 years."

Jag upplever inte att doften är "extraordinär" - men visst är det väldigt gott - och en verkligt komplex upplevelse, ändå mycket Napa-typisk med den yppiga, lite söta svartvinbärsfrukten (inte alls lika tydlig svartvinbär som A1 förstås), sedan tillkommer tre dimensioner: längd och djup i smaken; komplexitet; och en balans, elegans och sällsynt "likeability" - kvällens allra godaste vin. Sådär en 94-95 poäng om man vill använda den skalan. Om A1 får 88 poäng - så ligger de andra däremellan. Dessa borde man definitivt köpt fler!

Cheval och Cos på Trettondagen

2012-01-07T07:15:00.000-08:00

Bordeaux-mannen och hans fru fick en liten son i början på hösten, så vinprovandet har av naturliga skäl varit lite på undantag för hans del. På Trettondagen fick vi ändå möjlighet att samlas tillsammans med fam. H och dels gulla med lille Adam (nu drygt tre månader och en ovanligt välartad liten gosse - åtminstone på kvällstid... nätterna är alltid inte lika välartade); dels äta god mat och dricka ett par Bordeauxer. Vi hade delat ut lite arbetsuppgifter i förväg, bla en röd blindpava per familj... konstigt nog blev det iallafall bara vin från Sydvästra Frankrike!

Inledning med en 2002 P. Gimonnet Special Club och diverse goda, varma tilltugg från fam H. Champagnen har jag läst goda omdömen om, men inte provat förut. Det är ett gott, verkligt fräscht (tänk hur det doftar och känns en tidig morgon i maj med lite dagg och solen på väg upp sedan någon timme). Lagom syrliga gröna äpplen med fin syra. Perfekt aptitretare, enda invädningen skulle kunna vara ett den 2002 Deutz som vi drack på nyår (med just fam H.) hade lite mer djup och komplexitet.

Sedan var det Bordeaux-mannens två blinda glas. De hade fått ganska mycket luft, men utvecklade sig ändå rejält i glaset - särskilt glas nummer 1. Initialt föredrog jag glas 2 - som hade en väldigt trevlig och typiskt utvecklad Bdx-näsa med stall och multna löv, fast lite lättare i munnen. Min gissning landade på en bra Pomerol från omkring 1996 (95-99). Det visade sig vara Beau-Sejour-Becot från det annars ganska svaga 1997, dessutom öppnad kvällen före! Förvånansvärt uthållig. Glas 1 hade mer av allt, och utvecklades otroligt bra nästan hela kvällen. Mer frukt, kraft och framförallt längd. Vi letar oss fram till en bättre StEmilion (lakrits, gräs och lite stall) - också från någon av årgångarna 95-99. Då avslöjar B. att det är årgång 1995. Jag gissar då på Cheval Blanc (en kombination av att jag vet att den fanns i hans källare, med kraften och utvecklingen under kvällen). Det verkligt roliga kommer dock senare - efter ca 2 tim i glaset då en distinkt doft av kafferost och smörkola stiger från glas 1, ca 6-7 timmar från det flaskan öppnades och slogs på karaff - Cheval Blanc har en lång utvecklingskurva. Sorgligt, men detta är kanske sista gången man fick dricka Cheval - det har helt enkelt blivit alltför dyrt.

Sedan häller jag och P. varsitt glas. Glas 3 är (lite) yngre och modernare, och B. är ett tag inne på USA, eller en garagiste. Inga tydliga vänstra- eller högra-stranden vibbar bör leda till Pessac. Det är mitt vin (och P. och A. kan inte låta bli att gissa på StJulien, vilket är fel.) Det är 2004 Smith-Haut-Lafite, som vi inte druckit ordentligt förut utan endast provat på mässa. Det är en snygg och ganska modern Bdx - men jag upplever inte att faten eller extraktion tar överhand, utan fin balans med bra frukt och utvecklas också hela kvällen. Är i början av ett trevligt drickfönster, står upp väl mot Glas 1 och 4, även om de förstås är bättre.

Glas 4 är initialt gott och Bordeaux-typiskt - men inte heller här några tydliga indikationer på vänster eller höger strand. B. gissar lite håglöst på "en bättre Fronsac" då han hittar lite hallon. Jag är inne på StEmilion då vinet känns ganska "snällt" och inga Medoc-markörer. P. (som hällt) vinet säger bara att vi har fel.
- Då är det väl Medoc då?
- Just det säger P.
- Men då är det en snäll Medoc, Margaux eller liknande?
- Nix, säger P - det är Saint-Estephe.
Vi gissar då vidare bland de bättre normala slotten där, och till slut säger B: Är det Cos?
Det är altså 2001 Château Cos d'Estournel, ett av de två bästa, och "tuffaste" vinerna från den Cabernet-dominerade kommunen Saint-Estèphe. Intressant, och visar hur svårt det är med blint. Till vårt försvar får man väl säga att vi druckit Cos vid färre än fem tillfällen sammanlagt tidigare. Framförallt så händer det saker även i det glaset under kvällen - efter ett par timmar så framträder ett mycket större djup och längd. Vi får även sandelträ och de där orientaliska kryddorna som Cos är känt för. Det känns som att detta vin bara är i början av en lång utveckling, trots att det är 10 år gammalt. Väldigt roligt att få prova den ordentligt! Maten till var klassisk helstekt oxfile, gratäng, sparris och bea - mycket gott.

Till efterrätt blir det päron- och valnötspaj som A. gjort (alldeles utmärkt tyckte jag!) och till det en halva 1995 Taylors Quinta Vargellas. Det smakar också fint, men rödvinerna är utan tvekan huvudnumret denna trettondagskväll.

Stort tack till Bordeaux-mannen med familj!

En tankeställare om "för billigt vin?"

2012-01-05T10:57:00.000-08:00

Kvällens vin är premiär på (minst) två sätt; det är bla. första gången vi dricker vin gjort på druvan Refosco. Det hela börjar med ett mail från den gode Carlo med ämnet "En tankeställare". Det handlar om att många viner är för billiga och därmed seglar undrar radarn både på bloggare och många andra vinskribenter. Carlo erbjuder altså en gratis testflaska "no strings attached" - och det är ju alltid intressant. Vinet görs av Giorgio Zaglia, i Friulien: Riserva 2008 REFOSCO DAL PEDUNCOLO ROSSO DOC. Efter en snabb vända i karaffen häller vi och provar.

I glaset får vi en rätt tät, svart-röd färg och en häftig doft som domineras av svartpeppar, riktigt mörka bär och några surkörsbär. Smaken är till en början lite oborstad och A. tycker "sådär". Till maten smakar det (förstås) mycket bättre med bra tryck i syra och frukt, och balansen känns genast mycket bättre. Frukten och körsbären är sötare i smaken nu, och peppartonen finns kvar, även om det inte smakar Nord-Rhonsk Syrah-peppar. Längden är fullt godkänd och efter maten så tycker A. att det var ett gott och hederligt italienskt matvin, och hon vill ha ett glas till - ett betyg så gott som något! Tror även att det kommer att smaka ännu bättre om ett eller ett par år. Det blir (minst) ett par flaskor till vid nästa beställning från Carlo.

Friuli-vännerna på Billigt Vin har förstås redan provat:
http://billigtvin.blogspot.com/2011/12/2006-zaglia-refosco-dal-peduncolo-rosso.html

PS. Finns då inget jämförbart på vårt gamla Systembolag? Jag kommer att tänka på två viner som finns, eller har funnits: 2007 Gratena Chianti - men den hade inte samma frukt; och Terredora Aglianico, men har inte provat den senare på ett tag...

PPS. Priset då? Carlo vill ha 73,50 DKK/SEK plus frakt. Synnerligen rimligt pris för en flaska gott "bruksvin".

PPPS. Ett annat italienskt bruksvin är 2010 Rosso di Montalcino, Quercecchio, också från Carlo (betald). Här tyckte vi inledningsvis att vinet inte var i balans och med en nästan TCA-liknande beska (dock ingen TCA i doften). Så vi korkade igen och provade igen ett par dagar senare. Då är det mycket bättre, och nu - på dag fyra smakar det riktigt bra med en rödlätt, tomatpure, traditionell Montalcino-frukt och riktigt skön näsa. Rekommenderas också, men kom ihåg att öppna flaskan minst en dag innan servering. DS

2012

2012-01-01T07:31:00.000-08:00

...börjar nu. Med en kort redovisning av nyårsviner och mat:

Aperitif (serrano, fetaostsnurror, tunnbrödssnittar m rom)
2002 Deutz Millesime
Suveränt gott och aptitretande med mogna gröna, syrliga äpplen, elegans, fräschör och längd. Allas favorit.

NV Camille Saves, Carte d'Or
Mässingsgul färg, rik och bred (Pinot-dominerad) smak. Också god - men lite grövre mousse än Deutz.

Förrätt (pilgrimsmussla sauterad m tre sorters lök)
2007 Puligny-Montrachet, Rodet
En rik och precis lagom ekad vit bourgogne matchar (förstås) musslorna utmärkt!

Varmrätt (oxfile, tryffelsmör, potatis- och jordärtsskockegratäng)
2008 Ch Maucaillou, Moulis
En varmt fruktig vänstra-stranden-doft, mycket gott och förvånande tillgänglig. Lite samma trevligt balanserade stil som 2008 Fourcas-Hosten, fast med mer djup. Öppen inbjudande frukt och Bordeaux-komplexitet (blyertspenna och lakrits). Den relativt lättvävda frukten ger tidig drickbarhet, 2012-2018 skulle jag gissa.

1998 Ch d'Armailhac, Pauillac
Väl lagrat vin från P. kalla källare. Utvecklat och väldigt gott, urtypisk Pauillac med svartavinbär, blyerts, stall och läder. Den bästa flaska av detta vin som jag provat, förmodligen tack vare den svala lagringen (källaren håller mellan 6 och 10 grader året runt).

1998 Ch Rauzan-Segla, Margaux
Lite tätare färg än de övriga rödvinerna, både doft och smak är initialt knutna. Efter en halvtimme så kommer vinet loss med tvinnad frukt (rätt Margaux-typisk med vinbär och viol), även en del tobak och lakrits. Väldans gott, kommer att bli ännu bättre. Borde ha fått en timme i karaff och stora Riedelkupor hade inte varit fel.

Nu är vi rejält mätta och belåtna, och avvaktar en stund med efterrätten:

Efterrätt (Torta di Verona)
1975 Burmester Colheita
Lika bra som föregående flaskor med stor intensitet, syra, komplexitet och längd.
Nu är alla verkligen mätta och belåtna, och klockan närmar sig midnatt... Ett nytt år tar sin början.

Stort tack till P&P och alla som var med för en kalastrevlig kväll!

2001 Marquise de la Tourette, Hermitage, Delas (invigning)

2011-12-30T10:28:00.000-08:00

Dan före nyårsafton och vi lagar till en bit älgbiff i ugnen. Till vilt passar det ju bra med utvecklad Nord-Rhonare, och vi hittar en från 2001 i förrådet. Markisen får dessutom inviga julklappen, en ny karaff från Riedel. Vi karafferar altså en knapp timme innan maten serveras. Men kan inte hålla oss från flera provsmakningar under matlagningen. Det smakar faktiskt riktigt bra i stort sett från början. Allra bäst är dock (som vanligt) de sista dropparna efter maten. Färgen är röd-svart med ganska tydlig utveckling (brunstick och transparens), doften är medelstor och komplex Syrah utan dominerande fruktkomponenter. Smaken är det som räknas - här får vi en skönt utvecklad, komplex Nord-rhonsk Syrah med (ovanligt) tydliga charkuterier och bacon, och en liten pepprighet inbyggd i en lite söt-syrlig rödavinbärsfrukt.

Det bestående intrycket är ändå koncentration, utveckling, längd och balans. Smaken håller i långt efter att klunken tagit slut. (Ännu) ett exempel på ett vin som verkligen vunnit på lagring. Jag upplever att vinet är inne i en fin drickvänlig platåfas, det kommer nog inte att bli bättre än så här. Flaskan tar slut med oroväckande hastighet. Ett skönt vin att (nästan) avsluta 2011 med - och sitter som en tight cykelkeps från Lyon till älgbiffen (92-93p).

Vinåret 2011

2011-12-30T08:06:00.000-08:00

Vinåret 2011 har innehållit många goda, intressanta och lärorika vinupplevelser. Heltäckande sammanfattningar och slutsatser av ett helt år är knepiga, här följer istället några saker som gjort ovanligt stort intryck.

Årets lunch
Avnjöts i juni tillsammans med representanter för Ridge, VinUnic och delar av svenska vinjournalistkåren. Monte Bello-vertikalen gjorde stort intryck, ett verkligen stort vin med konsekvent hög kvalite och långt perspektiv.

Årets vinmiddag(ar)
Det har faktiskt blivit flera middagar med riktigt bra viner, verkligt god mat och inspirerande vinsnack. Såpass att de får blir "2011 års tema - Vinmiddagar", se tex:
http://vintresserad.blogspot.com/2011/04/om-katter-hermeliner-och-vertikaler.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/05/diner-gourmande-extraordinaire.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/07/perfektion.html
http://vintresserad.blogspot.com/2011/10/en-otrolig-kvall.html
Förhoppningsvis blir det fler liknande vinmiddagar 2012 :-)

Årets vita
Hmm... det är faktiskt inget vitt som höjer sig så mycket över mängden. Flera goda och intressanta viner, det som ändå sticker ut lite extra är 2009 Sancerre “Cuvée Edmond”, Alphonse Mellot som N. hällde den där otroliga kvällen i oktober. Får se till att prova mer vitt 2012.

Årets champagne
2011 har givit många goda champagner, men det finns en som står ut, 1985 Belle Epoque som R. hällde (ur magnum) i slutet av maj. Perfekt mogen och utvecklad!

Årets vita dessertvin
Hälldes samma kväll, av samme R - nämligen 1986 d'Yquem - det godaste vita dessertvin jag smakat, med marginal.

Andra söta och fortifierade viner
I våras höll jag en portvinsprovning (obloggad) för vinklubben på jobbet (den gick bra!). Portvin har alltid legat mig lite extra varmt om hjärtat, och här provade vi bla. 1975 Burmester Colheita och 1970 Dow Vintage som båda var utomordentligt bra. Med tanke på att Colheitan kostade ca 1/3 av Vintage-vinet så måste Colheitan utses till årets mest prisvärda fortifierade!

Årets röda
Hmm... här blir det svårt igen, fast av andra skäl. Det har varit många härliga rödviner 2011. De två som gjort starkast intryck är nog ändå 1961 La Mission Haut Brion som var fenomenalt gott i början av juli, och 1998 Lafite som K. hällde i början av april.

Strategier 2012
Jag har funderat lite grand (men bara lite) och kommit fram till att det är ungefär samma strategier som föregående år:

Minska och fokusera inköpen av vin (men köp minst fyra flaskor nar man köper)
"Rensa förråden" - särskilt från gamla enstaka flaskor med osäker status
Fokus på områden som vi vet att vi gillar (tex. Saint-Julien, Haut-Medoc, Napa, Norra Rhone, Piemonte), och områden där vi vill lära oss mer (tex. Champagne)

Det kom ett mail häromdagen från allas vår dansk-italienske pusher - där andemeningen var att de svenska bloggarna borde väl prova lite "goda vardagsviner" och inte bara det exklusiva. Jag kan hålla med, världen behöver egentligen inte ännu ett +300 USD lyx-Napa-Cab; men en drickbar, god och matvänlig italienare från ett mindre känt distrikt (utan överdos av ek) alltid är av godo! Det blir altså mer fokus på "bruks-viner" 2012. Tre bra bruksviner (definition: under 200 SEK) under 2011 har varit: 2005 Quercecchio Brunello, 2004 Haut-Plentey St Emilion och 2001 Etna Rosso, Calabretta. Två av tre från just nämnde pusher...

Gott Nytt Vinår!

PS. Årets ljudåtergivande manick är kombo-spelaren Oppo-BDP95. Klarar en mängd skivformat inkl. SACD och DVD-A för den inbitne audiofilen, men har framförallt en utmärkt återgivning av gamla CD-skivor, särskilt röster som åker i åttor kring det mesta annat jag hört. Kostar en slant, men åker som sagt åttor även runt andra spelare som har en nolla till på prislappen. Stark rekommendation för alla som är lagda åt skiv-hållet och har en rimligt god anläggning för övrigt.

PPS. Årets CD är LTS-utgåvan av Adolphson&Falk, samt Anna Ternheims "The night visitor"...

PPS. Men julvinerna då? Goda bruksviner till bla juldagskalkoen: sista flaskan 2000 Lamothe Cissac, Haut-Medoc (inköpt hos Philipson i Kokkedal för rimliga 120-130 SEK) - denna gillade farfar som föredrar mogen claret; parallellt med 2001 Etna Rosso (alla som fick gillade den). Sedan en 2006 Mount Eden Saratoga tillsammans med svärmor. Väldigt bra bruksvin (fast även en bit över 200 SEK). DS

2006 Chasse-Spleen, Moulis

2011-12-23T12:03:00.000-08:00

Vi är lite trötta efter en vecka där allt skall hinnas med, jobb, julförberedelser och ta hand om lite småsjuka barn. Det blir enkel mat - lite kött, grönsaker och tagliatelle. Till det en halvflaska 2006 Ch Chasse-Spleen från inlandskommunen Moulis i Medoc. Vi har druckit en del Chasse-Spleen genom åren, och brukar gilla det klassiska, synnerligen matorienterade Medoc-vinet. Det brukar vara lite anonymt och "kärvt" utan mat. Klarar ofta längre lagring än man tror. Ikväll får vi en (ovanligt) tät röd-svart färg, en doft med tät mörk frukt och en del fat (mörk choklad, espresso). Smaken är tät och rik, men ändå förvånansvärt tillgänglig. Vi upplever att vinet i denna årgång är modernare än det brukade vara, tanninerna finns där - men de är snyggare och finkornigare än vanligt. Inget fel i det så länge man inte tappar upplevelsen av terroir - och den tycker jag är intakt. A gillar och undrar om det finns mer... Man borde köpt fler flaskor.

69 kr för 1 (en) krönika om vin?

2011-12-22T02:39:00.000-08:00

Publikationen "Livets Goda" är jag synnerligen ambivalent till. Det finns utan tvekan stor kunskap om, och erfarenhet av att prova vin bland artikelförfattarna. Dessutom så är ju själva ämnena ofta mycket intresseväckande (Bordeaux 2008, Napa Valley, Champagne mfl). Altså köper jag tidningen ibland. Ändå börjar jag alltid läsa en av krönikorna (ni har redan räknat ut vems) - Anders Wennerstrands. Det är helt enkelt den jag finner mest läs- och tänkvärd i hela tidningen. Den skribent jag uppskattar mest. Fast lite bär det emot att betala 69 kr för en endaste krönika om vin...

Mat & champagne

2011-12-18T10:59:00.000-08:00

Söndag kväll, ugnsbakad lax&torsk med grönsaker och A.s potatis&blomkålsmos på menyn. Vore kul att prova en matchampagne till - sagt och gjort: ur förrådet letar vi fram en NV Camille Savés, Carte d'Or, gjort på en blandning av 75% Pinot Noir och 25% Chardonnay, från Bouzy. Vi gillar det vi druckit ifrån familjehuset. Kvällens vin är inget undantag: vi får en härlig mässingsgul uppenbarelse i glaset med skönt vinös och lite brödig doft. En rik och ganska bred smak med bröd, lite nougat, och fin längd. Smakar allra bäst till maten, men även efteråt med lite luft så är det gott att "sippa på" en söndagkväll före jul. Stark rekommendation för ca 250 SEK (via Franska Bolaget, lär vara ännu lägre pris på plats).

2007 Borgese Barbaresco, Busso

2011-12-17T11:10:00.000-08:00

En kyckling med lite inspiration från Italien (mycket vitlök!) får sällskap av en flaska 2007 Borgese Barbaresco, från producenten Piero Busso. Det är en familjeproducent och detta vin kommer från vingården Borgese och Albesani-läget. Det är inte stort (1,3 Ha enligt producentens hemsida). Ganska traditionell vinmakning (inga rotofermentorer eller barriquer). En vända i karaffen och lite tid. Vinet har en ganska ljus, transparent färg, en medelstor, klassisk, orange Barbaresco-nos med nypon och rosor. Balansen är bra redan nu med en lång smak, fina syror (lingon, röda vinbär) och finkorniga nebba-tanniner. Lagom fylligt, lite anis och sandelträ i bakgrunden kompletterar. Mycket gott och fin drickbarhet redan idag.

PS. Gårdagens 2000 Ch Kirwan är fortfarande drickbar, men balansen var klart bättre igår. Idag är fatchoklad, piptobak och en viss ekbeska lite väl framträdande. Bordeaux med viss utveckling smakar bäst dag 1. DS

The Real McCoy

2011-12-16T10:54:00.000-08:00

Fredag kväll, fin hängmörad biff och lite födelsedagsfirande i familjen. Då är det läge att plocka fram en bättre Bordeaux. En flaska 2000 Ch Kirwan från Margaux får sätta livet till, och gör det med den äran. Doften ur både flaska och glas är helt enkelt ljuvlig med tät, mogen frukt och fin komplexitet. Mogna körsbär varvas med violer och lite blommig Margaux-parfym. Smaken är kassaskåpstät med rediga tanniner, lång och balanserad syra - riktigt riktigt gott! Gör sitt jobb till biffen superbt. Inga invändningar alls - tjugohundra var verkligen bra i Bordeaux (93-95p).

2005 Croix de Beaucaillou

2011-12-10T10:40:00.000-08:00

Nio dagars luftvägsinfektion med en trekejsarhosta håller familjen vaken om nätterna och sänker humöret under nollpunkten. För att hitta en liten ljuspunkt i tillvaron handlar A. lite fin rostas och ett set för chokladfondue som blivit barnens favoritefterrätt. Jag vandrar håglöst ut i förrådet och rotar lite planlöst, hittar en 2005 Croix de Beaucaillou från favoritkommunen Saint-Julien som kanske kan pigga upp. Det är andravinet från (det numer überdyra) super-second Ch. Ducru-Beaucaillou. Vinet hälls upp 30 min innan vi börjar prova för att få lite luft. Vinet levererar fint med en tät mörkröd färg, en bra och rätt komplex doft (svarta vinbär, espresso) och smaken håller ihop väl med söt, mörk körsbärsfrukt mitt i de lyxiga espresso och mörk-chokladiga faten. Ett gott matvin som gör ett utmärkt jobb att spjälka nötkött. Två mindre invändningar:
1) blint hade jag nog satt detta i Bolgheri eller Toskana, det är mao inte så ursprungstypiskt;
2) vi upplever att vinet är rätt välbalanserat, men det lutar betänkligt åt "fat och överextraktionshållet" snarare än elegant-frukt-hållet... och det är alltid ett frågetecken i vår bok.

Vi får se hur det vecklar ut sig, har ett par flaskor kvar som det kan vara lagom att ta en per år framöver.

Andra som smakat:
http://frankofilen.blogspot.com/2011/05/2005-la-croix-de-beaucaillou.html

2002 Haut-Batailley

2011-11-26T09:46:00.000-08:00

Efter två veckor på en diet av omväxling mellan kall Singha och kall Chang är suget efter gott, riktigt vin stort så vi trotsar jetlag och diverse krämpor och hugger en klassiker från Pauillac för att återställa vätskebalansen. Familjesemester i Thailand är varmt och skönt, men inget för vinnörden... evt. kommer ett inlägg om de fåtaliga avbrotten i öl&thaimat på stranden.

Kvällens vin är verkligen ett klassiskt vänstra-strandenvin: tät rödsvart färg, tillgänglig och Pauillac-typisk doft med utvecklade svartavinbär och blyertspenna, en relativt komplex smak med mörka bär, lite kafferost, mörk chokladkola, piptobak och en aning skal/druvkärne-beska (som ändå bidrar positivt till helheten). Komponenterna som avslöjar året är de milda tanninerna och en aning grönhet. Drickbarhet och matvänlighet är utmärkta idag. Haut-Batailley känns lite grand som en "over-achieving underdog", det passar oss mycket bra. Ska bli roligt att smaka 2010orna bortåt 2018 eller nåt.

2007 Louviere Blanc

2011-11-06T11:52:00.000-08:00

Söndagens lax med täcke av persilja, örter, parmesan och lite bröd får sällskap av 2007 Ch La Louviere Blanc, Pessac-Leognan. Detta är ett av (möjligen det bästa) slottet i Andre Lurtons lilla imperium i Bordeaux. Vi har druckit en del årgångar av det röda, men allmänt anses nog det vita vara snäppet bättre, även om det röda håller ovanligt jämn klass, 1998 var tex alldeles utmärkt. Kvällens relativt unga vita är en blandning av Semillon och Sauvignon med ca 12 månader på fat. Färgen är ännu ganska ljust gul, men ändå med hög intensitet och lyster. Doften är stor med både fat (vanilj och kokos) och gul frukt (gula plommon, sultana-russin). Smaken är rik och passar den smakrika laxen mycket bra. Frukt, fat och syra kanske inte är helt i harmoni ännu; det spretar en aning, men ge vinet ett år till på rygg så kommer det nog att upplevas mer helgjutet - även om det går utmärkt fint att dricka idag också. Man dricker för lite bra vit Bordeaux!

PS. En intressant jmf är 2008 Ch Fieuzal Blanc som vi drack häromveckan, är en aning elegantare och snyggare, och även betydligt kostsammare. DS

1995 Le Petit Mouton

2011-11-05T11:40:00.000-07:00

Sommaren 1999 bilade vi till Bordeaux med omnejd och besökte då Ch Mouton Rotschild. De har ett trevligt vinmuseum och är ett av få toppslott som det går fint att besöka, bara man bokar in sig med god framförhållning. Då fick vi prova (en liten slurk) av förstavinet från fat (bör ha varit 1998) som imponerade; men den 1996a som fanns i shopen för närmare 2000 Ffr (ca 2500 SEK vid den tiden om jag minns rätt) fick stå kvar. Vi fick dock med oss ett byte, en flaska 1995 Le Petit Mouton de Mouton Rotschild. Altså andravinet, som det finns olika uppgifter om när det egentligen infördes, men 1993 och 1994 är ofta nämnda som de första officiella årgångarna. Man har ganska säkert deklassifierat vin tidigare än så. Denna flaska har sedan legat i sin trälåda i "förrådet" dryga 12 år, och frågan var om innehållet fortfarande var drickbart?

Vi korkar upp och häller varsin mindre mängd, första intrycket är bra men lite intetsägande, med Pauillac-tanniner i förgrunden. Efter en del bestyr med maten (klassisk helstekt charolais-biff, potatisgratäng med fetaost och portvins&persilje-champinjoner) så har luften gjort sitt - och efter lite mer än en timme och till maten så smakar det alldeles utmärkt: en mogen, utvecklad Pauillac med lite parfymerad doft (ceder, mogna svarta vinbär) och en läskande, elegant och mycket lång smak. Tanninerna har ny flyttat till bakre raderna och mat&vin gör att måltiden blir ett marriage made in heaven.

2000 Cornas, Dom Rochepertuis

2011-11-04T11:59:00.000-07:00

Fredag och kyckling, en snabb räd i förrådet efter ett drickbart vin med lite utveckling - och jag hittar denna 2000 Cornas, Domaine de Rochepertuis från firma J. Lionnet. Ett för mig oprovat vin, med möjligen för många år på rygg. Köptes för ganska många år sedan (ca 2003 skulle jag gissa, ca 200-230 kr). Det blir i stort sett pop'n'pour och synen i glaset är rätt lovande med en tät svart-röd färg och lite brun reflexer i kanten. Doften är till en början helt stängd. Denna kamrat har fått för mycket tid på rygg. Efter en trettio minuter så börjar maskineriet veva igång, med en djup, animalisk smak med ganska söt röd frukt. Helheten är väldigt harmonisk och mogen, helgjuten. Tanninerna är fullständigt utmognade och den fortfarande söta frukten (viol, lite peppar) sitter i förarsätet. Det är inget stort vin (framförallt är doften för liten för det) men väldigt gott och matvänligt. Smakar även bra efter maten - vilket ju indikerar både att luften behövs och att Syrah-tanninerna mognat. Drick nu ifall du har flaskor kvar. Någon annan som provat?

Intensiv vinvecka

2011-10-30T13:19:00.000-07:00

Veckans första intensivpass var en klassisk "Bordeaux vs. California" battle som jag höll i för vinklubben på jobbet. Det är alltid lite nervöst att se om provningsupplägg, presentationen och förstås vinerna håller måttet. Denna gång gick allt mycket bra - och inte minst de tre förväntade toppvinerna presterade utmärkt bra:

2005 Dunn Howell Mountain var riktigt skön med en tät och balanserad bergsfrukt och där smaken bara "ringde vidare" i munnen. Suveränt gott - och ett vin som övertygade många Bdx-fans att de kan göra riktigt goda viner "over there".

2000 Pontet-Canet
Grand Vin - behöver nog inte skriva så mycket mer. Sammantaget provarnas favorit med en liten marginal. Superklassisk vänstra-stranden Bordeaux med mycket av allt, och i en fin fas nu med frukten nästan intakt och trevliga, komplexa sekundär-aromer.

1997 Ridge Monte Bello
Denna hade vi lyckats anskaffa i Tyskland, och levererades i snygga sexpack av trä. Alla flaskorna hade utmärkt fyllhöjd och såg ut att vara i "mint condition". Det blev inte sämre när vi korkade upp - det doftade och smakade helt enkelt ljuvligt bra! Min favorit (om jag tvingas välja).

De övriga tre vinerna gjorde också sitt jobb bra: 2006 Cambon Pelouse; 2007 Clos du Val Napa och 2007 Troplong-Mondot (som jag dock var en aning besviken på, upplevde att eken stod lite framför frukten idag).

Ett par dagar senare var det dags för Munskänkarna i Stockholms höstliga vinmiddag, Diner Vinicôle. Michel Jamais stod för mat- och vinkompositionerna, och han lyckades alldeles utmärkt!

Krustader med ostron och räkor med sojamajonnäs
Blanc de Blancs Brut, Schramsberg, Napa Valley

Marulk med luftig citrus- och vindoftande soppa, friterad vårrulle fylld med krabba, spetskål och purjolök
1583 Albariño de Fefiñanes, Palacio de Fefiñanes, Rias Baixas
2008 Château de Fieuzal Blanc, Péssac-Léognan
Båda vinerna här var utomordentligt bra, rena, snygga och med tydlig identitet.

Wallenbergare av kyckling, med bondbönor, ärter och svartrot i velouté rårörda tranbär, brynt smör
2009 Morgon Côte de Py, Domaine de la Bonne Tonne, Beaujolais
2009 Spätburgunder Blauschiefer, Weingut Meyer-Näkel, Ahr
Korrekta och goda viner, ändå de minst spännande denna kväll.

Rosastekt lamm, serverad med vitlöksfrästa haricots verts och morötter, mandelpotatiskräm med getost och timjan samt en persiljefond
2005 Marcien, Robert Sinskey Vineyards, Napa Valley, Kalifornien
2008 Clos d'Agon Tinto, Mas Gil, Catalunya, Spanien
Både mat och vin var väldigt mycket i min smak i denna rätt, särskilt Marcien som jag nog håller som kvällens vin, kalasgott!
Savarin med hjortron och jordgubbar med vaniljgrädde
St Stephan's Crown Tokaji Aszú 5 puttonyos, Kövágó Estate, Tokaj, Ungern
Savarinen var en aning tung, men vinmatchningen med hjortronen är inte mindre än klockren.
Enda lilla saken att kommentera är att ISO-glasen inte låter de större vinerna blomma ut ordentligt, de funkade dock riktigt bra till Albarinon och förstås till Tokajern. En supertrevlig och god kväll tillsammans med goda vännerna O&C, och I&P.

Sista intensivpasset var Halloween-fest med barn och kompisar i villaområdet - mest öl, bruksvin och lite armagnac - jättekul (tack till M&T som ordnat!). Söndag kväll var ett lugnare avslut på en intensiv vecka.

2006 Pure vs. Old Bastard

2011-10-22T02:16:00.000-07:00

Gamla vännerna J, R och Vintresserad brukar ses ett par gånger per år, ibland med familjerna och ibland bara "Kungholms-grabbarna" på krogen. Denna kväll hade vi bokat bord, mat och vin på Rue Pont Nouveau (som tyvärr snart skall stänga) och vi ville därför hjälpa till med både omsättning och vinkällare den sista tiden. Det blev en synnerligen välsmakande trerätters och en duell mellan två tunga kanoner från 2006: Pure (Domain Barroche:s toppvin på 100% Grenache från gamla stockar) och Kaeslers "Old Bastard" likaledes från mycket gamla stockar (planterade i slutet på 1800-talet) men här är druvan Shiraz. Båda vinerna får en stund i snygga karaffer, fint hanterade av vänliga och proffsiga Clara. Old Bastard inleder klart bäst med en sällsam kombination av tät, rik och intensiv Syrah-frukt, faktiskt direkt slösande rik. Samtidigt är vinet väl balanserat och nästan elegant trots sin intensitet. Fenomenalt gott och hedonistiskt! Smakar väldigt bra till "Angus Beef" med tillbehör. Pure är inledningsvis lite knepig med en doft som varken J eller R riktigt gillar ("det doftar som en gammal, instängd plastbåt med torkande gummislangar...") så illa tycker väl inte jag att det är, men denna karaff behöver tid. Kvällen lider och samtalet är mycket uppsluppet och maten börjar så småningom ta slut - då lägger Pure i ett par växlar till och både doftar och smakar mycket bättre. Vi får nu en mörk hallon-kirschig-Grenache-frukt inlindad i tät sötlakrits och garrigue. Pure är nu en komplexare vinupplevelse, medan Old Bastard är lite mer uppenbart hedonistisk. Båda vinerna har en sällsynt täthet och längd (utan tvekan 94-95 poäng), och tillsammans med den alldeles ovanligt utsökta maten blir det hela en minnesvärd gastronomisk upplevelse!

2006 Mount Eden, Saratoga Cabernet

2011-10-16T11:24:00.000-07:00

Mount Eden ligger i Santa Cruz Mountains, och vi har läst en del om deras viner men ikväll är första gången vi smakar. Cuvée Saratoga görs av frukt från fem-sex andra bergsvingårdar i närheten av staden Saratoga uppe i Santa Cruz Mountains. Ambitionen är att göra ett vin som är tillgängligt tidigare än deras "Estate". 2006 anses vara ett relativt bra år, utan större konstigheter i vädret. Vi får ett skönt glas med tät färg, ett ovanligt djup i doften (blandade vinbär, mörka körsbär och grusiga mineraler). Frukten har en liten, liten sötma - men vi upplever det som utmärkt välbalanserat idag med samma sköna djup som i doften, och lite tobak, mineral, och lite citrus i syran som för tankarna till St Julien. Helt enkelt ett riktigt gott glas - särskilt för oss som har lite svårt att välja mellan Medoc och Napa.

2007 Malartic-Lagraviere, Pessac-Leognan

2011-10-14T10:35:00.000-07:00

Fredag kväll med lågtempad rostas, kantareller och potatiskaka kräver en bra mat-Bordeaux. Vi poppar en 2007 Malartic-Lagraviere från Pessac-Leognan och får en tät färg, en skön ganska modern doft med lite vaniljiga söta körsbär men även fin Pessac/Graves typicitet (blyerts). Smaken levererar en lagom dammig grusväg och perfekt polerade tanniner som i harmoni med syran (som har ett litet, litet övertag på frukten) skapar ett medelfylligt, uppfräschande, perfekt matvin där just balans, elegans och drickbarheten idag är slående. Flaskan tar slut med oväntad hastighet, stark rekommendation att dricka nu till mat! Priset på ca 260 kr känns helt rimligt för alla Bordeaux-tokar.

En otrolig kväll...

2011-10-09T07:08:00.000-07:00

Det händer att Vintresserad rör sig söder om stan - men inte så ofta nuförtiden. Trots en uppväxt i t-banan så finns en del okända fläckar på t-banekartan. Denna kväll kliver vi av gröna linjen på station Svedmyra, såvitt jag minns för första gången. Det är vinvännen M. som dragit ihop åtta vintokar för variant på BYOB med uppmaning att det skall passa (eller iaf vara drickbart) ihop med en viss maträtt. Fyra maträtter gånger två viner bör ge åtta flaskor, altså en per vingalning... nu blir det ju inte alltid som man tänkt sig; så slutavräkningen summerar till tjugofyra flaskor... och åtta galningar... you do the math. Hustrun skall iväg på repetition med kören morgonen efter kl 07.30, det blir en aningen tung dag. Nåväl - över till väsentligheterna. Alla vinerna serveras förstås blint, luftning och temperering sköter var och en.

Aperitif: sashimi-lax och gåsleverpastej-mackor:
1996 Palmer Millésime champagne (magnum)

Rik och kalasgod med stor och tydlig utvecklad "kafferost-doft". Visst är det en aning grovkorningt jämfört med toppskumpa - men ändå extremt god!
2007 Zilliken Saarburger Rausch, Kabinett (mitt vin)
Ett helt annat vin; en finstämd och elegant kabinetts-Riesling med skön frukt, viss utveckling, bra balans och behagligt låg alkohol. Passade utmärkt till laxen, men hamnar förstås lite i bakvattnet av champagnen som är betydligt mer "högljudd".

Förrätt: svamp-pasta Tajarin ala Piemonte
Här skänks tre vita:
1999 Meursault, Les Perrières, O.Leflaive
Denna är ganska svår och vinet visar sig behöva en lång startsträcka (faktiskt fyra timmer ska det visa sig!) med en först knuten och reduktiv doft (jag säger "avlopp" till S. förskräckelse). Smaken är intensiv och tät med den tydligaste sten-mineral jag upplevt i en vit Bourgogne. Därför lyckas jag faktiskt gissa just Meursault och läget Les Perrières som lär ge de allra mest mineraliga vinerna från Meursault, som annars mest är känt för yppiga och smöriga saker. Det var dock först efter en fyra-fem timmar som doften gav med sig... långt in på ostarna. En häftig vit Bourgogne utan tvekan!

2009 Sancerre “Cuvée Edmond”, Alphonse Mellot
Denna är ljust gulgrön och uppenbart ung, men ändå fantastiskt drickbar med en gång. Svävar från glaset in i munnen utan något som helst motstånd - extremt ren och snygg. Mycket gamla stockar. Har fått en del tid på fat, men det märks inte överhuvudtaget, jättekul att få prova - mycket svårt att hitta Sauvignon (även om H bredvid mig är inne på det spåret ett tag).

2008 Sonoma Chardonnay “Mon Plaisir”, Peter Michael Winery
Verkligt tät och fin frukt med en del rostade fat (väl integrerade) får de flesta av oss att gissa på nya-världen chardonnay av toppklass. Namn som Kistler och Felton Road nämns.

Mellanviner (här någonstans börjar förfallet och anteckningarna sinar...)
1974 Barolo, Francesco Rinaldi & Figli
En synnerligen tät och traditionell Nebbiolo med väldigt mycket utveckling och frukten förvånansvärt intakt. Jag gissar på 1978, de flesta andra på 80- eller 90-tal. R. skakar på huvudet och säger "äldre"... ett av kvällens allra ballaste viner.
1999 Dom de Chevalier, Pessac Leognan
Denna är stum, rätt syrlig och inte särskilt kul - heller inte direkt defekt, men något knas är det med denna flaska, jag har druckit vinet ett par gånger förut och det har alltid varit bra.

Varmrätt: Helstekt ren, potatismos, tryffelsmör, flera goda såser

2004 Guado al Tasso, Antinori
Här gick jag bort mig... var ganska övertygad om att detta var en lite elegantare och rödfruktig Napa. Huromhelst väldigt gott, och ett av de allra godaste vinerna till maten.

2004 Ornellaia
Även här är jag i Napa, delvis för att det är R. som häller denna och föregående... nu har jag dock lärt mig att han gillar att luras... så nästa gång ska jag inte gå i "Napa-fällan". Vinet är uppseendeväckande bra, den bästa "Supertuscan" jag kan minnas (har dock inte provat så många), klart bättre än 2002 Redigaffi i våras med en fantastiskt yppig frukt och fat i harmonisk balans, en massa små komplexa toner, helt enkelt överjäkligt gott.

1999 Chateau Magdelaine St Emilion
S. häller detta och det står ganska snart klart att vi har ett mer traditionellt glas, elegant och utvecklat, upplevs en gnutta torrt jämfört med Supertoskanarna - men frukten är fint välbehållen. Jag hittar mer plommon och korint (än ceder och svarta vinbär) och gissar därmed på högra stranden och 1998. Gott!

Andra flighten till varmrätten (nu är dikeskanten ännu närmare...)

2005 Gutevin Lukase Reserv
Nja, detta vara nästan bara intressant. Någon säger "Saxhyttegubben blandat med lådvin?" och det är drickbart, men inte särskilt kul med konstiga toner av blåbär och röda vinbär.

1996 Chateau Léoville Poyferré St Julien (mitt vin)
En ganska mörk och tät färg, men kanten avslöjar åldern. På näsan är det superklassisk vänstra-stranden med utmognade svarta vinbär helt integrerade med ceder, blyerts och läder. Smaken harmoniserar till 100%. Inte lika yppig eller "in-your-face" som 2004 Ornellaia, men lite elegantare. De flesta gissar snart vänstra stranden och St Julien (känner mina preferenser) och årgång 2000 eller 2001. N. har dock provat vinet förr och säger med kuslig precision att det är 1996 och ett av Leoville-vinerna, snyggt jobbat!

1999 Opus One, Mondavi – Rothschild Napa Valley
Här är det svårare - vi vandrar mellan "en modern/garagiste i Bdx" eller en rejält franskinfluerad Napa. Utvecklas hela kvällen i glaset, mycket gott!

2008 Trilogia, Christos Kokkalis, Elis Grekland
Denna var riktigt svår, ung och ganska tanninsträv med högklassig frukt från ganska varmjord, ändå förmodligen inte nya världen. Sedan haglar gissningarna; allt från Douro till Kampanien. Ingen kommer dock på det rätta förrän N. avslöjar vinet. Verkligen ett intressant glas!
Nu är vi inne på rena bonus/mellanviner och diskussionerna är livliga. Inga anteckningar överhuvudtaget!

2007 Dézaley, Louis Bovard, Schweiz
N. skänker även detta vin, det har högre syra, elegans och en ganska markant pepprighet som säger Syrah och Norra Rhone - men färgen är samtidigt ganska ljus. Kan det ändå vara något från Etna?
Kul med Syrah från Schweiz (blandat med en del Merlot - den andelen märks dock endast på att vinet upplevs som mer utvecklat än årgången annars ger).

2006 Tsantali Cabernet Sauvignon, Chalkidiki Grekland
Bra och intressant vin, likheterna med "den andra greken" är inte särskilt tydliga.

Sedan är det dags för en omfattande ostbricka med goda tillbehör:

2007 Dom de Christia Chateauneuf-de-Pape
Här får vi ett glas med röd, yppig röd frukt där den där purunga känslan lagt sig, och en viss utveckling och komplexitet börjar titta fram. Mycket gott - och inte helt svårt att placera som en Grenache-dominerad nollsjua från Ch9 för den som provat förr (tex N).

1988 Warre´s Quinta de Cavadinha vintage port
Helt OK, men är nog lite över kullen och skulle kanske ha druckits för ett par år sedan.

1999 Colheita Boal, Barbeito Madeira
N häller detta och då är det lätt att iaf gissa att Madeira eller fortifierat från Portugal. I munnen är det ganska lätt att gissa Madeira då syran är intensiv, frukten klarar balansen fint och tillsammans är det en vinupplevelse som känns även dagen efter, häftigt!

1982 Krohn Colheita port
Första intrycket på näsan ger flera likheter med föregående, färgen är också rätt lik, men i munnen beter sig vinerna olika - syran är inte alls lika intensiv i detta vin, och man kan gissa en klart högre ålder då även frukten är mer i baksätet till förmån för sekundäraromer av läder och torkad frukt. Bra vin och kul att prova. Skulle vara roligt att hälla i parallella glas med Burmester 1975.

2004 Vidal Icewine, Blaxsta Sverige
Här är färgen ganska lik de två föregående, men doft och smak skiljer sig ordentligt. Här finns en (ganska) ren frukt som är olik det mesta jag provat (lite äpplig!) ingen botrytis eller "simmighet" men likväl hög sötma. Eiswein säger någon, och MC som häller avslöjar att vinet fått medaljer. Då gissar jag "Blaxsta" och det är ju alltid roligt när sådana långskott går hem.

Till sist häller R. fem glas med unga viner (som lite av en tillfällighet kom med, öppnade för någon dag sedan). Jag är dock lite trött och okoncentrerad vid det här laget, så det blir loja gissningar mot "unga sydfransoser" och vinerna kommer huvudsakligen från Corbières.

Så kan det bli, en otrolig mat&vinkväll i en av Stockholms södra förorter! Stort och varmt tack till M och S som ordnade det hela!

2009 Abdyika, Struma Valley, Bulgarien

2011-10-05T10:55:00.000-07:00

Ett intressant vin från vinvännen C. Området Struma-dalen har vinodlings-anor sedan före kristi födelse... fast numer är det moderna metoder och druvor, här en blandning av Cab, Merlot och inhemska Melnik. Vi får en tät och osedvanligt fruktig vinupplevelse. Första intrycket är "nya-världen cab" med 200%-ig svartvinbärsjuice. Efter en tid i glaset lugnar det hela ned sig och det tillkommer lite mörkrostat kaffe , mörk piptobak och lakrits i kompotten. Smaken är ganska rund, fyllig och som sagt fruktig. Om man skall hitta några saker på nedsidan så är eftersmaken lite kort och en aning grov beska (svårt att säga vad den kommer ifrån - kanske eken, kanske lite överextraherat). Sammantaget ett kul och spännande vin, även om vi inte kommer att byta bort våra Bordeauxer mot viner från Struma-dalen ännu.

2005 Beauroy, JM Brocard

2011-10-02T10:33:00.000-07:00

Söndagens fiskgryta får sällskap av 2005 Chablis 1er Cru Beauroy från JM Brocard. Vi får en härlig, nästan mässingsgul färg, en medelstor Chablis-doft med viss utveckling och en riktigt skön smak med massor av mineral och skaldjur, riktigt bra intensitet i frukten och en lång smak med fina syror (mogen citrus). Balans och fräschör idag (skruvkork!) och säkert i flera år till, även om vi tycker det smakar bra nära zenit idag. Sex års utveckling känns ganska lagom för 1er Cru Chablis, eller vad tycker ni?

1999 Louviere

2011-10-01T12:08:00.000-07:00

Älgstek med kantarellsås och potatismos med ost. Ett vin från norra Rhône skulle sitta fint, men vi känner för en mogen Bdx - och valet faller på en 1999 Ch La Louviere, Pessac-Leognan. Relativt tät, mörkröd färg med svarta stråk. En mogen och utvecklad doft med typiska markörer av läder, starkvin, piptobak och svartvinbärsfrukt i bakgrunden. Bygget hänger fint ihop, även om frukten är en aning gles (1999 är inget toppår) och vinet ska inte lagras längre (upplever iaf vi ikväll). Syran är lite mer framträdande än frukt eller tannin. Ett utmärkt moget och utvecklat matvin som sitter som en fransk sportkeps till den jämtländska älgen!

Henschke

2011-09-30T08:02:00.000-07:00

Familjen Henschke odlar vin i 5:e generationen i Barossa och Eden Valley. De äldsta rankorna är ca. 140 år gamla. Man håller till strax norr om den lilla staden Keyneton, i det lite svalare Eden Valley. Denna lunch är det Liz Schoen som presenterar vinerna tillsammans med svenska importören VinUnic. Vi börjar med två vita: Tilly's Vineyard 2006 och 2007. En blandning av Semillon, Chardonnay och Sauvignon Blanc från Eden Valley. Båda smakar förvånande bra med mycket fräsch frukt, bra syra och en intressant och för mig ovanlig komplexitet (vita blommor, lime och lite symaskinsolja!). Ståltank och skruvkork bidrar till fräschören och avsaknad av "feta nya världen-vibbar".

Sedan följer tre årgångar av Julius Eden Valley Riesling: 2002, 2004 och 2009. Här behövs luft, och enligt vinmakaren Stephen Henschke så kan dessa hålla i upp till fyrtio år (med skruvkork). 2002an utvecklas bra i glaset och ger ett ganska utvecklat intryck med typisk Aussie-Riesling (lime, mineral och tät frukt). 2004an är min favorit med ännu större fräschör. 2009an är också bra med yngre toner av blommor, fast behöver nog lite tid för att bli helt harmonisk.

Över till de röda: 2005 Keyneton Estate Euphonium, en blandning av Shiraz & Cab, ganska häftig och lite mintig, yppig frukt och röd söt frukt. Snygg, relativt elegant och lagom utvecklad idag. Mycket gott, men en aning alkohol-eldig. 2005 Lenswood Abbots Prayer (Merlot, Cab) från Adelaide Hills och vingården Lenswood. Också bra - fast lite tuffare idag.

Vidare till tre årgångar Mount Edelstone Shiraz: 2002, 2004 och 2006. 90-åriga stockar, har buteljerats som "single vineyard" sedan 1952. Här är 2004 och 2006 fortfarande ganska primärfruktiga (tät, bra och relativt Aussie-typisk med lite eukalyptus). 2002 är däremot annorlunda med en superskön och utvecklad doft, härligt mogen röd frukt och Syrah-markörer som chark och svartpeppar, osedvanligt gott och eftermiddagens godaste vin! Drick om ni har möjlighet.

Avslutningsvis tre röda från Yalumba: The Signature 2006 (Cab+Shiraz), bra och ren Aussie-typisk söt frukt med svarta vinbär, björnbär och lite mint. The Menzies 2005 (Coonawarra Cab) som är lite rundare, en aning salt och med en komplex mörkbärig frukt. Sitter fint ihop, harmonisk och balanserad. Väldigt gott!

Sista vinet är Yalumbas prestige - 2006 The Octavius Shiraz, som delvis lagras på extrasmå (90 l) ekfat då frukten är ovanligt kompakt. En "super-premium-Aussie-Shiraz" som förstås är mycket tät och rik, om än inte lika elegant som Mount Edelstone. Sammanfattningsvis intressant, lärorikt,gott och trevligt. Intrycket är definitivt att Henschke gör ovanligt eleganta och lagringsdugliga viner med verkligt hög kvalité på frukten. Stort tack till VinUnic för möjligheten att vara med och prova (maten var dessutom alldeles utomordentlig!)

Sunday soul

2011-09-25T11:51:00.001-07:00

3e dagen...

2011-09-25T10:46:00.000-07:00

så smakar både 2008 Fourcas-Hosten och 2005 Vigna Cerbaia faktiskt bättre än någon av de två föregående. Fourcas-Hosten är mjukare, öppnare och mer balanserad efter ett dygn i halvöppen flaska i förrådet, A ger tummen upp. Vigna Cerbaia är inte lika tuff längre, utan också mer harmonisk och bättre balanserad - ja helt enkelt godare! Det kan ju påverkas av att maten är klart vinvänlig med gräddstuvade trattisar, blomkålskräm (med en del fett!), stekt kyckling och ugnspotatis. Hursomhelst får båda vinerna en klar rekommendation ikväll.

2008 Fourcas-Hosten, Listrac

2011-09-24T10:44:00.000-07:00

Ikväll är det dags att prova en av höstens lägre prissatta Bdx 2008or, Fourcas-Hosten från inlandskommunen Listrac. Vi har tidigare mest druckit grannen Fourcas-Ducre, och oftast fått ett gott och rätt vänstra-stranden typiskt vin - men man kommer inte ifrån att Listrac-vinerna ofta är lite rustika och även kräver rätt lång tids lagring innan de är njutbara. Det finns dock flera skäl att anta att Fourcas-Hosten börjar slå in på en annan väg. Slottet såldes 2006 till familjen Momméja (möjligen kända som ägare av modehuset Hermès). Sedan 2008 har man vidtagit omfattande renoveringar i vingården, utrustning och chais samt själva slottet. Årgång 2008 har dock inte fått advokatens välsignelse (bara ca 80 p) - och det går att hitta ute Europa för sådär 11-15 EUR, eller på SB (95585) för 169 kr.

Hur smakar då detta?
Jotack, rätt bra faktiskt (trots de njugga tongångarna från Robban P). Visst är det en aning stramt, men inte alls så rustikt som man kan förvänta sig av en ung Listrac. Doften är medelstor och med vinbär och fat-kafferost, smaken är relativt primärfruktig med vinbär och plommon (45% var av CabSauv och Merlot) och även en liten hallonpastill som lättar upp intrycket. Ceder och örter kompletterar. Vinet är medelfylligt, har förstås både en del tannin och syra - helhetsintrycket är ändå klart balanserat, ja nästan lättsamt och uppsluppet! Låga 12,5% alkohol är inte fel. Jag tror inte att detta är for the long haul, utan drickfönstret är klart öppet idag - och en 5-6 år till, men längre skulle jag nog inte spara. Kan mycket väl bli ett par flaskor till... En bra 2008a att börja med.

PS. 2005 Vigna Cerbaia uppför sig ungefär som igår - ett innehållsrikt glas med klart prominenta tanniner. Inget charmtroll, men blir intressant att följa ett par år framöver. DS

2005 Vigna Cerbaia, Brunello

2011-09-23T09:58:00.000-07:00

Till en fredagspizza korkas ännu en Merolli-Brunello upp - vingårdsversionen från (lilla) Azienda Cerbaia - 2005 Vigna Cerbaia. Det är en ganska tät och mörkröd-brun uppenbarelse. Färgen antyder (lång) utveckling på fat. Doften likaså, med starkvinstoner och komplexitet framför snarare än bakom frukten. Smaken är kraftig och tanninerna (fortfarande) ganska dominerande. Vinet behöver luft för att utvecklas, men blir med en timme eller så fullt drickbart - men fortfarande rätt så "tufft och råbarkat". Quercecchios 2005a var lättare, charmigare och tillgängligare idag - helt enkelt godare för mindre pengar. Vigna Cerbaia kommer dock sannolikt att leva längre - och kommer alltid att vara ett tuffare vin, passar snarare en bistecca än en pizza.

PS. Var på en intressant provning i veckan som gick - fem par viner, varje par innehöll ett äldre och ett yngre vin, i övrigt så lika som det att få fram. Intressant förstås att se vad ungefär 10 års utveckling gör med vinet, men den (aningen oroväckande) lärdomen var att jag i fem fall av fem möjliga föredrog det yngre vinet. Vad ska man då med ett antal lådor i förråd och hos Bdx-mannen till? DS

2005 Quercecchio, Brunello

2011-09-16T13:32:00.000-07:00

Hämtade upp en ganska omfattande sändning med mestadels Quercecchios Brunello från 2005 i veckan, och distribuerade sedan till hugade kollegor. Vi provade 2004an förra året och ångrade att vi inte köpt mer. 2005an korkas upp och får en knapp timme i karaff. Färgen är transparent röd med tydliga brunstick som antyder mognad och utveckling. Doften är skönt komplex med örter och piptobak mitt i den utvecklade Sangiovese-doften. Frukten är inte lika kraftfull som i vissa andra Brunelli, men åandrasidan klart mer både mat och drickvänlig. Röd tomatpure-Sangiovese, örter, tobak, läder och lite starkvinston. Hygglig längd och bra balans. Flaskan tar slut fort. Sitter som en smäck till mat idag och säkert ett par år framåt, men bortom 2013 lär nog frukten vekna.

Pinot från Otago

2011-09-07T10:24:00.000-07:00

Ett mail dimper ned en sen kväll med en "... vi har fått några platser över - är du intresserad?" till en Masterclass - Pinot Noir from Central Otago. Jag är ju ingen Pinot-fantast, men det låter kul och intressant, och just den kvällen denna vecka kan hustrun vara hemma och ta hand om barnen. Det blir först bildvisning och inledande snack från Rudi Bauer (vinmakare på Quartz Reef bla) assisterad av Jan Petersén och Caroline Gelinder. Sammanfattningsvis kan man väl säga att Central Otago är ett ungt vindistrikt med ganska kallt klimat och tydligt fokus på Pinot. En ovanlig omständighet verkar vara att alla vinmakare och odlare träffas ganska regelbundet för att gemensamt prova och lära sig av varandra, ingen hård konkurrens verkar det som. Sköna bilder av ett vackert landskap också, precis väster om Sydöns ganska höga alpliknande bergskedja.

Vinerna var alla av mycket god kvalitet, möjligen lite unga (2008 och 2009) och var valda för att visa på de olika distrikten (bla Alexandra, Bannockburn, Cromwell, Pisa, Bendigo och Gibbston). Det var mycket gott och lärorikt att prova, även om man nog behöver prova en del mer av dessa viner för att kunna mejsla ut distrikten ordentligt. Jag upplevde vinerna som lite likartade med snygg och ren, ganska tät (jmf med Bourgogne) Pinot-frukt. Ibland lite söta, men oftast med bra kombination av röda bär, orientalisk kryddlåda och en balanserad ryggrad. Några var lite tyngre med antydan till likör-kirschighet. Min favorit blev det "yvigaste" vinet - 2009 Mitre Rocks som jag upplevde även hade mycket bra koncentration, djup och potential. Tyvärr verkar det inte gå att uppbringa annat än på plats. 2009 Felton Road Calvert, 2008 Three Miners, 2008 Quartz Reef och 2008 Rippon var andra favoriter.

2007 Würzburger Stein, Riesling Kabinett, Juliusspital

2011-09-04T12:08:00.000-07:00

Första helgen i september går mot sitt slut, det har varit fint väder med mycket aktivitet utomhus, men även ganska många "måsten" och lite för lite sömn flera i familjen, så det är bitvis lite grumpy stämning inför maten. Vi serverar barnvänlig ugnsbakad lax med lime, och jag letar fram en medelklass-Riesling från det utmärkta året 2007 - Würzburger Stein, Riesling Kabinett Trocken från Juliusspital i sin karakteristiska bocksbeutel som A. tycker ger tydliga 70-tals-plonk-vibbar... Innehållet är dock allt annat än plonk, vi möts av en grön-gul-skimrande färg som är mycket lovande, en skön medelrik, ren och ganska utvecklad Riesling-doft. Smaken är väldigt givande med bra tryck i frukten (gråpäron, mandarin, Riesling-druva), mineral, och en perfekt avvägd syra. Oavsett stämningsläget så bara måste mungiporna åka upp med ett vin som detta i glasen - och A. tycker att det är riktigt gott! Passar också som hand-i-handske till lime-laxen.

1998 d'Armailhac

2011-09-03T11:04:00.000-07:00

Vi har handlat färska, fina lammkotletter, och hittat en fin Karl-Johan under eftermiddagens promenad, så middagen känns mycket vinvänlig och en Bordeaux är ju aldrig fel till lamm & svamp!

Barnen tycker det är spännande att äta svamp som vi plockat - och vill egentligen att vi skall steka allt som vi plockat, men A. tycker att "Karl-Johan ska man inte förstöra genom att blanda ut med annan svamp" - så det blir den och en liten smörsopp till lammet. Gräddstuvad spetskål med lite lök och zucchini passar också bra till. Vinet blir en 1998 Ch d'Armailhac. Det är en mogen medelklass-Pauillac från ett mellanår. Inget stort vin, men med rätt bra utveckling och viss komplexitet. Fortfarande ganska tät färg, doften är elegant och ger lite tobak och andra sekundäraromer. Smaken är relativt slank och mycket läskande - ett typiskt matvin - med frukten lätt i bakgrunden och läder, stall, tobak, torkad frukt tillsammans med bra syra och bra längd (dock en aning torra tanniner) bidrar till en homogen och balanserad helhetsupplevelse. Inte lika bra som 1998 Montrose häromdagen, likväl mycket givande med en ordentligt utvecklad vänstra-stranden Bordeaux! Drick nu ifall du har flaskor kvar.

PS. Sista glaset är förstås godast - både frukten och tobaken är lite sötare nu. Dekantering rekas följdaktligen. DS

Bordeaux 2010

2011-09-01T13:32:00.000-07:00

Så var det dags för den stora mönstringen av Bordeaux årgång 2010. Ungefär samma upplägg och medverkande slott som förr om åren, men ny arrangör (WineFinder istf. Tryffelsvinet) och ny lokal (Berns istf. Nordiska Museet). För en Bordeaux-nörd är detta givetvis ett arrangemang att rista in i kalendern med sten, så undertecknad var där så tidigt det bara gick. I början lugnt, men efterhand ganska så trångt mellan borden. Är då årgång 2010 så bra som alla skriverier efter primörprovningarna i april? Det förenklade svaret är "Ja, 2010 har liknande tät och mogen frukt, och nästan samma opulens som 2009, och lite bättre struktur." Särskilt verkar detta gälla slotten på vänstra stranden. Högra stranden övertygar inte lika mycket, även om flertalet viner här också var bra.

Favoriterna från 2010:

Montrose - går från klarhet till klarhet, dock så tycker jag att 2010 är alltför dyr
Pontet-Canet- svartbläckig ärke-Pauillac, koncentration och balans. Enorm längd. Amazing på utrikiska.
Grand-Puy-Lacoste - silkig munkänsla, ändå verklig fruktkoncentration och längd.
Leoville-Poyferre - alltid bra, kanske ändå en noslängd efter Montrose (Montrose är dock flera noslängder dyrare)
Domaine Chevalier Blanc - bästa torra vita (som vanligt) med en tropisk Sauvignon-frukt, balans och längd som få.

Viner från 2010 som är värda att handla är en helt annan fråga. Här är det förstås upp till var och ens plånbok, men Grand-Puy-Lacoste är verkligt bra och kostade många, men inte orimligt många, sekiner i våras (hittar inget aktuellt pris just nu). Haut-Bages-Liberal och Ferriere är två "underdogs" som presterar bra 2010. Branaire-Ducru var också mycket bra, och kostar bara en dryg tredjedel av Monrose. Camensac har lyft sig med nya ägare och är snyggare och renare from 2005. Cantemerle var förvånande bra. Le Clemence (Pomerol) och Destieux (St Emilion) är två egendomar som båda ägs och drivs av fam Dauriac med mycket lyckat resultat.

I mina anteckningar hittar jag kommentaren "proffsjobb" om framförallt tre viner: Smith-Haut-Lafite, Lascombes och Haut-Bailly. Alla är utmärkt bra viner med närmast perfekt vinifikation och ekhantering, men höga prislappar och inte lika tydlig ursprungskänsla och identitet. Eller så är jag bara gnällig om prislapparna...

Slotten hade med sig referensviner från tidigare årgångar (som ibland även fanns att beställa), det är väldigt givande att prova samma slott från olika årgångar. Om man vill generalisera (vilket åenasidan är praktiskt, åandrasidan lite dumdristigt förenklande) så är mitt intryck:
2008 - en blandad årgång med en del hyggliga viner i vardande, fast de bleknar lite bredvid 2010
2007 - de flesta viner är (faktiskt) färdiga att dricka, helt ok mat&restaurantviner, men på egen hand blir flertalet lite lättviktiga (Leoville-Poyferre, Grand-Puy-Lacoste, Haut-Bailly undantagna)
2006 - flera viner som är ganska drickfärdiga och helt OK Bordeaux utan att glänsa på något sätt
2005 - något enstaka vin med - årgången är det dock inget fel på!
2004 - flera bra och drickfärdiga viner. Prova gärna om du har i förråden.
2002 - en lätt och ibland lite grön årgång, drick snart (med undantag - Troplong Mondot var utmärkt)
2001 - bara ett vin - Petit Village (Pomerol) utmärkt utvecklat med fina sekundäraromer. 2001 är ofta bra på högra stranden.

Till sist - två av tungviktarna hade med sig bra, utvecklade årgångar. Frågan är då om 2000 Pontet-Canet eller 1998 Montrose var allra bäst idag? Min röst faller nog ändå på 1998 Montrose, underbart utvecklad vänstra stranden Bdx med alla delar på rätt plats. Även 2004 Pichon Baron, 2001 Petit Village och 2004 Le Clemence var klart med i denna match.

Dags att rista nästa års kalender med stenen... så kul är det!

PS. Här finns fler intryck från motsvarande provning i Köpenhamn: http://piu-rosso.blogspot.com/2011/09/bordeaux-primeur-2010-brsen.html
DS

2004 Branaire-Ducru mm

2011-08-27T12:25:00.000-07:00

Årets eventuellt sista grillmiddag med rena smaker (entrecote, pepparsås, potatis och sallad) ackompanjeras av en bekant favorit, 2004 Branaire-Ducru från Saint-Julien. Vinet har (precis som förr) en mycket typisk Saint-Julien-näsa med en komplex kombination av ceder, vinbär, cigarrlåda, sötlakrits och lite citrus. Smaken är givande, läskande och relativt utvecklad. Det finns mycket komplexitet att fundera över. Faktum är att sekundäraromer och syror har övertaget på frukt och tanniner. Upplevelsen från denna flaska spretar en aning mer än övriga som druckits de senaste 12 månaderna. Möjligen är vinet redan på väg mot utförsbacken, eller så är det bara inne i en aning vresig och oharmonisk period. Vore intressant att läsa om någon annan provat?

Veckan inleddes med en Riesling-provning hemma hos J. Mycket gott och trevligt, faktiskt såpass att det inte blev några anteckningar alls. Nio viner blint, och jag lyckades iallafall rimligt väl med region, årgång och klassificering. Allra bäst var nog 2009 Christmann Mandelgarten med en kombination av kraft, syra, mineral och komplexitet.

Ett annat spännande vin har varit 2009 Mollydooker Two Left Feet. Historien om de vänsterhänta Sarah och Sparky Marquis har berättats tidigare. Vinet är riktigt bra med en skön, intensiv, sammetsmjuk australiensisk fruktmatta och rätt bra balans för övrigt. 16% tjong går förstås inte helt obemärkt förbi, men A som brukar vara känslig för sådant tycker vinet är gott. P. och H. gillar både denna och 2009 Janasse Terre Argile skarpt - sådant är alltid kul.

Ett ovanligt vitt

2011-08-21T11:04:00.000-07:00

Söndagsfisken är lax med kantareller, och då borde det passa bra med en hyfsat fatad chardonnay med lite utveckling. Tyvärr finns ingen sådan i kylen, men däremot ett spännande vin: 2008 Innato, Circeo Bianco från producenten Villa Gianna. Vi köpte denna flaska på plats i augusti 2009
http://vintresserad.blogspot.com/2009/08/till-italien.html
och det är alltid kul (eller iaf intressant) att se hur vinet man gillade så mycket på plats, smakar på hemmaplan.

Direkt ur kylen (ca 5 grader) är vinet ganska intetsägande, men efter en 10-15 min luftning och uppåt 8-9 grader smakar det riktigt bra till laxen. Det är inget stort vin, men en trevlig, ganska gul uppenbarelse med gula plommon, lite svampton (passar bra till kantarellsåsen) och en ton av aromatiskt vitt starkvin (druvblenden innehåler Trebbiano, Malvasia och Chardonnay). Syran är väl inte kalashög, men balansen är ok ändå. Frukten är ren och snygg och eken väl integrerad utan ekbeska. Kul, intressant och gott - sådant bör man dricka oftare!

PS. Igår blev det en 2003 Les Ursulines, St Emilion, ett vininköp från Frankrike-semester 2007. Det görs av druvor från en liten plätt i StEmilion, av en ung vinmakare som lärt sig alla vinmakartricks på Smith-Haut-Lafite. Smakar alldeles förträffligt med perfekt balanserad (trots det varma året) Merlot-frukt, snygga fat och lagom sekundäraromer. Skulle köpa en låda om det gick. DS

2003 Barolo, Massolino

2011-08-19T12:35:00.000-07:00

Till en italiensk fredagskyckling korkar vi upp en 2006 Barbaresco från Produttori. På undersidag av korken finns ett 1-2 mm tjockt lager med finkorning vinsten (eller likn) och det sitter även inuti halsen på flaskan, vilket får varningsklockor att ringa. Jag häller upp och doftar - ingenting, en helt knuten doft. Smaken är också helt knuten, förutom en lite märklig, överdriven aning kemisk beska mot slutet. Denna flaska känns inte korrekt. Efter att ha varit öppnad ett par timmar så är doften klart bättre, med den nyponsöta nebba-frukten och lite rosor. Smaken är dock bara lite bättre än först, så vi dömer ut vinet som defekt av okänd sort (det smakar inte TCA, iaf inte sådan TCA som jag stött på tidigare). Någon som upplevt något liknande?

En snabb räd i förrådet hittar en 2003 Barolo, Massolino som snabbt får sätta livet till. Det är en brunröd uppenbarelse med väldigt tydlig mognad, och första intrycket är ganska obalanserat och ett kort tag funderar jag på om det behövs en tredje flaska för att få något drickbart i glasen. Efter en halvtimme har vinet lugnat ned sig och doften är nu komplex, men fortfarande aningen övermogen (torkad?) frukt och viss starkvinston. Smaken är bättre med bra snörp i nebba-tanninerna, lite eldig (de 14% känns) och klart matkrävande. Långt ifrån ett "sipp-vin" eller något man bjuder känsliga gäster på. Smakar bäst efter en timme eller två, sedan bär det lite utför. Om du har flaskor kvar så rekommenderas konsumtion relativt snart.

2004 GPL (semesterviner 6 av 6)

2011-08-14T11:43:00.000-07:00

Imorgon börjar allvaret, efter ett flertal veckor av skön (och mestadels) bekymmersfri semesterlunk. Det lägger allt en lite grå slöja över tillvaron. De senaste dryga två veckorna har vi tillbringat "on the road" samt i hyrd stuga på Öland. Mycket trevligt och kul att se Öland, fast vinet har mest varit av hygglig bulkkvalitet, även om det blev ett par drickbara bruks-Bdx och även en 2009 Neudorf Chardonnay, Nelson NZ (god och rik frukt, ganska mycket ek, hygglig balans) hos svåger och svägerska.

Första kvällen hemma (och sista semesterkvällen) vill vi ha något riktigt gott till fina bitar rostas och en fräsch sallad. Det blir en 2004 Grand-Puy-Lacoste, Pauillac som får en vända i karaffen till att börja med. Första intrycket är sedan bra och rödfruktig Bdx som verkar lovande. Som väntat utvecklas vinet en hel del under kvällen. Det kikar fram intressanta och olika aromer med tiden: kaffe, choklad, röda vinbär, lakrits, blommor (pelargon?) allt i en fin harmoni och balans och med bra tryck i både doft och smak, verkligen riktigt gott (92+) och en bra avslutning på semestern.

Kantareller och 3+glas

2011-07-30T11:46:00.000-07:00

På besök hos svärmor i Jönköping så ger vi oss ut på svamptur i skogen, och denna gång har vi tur - vi hittar många, men små kantareller och alla tycker det är jättekul med svamptur. Det blir smörstekta nyplockade kantareller till lunchpastan och en verkligt god kantarellsås till lördagsoxfilen. Till middagen dricker vi 2007 San Calisto (SB 92191, 195 kr) Montepulciano d'Abruzzo från producenten Valle Reale. Vinet görs på gårdens bästa druvor och får 18 månader på fransk ek. Det som är lite anmärkningsvärt är att vinet fått "Tre Bicchieri +" i Gambero Rosso, dvs är speciellt utvalt av redaktionen. Jag provade först på Gambero Rosso i januari och gillade vinet redan då. Ikväll så smakar det utmärkt med tät, ganska stram frukt (mörka körsbär och blåbär, choklad och örter). Faten är förstås rätt märkbara - men snyggt integrerade och frukten klarar eken bra. Helheten sitter ihop riktigt bra med den nödvändiga balansen och viss utveckling. Någon annan som provat?

Semesterviner (4 av X)

2011-07-27T04:48:00.000-07:00

Semestern lunkar på och vi har packat ihop "allt" och flyttat hem till förorten ett par dagar, och passar då på att bjuda hem familjen D på middag. De bor på gångavstånd och är himla trevliga, ändå så går det ofta ett par månader mellan vi ses - vilket är synd - det får bli ändring på det i höst då "småtjejerna" nu blivit så stora att de börjar i parallellklasser i förskoleklass.

Vi inleder kvällen med ett säkert kort, 2004 Camille Saves, Grand Cru från Bouzy är precis så bra som tidigare flaskor med en härlig skimrande lyster i färgen, en nästan krämig doft med nötter och mogen frukt och en lång, krämig väldigt god smak med perfekt mousse. Vi brukar ju gilla Blanc-de-Blanc, men denna skumpa är gjord på 80% Pinot - lika gott för det.

Till de grillade lammkotletterna blir det två viner, först en 2002 Ch Beychevelle, Saint-Julien, som har en helt utmärkt stor och utvecklad doft (vinbär, ceder, citrus) som passar som hand i handske för oss Saint-Julien-frälsta! Kvällens doft utan tvekan. Smaken är ganska slank och frisk, också mycket god men kanske aningen tunn i mitten. Perfekt att dricka idag och ett par år framåt, men ingen långliggare. 2005 Domaine la Monardiere Vielle Vignes, Vacqueyras är gjort av Grenache 60%, Syrah 20%, Mourvèdre 20% från gamla stockar (ca 60 år) med moderna metoder (låg avkastning, avstjälkning, naturlig jäst, stora ekliggare, varken klarning eller filtrering) och skulle förstås ha fått en vända i karaffen. Nu blir det luftning i glasen - det funkar också, men lite långsamt. Vinet är helt annorlunda än första glaset med en tät frukt och viss "Grenache-kirsch" men inget som dominerar utan fin balans och ändå mycket bra kraft. Några års lagring har (som väntat) gjort att det hela sitter ihop mycket bra. Samtidigt kan jag inte helt släppa tanken att det kanske var ännu godare när det var yngre och mer "in-your-face". Just nu lite av en mellanfas skulle jag säga - alla runt bordet gör ändå tummen upp till båda rödvinerna.

Till en väldans god hallonpaj (tack A!) så blir det även en flaska 2007 Ch de Juge, Cadillac. En av SBs standard-söta Sauternes-wannabees. Smakar bra (den goda årgången märks) även om det helt klart är ett par snäpp upp till "riktig" Sauternes.

Semesterviner (3 av X)

2011-07-20T13:37:00.000-07:00

Så har vi då lyckats locka ut G&Es farmor&farfar till landet - och därmed så inleds middagen med drink på terassen och vi öppnar då en NV Langlois Crémant de Loire Brut (SB 7404, 119 kr) med en fin mousse och en balanserad torr smak med både gröna och gula äpplen, grape och mineral. Det som framförallt imponerar på mig är balansen - den brukar man få betala mycket mer för. Visst är en årgångsskumpa (tex en 2004 Camille Savès) klart ett par snäpp bättre med mer komplexitet och längd, men jag tror Langlois skulle klara sig rätt bra blint mot enklare budgetskumpa.

Till varmrätten blir det vin i farfars smak - 2005 Ch Daugay, St Emilion GC. Även det smakar mycket bra med bra frukt, struktur (snygg kombo av blyerts och paprika) och en del utveckling (bla anis). Vinet är gjort på 50/50 CabFranc och Merlot - och jag upplever att det sitter ihop mycket bra - inga dominerade toner varken av "soft Merlot-frukt" eller "grön paprika CabFranc", skönt och mycket drickbart. Farfar ger två tummar upp!

Hallon, jordgubbar och glass får sällskap av ett glas 2005 Ch Cantegril, Sauternes. Det funkar utmärkt bra och alla gillar vinet starkt, klart mer intensitet än de "instegs-Sauternes-kopior" som finns på SBs hyllor. En viss krämighet i avslutet (snarare än syra-snörp) indikerar att vinet nog är på sin topp nu. En god kväll på terassen!

Semesterviner (del 2 av X)

2011-07-19T13:09:00.000-07:00

Solen skiner rejält idag, och barnen har nog tillbringat lika mycket tid i vattnet som ur. Middagen blev lite senare än vanligt pga en väldigt trevlig drink nere vid vattnet hos grannarna - inga märkvärdiga viner, utan lite italienska tilltugg och en aperitivo med lite bitter, prosecco och lite mer pärlande efter tycke och smak - kalastrevligt! Till middagen blir det en finfin bruks-Bordeaux, 2006 Ch Cambon Pelouse, Haut-Medoc. Vi får en ganska utvecklad bdx-näsa och en riktigt bra smak med slanka, svala svarta vinbär; grafit och lite läder och utveckling - utmärkt mat-Bordeaux som är mitt i drickfönstret nu.

Häromkvällen blev det en vit grek, 2010 Santorini Assyrtiko (SB 2338, 99 kr) som levererar fint till ugnsbakad lax med en torr, relativt fruktig smak med inslag av citrus och grape. En bra syra och fin balans samt rätt tydliga mineraler (man kan lätt föreställa sig att druvorna växt i vulkanjord) - mycket gott tycker alla. Sen kanske Sigalas version är något eller några snäpp bättre, men på sommarterassen funkar detta bra.

En annan kväll blev det 2007 Mayu Reserva Syrah (SB 6699, 89 kr) från Valle del Elqui i Chile. Ni kanske minns vinet som fick 19/20 i Decanter? Vi provade 2006an för ett drygt år sedan:
http://vintresserad.blogspot.com/2010/06/89-kr-for-1920-decanter.html
och tyckte att det fanns en del att gilla, även om det inte var några 19/20. Årgång 2007 är ungefär lika bra, rätt så druvtypisk, men också väldigt modern kalljäst frukt (mörka bär, viol, och lite vitpeppar). Som jämförelse är TH Leyda Syrah (SB 95039) ett elegantare och mer Syrah-typiskt vin, men kostar också en del mer. Farfar gillar dock inte alls Mayu, utan föredrar 1999 Ch Mangot, St Emilion, som vi övriga tycker är väl långt över kanten (vilket inte den förra flaskan var i våras, så tydligen flaskvariation).

En 2001 Ch Haut-Condissas, Medoc är veckans bästa vin med tät och rik Merlot-frukt från Medoc, svartavinbär, björnbär, plommon och korinter i harmoni. Utvecklas hela kvällen i glaset. Helt enkelt en riktigt bra modern Bordeaux med början till utveckling. Inget som slår en Premier Cru (vilket en del påstår), men jag skulle inte ha några tveksamheter att ställa den bredvid en Clerc-Milon eller Beausejour-Becot. Så får vi se vad den kommande veckan har att bjuda på!

Semesterviner (del 1 av X)

2011-07-15T07:19:00.000-07:00

Semester sedan knappt två veckor och den där sköna, tillbakalutade tillvaron passar alla fint. Lite bad när solen tittar fram, läsa tidningen, eftermiddagsfika och middagar på terassen tillsammans med C&T och G&Es kusiner. Det blir föralldel ganska livat med fyra barn mellan 2 och 8 år, men det är en del av charmen. Tyvärr har G&Es farmor ramlat och slagit sig i höften - så hon och farfar är mest kvar i stan. Häromkvällen fick vi besök av grannarna M&A och då fick vi anledning att ta fram några ostar och ett par flaskor rött till, nämligen:

2009 Janasse Terre d'Argile, CdR
Detta är bara alldeles ljuvligt gott med skön, ganska mörk Grenache-frukt (lär vara 1/3 vardera av GS&M vilket klart förklarar "the dark side") samtidigt med fin viol, mandelmassa, och mörka bär i både doft och smak. Tanninerna finns där, men de är ganska snälla och slipade redan nu. Lite örter och mineral, allt i utmärkt balans. Väldigt gott och tillgängligt idag för ca 150 pix, extremt prisvärt.

2004 Warwick Trilogy
Ett helt annat vin (förstås) en Bdx-blend från Stellenbosch gjord på Cab Sauv, Franc och Merlot från Simonsberg. Vingården återstartades av fam Ratcliffe 1964 - så man har hunnit skapa sig en hel del egen erfarenhet och viss ålder på rankorna. Detta smakar också alldeles utmärkt med en fruktdriven (vinbär, björnbär och lite hallon) smak men även lite sekundäraromer med bla läder. Sitter som en sportkeps till grillad entrecote, och inte en gnutta "bränd bakelit" i vinet - skönt. Synd att det inte finns tillgängligt i Sverige längre, en av de bästa Bdx-blends från SA som vi provat faktiskt. T's favoritvin!

Vi avslutar kvällen med en klassiker - 2005 Le Doyenne, Premieres Cotes de Bordeaux (tack igen till Bristly för att ni tog in dessa). Detta är egentligen farfars favoritvin, men vi har en flaska kvar till honom. Det smakar också utmärkt bra med lite svalare frukt, och mer struktur än de övriga vinerna. Extremt bra bruks-Bdx för 150 SEK.

Perfektion?

2011-07-10T00:49:00.000-07:00

G&L bjuder in till provning med temat "Perfection... or near perfection?" Det gäller altså att hitta ett vin med viss utveckling, och 98-100 poäng av den där advokaten - och sedan sätter L. ihop fem flighter med godsakerna. KC&N ordnar fem passande rätter till. Ett par ord om maten först, N. har en mycket sympatisk matfilosofi som bla. omfattar: rena och okonstlade smaker, ta tillvara på mycket av råvaran, och lite "slow food". Inget extremt alls - utan tvärtom särdeles välbalanserat och mycket gott.

Flight A (Kalvtartar)
Vin1: En mycket utvecklad och mogen Bdx med tryffel och allehande mognadstoner (läder, stall, undervegetation, snyggt jordig). Syran lite före frukt och tanniner, allt ändå i underbar balans, fenomenalt gott (och faktiskt kvällen vinupplevelse redan i första glaset, 99). Gissning: Vänstra stranden, 1961
Facit: 1961 La Mission Haut-Brion - wow, vilken start!

Vin2:
Detta är också väldigt gott, klart yngre och till en början mer knutet än vin1. Betydligt yngre frukt med mer struktur (både syra och eleganta tanniner). Aristokratiskt vin med superb längd, mycket gott - med ett flertal år framför sig. (93-95), gissning vänstra stranden 1990.
Facit: 1986 Leoville Las Cases

Vin3:
Stor "in-your-face" doft av röda bär och mogna plommon, smaken följer doften precis och detta är helt enkelt hedonistiskt supergott. Betydligt tillgängligare än vin2, men med god struktur. Detta skulle jag väldigt gärna dricka en flaska av... suveränt gott idag, och ett av kvällens viner (97-99), gissning 1990 högra stranden / Merlot.
Facit: 1990 Ch Montrose (med ovanligt stor andel Merlot)

Vin4
Ett yngre intryck, men ändå med utveckling och mognad. Snyggt och balanserat. Bara vissa likheter med vin3, ändå är gissningen även här 1990 och högra stranden (94-95).
Facit: 1994 Dominus

Flight B (Oxsvans-ravioli)

Här är vinerna klart yngre, fruktigare och tanninerna mer framträdande. Det är moderna viner med "mycket av allt", och inledningsvis var jag helt fel ute - nämligen i Shiraz-land.

Vin5
Modern frukt och kafferost, snyggt och balanserat, ändå rätt utvecklat i sällskapet, mycket gott (93-95). Ingen direkt gissning.
Facit: 1997 Pahlmeyer Red Wine

Vin6
Lite strävare, tuffare och längre än vin5, men i liknande modern stil. Växer hela tiden i glaset, en stund tror jag att detta är mitt vin... men sedan överger jag den tanken, det var en miss (95++)
Facit: 2003 Leoville Poyferre (mitt vin - som jag dock i ärlighetens namn inte provat på ett flertal år)

Vin7
Ännu rikare frukt, med lite lakrits och mörk choklad, väldigt kraftfullt och det är här jag går fel ut i Shiraz-land, stor potential. (95+++?)
Facit: 2005 Pavie

Vin8
Svalare och bärigare, elegant och mycket god med en lite nickel-svartvinbärsfrukt - fast som sagt lång och elegant. Passar inte alls i Shiraz-landet. Kanske något svalodlat från nordvästra USA? (94-96).
Facit: 2001 Quilceeda Creek

En riktigt skön flight med verkligt tuff konkurrens, alla vinerna hade kanske behövt (ännu) mer tid i karaff el. glas för att verkligen komma till sin rätt. Efteråt smakar jag en liten slurk var av 2003 Leoville och 2005 Pavie, och de har tveklöst utvecklats mer.
Flight C - här står det snart klart är vi är i Syrah-Shiraz-länderna. Många landar i gissningen att vin 9, 11 och 13 är Norra Rhone medan 10 och 12 är Nya Världen. Men vilka?

Vin9
Arketypisk mogen, utvecklad nord-rhonare med snygg frukt, balanserad ton av peppar och chark, och mognadstoner av läder och örter. Väldigt väldig god! (97-98).
Facit: 1998 La Mouline, Guigal

Vin 10
Lika arketypisk aussie-shiraz med söt, nästan likörtonad kärna av Shiraz-frukt, med eukalyptus lindat runt om. Denna är mogen och mycket god, gissning 1998 Jim Barry The Armagh.
Facit: 1998 Henschke, Hill of Grace

Vin 11
Stor doft, upplevs yngre än vin9, med massor av frukt, peppar och rökta charkuterier. Klart tuffare tanninstruktur - ändå otroligt gott, gissning på en riktigt bra Hermitage mellan 96 och 99.
Facit: 1998 La Turque, Guigal
Vin12
Helt klart nya världen med superkoncentrerad frukt, lite kantarell eukalyptus. Också otroligt god!
Facit: 1998 Grange
Vin13
Det minst tillgängliga vinet i flighten som behöver rätt lång tid i glaset, men ändå tydlig norra rhone med röd frukt, orientalisk kryddlåda och peppar. Också väldigt god - fast ändå minst attraktiv i flighten.
Facit: 1998 La Landonne, Guigal.

Wow igen - vilken flight! Stort tack till R&B som ordnat möjligheten att få prova alla tre LaLaLa-vinerna, med lagom utveckling och dessutom tillsammans med två verkliga storheter från down-under. Min favorit idag var La Mouline - den var mest utvecklad och elegantast, medan bordet inte kunde motså koncentrationen hos Grange.
Flight D - "bara" tre viner...
Vin14
Häftig, komplex, tät frukt. Svårgissat.
Vin15
Liknar vin14, men ännu tätare frukt, mycket extrakt (fast inte överextraherat) och fat.
Vin16
Klart annorlunda med en mer transparent färg, och (bättre) balans. Nypon, rosor, röda vinbär ger att detta bör vara en medelung Nebbiolo av bästa märke.
Sedan vidtar en diskussion runt bordet - och vi kommer fram till att det nog är Spanien-Italien som är temat, och vinerna får en stund till i glaset. Då lyckas jag faktiskt sätta att vin15 är 2004 Aalto PS, och vin16 är ett av Gajas toppviner, 2004 Sori San Lorenzo. Att vin 14 var 2004 Flor de Pingus hade jag dock inte en susning om. Ännu en jämn kanonflight, jag föredrog Gaja-vinet, medan det f.ö var ganska jämnt.
KC&N serverar en himmelsk hemgjord hjortkorv till.

Sista flighten - nu är anteckningarna extremt knapphändiga, och minnet inte på topp (däremot humöret!) trots att jag faktiskt spottat en del av vinerna.

Vin17 är en ganska utvecklad aussie-shiraz av toppkvalitet. Är det måntro nu en The Armagh? Nejdå, det är kvällens andra 1998 Grange! Denna har dubbeldekanterats kvällen före och upplevs mer utvecklad än den tidigare flaskan.
Vin18
Här tycker jag (och någon till vid vår del av bordet) att det är något knas med doften, medan andra änden av bordet tycker detta är suveränt. Jag har ingen direkt aning, en övermogen Bdx?
Facit: 1990 La Chapelle
Vin19
Gott och koncentrerat, relativt utvecklad aussie-shiraz, ingen gissning.
Facit: 1998 Fox Creek Reserve

Är då dessa nitton viner perfekta, eller bara nära perfekta? För mig är det ingen "verklig hundrapoängare" även om 1961 LMHB och 1998 La Mouline är väldigt nära. Förra årets 1982 Latour är en aning större vinupplevelse. Dock så är upplevelsen jämnare i år - alla dessa viner är mycket bra med förnämlig komplexitet och balans, jag skulle extremt gärna dricka en flaska hemma - och visst mår de bra av lite mer utveckling. Avslutningsvis - ett stort tack till L, G, N och KC för hela evenemanget - en högtidsstund för vinälskare!

PS. För transparensens skull - allt betalt med egna slantar, och vinerna serverades helblint. DS

Viner vid midsommartid

2011-06-26T10:53:00.000-07:00

Efter vissa betänkligheter och diskussioner kring väder, halsont och huruvida G&Es farmor skulle kunna ta sig fram på landet (fallolycka) samlas iallafall denna del av släkten på landet för att fira midsommar, på liknande sätt som vi gjort ganska många år: en traditionell svensk midsommarlunch med sillar, tillbehör, färskpotatis mm. Då blir det sill och nubbe (mycket måttligt, bla med tanke på de fyra mellan 2 och 8 år), väldigt trevligt ändå och solen lyser och vi sitter ute på verandan. Till middagen har A. varit på Texas Longhorns Deli och handlat mycket fin hängmörad entrecote som får sällskap av en färskpotatis sallad och bea, det smakar alldeles utmärkt. Till detta har jag valt två viner: 2000 Haut-Bages Liberal, Pauillac som smakar bra med skön, relativt slank svartvinbärsfrukt och viss komplexitet från elva års lagring. Ändå inte riktigt så bra som jag hoppats. Väntar ännu på den riktiga fullträffen från detta slott som ofta får goda omdömen i skrift. Flaskan tar dock slut först, och de andra gästerna beskriver det som en "smooth" och relativt lättsam Bdx. I glaset bredvid finns 2006 Old Vine Zin från Seghesio. Det är mer kraft, en sötare frukt (en cocktail av vinbär, tranbär och jordgubbar), och lovar också gott för framtiden, även om det har viss eldighet så upplever inte jag någon obalans eller "tung i gumpen" som vissa Zin lätt får. Seghesio-vinet har bra syra och struktur. Faktiskt aningen intressantare denna kväll tycker undertecknad.

På midsommardagen bjuder C&T på perfekt mör och välsmakande lammrostbiff, färskpotatis och en grek-inspirerad sallad till. Då letar vi fram en 2004 Ch Haut-Plentey, St Emilion GC som levererar klart över förväntan med stor och komplex doft som visar mycket av det högra stranden är känt för: korinter, lakrits, hallon, citrus i förvånansvärd harmoni. Här har vi träffat mitt i drickfönster-krysset och vinet smakar suveränt gott, långt över de 160-170 kr det kostade 2007/2008.

Till sist en 2006 Tegernseerhof, Steintertal Riesling, Wachau som får göra sällskap med ugnslax på söndagkväll - här får vi en utvecklad, ganska rik Riesling-upplevelse med mineraler (skiffer), ljusgula äpplen, blodgrape, lime, och några första antydningar till Riesling-petroleum. Bra syra, och utmärkt balans. Eftersmaken är lång och mycket god, tyvärr sista flaskan. Tidigare provad (ej bloggad) med liknande intryck. Årets första bad blev också avklarat, en skön start på sommaren!

Blinda blends

2011-06-18T02:44:00.000-07:00

N. bjuder in till provning med mat på Grappe - alltid trevligt. Vi blir sex provare som från början träffades på en Munskänkskurs för ett par år sedan. Det står fem karaffer och väntar på oss, alla med ett ganska mörkrött innehåll. Vi häller upp och börjar dofta och mitt första intryck är "ahhh - Bordeaux 2006 är temat" då vinerna känns ganska Bdx-typiska, fortfarande ganska unga men ändå inte knutna utan rätt så tillgängliga. Efter en liten stund i glaset så sticker glas 1 ut med en typisk Sydafrikansk rökighet (dock ingen bränd bakelit) och glas 3 känns bärigt (hallon) och lättviktigt (men alls inte dåligt) - temat känns genast lite osäkert. G. mittemot säger dock (med en kombination av viss självsäkerhet och samtidigt tvivel) - "Temat är Bordeaux-blends"! och N. har svårt att hålla masken eftersom det är alldeles rätt!

Glas 1 har en tät, mörkröd färg och en relativt stor och komplex doft med mörk svartvinbärsfrukt, björnbär och en del tobak och rök. Smaken är stor, relativt fruktig och komplex och lite bättre än doften. Utan större tvekan en bättre Sydafrikansk Bdx-blend som är ganska ung.
Facit: 2006 Meerlust Rubicon

Glas 2 är mjukare, rundare och mer utvecklat. Känns lite mer harmoniskt och är klart gott. Jag gissar att det är en bra St Emilion från 2004.
Facit: 2004 Ch Desmirail, Margaux
Mitt i drickfönstret skulle jag säga - kommer kanske att utveckla lite mer sekundäraromer, men på viss bekostnad av frukten.

Glas 3 är tydligt bärigt (hallon, skogsbär) och med ganska hög syra och visst tanninsnörp mot slutet. Inte dumt alls, och min första gissning är en Pinot från Nya Zeeland, fast när man vet temat så är det sannolikt en relativt ung Bdx från en kranskommun.
Facit: 2008 Ch Haut Canteloup, Premieres Cotes de Blaye
Jag upplevde att detta vin fick lite oförtjänt mycket stryk runt bordet. Det borde sitta som en sportkeps om det serveras vid 16 grader till en lättare kycklingrätt (utan alltför mkt fett), eller kanske till lax?

Glas 4 är det mest knutna och svårfångade, mörka plommon. Ung, tät, ganska stram ändå modern högkvalitetsjuice, känns Merlot-dominerat. Min gissning blir en bättre Pomerol från 2006.
Facit: 2008 Le Serre Nuove, Bolgheri
Kul! Ornellaias andravin är ju rätt omtalat - och jag upplever att det håller utmärkt klass.

Glas 5 är (förvånansvärt) tillgängligt med stor doft av röda bär och kafferost, rik och mycket god smak men lite svårplacerat. Det är utan tvekan modernt, men inga tydliga vänstra/högra-stranden markörer. Skulle tom kunna vara en Cali, fast då är oftast svartvinbärsfrukten lite mer framträdande, jag tror ändå vi är kvar i Europa. Kanske en 2005a från en modern vinmakare i St Emilion?
Facit: 2008 Virgine de Valandraud
Dubbelkul efter glas 4 - de är nämligen på pappret ganska lika men i glasen mycket olika. Mycket gott, men inget för quercofober för eken är framträdande.

Maten till är långkokt oxkind som faller i goda bitar, lite ostar och sedan en liten kaffe. Vi avslutar på PrimeWinebar med 6 olika glas - alla goda - i mitt fanns en 2008 Les Terasses från Alvaro Palacios i Priorat, fullt godkänt. Stort tack till N. som ordnat, och till er andra - det var jättetrevligt - vi ses igen i höst!

Ridge

2011-06-14T10:10:00.000-07:00

Vinfirman Ridge (åter)startades 1962 uppe i Santa Cruz Mountains, söder om San Fransisco och norr om Monterey. De har arbetat med VinUnic sedan 1994, och så småningom verkar den senaste årgången 2008 att landa i Sverige. VinUnic bjuder därför in till (synnerligen välsmakande och trevlig) lunch för att dels prova lite 2008or, dels en vertikal av toppvinet Monte Bello som får det att vattnas rejält i munnen på alla som gillar Californisk Cabernet med lite Europeisk stil.

Vi inleder med fyra chardonnay-viner:
2008 Santa Cruz Mountains (SCM)
Ung, ganska ekig initialt men det värsta lägger sig. Tät och god frukt, välgjord och frukten klarar eken rätt bra. Faktiskt flightens näst bästa vin till maten.

2006 SCM
Betydligt mjukare och rundare, med en lite fet och glycerolig ton. Gul färg, smörig, ändå viss elegans. Gott idag och sannolikt dags att dricka relativt snart.

2008 Monte Bello
Initialt helt knuten, även efter en stund i glaset upplever jag att den är ganska oförlöst, men det finns en bra och rik-fruktig chardonnay därinne.

2007 Monte Bello
Betydligt tillgängligare än 2008an, mycket god med en rik, och välbalanserad frukt. Utvecklas mycket i glaset och med mat till. Bäst i flighten.

Samtliga dessa viner upplever jag som ganska typiska Cali Chards, dvs med en rik och skön frukt, ganska mycket alkohol och ek - fast ändå klart balanserade. Det är inga syraspjut från Chablis - men mycket välgjorda och goda i sin stil.

Vidare till första röda flighten, då handlar det om Ridges vingårdsviner som domineras av Zin, denna närmast bespottade druva - men som med rätt förutsättningar kan göra goda viner. Ridge blandar oftast med 20-30% andra druvor (Carignan, Petite Sirah och Mataro), vilket ger ett lite komplexare vin och (oftast) bättre struktur och syra.

2008 Geyserville
Denna gillar jag "right off the bat" med en tät kärna av röd frukt (röda vinbär säger jag, syrliga körsbär säger bordsgrannen). Man kan faktiskt märka lite "svart" frukt från Mataro (Mourvedre) och Petite Sirah. Koncentrerat, och relativt strukturerat vin (mer syra än tannin), smakar bra idag och sannolikt tio år framåt.

2006 Geyserville
Är klart mer utvecklat, men ändå med liknande tät tvinnad kärna av röd frukt. Mer syrastruktur än Lytton Springs. Mycket gott, och en smaksak om man föredrar denna eller 2008an. Drickfönstret är öppet idag, och gissningsvis fem till åtta år till.

2008 Lytton Springs
Ger ett lite yngre intryck, mer purpurfärg och mognare, sötare frukt med (lite) lägre syra. Blint hade detta varit svårt att placera upplever jag. Klart gott, men jag har nog en liten preferens för Geyservilles syrastruktur. Lytton Springs är å andra sidan lite mer publikfriande. Ett bättre grillvin!

2006 Lytton Springs
Är ganska utveckat idag med en (ovanligt) harmonisk sammansatt smak (jag upplever ibland att Zin-viner blir ganska fådimensionella - bara frukt, fatvanilj och alkohol) denna Lytton Springs känns betydligt mer helgjuten och ett vin jag gärna skulle dricka på altanen till och efter grillen, idag och en fyra-fem år framöver. Alla dessa fyra viner är mycket goda, och jag får nog leta fram mina 2005or och 2006or. Vi drack en 2002 Geyserville för en dryg månad sedan som smakade alldeles utmärkt i nuläget.

Sedan är det dags för första delen i Monte Bello vertikalen; 2007-2010. Den röda Monte Bello är Ridges prestigevin och även om man lägger stort arbete bakom alla buteljer så är det klart mest selektion innan druvjuicen får etiketten Monte Bello, och det märks. Jag har provat ett par Monte Bello-årgångar tidigare, tyvärr inte alla under bästa förhållanden (halvflaskor som varit öppna lite för länge) och det gör inte vinet rättvisa. Denna provning är något helt annat med helflaskor och alldeles utmärkta Riedel Cabernet-glas.

2010 Monte Bello (fatprov)
2010 var (tydligen) en knepig årgång med svåra väderförhållanden, vilket på "uppsidan" ger lägre avkastning och mer koncentration. Detta upplever jag som en Bdx 2009a med tät purpurfärg och svårgenomtränglig, men ändå inte helt otillgänglig frukt. Skulle gå att dricka idag faktiskt, med behållning till rätt mat.

2008 Monte Bello
En lite mer klassisk årgång med tanninstruktur och djup, "one for the long haul". Ändå mycket gott att dricka idag med kassaskåpstät Cabernet-frukt och en hel del elegans (vinet innehåller 28% Merlot). 93++ och potential till år 2030 (minst).

2007 Monte Bello
Rundare och yppigare (precis som Monte Bello Chard), och klart mer "likeable" idag för de flesta. 94+, potential till år 2025 (kanske längre).

Hade varit kul att se hur dessa viner utvecklas i glasen under någon timme, men nu är det dags för finalen med de mest utvecklade röda Monte Bello, 1994-1999

1999 Monte Bello
Struktur, utveckling och viss finess, bra - men hamnar lite på efterkälken idag (92-93).

1997 Monte Bello
Här gav en lite varmare växtsäsong en mer komplett mogen frukt som är i perfekt balans idag, med utveckling och komplexitet. Suveränt gott och dagens godaste vin (96-97!)

1995 Monte Bello
En aning mer fruktdrivet än 1997an, också suveränt gott och bara en hårsman efter det vinet.

1994 Monte Bello
En klassisk, "understated" årgång, här är dock lite knas med denna flaska. Frukten känns övermogen och inte helt i balans. Fullt drickbar, men känns betydligt äldre och inte alls lika bra som 97 och 95. Ändock en helt suverän flight och alldeles väldigt roligt att få prova dessa utvecklade Monte Bello! Stort tack till Catharina och VinUnic för det!

Väldigt nära Bullseye

2011-06-03T11:24:00.000-07:00

Efter en dag fylld av utomhusarbeten av olika slag (från trädgårdsmöbler till blomplantering) står man så i köket och försöker kombinera ihop en middag som dels passar både barn och vuxna, dels går att laga med ingredienser som finns hemma. Det blir en "lövbiff m ost, ovanpå bourgoinon med färsk potatis". Inte helt ortodoxt, men gott tyckte iallafall de vuxna. Från början var vinvalet inställt på en StJulien från mellanåret 2002, men av okänd anledning så kändes det inte rätt - utan valet föll på en 2004 Clos du Val, Stags Leap District Cabernet Sauvignon (76% CS, 19% CF och 5% Merlot). Vi har druckit ett par 2002or från Clos du Val med en aning blandat resultat, men denna flaska sitter bra nära bulls eye. Den får en knapp timmes luftning och dryga 30 min i kylen. Frukten är sådär mogen som den i stort sett bara blir i Napa, doften är stor och yppig med toppnoter av tobak och vinbär, mineralerna finns i varje del av varje klunk, under finns en matta av hallon, persikor, syra och sammetstanniner. Närmast oanständigt gott och flaskan tar slut i en förvånande takt. Chokladen kommer fram i svansen. Vi behöver nog handla mer Stags Leap. Tur att vi iallafall har en flaska kvar!

2007 Gratena

2011-06-01T10:49:00.000-07:00

På flera ställen kan man läsa att 2007 Gratena är ett (ovanligt) fynd, vin som smakar riktig Chianti och ändå bara kostar 79 kr. På väg hem från jobbet plockar vi upp en flaska för att prova. Kvällsmaten är de barnvänliga pannbiffarna med pasta, som denna gång får sällskap av lite citron och gröna bönor - borde passa fint till en vardagschianti.

Vi häller även varsitt litet glas med 2007an av Vaticans CdR - som "under 100 kr referens". Om vi börjar med det vinet så är det Grenache-kirschigt, med fänkål, lakrits och en lagom snygg bitterhet och tanniner. Gott, men inte lika bra som när det släpptes och frukten var mer "in-your-face". Särskilt när minnet av Philippe Gimels Saint Jean de Barroux Grenache-arketyp häromkvällen lockas fram.

2007 Gratena bör förstås kylas, i sommarvärmen med 25 grader inomhus bör den tas ned emot 16-17 grader, kanske tom 15, samt ges en halvtimmes luftning eller så. Då framträder ett trevligt, odiskutabelt italienskt vin med lite röda, lätta bäriga surkörsbär, tomatpure, en gnutta köttbuljong, och friska syror. Blint hade jag förmodligen satt detta i Barbaresco - skulle vara kul att hälla i parallella glas med Produttoris normale från 2007. Den rödlätta frukten är kanske ett kännetecken snarare på skörd i rätt tid, och inga nya ekfat, än Chianti. Men gott och sannerligen faktiskt ett fynd på SB - hade det kostat 65 DKK hos "den där halvdanska italienaren" så hade (ännu) flera digitala tryckpressar gått varma.

Fler intryck:
http://terroiristen.blogspot.com/2011/05/wow-wow-liksom-2007-chianti-gratena.html

http://dricks.taffel.se/taffel/2011/05/20/pa-tok-for-billigt/

https://ohmansmatovin.wordpress.com/2011/05/22/fyndig-chianti/

Diner Gourmande Extraordinaire

2011-05-29T14:02:00.000-07:00

Ett mail trillar in från R. med anmodan om att dels välja ett vin, dels infinna sig på middag medförande ett flertal egna glas. R har angett en fyrarätters med hög ambition, och två "slots" med vin/rätt. Det blir en magnifik gourmandisk upplevelse med åtta andra vinnördar - här följer en "executive summary"!

Inledningsskumpan serverar R i fantastiska Riedel Sommelier Champagne. Den är gyllengul och kommer från magnum. Det smakar alldeles utmärkt med gula, fräscha plommon, bra syra och riktigt bra längd. Gissningarna landar på en prestigecuvee från 1990 - det är en Perrier-Jouet Belle Epoque 1985, och efter en 20-30 min i glaset utvecklas en förföriskt gräddig, nötig doft och smak med kafferost - supergott, kanske den enskilt godaste champagne jag provat (men min erfarenhet av mogna prestigecuveer ur magnum är klart begränsad). Jag låter glaset stå hela kvällen och det håller alla 6-7 timmarna, imponerande. Förrätten är halstrad anklever, färska fikon i reducerad balsamico och en bit wagyu-högrev. Till detta serverar P vin2: ljusgul färg, aromatisk, mandel, elegant, ganska låg syra samtidigt lång - mycket gott. Vi gissar på ett vitt Rhone-vin från ca 2000. Det är 1999 Chapoutier Hermitage Blanc lÓree, häftigt!

Nästa rätt är en marinerad och ugnsbakad torskrygg "Nobu Style", fenomenalt gott men lite svår vinmatchning. Här får vi tre glas (P, N och V): första glaset är ganska ljust gul med lite gröna reflexer och en aning "slöjig" doften är stor och rik med gula och gröna äpplen, lite lime, mineral och en del ek. Mycket gott, men lite för hög syra och ek för att matcha maten perfekt: 2005 Martinelli Woolsey Road, Russian River. Andra glaset är rött och doftar på en gång svalt, lite bärigt och med viss kryddighet - det blir en lång diskussion innan P avslöjar att det är en Pinot från Tasmanien, Henry James 2005 - min favorit till maten. Tredje glaset är bärnstensfärgat och doftar först ganska lite, sedan kommer mer och mer toner av gammal Riesling - häftigt och gott - 1971 Hochheim från Kloster Eberbach. Alla vinerna är mycket, mycket bra, fast undrar om inte torsken var allra bäst.

M häller ett mörkt rött som "mellanspel" - vi enas snabbt om att det är gammalt, intressant och sannolikt från Portugal. Viner har en ganska tydlig ton av soja och köttbuljong, frukten finns där och tannin och syra är i balans. Gissar 60-tal och icke-Douro? 1958 Baga.

L, P-O och V häller fyra röda, alla sniffar och konstaterar att mer luft behövs. Nu bär R in varma tallrikar med hela knaperstekta (perfekt rosa inuti) ankbröst, murkelrisotto och en syrlig sås. Vi provar vinerna och landar snabbt i Bdx, särskilt de tre första. Första glaset är snyggt, elegant och ger inga "vänstra stranden vibbar" så vi gissar på en bra StEmilion från tidigt 2000-tal, efter lite gissningar hittar vi fram till 2000 Ch Belair, mycket gott - ändå flightens svagaste. Glas 2 är ungdomligare och med mer kraft, vilket först lurar mig till vänstra stranden - men det är en verkligt god 2002 Ch Lafleur-Petrus från Pomerol. Bra leverans i den relativt svaga årgången. Tredje glaset är redan från första sniffen mycket god, arketypisk Cabernet-Bdx. Jag hittar en komplexitet och rätt tydlig tobak med lite rök, så jag gissar på en 90-tals La Mission Haut-Brion, men sedan leder P-O oss uppåt Medoc och då tror jag det är en Cos pga kraften och en touch av exotiska träslag och kryddor, även det är dock både fel slott och kommun. Vinet är en 1994 Leoville Las Cases, synnerligen gott och roligt att få prova. Intressant är dock att vinet viker ned sig efter någon timme i glaset - så dekantera inte om du har flaskor kvar. Sista glaset (undertecknads) skapar en del bryderi, det är lite ungdomligare och tätare i frukten, särskilt i mitten och slutet, mörk choklad och en gnutta eukalyptus, ändå ganska många Bdx-markörer. Efter en stund informerar jag att det inte är Bdx - vilkeklart förvånar några ganska mycket, och då hamnar vi ganska snart i Toskana. Det är en 2002 Redigaffi från Tua Rita (100% Merlot) som ger ett väsentligt yngre intryck än svaga 2002 i Toskana. Alla vinerna smakar utmärkt med maten, jag håller de tre sista som i stort sett jämnbra (ca 92-94), och då framstår 2002 Lafleur-Petrus som ett kap (kostade ca 500-600 SEK jmf med minst det dubbla för de andra). Nu är vi rejält mätta och nöjda, och då kommer R med ännu en flaska rött i folie. Denna är ganska väl kyld, men snart framträder ett tydligt utvecklat Cabernet-vin med skog, multna löv, undervegetation, stall och vinbärsfrukt. Gissningarna landar på ett mycket bra Medoc-vin från 80-talet, det är 1986 Beychevelle - läckert - tappar dock också efter någon timma i glas.

Ostar, port och ett rött följer - det röda smakar så tydligt ung Grenache från riktigt bra år (tydligaste hallonpastill jag smakat i ett vin) att jag tjatar om Ch9 2007 topp-cuveé ett antal ggr, medan M bara ler. Portvinet är en 2000 Vintage från en liten firma (som jag tyvärr inte antecknade), ganska torr och komplex, mycket bra. Den röda Grenachen visar sig vara 2009 Saint Jean de Barroux från Philippe Gimel, mycket kul att smaka och de 15-16% märks knappt. Stark rekommendation till alla som gillar ung Grenache! Ostarna var det inget fel på heller :-)

Så är det dags att hälla dessertvinerna och jag häller ett rödbrunt, transparent elixir med medelhög sötma, en del syra och mycket lång smak. Gissningarna far runt mellan Vin Santo, Banyuls, PX (fast det är inte alls likt), Moscatel de Setubal (som jag tycker är det mest lika, kanske även en gammal Banyuls). Till slut säger L mittemot "kan det vara en 75a?" vilket jag måste bekräfta - och då säger M att det är en Colheita Port - det är 1975 Burmester Colheita. Mycket gott om jag får skriva det själv. Ändå hamnar det i bakvattnet som bara den - för att R tar fram "riktiga Sauternes-glas" (just det, Riedel Sommelier) och häller en gyllene bärnstensfärgad dryck i dessa och det är bara så otroligt gott, det är ett komplett Sauternesvin som tilltalar både hjärna och hjärta med sin perfekta balans (frukt, syra, sötma) och sin längd och botrytiskomplexitet. Mitt livs Sauternes-upplevelse (hittills, har faktiskt även provat en 1975 d'Yquem - men denna flaska var klart bättre) - det är 1986 d'Yquem (förstås). Desserten är en jättegod äppelkompott med havregrynsfras och saffransgrädde, fast d'Yquemen är helt i fokus hos mig.

En magnifik måltid med ett flertal närmast osannolika viner, särdeles stort tack till R som planerade och ordnade, samt lagade den sagolika maten!

Ett stort tack till övriga gäster för fantastiska viner, inspirerande diskussion och för att det blev en så himla trevlig kväll - vi ses igen!

Ett ovanligt vin

2011-05-27T10:37:00.000-07:00

hos Vintresserad är 2005 Gê (SB 94856). Det är bla ovanligt av följande skäl:
* Chile
* Regionen Rapel och Colchagua-dalen
* Gjort av ekologiskt odlade druvor
* 30% syrah, 30% carmenère, 24% cabernet sauvignon och 16% merlot

Vi får en tät, nästan opak svart-blå-purpur-röd färg som är tät ända ut till sista millimetern i kanten. Doften är stor, yppigt fruktig med svarta vinbär, björnbär, mörka plommon och lite vaniljiga gröna örter. Smaken är riktigt god med stor och tät frukt, och viss utveckling med lite tobak och örter. Det som ändå imponerar mest är den kassaskåpstäta frukten kombinerat med precist balanserad syra och tanniner. Faktiskt ett av de allra godaste viner jag provat från Chile. Klar rekommendation för alla som gillar fruktdrivna viner, eller bara vill prova ett ovanligt välgjort vin från Chile. Vinet håller 15% alkohol och är uppfostrat 15 månader på franska fat, båda delarna är synnerligen väl integrerade i frukten. Vinmakare är kändisen Alvaro Espinoza hos Viñedos Emiliana.

Bordeaux 2010 - ett första intryck

2011-05-25T12:25:00.000-07:00

Vinimportfirman Tryffelsvinen har lagt om strategi vad gäller Bordeaux och arbetar nuförtiden med egen "importlicens" och därmed med ett par tre negocianter. Ännu så länge är utbudet mindre än man haft tidigare, men detta erbjuder större flexibilitet och lägre priser (påstås det... vi får se). Hursomhelst är det väldigt roligt att få ett eget första intryck av Bordeaux 2010 redan nu, samtidigt som internet närmast svämmar över både av positiva rapporter och av säljmail avseende ännu en "vintage of the century" och liknande. Det påstås att 2010 skall vara en syntes av den opulenta frukten hos 2009 och strukturen hos 2005, samt att Cabernet är ett lite säkrare kort än Merlot. Ikväll kunde man prova ett 15-tal viner som buteljerats för ett par veckor sedan, altså ett par veckor längre på fat än officiella "en primeur" veckan i början av april.

Hur smakar det då?
Jotack, mycket bra. Jag har provat en primeur viner under ett antal år, och generellt tycker jag att flera av vinerna stämmer in på en syntes av drickbarhet och opulens från 2009 (även om de inte är lika opulenta) och strukturen och syran som hos 2005. Allt är inte lika bra, och jag upplevde ändå att topparna är lite lägre än 2009 - men det kan vara att man luras av 2009orna, och svårigheten att bedöma så här unga viner. Så kommer vi till 10 000 kr frågan - vad blir priserna? Det verkar finnas två strategier: sikta i närheten av 2009 års utgångspris, eller sikta på vad 2009orna kostar idag efter höstens asiatiska rally. Ett vin med den senare strategin är Ch Beychevelle, som föralldel är mycket gott - men kostade 54 EUR ex-negociant (källa liv-ex) och handlades sedan upp på liv-ex till 680-690 GBP/låda, så marknaden tycks ändå finnas där. Jag kommer dock inte att handa Beychevelle till det priset... däremot en del annat! Exakt vad återstår att se, det beror som sagt på vad priserna blir.

PS. Igår fick jag en riktigt rolig CD med posten, det var Ljudtekniska Sällskapets specialutgåva av Adolphson&Falks "Med rymden i blodet". Det är en återutgivning direkt från masterbanden, med originaldynamik och ingen "mastring" eller annan klangpåverkan. Det låter alldeles förträffligt! Man hör alla roliga ljud som Greg F. lurat ur de nya syntarna på ett klart musikaliskt vis, melodierna framgår tydligare och sång o text likaså. Så här borde all musik ges ut! En jämförelse med vin är att detta är ofiltrerat och oklarat och minimal intervention. DS

2001 Ch Dauzac, Margaux

2011-05-21T12:25:00.000-07:00

Äntligen börjar luftvägsinfektionen ge med sig, och man kan börja dricka lite seriösa viner igen. Till en bräserad lammfile, fetaostkräm och potatiskroketter drar vi korken på 2001 Ch Dauzac, Margaux. Slottet är klassat som 5e Cru och har länge betraktats som en "under-achiever", åtminstone tills den allerstädes närvarande Andre Lurton tog över driften i början av 1990-talet. Prisnivån är fortfarande klart rimlig - mellan 20 och 40 EUR. Vi har provat ett par olika årgångar, och funnit vinet lite ojämnt, men givande när det är bra. Kvällens flaska blir en pop'n'pour efter E's dansuppvisning och hastig matlagning. Det funkar bra, färgen är tät rödsvart, doften ganska stor och omedelbar med svarta vinbär, viol och lite Margaux-parfym (fast det är flera steg upp till en Rauzan-Segla). Smaken är lång, behaglig och välbalanserad. Ganska slank med svarta vinbär, viol och lite grafit och sötlakrits. Matvänlig, syra- (snarare än tannin-) baserad struktur. Går säkert fint att dricka även om ett par år, men jag tror inte detta vin egentligen vinner på mer lagring, så om du skulle sitta på en eller flera flaskor att prova/dricka nu. Om kvalitet&prisnivå håller i sig kan detta absolut vara ett köpvärt vin i årgång 2009 och 2010.

Mat och Vårviner med Divine

2011-05-18T12:18:00.000-07:00

G&L på Divine bjuder in till provning av vårnyheter ur deras portfölj, denna gång serverat tillsammans med mat på Gubbhyllan på Skansen. Vinerna presenteras öppet, och första flighten är Pinot (serveras med en kall kalvtartar och goda, lätt syrade primörer):

2009 Felton Road Bannockburn
Bra, hallonkryddig och krämig (88-90), bäst i flighten enligt J mittemot (som provat mycket mer Pinot än undertecknad) - i mitten tycker jag.

2009 Ken Wright Shea, Oregon
2009 var en lite blandad årgång i Oregon, inte alldeles lätt uppnå full mognad. Vi får ett lite lättare (tunnare) och slankare vin med kryddor och blåbär. Elegant säger J, för tunnt säger jag (87-88).

2008 Soter, Mineral Springs, Oregon
2008 är ett bättre, jämnare och varmare år. Detta vin har också sett mer fat och vi får ett fylligare vin med fat, järn och blod! Lättgillat, gott och bäst i flighten tycker jag (89-91); vulgopinot och sämst tycker J.

2007 Lee Vineyard, Saintsbury, Carneros
Även här ett fylligare vin med mer kraft, fat och struktur. Mörka jordgubbar, choklad och lite tobak. Gott och ganska lättgillat (88-90).

Andra flighten innehåller en blandad kompott viner med lite större kropp och struktur.

2007 Motivo Bierzo, Bodegas Neo
En budgetspanjor på moderna druvan Mencia. Bra grillvin för pengen, men lite enkel och grov likväl.

2009 Mendoza Malbec, Achavel-Ferrer
A-F är ett relativt litet vineri som satsar på moderna kvalitetsviner från Malbec, helst odlad på hög höjd och från gamla stockar. Här tycker jag man lyckas väl, här finns en tydlig och rejäl Malbec-frukt (björnbär och plommon), lite flinta och en aning gräs. Faten är fint integrerade även om vinet är ungt. Bra balans och detta skulle jag hellre dricka till den argentinska grillsteken i sommar.

2007 Seleccion Especial, Abadia Retuerta
75% Tempranillo, 20% CabSauv och 5% Merlot, modern vintillverkningsprocess. 18 månader på franska och amerikanska fat. Resultatet är ett relativt ungt, men absolut drickbart vin idag som jag upplever just som ett modernt vin, skulle kunna komma nästan varifrån som helst i världen (Bordeaux, Södra Rhone och nya världen hörs runtomkring). Vinet utvecklas väl i glaset till en snygg, balanserad helhet med lite skogsbär, vinbär, aningen gräs och rotfrukter, någon granne säger "dill" men jag hittar ingen dylik. Bra längd och elegans. Skulle nog passa in i såväl en Ch9, Bdx eller Spanien provning, eller till grillat lamm sommaren 2012.

2007 Andrew Will, Champoux
Ett av de mer kända vinerierna i Washington, och frukt från en känd vingård. Årgång 2007 är (lite ovanligt) dominerad av CabFranc, kompletterad med knappa 20% CabSauv och Merlot var. Doften är först ganska svårfångad, vinös och rätt elegant - men dämpad. Efter en hel del snurrande så får vi fram en ovanlig kombination av svala svartavinbär, gräs, köttbuljong och lite grill. J hittar en gnutta TCA, men inte jag (i doften). Smaken ger en bra längd och viss komplexitet, men även en aning råa tanniner, som skulle kunna vara en gnutta TCA, eller bara viss ekbeska. Sammantaget ett bra och intressant vin.

Till den sista flighten kommer även en varm huvudrätt, försiktigt tillagad lammrostbiff med blomkål, beta och potatisterrine - alldeles utmärkt gott!

2009 Les Calades, Clos St Jean (södra Rhone)
Ganska bärig och rätt trevlig, viss örtighet. Sannolikt ett vardagsrött för den sanna Clos St Jean-fantasten, men hamnar i bakvattnet ikväll.

2008 Clos St Jean Tradition, Ch9
Flera steg upp med bra balans, Grenache-dominerat, sköna Ch9-örter och bra drickbarhet redan idag.

2007 Annie Camarda Syrah, Andrew Will
En ganska typisk US-Syrah med bra drag i frukten, ganska rejält med (snygga) fat och en trevlig animalisk ton (bacon). Mycket gott och drickvänligt, ett av kvällens godaste viner (90-93).

2008 B20 Syrah, SQN
Vinet som många hoppas ska bli kvällens clou, häxmästaren Manfred Krankls senaste utgåva. Nu kommer det mesta av frukten från hans egen vingård 11 Confessions i Santa Rita Hills. Han strävar efter viner som är lite slankare och elegantare (bara 2/3 ny ek). Jag låter glaset stå iallafall 15 min innan jag provar. Frukten är ren och koncentrerad, uppenbar med mörka Syrah-björnbär och lite cassis samt kafferost. Det finns även ett verkligt djup, och viss komplexitet - fast den behöver mer lagring för att visa sig. Är detta då "tiden-stannar-en-aning-gott"? Nja, inte ikväll. Det är för ungt, primärt och outvecklat. Och faktiskt lite svårbedömt - visst är det mycket gott redan idag (92-96?) men jag tror inte det kommer att landa på de där magiska 98-100 pinnarna. Jag har provat andra viner (SQN och annat) som berört mig mer. Fast man skulle ju gärna haft ett par flaskor att prova på hemmaplan i lugn och ro över tiden.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig kväll (med synnerligen trevliga bordsgrannar J. och Y.!) och förstås god mat. Vinerna är bra, men kanske inte sådär översvallande superbra, kan även bero på att prisnivån är lite närmare jorden än i vissa av G&Ls uppställningar.

PS. Som vanligt betald med egna slantar. En randanmärkning, vi var rätt många provare/flaska; det gav smakprov på 3-4 cl / provare vilket jag tycker är för lite. Jag tycker att det behövs 5 cl för att få en verklig uppfattning om ett vin. Om vinkostnaden är en faktor att räkna in (vilket den sannolikt är, även om en importör kan dra av en del sådant som varuprov och marknadsföring) så tycker jag det är bättre att höja provningskostnaden lite och få med en flaska till av varje vin. DS

2007 Pesquié, Quintessence

2011-05-13T10:36:00.000-07:00

En långdragen luftvägsinfektion hindrar djupdykningar i förråden, och kvällens taco-middag erbjuder heller inte matchning till en bättre Bordeaux eller dylik. Det blir ett vin vi provat ett par gånger förut nämligen 2007 Quintessence från Ch Pesquié från Cotes-du-Ventoux i södra Rhonedalen. Det är en av egendomens bästa cuvéer med ca 80% Syrah och 20% Grenache från gamla stockar som får ca år på ek (varav ungefär hälften ny). Vi provade vinet för något år sedan och då var det lite spretigt och inte i balans. Färgen är tät, nästan opakt mörkt purpur-röd-svart. Doften omedelbar, god och med fin nollsjue-frukt. Smaken är i klart bättre balans idag (15% alkohol märks - men inte mer). Vi får en djup Syrah-frukt (björnbär!) kombinerad med lite kirschig-Grenache, anis (lakrits, fänkål) gröna örter, en mjuk eldighet och lång svans. Klarar av tacosen fint - men smakar ännu bättre efter maten. Synnerligen väl värt sina 80 DKK.

Varning! Denna blogg handlar om drycker som innehåller alkohol

2011-05-05T05:50:00.001-07:00

Och alkohol kan vara skadligt för din hälsa.
Liksom allt för överarbetad byråkrati. Eller stress, eller bilköer, eller virus, eller bakterier, eller att åka bil, eller att cykla, eller pollen, eller nötter (om man är allergisk) eller istappar och hala trottoarer (fast de slipper vi förhoppningsvis några månader framöver).

Bäst att sitta inne och dricka vatten och läsa Socialstyrelsens hemsida och se om man kan hitta fler saker att undvika!

Nu hoppas vi på mer lustigheter och sol, och färre virus!
Glad Vår tillönskas alla läsare!

Se
http://billigtvin.blogspot.com/2011/05/det-kom-ett-brev.html

Valborgsviner

2011-04-30T11:06:00.000-07:00

Valborg är lite kylslaget (som oftast) men vi inleder med en ganska lätt sommarartad aperitif-champagne, 2002 de Saint Gall Blanc de Blancs Premier Cru. Färgen är ganska ljust gul, doften typisk "champagne" med friska gula äpplen, lite brioche och nötter. Smaken har en ordentligt uppfriskande syra och fin harmoni med doften. Denna flaska smakar bra idag, men klarar säkert flera års lagring till utan problem.

Till ugnskyckling, grönsaker, merguez, fetaost och pasta kanske man borde ha haft en mogen italienare - men vi väljer en matvänlig Haut-Medoc: 2000 Ch d'Agassac. Det är (som väntat) vår egen bakgata med sköna, utvecklade svarta vinbär, piptobak och ceder i doften. Smaken är lång, mjuk, och med samma mjuka piptobak och vinbär som i doften. Enda minustecknet i protokollet är en aning kort, besk och lite metallisk eftersmak. Kanske är det någon komponent i maten som inte är optimal. Till en liten bit lagrad comté är det väldigt gott och så nära "bulls eye-Saint-Julien" man kommer utanför hemmakommunen. Blint hade det tveklöst varit en bättre Haut-Medoc eller någon av de finare kommunerna (St Estephe, Pauillac, St Julien eller kanske Margaux - Ch du Tertre har vissa likheter).

Vi har även öppnat en 2006 Syrah Le Pousseur från Bonny Doon (Randahl Grahm), Central Coast, California. Vi har tidigare smakat ett par av hans viner inspirerade från Rhone-dalen, nästan alltid med gott utfall. Kvällens extravin är inget undantag - vi får en skön, Syrah-doft med röda frukter, lite animalisk ton och en balanserad pepprighet. Smaken är nästan lika bra men kanske en aning tunnare än doften antyder. Ändå en rätt bra balans och längd. Ett par av gästerna föredrar denna framför Ch d'Agassac - men för Vintresserad är det förstås en promenadseger för Haut-Medoc-vinet. En bra Valborg trots att påskförkylningen sätter stopp för majbrasor och dylikt.

2006 Vacqueyras Cuvée Sirius, Domaine Burle

2011-04-29T10:49:00.000-07:00

Påskförkylningen har inte gett sig helt, men lite vin till fredagmiddag blir det ändå. Vi tar en 2006 Vacqueyras Cuvée Sirius från Domain Burle. Det är en liten/medelstor familjeegendom som finns i Gigondas men man har även mark i Vacqueyras. Cuvée Sirius kommer från de bästa (äldsta) rankorna (om vi uppfattat saken rätt). En vända i karaffen och 20 min senare servering. Skön röd färg, medelstor god balanserad doft med både Grenache (viol och kirsch) och Syrah (animaliska röda bär). Inga vanilj- eller gräddkola antyder en ekfri uppfostran (fast kan ju vara gamla foudres... vem vet). Smaken är både läskande och givande med bra syra, snygg mitt och framförallt den där balansen (som ibland saknas). Ingen överdriven eldighet alls. Det sitter ihop riktigt fint och känns helt lagom att dricka nu. Man tar gärna en klunk till. Inget grand vin men mycket bra bruks-södra-rhonare. Vi gillar Vacqueyras, kanske för att det ofta är lite svalare och lite mer Syrah än i Ch9? Rekommenderas varmt. Liknande intryck som i oktober:
http://vintresserad.blogspot.com/2010/10/2006-vacqueyras-burle-sirius.html

2005 Ch Phelan-Segur, St Estephe

2011-04-24T10:42:00.000-07:00

Planerna för påskhelgen har ändrats pga förkylning i familjen, vilket innebär att vi är på hemmaplan. Påskdagens middag blir en inte helt traditionell köttfondue och vi öppnar en nyligen levererad låda med 2005 Phelan-Segur från Saint-Estephe, för att se hur det smakar idag och skaffa oss en egen uppfattning om utveckling och potential. En snabb runda på internet ger lite blandade, men mest goda omdömen - även om Parkers 89 p inte är så högt en årgång som 2005. Neal Martin och Jane Anson (www.newbordeaux.com) är dock klart positiva. Vi öppnar och häller varsitt glas en knapp timme innan varmrätten är klar. Till förrätt blir det enkel avocado med god räkröra och ett glas aussie-Riesling - ingen dum start alls. Phelan-Segur startar lite stängt som man kan vänta sig, men ger redan från början en elegant och nästan silkig munkänsla dock med bra grepp och stabil frukt. Efter ett par timmar i glas och öppnad flaska så har det börjat utvecklas och ger nu en mycket elegant, silkig Saint-Estephe med blyerts och svarta vinbär, även ceder, lite jordkällare, sötlakrits, undervegetation, stall och annat skoj som man kan hitta i ett vin från Medoc som är på väg åt rätt håll! Detta är klart bra, och elegantare än 2004 Camensac, med ungefär samma utvecklingsnivå - dvs går fint att dricka idag - särskilt med ett par timmars luftning och till mat. Är sannolikt på topp 2013-2015, och kommer nog att leva bortåt 2020. Stark rekommendation för Medoc-junkies.

2004 Camensac, Haut-Medoc

2011-04-23T12:07:00.000-07:00

Vi har ett extra gott öga till kommunen Saint-Julien på vänstra stranden i Bordeaux. Strax utanför kommungränsen (egentligen appelationsgränsen) ligger ett par slott som ofta gör bra viner till ett lite trevligare pris, ett av dessa slott är Ch Camensac som är klassat som 5e cru och altså Haut-Medoc. Vi har tidigare provat 1999, 2001 och 2003 och de flesta gånger tyckt att vinet leverar väl med bra frukt och en hel del intressant (vissa skulle säga skitig) komplexitet, fast kanske inte det elegantaste vinet som står att finna i Haut-Medoc. 2004 har en mörkröd färg och en medelstor doft med svarta vinbär och även lite jordgubbar, lite jord och rätt tydlig kafferost (sannolikt från faten). Dessa återfinns även i smaken som är lagom fyllig och klart innehållsrik med komplexitet i form av jordgubbar, järn, mineral och mörk choklad utöver de typiska vinbären och cedertonen. Det finns även en viss eldighet och tanninerna (aningen torra9) har fortfarande ett ganska fast grepp om munkänslan i den långa eftersmaken. Vinet smakar allra bäst efter en 3-4 timmar i öppnad flaska. Sammanfattningsvis så är vi nog lite tidigt ute, det smakar utmärkt till påskaftonens förnämliga lammracks, men kommer att vara än bättre om ett år eller två.

PS. Och om man har möjlighet att inhandla för under 200 SEK, vilket ofta är fallet i Europa eller En Primeur - så är det ett utmärkt budget-alternativ till en Saint-Julien. På SB fanns vinet för 325 kr i höstas... och det känns i mesta laget. DS

Champagne & Claret

2011-04-18T09:52:00.001-07:00

Helgen bjöd på väldigt fint aprilväder med en sol som bara sken, solstolarna på terassen fick avnjutas iallafall under delar av en eftermiddag. Vidare så bjöd helgen två middagar med Champagne & Claret. Den ena middagen åts hemma tillsammans med familjen J, sammanlagt 4 vuxna och 5 barn som provåt i nya köket (som ju faktiskt varit i stort sett klart ett antal veckor nu...). Vi fick plats och alla gillade den lätt improviserade fläskfile i ugn med massa grönsaker, lite korv och halloumi ovanpå. Först så fick de vuxna smaka på Camille Savés Cuvée Prestige NV en blandning av 65% Chard och 35% Pinot från Bouzy. Gott, utvecklat, moget och rätt krämigt. Till maten bjöds en mogen och utvecklad Ch Lafleur-Gazin, Pomerol från toppåret 1998. Sammetsmjuka tanniner, mogna (fortfarande ganska mörka) plommon och korinter och ett långt balanserat avslut - riktigt skön claret! Den andra middagen stod de mycket mat-intresserade grannarna A och EL för. Vi bidrog med vin. Kortfattat kan man säga att maten var helt i förväntad toppklass: gåslever (äpple, valnöt, levain); ostron i två serveringar (naturell med champagne och gräslök; gratinerad med vitlök och persilja); rådjursfile, spetskål med tryffel, ugnspotatis ala hasselbacken; bärsurprise. En middag att minnas! Till detta drack vi: Andre Clouet NV: gyllengul, god, rik och ganska bred. 2004 Camille Savés Millesime: elegant fruktig Chard-dominerad med suverän längd och balans. Faktiskt godare än Cuvée Prestige och sällsynt bra skumpa! Stark rekommendation. Till rådjuret blev det två olika röda. 2000 Ch Beychevelle, Saint-Julien Stor och yppig doft med vinbär, ceder och blyerts. Smaken är stor, lång och hänger ihop perfekt. Harmonin med doften är utmärkt - här finner vi även lite Saint-Julien komplexitet och elegans. Helgens vin för undertecknad (ca 93-94). Förmodligen ganska nära sin mognadstopp nu - även om den säkert håller ganska många år till. 2002 Geyserville, Ridge Ett vin jag sparat till denna middag eftersom jag vet att EL föredrar Zin framför Bdx (fast hon gillade även Beychevelle). Här får vi en fokuserad vinbärsfrukt med sällsynt snygg balans och elegans. Ingen som helst syltighet, utmärkt utvecklad idag (ca 92-93). Båda vinerna smakar alldeles utmärkt till rådjuret, det är bara en smaksak vilket man föredrar, Geyserville tar slut något före Beychevelle. En härlig vårhelg med Champagne & Claret! ¨ PS. Vill även sekondera Frankos utmärkta inlägg om Reclaim the claret

2005 Rollan de By, Medoc

2011-04-15T12:44:00.000-07:00

Jean Guyons skapelse Rollan de By med systerslotten/etiketterna Haut-Condissas och Tour Seran är relativt omskriven. Man startade i liten skala för bara 20 år sedan och det har sedan sedan växt betydligt till dagens över 85 ha. Jean gillar viner som går att dricka relativt unga, och har därför 60-70% Merlot. Frågan är då hur vinerna smakar? Vi fick ett rejält smakprov i höstas (tacknämligt ordnat av importören Bibendum och AuZone) och det gav mersmak. Ett antal flaskor inhandlades sedan och ikväll provar vi 2005an på hemmaplan till en okomplicerad fredagskyckling med lite champinjoner, gräddsås och fetaost. Fetaosten har en (ibland) lite skarp salt-syrlighet som inte är 100% vinvänlig, men det upplevs inte som ett problem alls ikväll. Vinet är som maten - mycket gott och inte alltför komplicerat. Vi får en fruktig doft med viss utveckling (snygg grön paprika och piptobak), en mjuk och fyllig rödfruktig smak med bra längd och viss komplexitet (choklad, kaffe, samma snygg grön paprika och lite tobak). Det smakar helt enkelt mycket bra, utan att ha riktigt samma elegans eller djup som några av förra helgens Bordeauxfest. Det ser lovande ut med fler Rollan de By i förråden!

Om katter, hermeliner och vertikaler

2011-04-10T12:11:00.000-07:00

Under en tid har undertecknad och Bordeaux-mannen (B. nedan) planerat en bättre sittning med ett lite luddigt tema kring kommuner och vertikaler. Vi samlar därför sju "vingrabbar" till en helkväll hemma hos B. Här följer en kort redogörelse av kvällen! Undertecknad och P. anländer knappa två timmar i förväg för att öppna, dofta och lufta och maskera vinerna i flight A och B; samt allmänt hjälpa till med maten. Efter ca 1 tim anländer M. med en redig ostbricka och B's barndomvän K. med ett spännande bidrag till flight C som omgående åker i en karaff. J. kommer med sitt bidrag och till sist R. med två intressanta saker till den avslutande blinda "BYOB" i flight C. Sedan åker korken på en Robert Moncuit NV, Bl-d-Bl från Le Mesnil. Den är ganska stram och elegant, med fin syra och en utmärkt start för att tända alla cylindrar och sinnen hos vinnörden. Flight A Första glaset har en fin röd färg, en skön och Saint-Julien typisk komplex "orange" doft med vinbär, apelsin, ceder och lite kafferost. Smaken är medelfyllig och aningen vaniljig, och aningen ekbesk... eller... med mer luft så börjar onda aningar sprida sig. Är den faktiskt korkad? Vid genomgången sedan visar sig tre provare ha precis samma åsikt, och det blir bara värre under en god stund för att sedan plana ut på en "ganska" korkad nivå. Trist, det var en 2004 Branaire-Ducru. Andra glaset känns större och yvigare, med en klart opulent doft av mörka vinbär och Medoc-frukt. Mer av allt - frukt, fat och tannin. Inte helt i balans än, men god framtid hos en 2006 Leoville-Poyferre. Glas tre utvecklas med luften till en snygg, och ganska modern helhet som alla (visar det sig) klart gillar, en mycket god och drickbar 2004 Leoville-Poyferre. Sista glaset i flighten börjar lite anonymt, en ger det klart mognaste intrycket där frukten lagt sig och sekundäraromerna börjat utvecklas och tanninerna är klart snällare. Vi hittar många olika saker: vinbär, skog, svamp, mentol, eneträ och lite snygg cigarrlåda. Jag provar även senare på kvällen och det utvecklas under minst 5 timmar, apgott! 2001 Leoville-Poyferre. Innan vinerna avslöjats diskuterar vi en del kring vad det kan vara, och varför. Här kommer B's citat om "Vilket vin är en katt bland hermeliner?" Normalt innebär det en icke-Bordeaux bland 3-5 Bdx-viner. Det dröjer faktiskt ett bra tag innan gänget fått fram ett det är en vertikal med ett udda slott från samma kommun (även om korken förstås försvårar en del). Jag upplevde alla viner som ganska Saint-Julien typiska, och att det fanns likheter mellan glas 2,3, och 4 - men att utvecklingen skiljer sig rätt mycket mellan årgångarna. En superflight för en Saint-Julien-junkie. Sedan häller vi de tre vinerna i flight B, och tar ett snabbt doft- och smakprov, och sedan härlig lågtempad oxfile i stora lass, med gratäng och portvinssås, kalasgott! B1 har en stor och tydligt fruktig doft av svarta vinbär och Cabernet. I smaken är det riktigt snyggt balanserat, och faktiskt lagom slankt och elegant. Yngsta vinet i flighten och de flestas favorit (iallafall initialt och utan mat). Arketypisk Pauillac levereras av 2004 Pontet-Canet. B2 är rödare och syran och strukturen framträder mer, inte alls lika direkt tilltalande - även om det är ett bra vin. Blir klart bättre med luft och till mat. Jag gissar att det är 2002an och det stämmer fint - 2002 Pontet-Canet. B3 är det mest utvecklade vinet och i en lite torrare stil, ändå väldigt gott och svårspottat. Kanske det allra bästa till maten. Jag provar senare under kvällen och det är riktigt bra! 2001 Pontet-Canet. Tanken och temat här var förstås att hitta två högkvalititativa kommuntypiska viner och få till vertikaler med liknande årgångar. Det lyckades hyggligt och iallafall tyckte jag att (utöver att alla var riktigt goda viner) dessa bidrog till min kunskap och känsla för att identifiera kommuner... fast det kan ju mycket väl bero på att flighterna bara var halvblinda för mig :-) När vi nästan ätit färdigt så hämtar R. sina två viner och säger att det passar nog bra att hälla dessa parallellt: R1 är redan vid första sniffen uppenbart en kalasgod Bordeaux av bättre snitt från ett toppår med alla hönsen hemma. Frukt, fat, utveckling, tanninstruktur, komplexitet och syra - allt i suverän balans. Jag gissar lite tafatt på diverse goda slott och att vinet är från 2000, men lyckas inte hitta att det är 2000 Pontet-Canet! Verkligt kul att detta är ett "Grand Vin" medan 2001, 2002 och 2004 bara nästan är Grand. Jag provar sedan 2001, 2000 och 2004 parallellt och alla vinerna skiner ikapp med 2000 längst fram. R2 är initialt lite knepigare med en massiv vägg av mörk frukt (blåbär, svarta vinbär, björnbär), superhäftig men inte helt i balans ännu. De flesta säger "inte Bordeaux" rätt så omgående, men det finns ju en del garagister som gör viner som inte smakar som traditionell Bdx. Jag gissar Napa, och det stämmer, men jag har ingen bra gissning på producent (Ovid? fast jag har aldrig provat), det visar sig vara 2006 Blankiet Estate (som jag faktiskt har provat annan årgång hos Divine). Mycket gott och superkul att få prova, dessutom smakar varje klunk bara bättre och bättre. Till slut dags för de sista medhavda blindgångarna: C1 ger en snygg och modern doft av kalljäst frukt och fint rostade fat. Men druva och region känns svårare? Jag får lite "La Peira" vibbar och hugger till med en Syrah eller GSM blend från Languedoc av högsta moderna kvalitet? Det var fel. Någon tycker det känns som en modern supertoskanare utan surkörsbär, det är också fel. Sedan gissar någon Rhone-dalen och då börjar J. nicka. Det visar sig vara en 2006 Hermitage, Les Miaux från Maison Ferraton. Riktigt gott och snyggt, men inte så många typiska markörer för Syrah från Norra Rhone, även om man kan hitta lite kött och chark när man vet vad det är. C2 kommer ur K's karaff och jag doftar länge och väl och det är bara så himla gott att sniffa på. Ett suveränt utvecklat Medocvin av allra finaste sort med ett sällsynt djup i doften. Svår-beskrivbart. Min favorit ikväll trots stenhård konkurrens. Jag gissar att det är en Premier Cru från 1995, gissningsvis Margaux (utveckling och balans) eller Mouton (det finns exotisk ton av orientaliska kryddor), fast jag aldrig druckit dem tidigare. Man skulle gått på elegansen - det är 1998 Lafite (oh-sweet-lord vilket vin). C3 är kvällens sista vin och detta borde jag verkligen tagit. B. har varit nere i källaren och snabbluftat. Första intrycken är "bra Bordeaux med viss utveckling, fin viol- och vinbärsfrukt". Det ska altså komma från Margaux, men jag bara dum-chansar med Lynch-Bages (analysförmågan var väl inte på topp vid det här laget även om jag spottat en del...), det är förstås 2000 Pavillion Rouge de Margaux. Denna flaska är både mer spännande och vitalare än den vi drack i november 2010, trots att de köpts samtidigt och lagrats bredvid varandra tom september 2010. Sedan tar ostarna, samtalet och att dricka vinerna vid. Vi gör en snabb gemensam ranking där 2000 Pontet vinner (min tvåa); sedan 1998 Lafite (min etta) före 2006 Blankiet, 2001 Leoville (min trea) och därefter 2001 och 2004 Pontet. En fantastiskt trevlig kväll på alla sätt och vis - stort tack till Lars för värdskap, mat och att vi fick till det hela - vi ses snart igen!

2005 Barolo Cerrati

2011-04-08T12:29:00.000-07:00

Fredag kväll och kyckling till middag efter en intensiv vecka. Vi vill ha ett gott och gärna lite intressant vin, som klarar en pop'n'pour. Läge att prova nollfemman av Cascina Cuccos vingårdsbarolo Cerrati (förstås inhandlad från Carlo M förra sommaren). Färgen är helt perfekt rubinröd, och doften är riktigt skön sniffar-nebba med framträdande rosor, mogna körsbär och en aning spearmint. Smaken är inte riktigt lika bra med en viss dissonans mellan det rejäla tanninrivet och frukten. Tanninerna är verkligen framträdande Barolo-tanniner som påminner oss om varför vi ofta föredrar Barbaresco (fast egentligen är det nog mycket en fråga om vingård och producent). Ändå ett både gott och intressant fredagsvin, fast doften är bättre än smaken. PS. Till godnattsaga för dottern läste vi den hejdlöst roliga "Fastrar och fullriggare", där bla de supersköna utropen "Tyfoner och torpeder!" eller "Blixtar och brigantiner!" förekommer flitigt bland gubbarna. Klar Kapten Haddock-klass och stark rekommendation till alla föräldrar med barn mellan ca 4 och 7. DS

Familjehelg

2011-03-20T12:52:00.000-07:00

Efter en vecka med för lite tid hemma hos familjen är det skönt med en familjehelg. Vi inleder med barnvänlig kyckling och till det ett vin som A. tyvärr ganska raskt dömer ut:
- "För spritigt, eldigt och pepprigt. Inte gott, vad är det, en Ch9? Du vet ju att jag inte gillar det..."
och allt detta innan hon sett etiketten. 2005 Clos Mont-Olivet går följaktligen bara hem hos undertecknad, den levererar som den skall: fin röd Ch9-frukt, garrigue och pinje, sköna strömlinjeformade syror och en bra längd, 90-91+. A. får lite modern portugis, 2008 Quinta da Roriz som ersättning, det smakar också bra. Sedan blir det en ugnsbakad lax med fänkålsyoghurt och till det faktiskt en champagne, 2002 Camille Savés, Bouzy. Den gillar vi båda skarpt med en rik frukt, lagom brödig, sköna syror och utmärkt längd, helt enkelt jättegott! De sista glasen dag 2 smakar minst lika bra. Söndagmiddag blir en italiensk, lätt osso bucco inspirerad gryta med pasta, och då får en 2003 Scrimaglio Barbaresco finna sig i att bli av med korken. Det var ett par minuter försent... doften är utmärkt mogen Nebba från varmt år, och smaken är ganska bra med en trevlig kompott av nypon och jordgubbar, och visst finns där lite nebba-tanniner - men syran och balansen är inte som vi hoppats. Fräschören saknas upplever vi. Det smakade nog bättre för ett tag sedan. Inga Bordeauxer eller topp-vinupplevelser, ändå en fin helg med familjen, och det är verkligen något att värdesätta!

Hedonistmiddag i mars

2011-03-19T02:41:00.000-07:00

G&L bjuder in till middag med fyra flighter hedonistviner, de flesta med höga eller mycket höga poäng från den där advokaten (och ofta korresponderande prislapp). Det är bara att gräva ännu ett hål i plånboken och hänga med på resan. N och KC står (som brukligt) för utsökt mat, en rätt per flight.

Flight A "Tema: Ch9, Grenache, uppåt 100p, 2007 och wannabees"
Vin1
Typisk Grenache-doft och dito nollsjue-Grenachefrukt med hallonpastill parad med balanserad kirsch, mandelmassa, och två knivsuddar vanilj. Aningen fatig o eldig, väldigt god, 95+, gissning: Cristia VV

Vin2
Större och mer komplett doft, ändå aningen knuten. Bra struktur och superb balans redan idag. Kommer att bli storartad. 96++, gissning Deus Ex Machina

Vin3
Söt, yppig, rödfruktig doft, riktigt bra komplex och balanserad både smak o doft. Otroligt gott o svårspottat, en aning knuten idag, men blir bättre med bara 15 min i glaset. Bra nära 100… 97+, gissning SQN

Vin4
Stor doft med krossade solmogna hallon i doften, suveränt god smak, enda små punkterna (inte plumpar) i protokollet är en aning bitterhet mot slutet. Synd o skam att spotta. 96+, gissning Saxum.

Ha! För en gångs skull gick gissningarna in. Det luriga med halvblint, man kan inte låta bli att gissa… och ibland blir det rätt men oftare fel. En rätt hyfsad första flight måste man bara säga.

Flight B: "Tema 1997, Napa Cab"
Ett av de bästa åren på 90-talet, relativt svalt. Vissa producenter gjorde för mkt vin… men inte dessa. Samtliga viner växer väldigt tydligt med luft i glasen.
B1
Gott, utvecklat, tobak, grön örtighet, röda o svarta vinbär. Relativt komplex, men inte så lång, 91-93. Gissning von Strasser, Diamond Mountain.

B2
Aromatisk, rödfruktig, nästan söt, silkig och cali-typisk. Ceder, lite tobak, balans och längd. Supergott, 94+. Gissning Seavey. Facit: Togni.

B3
Initialt tät och knuten, sedan kommer den igång med riktigt bra frukt, balans och komplexitet. Perfekt lagom slank struktur, blint hade jag satt detta mellan Saint-Julien och Pauillac, också supergott, 95+, Gissning Togni. Facit: Seavey. Denna borde man försöka få tag på…

B4
Mest av allt, frukt, snygga fat, balans och komplexitet. Choklad, cassis, mint, kaffe, tobak, ceder – fast inget sticker ut, allt hänger ihop. Superdupergott, 97+(+), gissning Harlan

Att plocka ut Harlan var inte så svårt, den stod ett litet huvud över de andra, likaså upplevde jag att von Strassern var ett halvt, litet huvud under - framförallt längden skiljer sig. Både Togni och Seavey är verkligt goda, utvecklade Napa Caps som visar att en Napa Cab av god kvalitet från ett bra år dels utvecklas riktigt bra med en 10-15 års lagring, dels kan förvrida huvudet på en gammal Bordeaux-hund.

Sedan är det dags för R&Bs två extraviner, helt blint (extra kul):
X1
Modern, viss utveckling ändå ung frukt. Röd tät, frukt, animalisk, kött, bacon, lite fat o kafferost. Riktigt snygg och superdupergod, 98+. Gissning: Superb modern Syrah från Kalifornien, södra Rhone eller kanske en Aussie? Facit: 2005 Clarendon Hills Astralis. Överj-ligt gott. Kanske kvällens allra godaste glas... men inte säkert.

X2
Mycket modern, tät, knuten som bara den. Mörk frukt, svårdefinierad. Spanien säger någon? Italien någon annan… jag vet inte alls. Vilse i vinpannkakan. Facit: 2007 Contador, Rioja. En modern ultraperfektionist (Benjamin Rameo) som gör vin i minimala kvantiteter. Mycket gott, men hade behövt minst en timme till i glasen… 94+++ idag.

Flight C Tema: "Syrah, 2002, USA och Australien"
C1
Rätt typisk Aussie-Shiraz med snygg, lite söt frukt och eukalyptus. God och utvecklad, dags att dricka idag, 91+ Gissning: Heysen.

C2
Tätare och modernare, initialt knuten - samtidigt viss utveckling och funkighet. Svårdefinierad. Mycket gott, 93+. Gissning Ojai. Facit: Clos Mimi, White Hawk. Blir mycket bättre med luft. Känns ganska lagom att dricka idag.

C3
Lite rökigare och fruktigare, god, också initialt väldigt knuten, utvecklas fint i glaset. Ändå lite monolitisk. 93+. Gissning Clos Mimi, facit: Ojai Thompson

C4
Redan på doften känns att detta är flightens vin med en riktigt snygg och klassisk Syrah karaktär av röd frukt och kött. Finns även lite vitpeppar, men de är integrerade i den komplexa helheten. Supergod (även om Astralis är ett snäpp upp), 95+, gissning Old Bastard. Vore kul att ha i källaren…

En skön flight med viner som både har frukt och viss utveckling. 2002 var ett kallt och bra år i både Kalifornien och i Barossa Valley.

Till sist, flight D - en öppen vertikal med Andrew Wills "Champoux" uppe i Washington State.
2002: Bra och elegant, god, utvecklad och i balans. Någon säger "hallonvinäger" och det hittar flera av oss andra också. Vinet är nog ganska fullgånget idag. 92-93.

2003: Lite yppigare och än mer utvecklad och sötfruktig, lätt att gilla. Bra balans och viss komplexitet. Fleras favorit, 93+.

2004: Tydligt drag av grön paprika och andra gröna toner (gräs!). Det finns även klassisk cassis och en del "grön tobak". Andelen Cab Franc är ganska hög, och det märks. Det vin i flighten som jag uppskattar minst, 89-90.

2005: Här finns mer mörk frukt, struktur och potential. Mörka, snygga körsbär och cassis. Balansen är utmärkt, detta är gott idag och blir nog som godast om ett par år. Här har vinmakaren Chris Camarda fått till både rätt druvmix och blend, kanske inget "grand vin" men bra nära, 94+(+).

Att sammanfatta kvällen är (som väntat) inte helt lätt, annat än att det är riktigt kul att få prova dessa verkliga världsklass-viner under goda förhållande, med utomordentlig mat och intressanta diskussioner! Tack till G, L, N och KC som gör det möjligt!

Fler intryck här: http://caferotsunda.blogspot.com/2011/03/bortamatch-den-17-mars.html

Speedtasting hos Vingruppen

2011-03-14T13:07:00.000-07:00

På väg mellan jobb och barnhämtning får jag till 1,5 timme för sortimentsprovning hos Vingruppen (VinUnic mfl). Det visar sig åenasidan vara riktigt kul, för det finns ett flertal mycket bra viner, åandrasidan är 1,5 tim alldeles för kort tid - så det blir hård prioritering och speedtasting - en intressant ny gren, kanske något för OS?

Sprit och Rose väljer jag bort helt. Något fokus på mousserande och vitt, fokus på rödvin. Vingruppen har en imponerande portfölj av kvalitets-vinfirmor: Gaja, Guigal, Ridge, Roederer för att bara nämna ett litet antal.

Champagne
Clouet Grande Reserve NV
En god, ganska rik klassiker med bredd i munnen snarare än skärpa. Lättgillad och ändå inte för mesig. 15+

Jacquesson Cuvée 734
Nja, lite väl bitter i dagsläget? 15?

Pierre Peters Extra Brut
Bra, stram, elegant BldBl från toppbyn Mesnil, lagras, 15+

Pierre Peters L'Esprit 2006
Lite innehållsrikare och komplexare näsa, 16

Pierre Peters Cuvée Speciale Chetillon 2002
Mer av allt, syra, frukt och bröd. Mycket bra. 16+(17?)

Roederer Brut Premiers NV
Snygg, elegant och balanserad, kalasgod NV. 16++

Vitt
Mulderbosch Chardonnay 2007
Har jag hört gott om, men jag upplever att eken tar överhanden, och syran är för låg. 13?
Kanske är 2008an bättre. Föredrar nog 2008 Dombeya Chardonnay från Kajsa (som också jobbar genom Vingruppen); eller ännu hellre 2009 The Agnes.

FZ Riesling Feinherb, Mosel 2009
Trevlig överraskning, jag brukar ha lite svårt med Mosel men denna hade skön kryddig Riesling-karaktär och balanserad frukt. 14+

Walter Hansel North Slope, Russian River Chardonnay 2006
Riktigt bra Cali-Chard med alla bitarna på plats, snygg och tydlig frukt, balanserad ek och syra. 16+(+?)

Ridge Santa Cruz Chardonnay 2006
Kul att prova parallellt med Walter Hansel. Ridge levererar ett större, yppigare vin med ännu tätare och maffigare frukt. Lite kola och fudge från faten. Mycket gott, men man måste tåla lite fat... inget för quercofober. 17

Breur Berg Schlossberg 2008
Måste ju bara prova, även om vinet är alldeles för ungt. Frukten är riktigt tät och fin, och det kommer nog att bli bra, men prislappen är i högsta laget tycker jag. 16+

Rött
Catena Cabernet Sauvignon 2008
Inte tokigt alls, fin bärfrukt, men lite mkt ek och för lite struktur, ändå helt OK. 15

Nicolas Catena Zapata 2006
Ojojoj, supertätt och primärt, ändå drickbart, men sannolikt långt kvar till toppen. Ett av dagens viner för mig, kanske det allra godaste... 18+

Clos de los Siete 2008
Har det tufft efter NCZ. 15(+?)

Henschke Keyneton Estate Euphonium 2006
Mycket gott och rätt utvecklat, lite mintig silkig cassisfrukt. Upplevs inte alls klumpig utan rätt elegant. 17+. Upplevs faktiskt lite bättre än samma vin hos WineFinder för knappa två veckor sedan, ändå liknande provningsförhållanden och glas. Kanske olika batchar till olika importörer?

Ch Haut Beausejour, St Estephe 2007
Ungt men ändå med viss utveckling. Slank blyertpenna. Helt OK, men mest för Bordeaux-habituéen. 15+

Ch de Pez, St Estephe 2007
Klart bättre stoppat än föregående vin, och med längre livslängd. Bläckiga svartavinbär och blyertspenna, mycket St Estephe-typiskt. Visar att det ändå gick att göra rött vin 2007 i Bordeaux. 16+

Ch La Tour Carnet 2006
Hemma på mammas gata med typisk Haut-Medoc frukt och snygg fatbehandling. Jättegott! Skulle vara ännu bättre med kontinental prislapp... 17

Guigal:
2007 Cotes du Rhone
Ny årgång, mycket trevlig (väntat). Inte lika fruktyppig som tex Cuvée de Vaticans 07a var, men ovanligt bra vin för 100 kr som finns överallt.

2006 Crozes-Hermitage
Bra, Syrah-typisk pepprig och rödfruktig. Förvånansvärt gott att dricka nu (2003 och 2005 behövde mer lagring om jag minns rätt). 16+

2005 Cote Rotie Brune & Blonde
Riktiga Syrah-doningar! Kalasgott med verkligt tryck i frukten. Kommer att må bra av ett antal år på rygg. 17+(+)

1999 Beaune 1er Cru "Aigrots", Jadot
Trevlig utvecklad röd Bourgogne är inte det sämsta! Detta skulle jag gärna dricka hemma...

vidare till Italien:
2006 Barrua, Sardinien
Tydligen ett Sassicaia-projekt (om jag uppfattade rätt). Gott, utvecklat och personligt vin. 16

2006 La Poja
Yepp, bra i år också. Men kostar därefter och lite till... mina pengar köper andra viner. 17

2007 Casalferro, Barone Ricasoli
Ek! fast därbakom finns en hel del snygg frukt också. Faktiskt rätt gott med lite luft, i en internationell stil. 16+(+)

2007 Sondraia, Poggio al Tesoro
Bra och förvånansvärt drickbar idag, jag minns 06an som tuffare och mer "backwards". 16+

2005 Dedicato a Walter, Poggio al Tesoro
Riktigt bra CabFranc är det inte så ofta man stöter på. Någon säger att "så här vill Cheval-Blanc att deras vin skall dofta..." det är kanske att ta i, men vinet är riktigt bra och det märks redan idag. 17++(18?)

2008 Guidalberto, San Guido
Sassicaias andravin (ungefär). Slankare och strävare, lite mer krävande faktiskt, även om ekrostningen är ganska publikfriande. Ett seriöst vin. 16-17?

Portugal
2007 Passadouro Reserva 2007
Häftig Douro-frukt, men inte obalanserat. 2007 är en bra årgång i Douro och det märks i detta vin. 17+

Några viner provades utan noteringar, några var korrekta men lite tråkiga så "Thats all folks". Ett stort tack till alla på Vingruppen för utmärkt arrangemang och ett alldeles särskilt tack och hälsning till Catharina!

1997 Castello di Volpaia, Riserva Chianti Classico

2011-03-13T11:28:00.000-07:00

I slutet av mars år 2002 reste vi till Toscana och bodde i den lilla orten Montecatini. I en lokal vinaffär inhandlas ett par olika flaskor, denna 1997 Castello di Volpaia, Riserva Chianti Classico är den sista vi har kvar. Korken dras en halvtimme innan servering med relativt dämpade förväntningar, året är ju bra, men det var ett tag sedan. Både första doft- och smakintrycket är att vinet är korrekt, men ganska ospännande. Särskilt doften är blyg, nästan intetsägande. Färgen är hyfsat tät och mörkröd med drag åt tegel. Smaken utvecklar sig dock fint med många komponenter och fin balans: mognade surkörsbär, sandelträ, trevliga syror, en bra fyllighet och ändå ett lagom slankt intryck (lite motsägande där...). Verkligt snyggt faktiskt, särskilt från mitten och framåt. Tanninerna finns där, fast vi upplever dem snarast som väl mognade Nebba-tanniner - dvs de känns inte först, utan greppet i munnen kommer mot slutet. Blint hade jag nog satt detta norrut i Piemonte. Faktiskt inte lika nära utförslöpan som gårdagens jämngamla Leoville-Barton, men heller inget vin som vinner på mer lagring. Uppkorkning (eller åtminstone planering därav) rekommenderas inom relativt snar framtid ifall du har flaskor kvar. Vore kul att läsa om någon annan provat detta?

1997 Leoville-Barton

2011-03-12T10:48:00.000-08:00

G. fyller 8 och har beställt köttfondue. Vi radar upp såser och olika tillbehör, fast han äter mest kött, ugnspotatis och lite röd dippsås (cremefraiche och chilisås). Vi vuxna väljer lite mer variation på tallriken. I glasen finns ett vin som utan tvekan klarar (den gamla) devisen hellre mer mognad. Faktum är om inte 1997 Leoville-Barton från pålitliga Antony Barton i Saint-Julien precis är på väg att börja sin färd nedåt. 1997 är ju en lätt (tidigt mognande årgång) och de flesta viner är på utför nu med 13-14 år sedan skörd. Alla tre Leoville-vinerna är dock ovanligt långlivade, och särskilt Lascases borde ha några år kvar uppe på mognadsplatån. Kvällens vin är typisk mogen Saint-Julien claret med en härligt komplex doft och en givande smak med cassis och stall i grundnoter, kompletterat med en massa fina sekundära aromer av apelsin, ceder, starkvin och röda vinbär. Tanninerna är helt utmognade, men syran finns kvar och ger stadga. Vinet smakar som allra bäst med 30-40 minuteras luftning, och börjar sedan spreta lite. Om du har flaskor kvar rekommenderas konsumtion inom en inte alltför avlägsen framtid.

Premiär 2011!

2011-03-12T05:33:00.000-08:00

Solen skiner, snön på terassen smälter så småningom. Det blåser en del, och det elektroniska kvicksilvret visar +6, altså dags för ett enkelt nöje - årets första eftermiddagskaffe mot väggen i lähörnan på terassen! En enkel mugg presskaffe med lite rulltårta till i solskenet piggar kan vara det som gör livet ljust och glatt en lördag eftermiddag.

2001 Hermitage, J.M.B Sorrel

2011-03-11T11:14:00.000-08:00

Fredag och en viss högtidlighet med en mogen Hermitage på bordet. Firma J.M.B Sorrel är liten och arbetar traditionellt, ofiltrerat (se bilden) och med frukt från gamla stockar och det märks i glaset. Initialt är färgen det mest imponerande med en ovanlig täthet samtidigt som kanten är ganska tydligt tegelfärgad. Doften är aldrig stor, men djup. Syrah-tanninerna märks, de är ändå väl avrundade närmare 10 år efter skörd. Syran och kraften (maskulint vin osv) märks verkligen, efter ca 1 timmes luftning är vinet på topp och verkligt både gott och givande med en tydlig solbakad animalisk ton, svartpeppar och en längd som imponerar. Det finns naturligtvis en underliggande frukt (mörkröda bär?) samtidigt som balans och komplexitet egentligen är vinets forte. En härlig vinupplevelse!

1999 Ch Mangot, Cuvée Quintessence

2011-03-08T09:56:00.000-08:00

För en tid sedan beställdes lite blandade viner, mestadels Rhone- och Portviner men två flaskor av denna (för mig) helt okända St Emilion Grand Cru slank även med. Det är egendomens prestigevin gjort på 100% Merlot från gamla stockar och med en del modern teknik (låg avkastning, avstjälkning, sortering, grön skörd och 100% nya fat).

Vi drack i helgen och provar nu restslatten (oftast inte så kul när det gäller Bordeaux). 1999 är ett "lättare" år där de många viner (utom toppvinerna förstås) nu börjar närma sig slutet av mognadsplatån (eller tom börjat sin utförslöpa) och det är därför glädjande att se en tät och innehållsrik färg. Doften är stor och skön med fin kafferost och fudge från faten parat med svarta och röda vinbär, lite kola och mörk choklad. Tanninerna är helt utmognade och det spretar en aning, men på det hela taget en klart positiv överraskning i den lättgillade skolan. Vore kul att prova bättre årgångar som 2000 eller 2001.

Winefinder lanseringsprovning - inför släpp 1/4

2011-03-04T02:11:00.000-08:00

Winefinder marknadsför sig genom att jämföra med ”alternativet”. Jag tycker att det är mycket glädjande att det nu överhuvudtaget finns alternativ till det planekonomiska överförmyndaraktiga Systembolaget, och provar därför gärna vad Winefinder kan erbjuda. Som alltid är ju ”the proof is in the glass...”. Häromdagen provades altså ett trettiotal viner som Winefinder lanserar 1 april, 2011. Alla vinerna var åtminstone ”bra och rimligt värda sitt pris”, även om alla kanske inte passade min smak. Här följer ett urval som jag upplevde intressantast.

Deutz NV Deutz Brut Classic, Champagne
Det var ett tag sedan jag provade Deutz standard NV, men detta var riktigt trevligt med en fräsch och hyggligt komplex doft, bra tryck i både frukt och syra, Smakar sannolikt ännu bättre efter ett eller par år på rygg. Vore trevligt att prova parallellt med Roederer som annars är min favorit-NV. Deutz NV Rose var däremot inte min grej, medan Rose Vintage 2006 hade en fin jordgubbsfrukt och elegans, för den som föredrar Rose-champagne.

Seresin Chardonnay, Reserve 2006 Nya Zeeland Marlborough har en rikt gulfruktig doft med rejält med ek och fat, fast snyggt gjort. Frukt och fat balanserar rätt bra, för den som gillar stilen.

Henschke Tillys Vineyard 2007 Barossa Valley är intressant och rätt god, men lite besk (eller möjligen oren), då föredrar jag Torbreck WoodCutters Semillon 2009 från samma distrikt med en rik, gröngul färg, en stor doft av lime och lite vax och en rik, god Semillon-frukt. Smakar inte alls som en vit Graves – men gott ändå!

Sedan följde ett par felfria, men inte så spännande viner från Rheinhessen och Alsace, samt ett par tok-unga JJ Prüm viner från 2009 som var tydligt reduktiva och svårprovade idag. Har ännu inte riktigt lärt mig att uppskatta Mosel-viner fullt ut så jag avstår från vidare kommentarer.

Bouchard Pere et Fils är en gammal fin Bourgogne-firma som fått ett rejält kvalitetslyft de senaste åren, och det skiner igenom med stor tydlighet i 2007 Chambolle Musigny som har alldeles utmärkt skön jodgubbs-Pinot-frukt, orientaliska kryddor och härlig längd och balans. Ett av de godaste vinerna idag (trots att jag inte är en pinot-skalle egentligen). 2007 Le Corton från samma firma har mer struktur, ek (stjälkar?) och ger ett allmänt mörkare intryck idag. Det kommer säkert att bli en strålande Bourgogne med lagring, dock lite kostsamt för undertecknad.

Vidare till helt andra saker, Tyrells Rufus Stone 2008 från McLaren Vale, en lite söt och publikfriande Aussie men charmig och rättfram. Inte alls tokigt, och lite bättre upplevde jag än Edgebaston, Finlayson Family The Berry Box 2008 som hade lite SA-bakelit. Båda rimligt prissatta strax under 160 kr.

Firma Escorihuela, Mendoza levererar två viner där jag skulle välja det lite dyrare 2009 1884 RESERVE SYRAH före 2010 HIGH ALTITUDE, MALBEC-SYRAH som grillvin i sommar.

Två Barberor från firma Mauro Sebaste smakar båda mycket bra, särskilt 2008 BARBERA D'ALBA SUPERIORE, Centobricchi, som är i samma liga som Pio Cesare Fides och La Spinetta. Vore kul att hälla dessa parallellt. Samma firma levererar också 2008 NEBBIOLO D'ALBA PARIGI, en rätt bra och typisk Nebba. Hamnar dock i bakvattnet av 2006 BAROLO MONVIGLIERO som är riktigt god idag med en skön, stor doft av rosor, hyacint, nypon och en aning spearmint. Smaken är lång och balanserad, med ett rejält grepp av finmaskiga Nebbiolo-tanniner. En klar favorit denna eftermiddag! 2006 BAROLO PRAPO är strävare, tuffare och inte lika utvecklad, behöver lagras.

Tillbaka till Australien med ett antal goda viner där 2006 Hewitson Old Garden Mourvedre, Barossa står ut med sitt djup och generellt snygg och god. Samt 2008 Torbreck Juveniles också från Barossa som visserligen är söt, men god som sjutton och svårspottad, mycket väl värd sina ca 170 kr.

Provningens häftigaste vin är 2006 Luce från firma Frescobaldi, en lyx-supertoskanare på Sangiovese och Merlot och en massa dyra och extremt snygga fat, med rejält tät frukt som balanserar. Supergott och motsvarande prislapp (ca 640 kr).
2006 Henschke Keyneton Euphonium, Barossa är god med cassis och eukalyptus, och ovanligt bra balans. Provningen avslutas med två Amarone-viner, där 2006 Zenato Amarone della Valpolicella, Classico är tydligt bättre än sin enklare kamrat med alla bitar på plats: frukt, struktur, komplexitet och (för vinstilen) balans. Skulle jag gärna dricka en mindre mängd av (i en relativt stor kupa) till diverse lagrade, lite salta italienska ostar som avslutning på en höstmiddag.

Att tycka olika

2011-02-28T10:10:00.000-08:00

Middag med vännerna C&M med barn. Ännu en "köksinvigning" och denna gång äter vi även i nya köket kring nya bordet. Det funkar fint med 4 vuxna och 4 barn runt samma bord. Salvia-kyckling med pasta, och till det ett italienskt rödvin var tanken. Letar fram en 2003 Barolo Cerrati från Cascina Cucco som ju är relativt "snäll och tillgänglig" Barolo från det (alltför) varma året 2003. M, A och undertecknad gillar vinet klart, medan nivån i Cs glas inte sjunker lika fort. När flaskan ändå tar slut och jag skall hämta en till frågar jag C. vad som önskas - och får till svar "Kanske något som inte är lika kärvt och besvärligt?"

Det blev en 2006 Gran Coronas från Torres. Den gick hem bättre hos C... fast undertecknad spottade den ganska flitigt :-)

PS. Ett kul alternativ är 2009 CJ Pask Omahu Road Syrah från Hawkes Bay. Frisk och fräsch Syrah i nordrhonsk stil med massor av peppar och röd, syrlig frukt. Lite rökiga charkuterier kompletterar. Matvin. Blint hade jag satt detta i Crozes-Hermitage. DS

2003 Beychevelle

2011-02-25T10:46:00.000-08:00

Tillbaka i affären... altså i Saint-Julien. Home turf, my neighbourhood etc... tillbaka i kommunen som ofta levererar det vi behöver: en kombination av skön Bordeaux-frukt, fin komplexitet och den där svårdefinierade Medoc-kvalitéen. Kvällens 2003 Ch Beychevelle öppnar med en rubinröd ganska transparent färg och en Saint-Julien doft som bara förför oss - Saint-Julien parfymen är så tydlig och "in-your-face". Medoc Cab-frukt, apelsin, läder, stall, syra, ceder... allt man behöver i sin Saint-Julien-fix. En massa poäng (92-94+). Bäst idag och ett par år framåt, inget att spara särskilt länge. Drick och njut idag.

Det ljusnar

2011-02-21T12:26:00.001-08:00

Även om kvicksilvret pendlar mellan -6 och -20, så är ljuset när solen tittar fram annorlunda nu (varmare, starkare) jämfört med mitten på januari. Köket är nu "nästan klart", bordet är inhandlat och monterat, nya köksstolar beställda så inte så mycket återstår. Även på vinfronten har det ljusnat en del, veckan som gick innehöll tex:
- En trevlig, god och klart lärorik provning av Naturliga Viner med Niklas från importören WineTrade. Ett flertal goda, friska och synnerligen välbalanserade viner där Domaine Matassa och Domaine Trevallon kanske lyste allra starkast.

- En jättetrevlig vinprovarkväll tillsammans med Munskänksgänget hemma hos M+M med tema "Viner gjorda på biodynamiskt/ekologiskt odlade druvor". Spännande att prova efter de naturliga vinerna tidigare. Här är spännvidden lite större, fast alla vinerna är bra eller mycket bra, och de växer klart med luftning. En gammal favorit är 2009 Domaine de la Boissonneuse, Chablis från Julien Brocard (SB 5624 155 SEK) som vi gärna dricker en fyra till sex år efter skörd. Det går nästan lika bra med mycket luft.

- Ett par Bordeaux-viner på hemmaplan: 2004 Saransot-Dupre, Listrac som är en klart duglig bruks-Bordeaux med ganska lagom utveckling, viss komplexitet och en snygg tobakston. Inte lika "Listrac-tight" som tex Fourcas-Dupre, men inte direkt sämre. 1998 Labegorce-Zede, Margaux är klart utvecklad och mogen med tertiäraromer av stall och läder, elegant infattade i svartvinbärs- och violfrukt. Inget "grand vin", men likväl mycket gott.

Till sist, 2000 Barolo Riserva Tre Nasi, från Carlo Merolli i Danmark. Här får vi en skön, utvecklad Barolo med bra frukt och riktigt bra komplexitet (citrus, rosor, tobak mm). En till två timmar på karaff rekommenderas, liksom vinet. Vi går utan tvekan mot ljusare tider!

Madeira

2011-02-15T00:54:00.000-08:00

Madeira, den gröna ön mitt ute i Atlanten har ett lite mytiskt skimmer över sig. Vinerna är sensationellt långlivade (och svåra att hitta i Sverige). Därför är det ett lätt val att prioritera Munskänkarnas inbjudan till Madeira-provning, alldeles särskilt som vår ciceron är vinbloggsvännen Niklas med sina tre bloggar, stora kunskap och synnerligen generösa person. Jag uppskattar fortifierade viner (och Vintage Port lite extra) men kunskapen och erfarenheten kring Madeira är begränsad innan denna kväll. Det kommer att förbättras ska det visa sig. Vet ni tex skillnaden mellan canteiro och estufa? Det gjorde inte jag.

Niklas berättar kunnigt och engagerat om öns historia, personligheter, geografi och olika förutsättningar för odling av druvor, och framställning av olika typer av vin. Efter en liten stund får vi in första glaset en "20 Years Old Terrantez" från Henriques&Henriques. Det är en mycket god, ganska komplex skapelse med tallbar, nötter, örter och lite citrus. En viss fruktighet/druvighet. Hög, lång och välbalanserad syra. Terrantez är en av de ädla druvorna som sånär försvunnit från ön, men tack vare den (lilla, men dock) renässans som öns viner fått de senaste 10-15 åren så har också odlingen av Terrantez ökat från ett halvt ton till numer druga två ton per år! Terrantez ger oftast medelsöta viner med ca 40-80 gr restsocker, ungefär som Verdelho.

Sedan kommer 1937 Sercial Vintage från Pereira d'Oliveira. Detta är verkligen elegans i ett glas! Nötter, citrus och balans. En närmast oändligt lång och syradriven. Ett av kvällens två allra finaste glas. Sercial är den druva som ger de torraste och mest syrarika vinerna som behöver lång tid på fat (minst 20 år enligt reglementet, men 50-60 år enligt Niklas för att få rätt syrabalans).

Vi fortsätter med 1983 Verdelho Vintage från gentlemännen på Artur Barros e Sousa Lda. Här får vi kvällens skönaste och öppnaste doft med päron och massor av nötter och mandlar. Verkligt gott och tillgängligt. Det andra av kvällens glas för undertecknad. Verdelho ger normalt medelsöta viner, och är många Madeira-nördars favorit bla för sin komplexa men balanserade doft. Det är bara att hålla med.

En 1957 Boal Vintage från Henriques&Henriques kommer in och är en klart mörkare och sötare kamrat med melass, bränt socker, fikon, tobak och lite knallpulver. Första doften är en aning funky, och det finns en aning grums i vinet, men det gör inget - också denna är mycket god, men de två glasen innan är elegantare.

2000 Malvasia Colheita Cask 40a från Vinhos Barbeito är uppenbart yngre med en fräschare och blommigare doft, trevliga nötter (bla pistach) och mandelmassa. Också denna är mycket god och med bra balans och visar att Madeira inte måste vara 65 år gammal för att uppnå balans. Det beror förstås dels på druvan, där Malvasia ger mest restsocker (ofta omkring 100 gr) istället för att lagring ska runda av syran, dels på lite modernare vinmakning. Synnerligen väl värt sina 30 EUR.

Det finns ett par "inte lika ädla druvor" där Tinta Negra Mole (TNM) intar en särställning med sina ca 85% av all odling på ön. Det är för att den är lättodlad och tålig, och ger nästan lika högt kilopris (ca 1,10 EUR, jmf med 1,20-1,40 EUR för de ädlare sorterna). Vi provar 2002 Tinta Negra Mole Colheita Cask 110 från Vinhos Barbeito, och det är inget dåligt vin - men i min bok hamnar det rejält i bakvattnet av de övriga i kväll. Vinet har både sötma och syra och mineral, men är ändå inte i rikti balans upplever jag.

Avslutningsvis två riktiga sötingar: 15 Years Old Doce från Pereira d'Oliveira som är mörk, söt, bränt socker och en lite rökig doft. Syran finns där också. Till det bjuder Niklas "Bolo de Mel" en mäktig, torr chokladkaka med massor av olika nötter i (originalrecept från Madeira) - suveränt gott! Stort tack för en fantastisk kväll! Nu återstår bara att övertyga familjen att resa till Madeira.

PS. Hur var det nu med canteiro och estufa? Jo, canteiro är den traditionella (riktiga) metoden att lagra vinerna på fat i stora, varma vindar och så småningom flytta faten längre ned när de värmts&lagrats tillräckligt. Estufa är ett slags stora tankar / kar som har en värmeslinga i sig för hetvatten. Uppnår liknande effekt men inte lika skonsamt - och används mest för enklare Madeira-viner (om jag uppfattade saken rätt). DS

Några fler ord

2011-02-07T12:16:00.000-08:00

Köket är nu monterat, och en hel del köksattiraljer på plats. Det blev snyggt, och för det mesta en klar "upgrade" - men även ett par smärre missar. Nåväl, de får vi väl leva med. Nu ska vi bara skaffa allt det andra som behöver uppgraderas (köksbord, stolar, lampa, gardiner etc).

Virusarna härjar fortfarande på olika sätt, mest i käken, öronen och huvudet... fast dagens läkare pratade om visdomständer. Inte det minsta roligt, ska till tandläkaren imorgon.

Det blev även några viner i helgen, bäst var en lagrad (ca 2 år sedan inköp) halva NV Roederer, faktiskt riktigt bra skumpa! En magnum 2000 Crozes-Hermitage från Yann Chave dracks med nöje i förra veckan, fin Rhone-Syrah karaktär med snygga röda bär (mest vinbär), lite peppar och chark, och en heltorr, lång och balanserad eftersmak. Har nog precis passerat zenit.

En 2006 Château Ducluzeau (SB 94791) från Listrac-Médoc har också provats. Mörk, rödblå färg, viss utveckling i doften med svarta vinbär, plommon och en liten grön örtbukett. Smaken är medelstor med samma vinbär och plommon, här får vi också lite ceder och ett ganska snällt tanninsnörp. Rätt bra tidig drickbarhet, och inte alls så "tight" som många andra viner från Listrac. En hyfsad bruks-Bordeaux, som gärna skulle kosta en tjuga mindre.

Ord

2011-01-29T05:34:00.000-08:00

Hån
Hets
Tokstress
Gråmulen skidåkning
Hostande fyraåring
Virusinfektion
Kalenderinferno
Tokstress & mer hets
Köksrenovering
Hämtmat
Trött, tröttare, tröttast
Igentäppta bihålor
Jaga hantverkare
Ingen direkt lust att varken prova eller dricka vin
Sen får man tänka lite själv...

Krta noter GSM & Bdx

2011-01-24T13:01:00.000-08:00

Den gångna helgen har det druckits lite GS, GSM och Bdx. Här följer korta noteringar:

2004 Clos du Caveau, Vacqueyras
Sista flaskan av en gammal bloggfavorit. Nu är vinet ordentligt utvecklat och ger en skön röd färg med både frukt och fina andrahandsaromer med bla lite starkvin, mycket gott och evt. kvarvarande flaskor rekommenderas att dricka snart.

2005 The Medley, Killikanon, Barossa&Clare
En GSM blend som vi provat tidigare med gott resultat, och det smakar likabra denna helg med många söta frukter och fin längd. Inte lika utvecklat och komplext som Vacqueyras-vinet, men med renare frukt istället. Relativt hög alkohol och fruktsötma, men snyggt hanterat. Skruvkork och flera års drickbarhet framåt.

2005 Les Hauts Granget, St Emilion GC
Den (enda?) bruks-StEmilion på SB, inköpt för ett par år sedan för ca 150 SEK. Inget märkvärdigt vin, utan en tidigt mognande, helt färdig StEmilion med lite lakrits och korinter i den ganska snälla frukten. Gott så, också dags att dricka rätt snart.

2006 Ch Pibran, Pauillac (37,5 cl)
Inköpt på SB för drygt 130 SEK, bla eftersom 2005orna fick så god kritik. Vi har även provat 2001an ett par gånger med lite olika resultat. Denna halvflaska är iallafall njutbar med tillgänglig cassisfrukt, lite blyertspenna och en viss Pauillac-bläckighet. Det finns en del rostade fat, men snyggt integrerade. Ganska modern stil och drickbar idag, sannolikt lite bättre om ett par år (på helflaska).

Röda Räkan 2011

2011-01-18T12:58:00.000-08:00

Den italienska vincirkusen Röda Räkan (Gambero Rosso) är i stan igen, och det är alltid (?) kul att kolla in. Årets show innehåller 56 producenter som alla är utvalda av Gambero Rosso. Det hela är snyggt och välproducerat, men kanske lite väl industriellt och storskaligt? Jag provar en hel del viner under eftermiddagen, och i stort sett alla är åtminstone "bra" eller sådär 15 av 20 p (med något undantag för några enklare bordsviner, som är felfria och korrekta - men kanske inte så spännande). Men det är faktiskt inget vin som riktigt står ut som ett "Wow-vin, det här måste jag försöka få tag på omgående". Inget vin som motiverar köande inför ett släpp på Passagen. Lite nedslående faktiskt, eller så har jag blivit väldigt blasé gällande vin.

Nåväl - här är iallafall några viner som jag upplevde höjde sig över mängden:

2006 Barolo, Pio Cesare
Pio gör sällan dåliga viner, även om Langhe Nebbiolon åkt lite bergodalbana ibland. Den 2007a som fanns på mässan var OK. 2006 Barolon var klart bättre med riktigt fin Nebba-frukt som riktigt doftar orangea rosor (som jag tycker en Nebba ska göra), smaken ger också en fin kompott av citrus, nypon och en gnutta tjära. Tanninerna biter ifrån rejält, men snyggt. Går att dricka idag, men ryggläge tre år rekommenderas. 2004 Il Bricco Barbaresco var också bra, med lite mer volatila syror, lim och lösningsmedel. Mina pengar skulle gå till Barolon, trots att jag normalt föredrar Barbaresco.

2006 Gaja Barbaresco
Är svår att helt hoppa över. Det är ett mycket bra vin, en riktigt snygg Nebba med högsta klass på vinmakning och (internationell) fathantering. Mina pengar köper dock hellre tre av Pios Barolo. Gajas Brunello (Pieve Santa Restituta - Rennina 2004) går förstås heller inte av för hackor, dagens Brunello av de jag provade med bra balans mellan frukten och den syrliga piptobak som jag oftast hittar i Brunello.

2006 Sarmassa, Marchesi di Barolo
Bordet bredvid Pio och det finns många likheter, frukten är nästan lika bra som Pio och tanninerna lika effektiva. Vilken som är bäst om tre (fem? sju?) år vågar jag knappt sia om.

2007 Alighieri - Valpolicella
Är egentligen en Ripasso om jag förstod det hela rätt. Min favorit vid detta bord som ändå innehöll ett par erkänt goda Amarone. Jag föredrog den snygga, fräscha och eleganta frukten i denna.

2006 Lombrone Montecucco Riserva var godare idag än 2007 Grattamacco Rosso, Bolgheri. Fast med ett par år på rygg så är nog läget omvänt.

2006 Rocca di Frassinello, Toscana IGT (Maremma, med samma ägare som Dom Castellare di Castellina i Chianti)
Var utropstecknet vid sitt bord med tillräckligt bra frukt för att balansera eken.

2006 Simposio, Tenimenti Angelini
Angelini är en stor firma med flera vingårdar och över 170 hektar. Man gör många olika viner, bla. Val di Suga Brunello. Jag har provat dem flera gånger i olika årgångar, och de varierar lite, men brukar gå från hyfsad till bra eller mycket bra. Minns särskilt en 1999 Monsenese, Chianti Riserva som var alldeles utmärkt. Idag gillade jag Simposio bäst med helt enkelt bäst frukt.

Några viner från Abruzzo fick avsluta, de flesta görs på en huvuddel Montepulciano och sedan lite tillskott. Utropstecknet här var 2007 San Calisto, Montepulciano d'Abruzzo från Valle Reale. Rejält fruktig, men ändå med struktur och rätt bra balans.

Lärdomarna liknar de jag upplevt på andra italienska evenemang:
- Ekplankan är (alltför) ofta (alltför) närvarande
- Bra Nebbiolo är bra vin!
- Det finns bra, intressanta mindre producenter (även om jag inte hittade så många idag) - tex hade en 2001 Etna Rosso från Calabretta suttit fint som kontrast till all frukt och ek.
- Italienska viner handlar mycket om mångfald och regionsidentitet, vilket ju är trevligt!

Blandade WF nyheter

2011-01-15T03:45:00.000-08:00

Häromdagen ringer vinkompis R. och undrar om jag vill ha några restflaskor från Winefinders journalistprovning och prova? Det var inte särskilt jobbigt att acceptera, så jag får ett halvdussin flaskor med mig hem till vännerna P&I på fredagsmiddag att prova. Det var ett tag sedan vi sågs ordentligt, barnen har växt och det är väldigt trevligt att bara ses, prata, dricka lite goda viner och äta alldeles utmärkt god helstekt supermör ryggbiff. Jag försöker ändå ha lite ordning på provandet och gör några korta anteckningar. Alla vinerna är bra (trots att de öppnats någon dag tidigare). Vi inleder med Bründlmayers standard GV i ena glaset (ej från WF, 2009 tror jag): den är mycket ungdomligt syrarik med fina gråpäron och god! Sedan "2009 The Agnes" en chardonnay från firman Crystallum, som handlat druvor från svala lägen i Western Cape. Vinet är ganska modernt i stilen och med en tydlig, men balanserad ekhantering. Det är mycket stor skillnad mellan den slanka, pigga och syrliga GVn och den fylligare, ekigare och fruktigare Chardonnayen. Alla runt bordet gillar båda, och The Agnes är ovanligt välbalanserad.

Sedan kör vi två par röda: en Bdx och en sydfransos i varje par. Kanske hade varit bättre att ta de två Bdx i ett par... men nu blev det inte så.

2005 Ch Rouziers, Montagne St Emilion

Röd färg, öppen och utvecklad doft, riktigt bra. Hallon, anis och lite undervegetation i smaken. Känns ganska typisk högra stranden (65% Merlot om jag minns rätt). Inte tung utan utmärkt balans, perfekt och typiskt matvin och bruks-Bordeaux. Drickes nu och inom ett par år skulle jag tro.

2007 Gerard Bertrand La Forge, Corbieres-Boutenac

Gjort på 50 % Carignan och 50 % Syrah från den lilla vingården La Forge med gamla rankor, och ganska modern teknik och nya fat. Ett imponerande vin, med riktigt tät mörkröd färg, en innehållsrik doft med mörka bär, mörka plommon och lite kirsch, smaken är rik och vi upplever den som modern med sin kombination av fyllig mörkbärfrukt, mörk choklad och mjuka tanniner. Gott, men ändå inget vi riktigt går igång på.

Fler som nyligen provat:
http://rhonarna.blogspot.com/2011/01/2007-gerard-bertrand-la-forge.html
Finns även i BS 72250.

Nästa röda par ut är:

2005 Ch La Bonnelle, StEmilion Grand Cru

Vinet kommer från kommunen St Pey d'Armens öster om St Emilion, vingården är på 13 hektar och vinfieras traditionellt. Tätare färg och fylligare än kusinen från bergen, plommon, mandelmassa, lakrits och en aning medicinalton. God, relativt modern StEmilion som går fint att dricka idag och sannolikt flera år framåt.

2007 Domaine le Sang des Cailloux, Cuvée Lopy, Vacqueyras

75% Grenache från gamla (mer än 65 år) rankor och 25% Syrah. Skön röd färg, suveränt god och balanserad där Grenache bidrar med frukt och yppighet och Syrah med tyngd och struktur. Lite mandelmassa och kirsch. Utmärkt att dricka nu och säkert även om ett par år. Den flaska som tar slut först.

Stort tack till P&I för en supertrevlig kväll och till R. för vinerna!

2001 Morgenhof Estate, Stellenbosch

2011-01-07T11:08:00.001-08:00

Vi fortsätter att dricka 10-åringar såhär i början av 2011, denna gång en klassisk Bordeaux-blend från Stellenbosch - 2001 Morgenhof Estates Premier Selection, gjord på 60% CabS, 25% Merlot, 9% CabFr och 6% Malbec. Verkar vara firmans "topp-cuvée". Morgenhof ägs sedan 1993 av Mrs Cointreau och sägs vara ganska "fransk" i stilen. Vi har tidigare provat 1999an med gott resultat, men detta är (såvitt jag minns) första 2001an. Färgen är djupröd, ganska tät och en aning brun i kanten. Doften är medelstor och med mest mörk frukt (söta körsbär och mörka plommon) men även lite komplexitet. Smaken är mycket bra med skön, tät frukt, lite choklad och snälla sammetstanniner. Längd och balans är fina. Ingen rökskada alls! Alkoholen sägs vara 14,1% och det känns rimligt. En god och välbevarad 10-åring.

2001 Mondot, St Emilion GC

2011-01-06T12:49:00.000-08:00

Vi inleder 2011 stilenligt med två rödviner från Bordeaux: 2001 Fourcas-Dupre, Listrac som är något så ovanligt som en utvecklad bruks-Bordeaux inhandlad på Systembolaget! Släpptes i november för rimliga 159 SEK. Vi får en god, utvecklad Bordeaux-doft med stall och undervegetation. Smaken är ganska stram och slank med lite röda vinbär och en rätt typisk "tight" Listrac-smak med lite blyertspenna. Gott, men frukten är lite tunn för att vi skall storhandla.

2001 Mondot är andravinet från topp-slottet Troplong-Mondot i St Emilion. 2001an klockar in på ganska rejäla 13,5%, och är ovanligt nog dominerad av Cabernet (Franc antar jag), det görs mellan 10 och 30 000 flaskor per år. Detta är andra flaskan vi provar, den förra dracks för ett par år sedan med gott, men på inget vis spektakulärt resultat. Kvällens flaska är kanske inte spektakulär, men väldigt god direkt från första klunken. Stor, utvecklad och komplex doft. Smaken innehåller mörka plommon, lakrits, och såväl syra som struktur och en komplex och lång avslutning. Riktigt riktigt gott! Enda invändningen är att vinet börjar spricka upp efter en 5-6 timmar i öppnad flaska, då en lite trist bitterhet börjar visa sig och harmonin försvinner. Dags att dricka snart om du har flaskor kvar.

Avslutning på 2010

2011-01-04T06:43:00.000-08:00

Julhelgen tillbringades hos svåger och svägerska i Schweiz, tyvärr följde även förkylningsviruset med dit. Ett par intressanta viner blev det iallafall - en mogen Barolo från 1991 inköpt hos lokal vinhandel för rimliga 25 CHF (ca 175 SEK), en 2005 Ch Fonreaud, Listrac också till rimliga 20 CHF (ca 140 SEK) smakade som den bör - bra, lite tight struktur och ändå rätt fruktdriven och modern stil. Provade även en vit Petite Arvine, som var helt OK till raclette, men kanske inget jag kommer att privatimportera i mängd. Väl hemma i Sverige blev det bla en av farfars favorit-bruks-Bordeauxer 2005 Ch Le Doyenne (tack till Gabriel på Bristly) som vi tycker levererar riktigt bra nu och klart mer än sin modesta prislapp.

Nyårafton firades på hemmaplan med gäster och barn, trevligt och bitvis "ett himla liv" med 8 barn. De vuxna lyckades bidrog även till ljudvolymen bla hjälpta av: Camille Savés Cuvee Prestige - rik, krämig och mogen champagne som tog slut fort. En NV Guy Charlemagne Blanc de Blanc fick rycka ut, den är stramare, med högre syra och kanske lite elegantare. Till förrätten en 2007 Bourgogne Blanc, Cuvee Saint-Vincent ifrån negocianten Vincent Girardin smakade utmärkt med bra tryck i frukten, mineral och välbalanserade (men närvarande) ekfat.

Till varmrätten blev det en 2000 Haut-Bages Liberal, Pauillac: riktigt snygg, lagom slank och elegant cassisfrukt och blyertspenna. Bra längd och utmärkt balans. Viss utveckling idag, smakar säkert inte sämre om ett år eller två. Tog slut först. Även en 2003 Vasse Felix Heytesbury, Margaret River fanns på bordet med yppigare och sötare frukt. När mer Bordeaux efterfrågades så korkade jag upp en 2004 Ch Potensac, Medoc. Här fick vi än mer tyngd i frukten, lite lakrits, men inte samma elegans som 2000 HBL. En 2005 Ch Cantegril, Sauternes fick avsluta vinerna med persikor, karamell och viss utveckling. En alltigenom god avslutning på 2010!

Vin-ödeläggande förkylning

2010-12-18T06:21:00.000-08:00

Sedan en vecka är det torrlagt. Jag har haft ett rätt stort antal förkylningar under årens lopp, särskilt sedan G. började på dagis för sex år sedan. Men denna som slog till förra helgen var en av de värre med redigt halsont, feber och en normal årsförbrukning av pappersnäsdukar på fyra dagar. Svartvinbärssaft, te och nyponsoppa har varit dryckerna "par preference". Efter julhelgen kanske det är dags att våga närma korkskruven en flaska rekorderlig Bordeaux igen... vi får se. Lev väl till dess - och God Helg.

2006 Neudorf Chardonnay, Nelson

2010-12-05T10:14:00.000-08:00

Söndag kväll serveras ugnsbakad lax med lime, samt en fänkålsrisotto till. A. vill gärna ha en fyllig och lite smörig Chardonnay. Vi skruvar därför upp en sådan från det lilla distriktet Nelson på norra delen av sydön. Detta är "cuveé normale" och inte den vingårdbetecknade Moutere, som blandar druvor från Moutere med kringliggande gårdar. 2006an upplever vi som klart drickfärdig med rik, yppig och tillgänglig gul och tropisk frukt, popcorn (förstås) men det är snyggt sammansatt och balanserat. Riktigt gott och nivån i flaskan sjunker i god takt. Är sannolikt i närheten av sin "peak", så bör drickas inom en inte alltför avlägsen framtid. En liten eldighet i eftersmaken avslöjar dryga 14% alkohol.

1977 Leoville Lascases och en kvartett Brunello...

2010-12-04T07:35:00.001-08:00

Vinprovarkväll med Munskänksgänget hemma hos C. Snön hänger från träd och hustak, verkligen vinter i närförorten. Det är stilla, kallt och fridfullt, bara ett par medresenärer på bussen som skall på annan sorts fest. Inne hos C. är det ljust och varmt - och det börjar utmärkt med en riktigt bra NV från Roederer i vackra, gamla och stämningskapande champagneskålar i slipad kristall.

Vi får sex glas med rött att prova blint, C. ger ledtråden att det finns två teman, det ena gällar alla vinerna och det andra för fyra av dem. Efter en första doft och smakgenomgång lutar jag åt att glas 1-4 är relativt ung italiensk Sangiovese av god klass, medan glass 5 och 6 är betydligt modernare i stilen, glas 5 är rätt ordentligt fatad och glas 6 knappast från Italien alls. Samtidigt så finns det ju producenter i Italien som gör lika moderna viner som varsomhelst i "Nya Världen" - så man bör egentligen sluta med den indelningen. Det händer rätt mycket glasen med mer luft, framförallt utvecklas doftintrycken. Smaken är en rätt typisk kombination av "snygga surkörsbär", rätt hög syra och ganska så strävsamma tanniner med lite inslag av trä och tradition. Glas 1 och 2 gissar jag är bra Chianti Riserva, medan 3 och 4 skulle kunna vara Brunelli. Glas 5 bör vara en Castello di Fonterutoli och 6 gissar jag är en Sangiovese från Californien av god klass.

Facit:
2004 Tenuta Sesta, Brunello
2004 Tenieri, Brunello
2005 Ciacci Piccolomini d'Aragona, Brunello
2004 Val di Suga, Brunello
2006 Castello di Fonterutoli
2008 Rosemount Sangiovese

Verkligen en kul provning, såvitt jag minns har jag aldrig provat fyra Brunello parallellt. Allt eftersom kvällen går så utvecklas alla glasen, men främst 1-4, och blir mer och mer Brunello-lika med torkad frukt, tobak (den finns där även i början), lite eneträ eller ceder (som kan lura en till vänstra stranden i Bordeaux) och en italiensk kryddlåda med bra längd. Australiensaren är initialt klart öppen och god, men tappar under kvällen då varken struktur eller tillräcklig "stuns" i frukten jämfört med vinerna från Brunello. Fast för prislappen 89 kr är det intressant och gott. Castello di Fonterutoli är som det är, en supermodern Toscanare med ganska yvig fathantering som ändå smakar mycket bra, kanske delvis tack vare den goda årgången 2006.
En härlig Boeuf B. och mandelpotatis smakar strålande till vinerna. Glas 2 - Tenieri är nog en aning vassare än de andra med lite mer frukt och längd.

Sedan blir det efterrätt och då letar C. fram en 1975 Ch Coutet från Barsac! Mycket mörk bärnsten, och lite smulig kork, men vid absolut gott liv och härlig längd. Suveränt gott och kul att prova. Det visar sig finnas en del annat gammalt från Bordeaux i källaren (ett arv), så vi kikar runt och när vi hittar en 1977 Leoville Lascases så säger C. "Vi provar!"... och det säger man förstås inte nej till. 1977 är väl inte känt som det bästa året på 70-talet (snarare tvärtom) men Lascases lär ha gjort bra vin åtminstone sedan 1975. Denna flaska är en högtidsstund för en Saint-Julien-junkie; mogen cassis tillsammans med järn, jord, svamp och undervegetation i snygg harmoni. Längd och balans är utmärkta, ett (lagom) historiskt glas! Stort tack till C. för suverän kväll och förstås till vinvännerna för umgänget, diskussionerna och trivseln!

PS. En annan kväll i en annan förort finns 2002 Ch Beychevelle, Saint-Julien i glaset och gör inte heller bort sig - god, utvecklad Saint-Julien med finfin läskande balans. Riktigt bra 2002a i skönt drickläge nu. Rekommenderas för den som har i källaren. DS

2005 Langhe Nebbiolo...

2010-11-28T11:51:00.000-08:00

... kan vara rätt olika viner. 2005 Langhe Nebbiolo i version A) är närmast en lingonsyrlig hudkrämskarikatyr; som dessutom smakar ungefär likadant efter en vecka i öppnad flaska. Inte särskilt kul, men oväntad "staying power". Version B) innehåller allt vi vill ha i en ung Nebbiolo med skön utvecklad nyponfrukt, tjära, rosor och sammetstanniner med ett rejält grepp i fin harmoni. Tyvärr smakar det inte alls lika bra dag2 (även om det inte är dåligt).

Facit: version A) Cantina Baricchi, som altså inte alls kan rekommenderas utom för den som verkligen gillar hudkräm och lingon. Första bommen från Carlo M. Version B) levereras av La Spinetta, där vi rekommenderar 30 min i karaff och sedan omedelbar konsumtion.

I helgens avslutning så fick även 2004 Cote de Nuits Villages från Domaine Gille sin revansch. Nu får vi en skön hallon-Pinot med rejäla mängder orientalisk kryddlåda och "gamey smell". Syran och transparensen är hög, tanninerna låga. Kanske är denna på väg över kanten? Hursomhelst kul med mogen Bourgogne.

TGIF late November...

2010-11-26T11:18:00.000-08:00

Förra helgen dracks ett par hyfsade viner från gamla världen; först en 2004 Cote de Nuits-Villages från Dom. Gille som tyvärr var korkad. Sedan en 2007 Post Scriptum, Douro, från Prats+Symington. Mycket bra modern och balanserad Douro-blend. Till sist en 2000 Cornas från Chapoutier som var OK, men lite väl rustik och murrig. Inget vin som fick igång bloggar-lågan. Veckan som gick innehöll främst en massa jobb och öroninflammation hos sonen, inte särskilt kul det heller. Veckan innehöll också en trevlig Piemonte-provning med flera goda viner, fast 2004 Ratti Barolo Rocce är ju väl dyr. Även de andra vinerna låg på 350-550 SEK i BS, inget som lyser upp en mörk november det heller. Men så var det fredag, och då var det dags! Dags för 2004 Ch du Tertre, GCC Margaux. Och här går både jag och A. igång på alla cylindrarna - skön mörkröd färg, en doft med svartvinbärsfrukt och djup. Smaken innehåller fin svartvinbärsfrukt, piptobak och en bra komplex avslutning. Visst finns där en del grön paprika (ca 30% Cab Franc) men det passar bra i helheten. Flaskan avverkas i närmast rekordfart. Ingen jättelängd eller ett "Grand Vin" kanske, men verkligen riktigt gott för knappa 230 SEK (hos Winefinder.dk i somras). Tur att det finns ett par flaskor kvar i förrådet, då skall vi nog överleva även november 2010!

Cabernet Bonanza i November

2010-11-20T02:54:00.000-08:00

En mörk novemberkväll kan lysas upp ordentligt av god mat och stora vinupplevelser. Vinerna denna kväll introduceras av erfarne vinmakaren Ray Kaufman som bla gör vinerna hos Laurel Glen uppe på Sonoma Mountain. Laurel Glen har i många år gjort långlivade viner från bergsdruvor till relativt överkomliga priser. Kul att prova tre viner med utveckling.Vi inleder med deras viner i

Flight A – "Ray K: Wines who speak for themselves…"

1992 Laurel Glen Estate: Doftar klassisk Bordeaux med röda bär, hög syra och mineral. Tanninerna är klart märkbara, och kanske inte riktigt så finkorniga som man kunde önska. Likväl ett mycket gott, utvecklat och moget vin. Blint hade jag satt denna i Bordeaux 9 dagar av 10. Verkligt kul att prova.

2000 Laurel Glen Estate: Kalasgod doft med precis balans mellan frukt, fat och utvecklade sekundäraromer. Smaken är elegant och balanserad Napa med fortsatt ganska hög syra och tydliga tanniner.

2004 Laurel Glen Estate: Mer frukt och lite rundare, silkigare och snällare tanniner (trots att det är yngre vinet). Ray tror att detta kommer att utvecklas minst lika bra som de äldre vinerna med lagring. Vore kul att prova om 12 år.

2007 Ramey Napa: En blandning av olika lägen i Napa. Ray tyckte det var en naturlig fortsättning med fin frukt, runda tanniner och bra drickbarhet. Det är bara att hålla med: frukten är yngre och yppigare med tydligare söta körsbär, vinet är dock ganska väl stoppat och med hygglig struktur. Inte dumt alls!

Flight B – Continue down towards the Bay Area, still relatively cool...
Arietta Wines i ganska svala Carneros (främst känt som Pinot och Chard terräng).

2007 Arietta Variation1 (ovanliga kombon Syrah & Merlot): Först lite tillbakadragen, men efter en 15-20 min luft i glaset riktigt bra och god med liten charkton. (92-93)

2007 Arietta H-Block (Merlot & CabFranc): Initialt liknar detta vin Variation 1, men lite elegantare. Ingen direkt gräsig ton, ändå god sval frukt. Utvecklas mycket med luft i glaset och blir lite mer harmonisk och elegant. (93)

2007 Gemstone Proprietary Red (huvudsakligen Cab Sauv och lite Petit Verdot, görs av Philippe Melka). Från lite varmare område (16 acre hillside property in Yountville) än Carneros, rikare och tyngre – ändå verkligt bra balans med polerad, rik frukt och riktigt bra längd. Min favorit i flighten (94+)

2007 Blankiet Paradise Hill: Ligger nära Dominus-vingård, perfektionism i vingård och vineri. En rikare, tyngre stil som ändå har riktigt bra elegans i 2007. De som sitter vid bordet har många fler Blankiet-årgångar under västen och tycker att 2007 är ovanligt elegant. Mycket gott, snyggt och hedonistiskt, riktigt bra. Men inte helt gratis... (94+).

Flight C – Ray K The Diversity flight...
2007 Araujo Eisele : Varmt område, men Eisele en relativt sval del, uppe på bergsryggen med svalka från havsbukterna. Riktigt bra frukt med lite orientaliska kryddor. Snygg fatbehandling. Ingen som helst syltighet. Växer ännu mer med luft i glaset. Frukt och elegans i ett glas, supergott (94+).

2007 Quilceda Creek : Washington state, öken, varma dagar/kalla nätter. Mycket tydligare svartvinbär med egen, sval, och bärig ton. Inte riktigt samma ryggrad, struktur och fyllighet som Napa cabbarna. Lite annorlunda, ändå gott och elegant. Många Parker-poäng.

2007 Staglin Estate från Rutherford (impeccable organic farming, alluvial well drained soil) 95% Cab. Upplever den som en typisk Napa-cab med stor och rik frukt, ett koncentrerat vin med cassis och björnbär. Lite mörk choklad. Häftig och väldigt god (även om någon kanske tycker att alkoholen är väl tydlig) (94?)

2007 Ramey Annum “Ray K: A winemakers wine” 98% CabS + 2 %PV från huvudsakligen tre vingårdar uppe på Spring Mountain. Bra och snygg, rätt Cali-typisk Cab. Välbalanserad frukt, fat och struktur – ändå med viss elegans. Mycket gott. (92-93)

Vid det här laget börjar det bli alldeles väldigt svårt att spotta...

Flight D – “Power, somewhat a knock-out flight with deep core of fruit…” inleder Ray med. Jag upplever ändå att det också finns en del elegans och balans.

2006 Pahlmeyer Estate (mainly mountain fruit ca 80% Cab), svårartat gott med massiv svartvinbärs- och björnbärsfrukt, som ändå balanseras snyggt av syra och tanninstruktur.

Till sist tre viner från den lilla ”franska” firman Luc Morlet (som jobbat med många välrenommerade: Newton, John Kongsgaard och Peter Michel)

2007 Luc Morlet Mon Chevalier (Knights Valley, där paret Morlet bor)
Mycket bra!

2007 Luc Morlet Coeur de Vallée (Oakville, frukten från vingården To Kalon, 76% Cabernet Sauvignon & 24% Cabernet Franc)
Ändå lite bättre med lite mer komplexitet. Svartvinbär, björnbär och mörk choklad förstås, lite mörka plommon, piptobak och snygg gräsighet/undervegetation kompletterar. Superb längd och balans. Hade jag gärna haft i källaren (men väl kostsamt).

2007 Luc Morlet Passionement (Oakville)
Utvalda fat. Jag upplever att detta är lika bra som Coeur de Vallée, och kanske en aning bättre, svårt att skilja dem åt ikväll.

Som en extraknorr så kommer generösa R&B med två blinda extrakaraffer:
Det första glaset doftar och smakar Bordeaux på mycket eleganta och välbalanserade stereoider, mycket gott, så min gissning faller åt Napa eller ett toppvin från Margeret River som är i början av sin utveckling, kanske en 2004a? Facit: 2003 Ch Pavie! Glaset försvinner fort. Det andra glaset är mer knutet till att börja med, med luft så tittar både nypon och spearmint fram och gissningen blir en riktigt bra, rätt modern Nebbiolo från ett bra år. Tanninerna är otroligt finkorniga, men ger ett verkligt grepp. Min gissning blir en riktigt bra modernist-Barolo från 2001. Facit: 2004 Cannubi Boschi från L. Sandrone.

Att sammanfatta är inte lätt, flertalet viner (faktiskt nästan alla) ger svårartat ha-begär, men gräver också avgrundsdjupa hål i de flesta vinbudgetar. Verkligt kul att prova, och en väldigt trevligt kväll! Inte alldeles oväntat är det G&L på Divine som står bakom arrangemanget tillsammans med KC och N som ordnat maten på ett alldeles strålande sätt. Stort tack till er alla!

PS. Betald med egen, nu tydligt tunnare plånbok. DS

Fyra decennier Bordeaux

2010-11-13T06:56:00.000-08:00

En sommarförmiddag på semestern i Danmark hittar jag en vinhandel som har en hel del mogna viner i ganska dammiga lådor. För det mesta är priserna lite väl höga, givet halvdana årgångar, eller slott som idag har betydligt bättre rykte än de hade på 1970- och 1980-talet. Ändå kan jag inte motstå frestelsen att handla en flaska 1970 Pontet-Canet, Mis en Bouteilles dans Cruse & Fils Freres, dvs tappad på flaska hos negocianten och inte på slottet. Flaskorna ser ”lagom” dammiga ut, och nivån är hög och bra. Pratar lite med vinhandlaren som tycker att dessa håller ihop rätt bra fortfarande, men ska drickas direkt efter att ha urkorkning (pop’n’pour altså :-). Tanken på en Pontet vertikal föds, men jag har lite för få flaskor och årgångar för att det skulle kunna genomföras. Däremot har jag lite 1990-tals Cru Classe som börjar bli dags att dricka, och handlade dessutom en 1985 Leoville-Poyferre hos vinbutiken The Sampler i London i juni. Slutsatsen blir då att sätta ihop tre flighter med fem viner vardera; en 1970-1980-talen; en 1990-talet och en 2000-talet. Samt att samla 10 ”Bordeaux-tokar” som vill tillbringa fredagskvällen med att prova (inte så väldigt svårt faktiskt ;-). Som arrangör blir mina anteckningar ännu mer knapphändiga än vanligt, så redovisningen blir lite ojämn (tex bara poäng på de första 9 vinerna).

Flight A – 1990 talet
En rätt utvecklad doft med lite både röda och svarta vinbär, samt lite andra röda bär och kryddlåda. Ganska bra tryck i tanniner och syra, lite oborstad men bra. Utvecklas mycket i glaset. Jag tror att detta är ett av Medoc-vinerna, utan att veta exakt vilket (89-90).
Facit: 1995 Beausejour-Becot, GCC St Emilion
Redan bortkollrad innan man är ur startgropen. Detta bör nog drickas inom ett par år.

En snällare doft, lite söt med mörka plommon. Smaken är god, modern med lite nougat och fudge. Bra längd och balans. Utmärkt att dricka idag (92-93). Jag gissade först att detta var Beausejouren, men det var det inte och andragissningen var korrekt: 1999 Domaine Chevalier, Pessac-Leognan.

Här får vi en klart mörkare, tätare färg med ett djup redan i doften med lite viol. Inget ”in your face” vin, men smaken är riktigt bra med fin mörk svartvinbärs- och violfrukt, och alldeles utmärkt balans och längd, kalasgott (93-94). Borde vara (och är) 1998 Rauzan-Segla, Margaux. Har ganska många år kvar.

Fjärde vinet öppnar med en klart utvecklad och brettig doft, och en lite tunnare frukt. Någon säger ”grön paprika och stjälkig” och visst kan man hitta det, men också en rätt bra svartvinbär och blyerts. Jag gissar först att detta är 1999 Gruaud-Larose, Saint-Julien pga brettigheten, men det visar sig vara 1994 Grand-Puy-Lacoste, Pauillac (88-89), inget dåligt vin men svagast i flighten.

Sista glaset behöver en del luft för att öppna, väl där finns en skön, god cassis och viol-frukt, lite blommighet (som leder mig fel mot Margaux) och en riktigt bra utvecklingskurva under kvällen. Visst finns där lite brett, likväl kalasgott och är 1999 Gruaud-Larose, Saint-Julien (92-94).

Sedan öppnar vi 1970 Pontet och häller den andra flighten och doftar lite på den. Hämtar maten, en långkokt högrev bourguignon. Alla är hungriga och grytan är kanske lite kraftigare än ett par av vinerna i andra flighten klarar av, så vi äter först och provar sen.

Mycket gott med bra utveckling och Saint-Julien karaktär (92-93). Drick nu. Står upp rätt bra mot vin 4 i flighten. 1985 Leoville-Poyferre, Saint-Julien

Först klart knuten, med en blyg doft, men smaken är bra redan från början. Inte samma utveckling som förra vinet, men större och lite sötare frukt, också mycket gott, håller lite kanske lite till (90-91). 1989 Leoville-Barton, Saint-Julien

Nja, här är doften klart murken och frukten vek, men inte helt slut. En del av den unkna doften vädras bort och efter 15 min är det gott, om än en bit i utförsbacken, skulle ha druckits för ett tag sedan (87-88). 1988 Boyd-Cantenac, Margaux

Doften i fjärde glaset är ren Bordeaux med snygg, mogen cassis och precis lagom utveckling. Det finns en riktig elegans, kvalitet och längd här. Supergott, flaskan töms till sista droppen, kvällens vin för de flesta (94-95). Håller ett tag till. 1985 Latour, Pauillac

Doften i sista glaset är ovanlig, men rätt god. Det doftar söt kolasås med kaffe. Jag har aldrig stött på en sådan doft ur ett vinglas vad jag minns. Det är fascinerande, och rätt gott. Smaken är förvånansvärt OK men visst är nästan all frukt utmognad, och det finns tydliga toner av sherry och oxidation. Syran är ganska intakt, men balansen har varit bättre. Verkligen kul att prova en Pontet från 1970!

Sedan dags för lite ostar och tredje flighten med viner från 2000-talet. Första vinet är verkligt snyggt, gott och med utmärkt bra balans, ändå utan att sådär riktigt imponera. 2000 Pavillon Rouge du Ch Margaux.

Andra glaset är modernt, nästan sötsliskigt ”mid-Atlantic”, har en rejält skön frukt. Rikligt med kola och fudge, viss mineralitet och struktur. Jag gillar detta i sin mycket moderna och ”slampiga” stil, andra runt bordet är inte lika förtjusta (”slapp plyschsoffa utan struktur”) En modernist i en varm årgång, 2003 Domaine Chevalier. Jag kommer att dricka resterande flaskor med nöje de närmaste åren!

Tredje vinet i denna flight är stramare och klart elegantare, med en bra och snygg frukt och balans. Rätt Medoc-typiskt med sval cassis och lite blyerts. 2002 Pontet-Canet, en riktigt bra nolltvåa, knappt alls märkt av det svaga året, ingen grönhet eller tunn frukt.

Här kommer sedan ett glas som alla gillar med utveckling, komplexitet, frukt och struktur. Kalasbra, vi tror att detta är en bra Saint-Julien från 2001, men det visar sig vara 2002 Clos Fourtet, PGCC St Emilion! Rejält sned gissning. Clos Fourtet har ju höjt kvaliteten flera snäpp under 2000-talet och detta var ett av kvällens (många) riktiga höjdare.

Sista (ordinarie) glaset är utmärkt, modern Medoc, fast hamnar lite i skuggan av glas fyra som är yppigare och mer ”in-your-face”. 2001 Leoville-Poyferre smakar riktigt bra idag och säkert ganska många år framåt.

15 flaskor högklassig Bordeaux från 1970 till 2003 sätter ens förmåga att hålla isär vinupplevelser på prov. De mest minnesvärda vinerna för mig var:

1985 Latour

1998 Rauzan-Segla

1999 Gruaud-Larose

2002 Clos Fourtet

Jag drar följande slutsatser av provningen:

Man måste inte vänta 20 år på stor Bordeaux, 10-12 år gamla viner kan ge utmärkt utdelning

Det görs riktigt bra viner i alla huvudkommunerna i Bordeaux (även om Pomerol och St Estephe inte var med ikväll)

Det är inte alltid så enkelt att skilja högra och vänstra stranden, och det blir (oftast) inte enklare med mognad

Kvaliteten i Bordeaux är hela tiden på väg upp. 2000-tals flighten var jämnast (även om 2003 Dom Chevalier stod ut)

En provning att minnas länge för en Bordeaux-tok!

Sedan kommer vinkamraten R. med tre blindgångare... alla tre vinerna känns uppenbart yngre och moderna, med välpackad frukt av hög kvalitet. Första glaset har en väldigt tät och god frukt med lite blåbär (icke-Bordeaux), gissningarna går mot Sydamerika. 2007 Almaviva, gott! Sedan blir det ännu bättre i andra glaset med riktigt snygg modern Bordeaux-blend, den täta och aningen varma frukten gör att flera av oss gissar på Napa – och det är 2005 The Matriarch från Bond. Extremt gott, och den flaska (efter Latour) som töms först till sista droppen. Kvällens sista vin delar gänget lite, några tycker den är ”för mycket kokos, fat och allt”, andra gillar den hypermoderna stilen. Strukturen finns där, och flera säger (dock inte jag) att detta nog är Bordeaux, och det stämmer: 2005 Ch Villhardy, ett garagevin från St Emilion. Puh, vilken kväll, 18 rödviner och 1 vit, härligt!

2004 Chorey-les-Beaune, Dom. Tollot-Beaut

2010-11-07T10:41:00.000-08:00

Domaine Tollot-Beaut räknas väl till modernisterna i Bourgogne, och har sin hemvist i just den (ganska lilla) byn Chorey-les-Beaune. Vinet kommer från en "monopol-del" av vingården Chapitre. 2004 är ett hyggligt år som börjar utvecklas nu. Maten är kyckling med kantareller och gräddsåd. Borde altså vara riktigt goda förutsättningar för en bra bourgogne-vin-upplevelse... men nu är ju Bourgogne en vinregion som ganska ofta bjuder på överraskningar, och inte sällan negativa sådana. Kvällens vin har en fin, transparent färg, men redan i doften märks något som bäst kan beskrivas som "knepigt". Det finns en kärvhet, eller beska, redan i den relativt kryddiga doften. Visst finns där även en del pinot-hallon&jordgubb-frukt. Det hela går igen i smaken som är OK med ganska utvecklad, medelstor pinot-frukt och kryddlåda; men en klart störande beska/bitterhet. Det är först till en mogen camembert som vinet smakar bra, kanske för att osten är ännu smakrikare än vinet? På något sätt tar iallafall osten udden av bitterheten och det blir en form av synergi. Intressant och ganska gott, dock inget vin som omvänder en gammal Bourgogne-tvivlare. Någon annan som provat? Är vi helt ute och cyklar vad gäller timing eller matmatchning?

Här är ett par andra intryck av 2006 av samma vin:
http://nettareegioia.wordpress.com/2009/08/27/2006-tollot-beaut-chorey-les-beaune/
http://vinare.blogspot.com/2009/09/domaine-tollot-beaut-2006.html

Back to the 70's

2010-11-06T11:11:00.000-07:00

I den mörka Allhelgona-kvällen lagar vi en ganska enkel, retroinspirerad middag, nämligen köttfondue. Vi använder rostas från Argentina och köttbuljong pimpad med rött från Douro (2008 Prazo de Roriz - seriöst bra ungt rött). Barnen har inte provat fondue förut, men det går hem i alla led: "Skriv upp det här högst upp på matlistan!" säger G&E med en mun. Det är förstås ovanligt kul när man är van vid att barnen inte gillar kött. Man bör kanske tillägga att köttet är det bästa vi ätit på rätt lång tid, ibland har man helt enkelt lite tur även med en vaccad bit från ICA. Tillbehören är klassiska: potatiskroketter, champinjoner, röd paprika och bea. Fast E. föredrar "den rosa såsen - gjord på chilisås och cremefraiche", hämtad från 70- och 80-talens Rhode Island-sås, då gärna till räkor och avokado. Det hela blir iallafall osedvanligt gott tycker hela familjen!

Till detta dricker de vuxna en chansning från Carlo Merolli: 2004 Brunello, Quercecchio. Vi karafferar en stund och får sedan en riktigt skön granatröd, transparent färg med lite tegel i kanten. Doften är precis lagom stor med söta nypon och körsbär, och en viss komplexitet. Smaken är ännu lite bättre med riktigt bra balans mellan frukt, syra, tanniner och en bra komplex avslutning! Kalasgod Brunello helt enkelt! Inget murket trä, inga överdrivna tanniner, inga snipiga syror. När Brunello är så här gott så är det min Saint-Julien i Toscana. Perfekt att dricka idag, och säkert inte sämre förrän bortom 2014-2015. Om man dessutom betänker att vinet bara kostar 155 DKK (exkl frakt och svensk alkoholskatt) så är det mycket svårt att inte använda det där tveksamma ordet "fynd". Stark rekommendation - oavsett pris.

Höstmiddag

2010-11-04T13:00:00.000-07:00

November är ju ingen kul månad. Denna vardagskväll blev en stark ljuspunkt i mörkret när vinmäklaren WineFinder anordnar en höstmiddag på bättre etablissemang, med viner i utmärkt klass. Vi inleder med en ”champagneduell i baren”:

Cristal 2002, Louis Roederer
Elegant, snygg, stram och syrarik. En aning ”jästig” doft som dock vädras ur glaset relativt snabbt. Ungdomlig och lovande, mycket aptitretande.

Dom Perignon 2002, Moet & Chandon
Ett klart bredare, generösare och rikare vin idag. Doften är utmärkt med lite kaffe och kola ovanpå den rika frukten. Väldigt god och min favorit i duellen.

Sedan sätter vi oss till bords och serveras en mycket god potatissoppa med Pata Negra och tryffel. Till det får vi:

2007 Puligny Montrachet , Domaine Dujac Pere & Fils
Vinet har fått en vända i karaffen och det är skönt öppet med en gång med riktigt rejäl ljusgul Chardonnay-frukt av bästa klass, snyggt inlindat i faten, och med en ryggrad av syra. Seriöst god vit bourgogne.

Varmrätten är en lättrökt renkalv med svampmousseline och smaker från skogen. Här ställer servisen fram två stora kupor som fylls med:

2004 Chateau Lynch-Bages, Pauillac
Bra, ren cassis-frukt. Blyerts och lite lakrits. Uppfriskande, elegant och rätt bra längd. Inget Grand Vin, men utmärkt gott idag ändå.

2004 Chateau Ducru Beaucaillou, Saint-Julien
Ahhh, här är vi tillbaka på min gata! Det märks redan vid första doften, även om vinet behöver luft. Detta är arketypisk claret med den där sköna, lite komplexa Saint-Julien-karaktären som är svår att hitta ord för. Vinet utvecklas hela kvällen i glaset och är min favorit. Mycket gott idag, sannolikt ännu bättre om ytterligare något eller några år, men kanske inget vin att spara en mansålder.

Avslutningsvis en citroncheesecake med sorbet och passionfruktgelé, och till det:
2002 Chateau Rayne Vigneau, Sauternes
2002 är väl inget klassiskt år för botrytisvinerna i Bordeaux (som 1997 och 2001) men hyfsat ändå. Detta vin har nått långt på sin utvecklingskurva och har en mörkare gul färg med bruna reflexer, en doft av aprikos och botrytis och vi får även mandarin, mandel och mandelmassa i smaken. Gott och utvecklat idag, men kanske inte den där wow-känslan som riktigt bra Sauternes kan ge.

På väg hem genom den mörka och lite råkalla Stockholmskvällen undrar jag stilla varför det inte finns fler sådana här ljuspunkter som hjälper en att överleva november?

Stort tack till Robert för utmärkt och stilfullt arrangemang med riktigt goda viner och mat!

PS. Ifall någon skulle undra så bekostades det hela med egen plånbok. DS

2002 Ch Kirwan, Margaux

2010-10-31T12:09:00.000-07:00

Till söndagens kyckling öppnas ytterligare en 2002a, nämligen välkända Margaux-slottet Chateau Kirwan. Vinet får ca 1 timme i karaff, och utvecklas hela kvällen. Färgen är modernt mörkröd och med någon transparens. Doften är fruktig med precis lagom syrliga vinbär uppblandat med ett eller annat körsbär. Tobak och viol kompletterar. Smaken är uppfriskande, samtidigt rik och rätt komplex, med söt frukt och fin tobak i olika lager. Tanninerna är finkorniga och har just lagom grepp. Längden är OK, särskilt för en 2002a, utan att vara anmärkningsvärd. Jag reflekterar över om detta är quintessential Margaux men det vore nog att ta till överord. Riktigt gott matvin och en bra 2002a hursomhelst. Rekommenderas om du har flaskor att prova.